Marie-Antoinettes och Axel von Fersens förbjudna kärlek

Samtidigt började Marie-Antoinette, som hade blivit drottning 1774, leva ett intensivt liv med kortspel, fester och en omättlig smak för diamanter och mode. Hon kom bra överens med sin make, men någon äktenskapslycka rådde inte. De sju första åren fullbordades inte äktenskapet, i stället ägnade Ludvig XVI sin tid åt att jaga, frossa i mat och smida lås. Hösten 1778, fyra år efter sitt första besök i Frankrike, var Axel von Fersen åter i Paris. Han hade rest dit efter en friarfärd till London, där han hade fått nobben av en viss fröken Catherine Leijel. Det var hans far som hade önskat att få henne till svärdotter, men Axel var inte lika intresserad av att gifta sig. För att slippa återvända hem till Sverige och höra hånfulla kommentarer om sitt misslyckande, fick Axel löfte av sin far att stanna i Frankrike en tid. Sannolikt var det Versailles hov som lockade.

Det är vid den här tiden som det började att talas om den vackre och långe svenske greven. Till sin far skrev Axel von Fersen i ett brev: "Drottningen, som är den vackraste och älskvärdaste av de furstinnor som jag känner, har haft godheten att ofta fråga efter mig; hon frågade Creutz [den svenske ambassadören], varför jag ej kom till hennes spelpartier på söndagarna, och då hon hörde, att jag hade kommit dit en dag, när det ej var något spelparti, gjorde hon mig efteråt ett slags ursäkt. "Plötsligt hörde Axel till drottningens närmaste krets som fick tillträde till hennes privata rum på slottet, vilka låg bakom paradvåningen. Man musicerade, spelade biljard, och lekte blindbock. Axel von Fersen var inte den ende svensk som drottningen var förtjust i, dit räknades också Curt von Stedingk och Erik Magnus Staël von Holstein.

Det gick så långt att en markis anmärkte på att drottningen umgicks för mycket med utlänningar. Hon svarade då att dessa (till skillnad från allt annat hovfolk, får man förmoda) inte begärde något av henne. Vid den här tiden hade Marie-Antoinette börjat lugna ner sig. Hon var äntligen med barn, och i december 1778 nedkom hon med en dotter. Ett halvår senare fick Axel ett erbjudande om att strida på fransmännens sida i amerikanska frihetskriget. Det dröjde dock till våren 1780 innan han kom iväg.

Det fanns de som misstänkte att Axel valde att lämna Frankrike på grund av sin omöjliga kärlek till Marie-Antoinette. En av hennes hovdamer, hertiginnan de Fitz-James, sade till Axel: "Herr greve, ni ämnar väl ändå inte lämna er erövring?" Varpå han svarade: "Om jag hade gjort en sådan, skulle jag givetvis inte resa." Greve Creutz skrev hem till Gustav III att Axel von Fersen hade varit så "väl sedd" av drottningen att det hade gett upphov till skvaller. Och så lade han till: "Jag tillstår att inte heller jag kan låta bli att tro, att hon hade någon känsla för honom; jag har sett alltför tydliga tecken därpå för att kunna betvivla det."

Även Creutz menade att Axels stundande resa till Amerika var kopplad till hans kärlek till Marie-Antoinette: "Genom att resa härifrån avvärjde han alla faror, men det fordrades förvisso en själsstyrka, som inte tillhör hans ålder, för att övervinna denna frestelse. Drottningen kunde ej taga sina ögon ifrån honom under de sista dagarna; då hon såg på honom fylldes de av tårar."

År 1783, efter tre långa år i Amerika, var det dags för Axel att segla hem. Före avfärden skrev han till sin far om sina framtidsplaner. Han ville fortsätta sin militära karriär. Kanske skulle han träda i tjänst hos Fredrik den store av Preussen? Eller hos Josef II, kejsare över det tysk-romerska riket? Men innerst inne visste Axel vad som förväntades av honom. Fadern ville att sonen skulle återvända till Sverige. Och allra helst borde han gifta sig. Av den anledningen hade Axel von Fersen än en gång skickat ett friarbrev till fröken Cathrine Leijel.

Han hade också ett annat äss i ärmen: eventuellt skulle han kunna äkta Germaine Necker, som var dotter till den stormrike bankiren och politikern Jacques Necker. Det var kanske dessa tankar som virvlade runt i huvudet på Axel von Fersen den där julidagen 1783, när han var på väg från godset Dangu till Versailles. Men mest av allt tänkte han nog på Marie-Antoinette, för det var till henne han var på väg.

Sedan länge hade drottningen tröttnat på det stela hovlivet. Hon vistades mycket hellre på Lilla Trianon, ett mindre palats i utkanten av Versailles slottspark. Det var bara hennes, hon hade fått det i gåva av kungen. Här kunde Marie-Antoinette umgås med sina vänner informellt – ingen behövde avsluta sitt handarbete eller resa på sig när hon steg in i ett rum. Här bar drottningen löst sittande klänningar av tunt ljust tyg, med ett sidenband som knöts runt midjan. Hon älskade den lilla teatern som fanns intill, där hon sjöng och uppträdde tillsammans med sina närmaste.

Kring det lilla slottet hade Marie-Antoinette låtit anlägga en underbar engelsk park, med sandgångar som slingrade sig genom ängar med klöver och prästkragar. Här fanns också fantasifulla byggnader. På en liten ö i ett vattendrag ståtade ett vitt kärlekstempel. Längre bort brusade ett vattenfall intill ett sött åttkantigt hus, där man kunde lyssna på musik medan man blickade ut över en konstgjord sjö. Här fanns också en grotta, som gjord för hemliga möten.
Kanske var det på Lilla Trianon som Axel och Marie-Antoinette äntligen kunde njuta av varandras sällskap efter tre långa år av saknad?
Något tycks i alla fall ha hänt den 15 juli 1783, för i sin dagbok skrev Axel på dagen femton år senare: "Det här var en speciell dag för mig: det var den dag då jag återvände från madame de Matignon på Dangu, och då jag efter middagen gick till Henne." "Henne" med stort "H" avsåg Marie-Antoinette. Orden har tolkats som att Axel von Fersen och Frankrikes drottning inledde ett intimt förhållande denna dag.

Å ena sidan vore det fullkomligt otänkbart, med tanke på vad som skulle hända vid en upptäckt. Å andra sidan var 1700-talet en tid av amorösa eskapader. Att män ofta kom undan med otrohetsaffärer är känt. Men bland adeln var det accepterat att även adelskvinnor höll sig med älskare – om hon väl var gift, och helst hade fött en son. Marie-Antoinette hade gjort sin äktenskapliga plikt, under tiden som Axel var i Amerika hade hon fött en tronföljare.

Men nu var inte Marie-Antoinette adel, utan kunglig. Vågade en drottning verkligen inleda en relation med en svensk greve? Kanske kan fortsättningen av den här historien antyda hur förbindelsen såg ut. Det står i alla fall helt klart att något avgörande hände denna julidag, för något giftermål kunde Axel inte längre tänka sig. Till sin syster Sophie skrev han i september 1783: "Kan jag inte vara med den enda person som jag skulle vilja vara med, den enda som verkligen älskar mig, så jag vill inte vara med någon."

Nu gällde det för Axel von Fersen att snabbt skaffa sig en anledning att vistas i Frankrike. Lämpligt nog öppnades en möjlighet att köpa Royal Suédois, ett svenskt regemente i fransk tjänst. Problemet var bara det höga priset, 100 000 livres. Själv hade han inga tillgångar, nu stod hans hopp till fadern i Sverige – som var högst ovillig att lägga ut denna summa. Fadern hade ytterligare tre barn som inte skulle bli lidande på grund av Axels höga omkostnader. Men efter en hätsk korrespondens son och far emellan avgick Axel med segern. Kanske hjälpte det att Gustav III ställde sig bakom den unge greven. Axel blev himlastormande glad och skrev till sin syster. "Jag har svårt att tro det eftersom jag är så lycklig; jag har mer än en anledning till det, som jag kommer att berätta för dig när vi ses." Men Axel kom aldrig hem till Sverige hösten 1783, för att avslöja sin hemlighet för systern. Den svenske kungen satte käppar i hjulet. Gustav III var i färd med att planera en långresa till Italien – och nu förväntade han sig att Axel skulle följa med.

Tyvärr kan vi inte följa färden och de kommande åren genom Axel von Fersens dagbok, eftersom den del som berör 1780-talet brändes under franska revolutionen. Däremot finns det ett annat spännande källmaterial, i form av ett brevregister som Axel förde från hösten 1783 och framåt. Här antecknade han vem han skrev till, och ofta något om brevets innehåll.

Genom registret vet vi att Axel oroade sig för ett missfall som drottningen fick i november, eftersom han skrev brev till sin gode vän Staël von Holstein för att höra sig för hur hon mådde. Var det bara en allmän oro, eller kan Axel ha varit barnafadern?

I brevregistret kallas Marie-Antoinette för "Joséphine" och de höll regelbunden kontakt fram till att Gustav III avslutade resan i Versailles sommaren 1784. Tydligen ville drottningen skynda på Axels återkomst, för hon fick ett svar från honom om att han inte kunde anlända före kungen.

För att hedra Gustav III och hans resesällskap bjöd drottningen in svenskarna till en sagolik fest i Lilla Trianon den 21 juni. Kvällen började med ett besök i teatern. Efteråt gav man sig ut i parken där man satte sig till bords i paviljonger. Gustav III bländades av drottningens charm och skrev till sin bror Karl att hon hade uppträtt som den "hederligaste husmor". Marie-Antoinette hade talat med alla svenskarna och visat dem "den utmärktaste artighet".

När det mörknade var det dags för sällskapet att strosa omkring i drottningens engelska trädgård. Stora bål hade tänts bakom kärlekstemplet och de andra pittoreska byggnaderna, vilket gjorde att de lystes upp. Överallt hade dessutom ljuslyktor hängts upp på grenar. Damer klädda i vitt hade ombetts att promenera i parken för att höja den overkliga stämningen. "Det var en fullkomlig förtrollning", menade Gustav III.

Frågan är vilken slags lycka som Marie-Antoinette och Axel von Fersen upplevde denna natt. När svenskarna begav sig hemåt i slutet av juli var drottningen åter gravid. Brevregistret avslöjar att Axel knappt hade hunnit lämna Versailles förrän den första episteln skickades till drottningen. Han hade fått i uppdrag att skaffa en stor varghund till henne, en sådan som han själv hade vid namn Polyfemos. I breven frågade han henne vad hon skulle kalla sin hund.
Paret korresponderade regelbundet fram till dess att Axel återvände till Frankrike våren 1785. Nu skulle han äntligen tjänstgöra vid Royal Suédois – och tillbringa så stor tid som möjligt med drottningen. Återigen är brevregistret avslöjande. Paret skrev bara brev till varandra när de var åtskilda. Luckor i deras korrespondens visar därmed när de befann sig på samma plats.
Vi vet att drottningen höll på att repetera operan Barberaren i Sevilla denna sommar, men säkert tillbringade hon och Axel stor tid i det paradis som hon nu hade fått färdigt intill Lilla Trianon: en egen liten bondby. Den var som en annan värld, där Marie-Antoinette samlade sin familj och sina vänner. Här fanns tolv nybyggda hus i medeltida stil, intill en konstgjord sjö där man kunde ro och fiska.

Det största huset i byn var drottningens, här fanns en matsal och ett sällskapsrum där man kunde slå sig ner och spela backgammon och kort. Ibland gick man bort till mejeriet, som såg så enkelt ut på utsidan – men inuti väntade en liten marmorsal, där nyvispad grädde och jordgubbar ställdes fram.

Marie-Antoinette älskade blommor, och varje hus hade täppor där det växte tulpaner, iris, hyacinter och rosor. Allt var planterat efter färg, vissa odlingar strålade i rött, andra i gult, blått och vitt. Dessutom hade omkring 50 000 träd planterats för att omge byn. Vem ville inte sitta i skuggan av ett körsbärsträd, eller nöjsamt strosa runt och plocka vinbär? Det finns all anledning att tro att Axel von Fersen var en del av detta lättsamma liv i den konstgjorda byn – när han inte var i någon trist garnisonsstad med sitt regemente.

Men snart tog denna lyckliga del av kärleksdramat slut. Kyliga vindar svepte in över Lilla Trianon och Versailles – ja, det började blåsa upp till storm i hela Frankrike. Marie-Antoinette och kungafamiljen drevs ut ur sitt paradis i oktober 1789. Det året hade Ludvig XVI tvingats sammankalla generalständerna, det vill säga de tre stånden: adeln, prästerna och så det tredje ståndet som bestod av bönder och borgare. Senast det hände var 175 år tidigare.

Tanken från kungens sida var att man nu tillsammans skulle ta tag i rikets finanser. Landet stod vid ruinens brant. Men överraskande nog tog de tre stånden kommandot och instiftade nationalförsamlingen, som i rask takt såg till att krossa det gamla ståndssamhället och skapa deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Men detta räckte inte i ett land som led av misströstan och hungersnöd. I oktober 1789 tågade tusentals fattiga kvinnor i regnet till Versailles, en marsch som dagen efter slutade med att kungafamiljen flyttade in på Tuilerierna, ett slott i Paris. Här kunde de fortsätta att leva ett ståndsmässigt liv, men de var hela tiden under bevakning. Och nu valde många av deras närmaste vänner och släktingar att fly landet.

En som fanns kvar i drottningens närhet var Axel von Fersen. Tillsammans med en mindre grupp förtrogna planerade han en flykt. Tanken var att kungafamiljen skulle ta sig till Montmédy vid gränsen mot dagens Belgien, och att kungen därifrån skulle kunna förhandla med nationalförsamlingen. Förklädda och försedda med falska pass borde ingenting kunna hända. Axel skulle ansvara för att kungafamiljen kom ut ur Paris, därefter skulle tre livdrabanter följa dem till slutmålet. Den sista sträckan skulle lojala soldater stå utposterade längs vägen.
Sent på kvällen den 20 juni 1791 var det dags. Allt gick bra till en början. Utklädd till kusk anlände Axel i en hyrvagn och parkerade utanför Tuilerierna. Han slog sig i slang med övriga kuskar och bjöd på snus för att inte väcka misstänksamhet. En efter en kom medlemmarna i kungafamiljen ut. Med var också Ludvig XVI:s syster och barnens guvernant.

När de närmade sig stadsporten greps de av oro, men där firade tulltjänstemännen en bröllopsfest, och ingen noterade den anonyma hyrvagnen. Nu skulle alla byta till en bekvämare vagn som hade beställts för ändamålet. Men den sågs inte till! Axel begav sig då ut i mörkret, och snart fann han den.

Axel hade bara fått tillåtelse av kungen att följa med till det första skjutshållet, alltså det ställe där de skulle byta hästar. Troligen anade Ludvig XVI att Axel skulle arresteras, ja kanske dödas, om flykten blev upptäckt. Därför red den svenske greven iväg på en annan väg. Förhoppningen var att återse drottningen i Montmédy, men om flykten misslyckades hade Axel lovat att bege sig till Bryssel och försöka hjälpa kungafamiljen därifrån.
Det kungliga följet lyckades ta sig nästan hela vägen fram, men i Varennes blev de arresterade efter att ha blivit igenkända av en postmästare vid namn Drouet. Återfärden till Tuilerierna blev en fasa. Vägen var kantad av upprörda människor utrustade med liar och hötjugor som svor, hytte med nävarna och spottade efter dem. Nu blev bevakningen av de kungliga i Tuilerierna betydligt hårdare än tidigare.

Gustav III var mycket angelägen om att det franska kungaparet återigen skulle fly, och den svenske monarken såg till att Axel von Fersen blev hans förlängda arm. Bland annat reste greven till Marie-Antoinettes bror Leopold i Wien, för att beveka kejsaren att hjälpa sin syster. Men utan resultat.

Under ett år framöver brevväxlade Marie- Antoinette och Axel intensivt med varandra, och en del av deras korrespondens finns kvar. De skrev med chiffer och osynligt bläck, och breven transporterades i kakburkar och hattaskar. Breven handlar i huvudsak om hur kungaparet skulle kunna räddas, men det finns också mer personliga rader.

När Axel dechifferade breven från drottningen skrev han upp meningarna på ett ark. Men när det rörde känsliga bitar strök han direkt över orden som han hade uttytt med sin bläckpenna. Fram till för ett par år sedan var det ett mysterium vad som stod under dessa överstrykningar. Men med ny teknik har forskare kunnat tyda meningar som ingen har läst på över 200 år. Ett exempel finns i det första brev som Marie-Antoinette skrev till Axel efter flyktförsöket – några dagar senare:

"Jag existerar min kära vän och det är för att älska er. Vad jag har varit orolig för er och vad synd jag tycker om er som måste plågas av att inte ha några nyheter från oss. Må himlen göra så att detta når er. Skriv inte till mig, det skulle vara att utsätta oss för fara, och kom framförallt inte tillbaka hit under någon förevändning. Allt skulle vara förlorat om ni dök upp. Vi är under bevakning dag och natt. Det gör mig inget att ni inte är här. Oroa er inte, inget kommer att hända mig, församlingen [nationalförsamlingen] kommer att behandla oss varsamt. Farväl, den mest älskade av alla män. Försök att vara lugn, ta hand om er för min skull. Jag kommer inte att kunna skriva till er igen, men ingenting i världen kan hindra mig från att älska er."

Till Marie-Antoinette skrev Axel några månader senare, när han hade återvänt från Wien: "Jag är äntligen tillbaka och jag kan säga till er, min kära och älskade vän, hur mycket jag älskar er, det är den enda glädjen jag har.[…]Er situation måste vara hemsk, vad ska det bli av oss, min kära vän? Tänk på det: utan er finns ingen lycka för mig – universum är ingenting utan er." Axel blev mer och mer desperat över drottningens situation. Han beslöt sig för att återvända till Paris för att få träffa henne. Det var förenat med livsfara. Någon kunde känna igen honom, och då skulle han bli hängd i närmaste lyktstolpe av revolutionärerna.

Gustav III hade en plan som gick ut på att landsätta trupper i Frankrike och sedan sätta kungafamiljen i säkerhet. Den planen skulle Axel nu tala med kungaparet om. Återigen klädde Axel ut sig, denna gång till kurir, och i februari 1792 lyckades han ta sig in i Paris.

I sin dagbok skrev han: "Jag gick till Henne, kom in min vanliga väg, var rädd för nationalgardisterna. Hon bor utmärkt bra. Träffade icke konungen. Stannade där." De sista två orden är överstrukna, men den stora Fersenforskaren Alma Söderhjelm menar att det står just "Stannade där." Det var de ord som Axel brukade använda när han hade spenderat natten med en älskarinna.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Först dagen efter träffade han Ludvig XVI och hade ett samtal med honom tillsammans med drottningen. Kungen vågade sig inte på ett flyktförsök till. Efter mötet verkar Axel återigen ha fått en stund med drottningen, för han noterade i dagboken att han lämnade "henne" – och inte "dem" – klockan halv tio på kvällen. Detta blev Axels sista möte med drottningen. År 1792 följde katastroferna på varandra. Tuilerierna stormades två gånger under sommaren av uppretade folkmassor. Den sista gången ledde det till ett blodbad, när de som arbetade för kungaparet – alltifrån unga pager till kokerskor och vakter – skoningslöst mejades ner.

Därefter hölls kungafamiljen fången i ett medeltida torn, kallat Templet. Brevväxlingen mellan Marie-Antoinette och Axel fick i och med det ett abrupt slut. I slutet av 1792 ställdes Ludvig XVI inför rätta, och den 21 januari 1793 avrättades han. Innan året var till ända hade Marie-Antoinette gått samma öde till mötes.

Axel von Fersen hoppades och kämpade för att hjälpa kungafamiljen ända till slutet. När han fick höra talas om Marie-Antoinettes död skrev han så här i ett brev till sin syster Sophie:
"Hon som utgjorde min lycka, för vars skull jag levde, ja, min kära Sophie, jag har aldrig upphört att älska henne, jag kunde det inte, ej ett ögonblick har jag upphört att älska henne, och allt i världen skulle jag ha offrat för hennes skull. Jag känner det i detta ögonblick. Hon, som jag älskade så, för vilken jag skulle ha kunnat ge tusen liv, finns inte mera." Några rader i dagboken sammanfattar Axels känslor, nu när hans och Marie-Antoinettes kärlekssaga hade nått sitt slut: "Ack, vad mitt liv är förändrat, och hur liten utsikt det öppnar för mig till lycka, efter att ha varit det skönaste och mest avundsvärda i världen."

Publicerad i Populär Historia nr 3/2025

Läs också:
Skandaldrottningen Marie-Antoinette