Husdrömmar blev verklighet för vanligt folk

Vid tillträdet betalade ägaren minst en tiondel av köpesumman och resten skulle amorteras på högst 28 år och tre månader. Det var för tiden goda villkor, men i protokollen från olika möten återkommer nödrop om betalningsanstånd och ansökningar om att få överge huset eller gården och slippa de ekonomiska förpliktelserna. För många gick det emellertid bra, och redan 1898 hade de första småbrukarna vid Brånshult betalat hälften av köpeskillingen och erhållit lagfart på sina nya hem.

Föreningen Egna Hem bedrev under Frans Wilhelm Johansson en omfattande och väl fungerande verksamhet. Man lyckades rentav göra den vinstgivande, och medlemmarna fick utdelning på sina insatta medel. Ett aktivt arbete med att värva nya medlemmar bedrevs med hjälp av anställda resesäljare samt fester, möten och tidningsannonser. År 1901 inleddes utgivningen av tidskriften Egna hem. Kakelugnsmakare Johansson verkade också för möjligheter till statsstöd för dem som ville äga sitt eget boende, och Egna Hem upa kom att få stor betydelse för egnahemsrörelsens fortsatta utveckling.

Bostäder som kan liknas vid egnahem existerade emellertid redan före föreningen i Motala. I några industri- och brukssamhällen satsade arbetsgivarna tidigt på att främja arbetarnas egna husbyggen, som exempelvis vid släkten Tamms vapenfabrik i Huskvarna. Syftet var att bygga bort bostadsbristen som hindrade företagets expansion, och samtidigt säkra en lojal arbetsstyrka som inte lät sig lockas av vare sig emigration eller socialism. I Danmark fanns Arbejdernes Byggeforening, grundad 1865 – en låne- och byggnadskooperation av och för arbetare. Liknande föreningar bildades i flera svenska städer och Föreningen Egna Hem byggde vidare på de idéer och organisationsformer som föregångarna hade utvecklat.

Att egnahemstanken raskt fick starkt fäste hade flera skäl. 1800-talet hade sett en snabb befolkningsökning, parallellt med allt större svårigheter att livnära sig på landsbygden. Emigrationen var stor, och politiskt fanns det en rädsla för brist på arbetskraft och en stegrad lönenivå. Men det fanns också en genuin omsorg om arbetarnas livsvillkor.

Under 1800-talet gick Sverige från självhushållning mot marknadsekonomi och industrialisering. Transportmöjligheterna i världen hade förbättrats, vilket bland annat hade lett till internationell konkurrens på spannmålsmarknaden och det påverkade den svenska jordbrukssektorn.

Många jordbrukare gick över till animalieproduktion, men satsade också på rationalisering av arbetet – människor ersattes av maskiner. Det tidigare systemet med torpare, som fick göra dagsverken som betalning för bostad och mark, fick samtidigt konkurrens av statarsystemet, som ledde till en större osäkerhet för både lantarbetare och arbetsgivare. De mindre bemedlade på landsbygden fick allt svårare att nå någon form av materiell trygghet.

Att ge fler människor tillgång till egen jord sågs som en lösning på flera av tidens problem. Redan 1889 hade godsägaren Erik Åkerlund (1853–1932) från Roslagen lagt en motion i riksdagens andra kammare, som krävde utredning av hur man skulle öka lantarbetarnas möjligheter att förvärva mark. Han menade att de statligt ägda jordbruken, de så kallade kronodomänerna, borde styckas och arrenderas ut som småbruk. Erik Åkerlund var konservativ och ville både kväva den framväxande socialismen och förbättra arbetarnas villkor.

En annan person som fick stor betydelse för egnahemsrörelsen var lantbruksläraren Per Jönson Rösiö (1861–1935). Han vände sig mot vad han kallade den krassa materialismen i arbetarrörelsen, och såg sig som ledare för en jordreformrörelse nedifrån – en folkets ledare med målet att skapa en agrar samhällsomvandling. Av folkbildaren Carl Cederblad beskrevs han som "den lille mannen med de bleka brinnande ögonen och det Kristusaktiga skägget, jordbruksaposteln som kunde tala om gödsel så att det förvandlades till guld, som kunde beskriva en stackars kos liv och leverne så att stora, starka karlar gråter som barn".

Rösiös vältalighet inbegrep förolämpningar, utfall och maningar till revolt. Målsättningen var ekonomisk självständighet för alla lantarbetare. Även i städerna skulle man ges möjlighet att odla, och han var en varm förespråkare för den från England importerade idén om trädgårdsstäder. Missionen var att väcka Sveriges befolkning till insikt om lantlivets och odlandets välsignelser. Utöver egna hem åt alla fordrades en andlig uppryckning, en småbrukarnas folkrörelse samt kulturrevolution, menade Rösiö. Adrian Molin (1880–1942) var i stället tongivande i den svenska unga högern, med nationalistiska och antidemokratiska ideal. Men också han hade ett livslångt engagemang i egnahemsfrågan. Molin ansåg att staten skulle ha en auktoritär roll, men samtidigt borde genomdriva omfattande sociala och ekonomiska reformer. Det yttersta målet var emellertid inte framsteg för individen eller någon grupp, utan för nationen och staten. Adrian Molin såg en stor fara i emigrationen och menade att en aktiv småbruksbildning var en räddning för framtiden.

En kvinna som deltog i debatten var grevinnan Frances Wachtmeister (1868–1922), som var djupt engagerad i sociala frågor. Som ung hade hon gett sig ut på vandring i Småland för att studera livet för kvinnorna i de lägre klasserna, och skrivit reportaget "Inkognito – strövtåg i Smålands obygder".

Efter ännu en pamflett, "Förbannelsen i äktenskapet", skrev hon boken Eget hem – de ogifta kvinnornas egnahemsfråga, i vilken hon propagerade för att även ogifta kvinnor skulle ha rätt till stöd och egnahemslån. I Folkbiblioteksbladet från 1904 fick boken en entusiastisk anmälan av socialdemokraten Anna Lindhagen: "Dessa vackra drömmar, som säkerligen snart nog komma att rätt allmänt praktiseras, föra tanken osökt därpå att de i så mycket överensstämma med Ellen Keys projekt om naturenliga arbetsområden för kvinnor. Det ges också en mängd anvisningar, på hvad sätt den icke kapitalstarka kvinnan skall på billigaste och lämpligaste sätt skaffa sig ett eget hem i en storstads närhet eller på riktiga landet, hur hon skall kunna blifva trädgårdsmästare, torpare, hönsskötare eller i större skala landtbrukare. Kostnadsförslagen och anvisningarna förefaller att vara både genomtänkta och praktiska. Och hela stilen och hjärtelaget och entusiasmen i boken är så medryckande, att jag tror just ingen bör kunna läsa den utan att känna: ja detta vore räddningen."

Kampen för egna hem fördes alltså både från konservativt och progressivt håll. En romantisk syn på landsbygdslivet förenade både agrarsocialister, högermän och feminister. Författare och samhällsdebattörer som August Strindberg, Johan Hansson och Ellen Key deltog i den livaktiga debatten, men det var från liberalerna de flesta konkreta förslagen i frågan kom kring sekelskiftet 1900.

Från samhällets sida var inte egnahemmens potential för kvinnlig frigörelse någon huvudaspekt, och inte heller att motverka migrationen verkar ha varit någon central idé till en början. Istället talade man främst om arbetarnas sociala situation och bostadsfrågan, men ämnet hade som sagt många dimensioner.

Den dugliga, bofasta och jordägande befolkningen ställdes mot de opålitliga och lösa arbetarna och övriga obesuttna. Jordbruket ansågs adla människan. Nationalism och nationalromantik blomstrade och bidrog.
Under perioden 1880 till 1910 försvenskades Sverige. Idéer om en inhemsk kolonisering av Norrland slog rot. Flaggan, nationalsången, rättstavningen, Nils Holgersson, Skansen och hembygdsrörelsen är alla barn av tiden kring förra sekelskiftet. Landsbygden framställdes ofta som mer eller mindre paradisisk i konst och litteratur. Svenskt lantbruk gjordes till sinnebild för det äkta, och för fosterländska värden som rättrådighet, självständighet och förnöjsamhet.

En kommitté tillsattes av av riksdagen 1899. Dess uppdrag var att utreda vilka åtgärder som vore lämpliga att vidta för att ge egendomslösa arbetare på landsbygden möjlighet att förvärva egna hem. Kommittén föreslog att staten genom förmånliga lån skulle verka för två typer av egnahem: dels småbruk, dels bostadshus.

Enligt kommitténs förslag begränsades den maximala lånesumman så att den räckte för att upprätta antingen ett bostadshus eller en lantenhet. För den senare skulle odlingen kunna bidra till familjens försörjning, men inte göra låntagaren självförsörjande. Målet var en förbättrad situation, men inte total självständighet – människor skulle förmås att stanna kvar på landsbygden och utgöra arbetskraft för större lantbruksenheter och lokala industrier.

År 1904 avsattes det tio miljoner i en egnahemslånefond, för en första femårsperiod. Ett visst företräde skulle lämnas åt jordbruksegnahem framför bostadsegnahem. Det maximala lånebeloppet för en jordbruksenhet sattes till 5 000 kr och räntan till 3,6 procent. Den första amorteringen skedde efter tre år och fram till dess erlades endast ränta.
För att komma i fråga för ett lån skulle man vara arbetare – man eller kvinna – svensk medborgare, äga god frejd (det vill säga ha medborgerligt förtroende) samt vara mellan 25 och 50 år. Vidare skulle man vara känd för sparsamhet, nykterhet och hedrande vandel, samt besitta medel att i någon mån själv bidra till hemmets bildande. Staten ville försäkra sig om att egnahemsbolagen och föreningarna inte verkade i spekulationssyfte. Behandlingen av låneansökningar skulle ske i egnahemsföreningar, egnahemsnämnder eller i hushållningssällskapets förvaltningsutskott. I vissa fall hämtade man upplysningar om den sökande och dennas lämplighet som jordbrukare från betrodda personer i hemtrakten.

I sin avhandling Landsbygdens egnahem (1993) berättar kulturgeografen Tomas Germundsson om hur det kunde se ut i praktiken för dem som blev egnahemmare. Bland annat beskrivs det hur en snickare och hans hustru år 1910 köpte en fastighet på cirka tio hektar i Trulstorp i mellersta Skåne, där de bosatte sig med sina två barn (två och fem år). De hade beviljats ett egnahemslån på 2 800 kr. Redan året därpå såldes den lilla gården till en miljökontrollantassistent med fem barn. Han övertog även egnahemslånet, men fick snart problem med att klara avbetalningarna. År 1912 skickade han en begäran om ett års räntebefrielse. "Orsak: dåligt skörderesultat, nyodlingskostnader, byggnaders restaurering, otur med kreatur." År 1917 överläts fastigheten till ännu en ny ägare.

Samtliga sju nybyggda egnahemssmåbruk i Trulstorp bytte ägare under de första fem åren. Det lilla sparkapital som låntagarna hade, gick till att betala den del av småbruket som lånet inte täckte. Men att starta ett jordbruk från grunden innebär stora kostnader och mycket arbete. Egnahemsägarna hade en ständig press på sig att klara sina avbetalningar, samtidigt som statens representanter utövade stark kontroll. Flera av husägarna tvingades till exekutiv auktion. Nya köpare kom till, och förr eller senare lyckades någon av dem få ekonomin och gården att fungera.

Redan på 1930-talet kom signaler om att småbrukens tid var över. Under andra världskriget avtog nybildningen av jordbruksegnahem, och åren 1947 och 1948 genomfördes en omorganisering av verksamheten, som ett led i den stora jordbrukspolitiska omstöpningen 1947. Bland annat upplöstes den statliga egnahemsstyrelsen och sammantaget ledde förändringarna till att egnahemsrörelsen upphörde. Termen egnahem kom dock att leva kvar som beteckning på enfamiljshus som byggdes med statligt subventionerade lån. Även efter beslutet 1947 fanns det vissa möjligheter att få lån för upprättandet av vad man fortfarande benämnde som jordbruksegnahem. Men en bit in på 1950-talet försvann dessa, eftersom det inte längre ansågs som en hållbar lösning med små jordbruksenheter. Det var stordrift som gällde, och livet som småbrukare blev allt svårare.

I mitten av 1990-talet var inget av egnahemmen i Trulstorp längre någon brukningsenhet. Husen hade blivit fritidsbostäder och skogen hade kommit tillbaka på åkrar och ängar. Egnahemsrörelsen hade emellertid mycket stor betydelse för den stora omvandlingen av Sverige under första halvan av 1900-talet, med sina på samma gång bakåtsträvande och progressiva ambitioner. Bakåtsträvande i sin nationalromantiska dröm om en levande landsbygd full av småbruk och i sin vilja att styra arbetskraft till godsägare och bruksinnehavare. Progressiv i ambitionen att förbättra bostadsvillkor och utvecklingsmöjligheter för de ekonomiskt svaga. På många sätt var egnahemsrörelsen ett stycke typiskt 1900-tals-Sverige.

Eva-Lotta Hultén är journalist och författare.

Publicerad i Populär Historia nr 11/2025