Kvinnokamp och frigörelse

År 1873 öppnades de svenska universiteten för båda könen. Men kvinnor var forfarande avstängda från högre akademiska lärartjänster. Det personliga priset blev högt för dem som satsade på en akademisk karriär.

När Elsa Eschelsson sökte tjänsten som professor i civilrätt i Uppsala stoppades hon av den manliga universitetsledningen. I en 96-sidig inlaga försvarade man sig med att kvinnan i allmänhet hade dåliga förutsättningar för högre intellektuellt arbete:

Elsa Eschelsson hade redan drabbats hårt av en svår sjukdom och kort därpå fann man henne död av en överdos sömnmedel med ett halvfärdigt svar på universitetets skrivelse bredvid sig.

Strid om kvinnans roll

Kampen för kvinnnors rättigheter och möjligheter gick inte fort. Det skulle dröja långt in på 1900-talet innan könen jämställdes i lagen. Men ett par decennier efter striden om Elsa Eschelssons professorstjänst hade trots allt något avgörande hänt i Sverige.

Nu gjorde kvinnorna intåg på arbetsmarknaden och började för första gången på allvar organisera sig för att hävda sina rättigheter. Det blossade upp en strid om den nya kvinnan i den offentliga debatten.

Under 1800-talet hade Sverige utvecklats från ett jordbrukarsamhälle till en industrination och enorma vetenskapliga och tekniska framsteg hade vunnits. Men samhällsomvandlingen var kanske allra tydligast på familjens område. När jordbruket rationaliserades blev allt fler utan jord och många flyttade till städerna för att arbeta i de framväxande industrierna.

Männen, och i många fall kvinnorna och barnen, tvingades ta arbete utanför hemmet för familjens försörjning. Den stabila familjestrukturen bröts upp, många hushåll splittrades och det var inte ovanligt att kvinnor blev ensamma familjeförsörjare.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV VARJE VECKA!

Den traditionella familjen hotades också av att allt färre gifte sig. Äktenskap var en stor ekonomisk satsning som inte många hade råd med. Män ur borgarklassen väntade med giftermål till de uppnått en viss position i arbetslivet och de valde ofta att gifta sig med yngre kvinnor.

Det fanns också ett kvinnoöverskott i landet, som bland annat berodde på emigrationen till Amerika. Många kvinnor förblev därför ogifta – och oförsörjda – livet ut.

Samtidigt var behovet av billig arbetskraft enormt när industrisamhället växte fram. Kvinnor hade naturligtvis alltid arbetat, på den egna gården eller i familjehantverken i städerna. Det nya var att de nu tog arbete utanför hemmet och tjänade egna pengar.

Intåg på nya områden

Kvinnor gjorde också intåg på områden som tidigare varit stängda för dem. De tog anställning inom industrin, som lärare i folkskolan, som sjuksköterskor inom den utbyggda vården eller på kontor. Traditionellt manliga yrken som bokhållare, förskollärare och posttjänsteman övertogs av allt fler kvinnor.

Konkurrensen från de kvinnliga kollegorna uppfattades som ett hot av många män och yrkeskvinnorna möttes av en manlig motoffensiv. Var hon inte i själva verket olämplig som yrkesmänniska?

Argumenten mot kvinnorna växlade på olika arbetsplatser. De manliga lärarna krävde högre lön än sina kvinnliga kollegor eftersom de kunde hålla bättre disciplin i klassrummen. Kvinnonaturen ansågs skvalleraktig och pladdrig och inte lämpad för arbete inom statliga institutioner som postverket som krävde disciplin och tystnadsplikt av sina anställda.

Wilhelmina Skogh

Även om kvinnorna hade tagit ett definitivt steg in på arbetsmarknaden ledde det inte automatiskt till ökad jämlikhet mellan könen. Inom industrin arbetade kvinnor på de tyngsta och sämst betalda jobben och ute på arbetsplatserna var de nästan alltid underställda män.

Men det fanns de som bröt mot mönstret och en av dem var Wilhelmina Skogh. Hon började med två tomma händer som diskerska på restauranger i Stockholm, men avancerade snabbt och byggde så småningom upp ett företagsimperium med flera stora hotell och restauranger, bland annat i Storvik i Gästrikland och i Bollnäs. År 1902 utnämndes hon som första kvinna till direktör för Grand hotell i Stockholm.

De många yrkesarbetande kvinnorna ledde till att de gamla könsmönstren ifrågasattes. Kvinnofrågan blev ett hett diskussionsämne inom litteraturen, politiken och filosofin. Hur var den sanna kvinnan och vilket förhållande skulle råda mellan könen?

Ett pennkrig uppstod för och emot kvinnans frigörelse. Den österrikiske filosofen Otto Weininger blev mycket populär bland dem som ville mota bort kvinnorna från det offentliga livet. I sin stridsskrift Geschlecht und Charakter beskriver han könens olika karaktärer:

Fredrika Bremer

På det motsatta lägret fanns de som menade att kvinnan hade en renare och ädlare själ och att hon därför hade en alldeles speciell uppgift att fylla. I skriften Hertha, eller en själs historia låter Fredrika Bremer en ung man förklara:

Det fanns också de debattörer som menade att likheterna mellan könen var större än olikheterna och att män och kvinnor därför skulle ha samma rättigheter och möjligheter. Det var århundraden av förtryck som skapat det typiska borgerliga kvinnoidealet; en självuppoffrande känslovarelse.

John Stuart Mill

Den engelske filosofen John Stuart Mill jämför kvinnans situation i dåtidens samhälle med slavars villkor i historien. Han menade att kvinnoförtrycket var det främsta hindret för mänsklighetens utveckling. I Kvinnans underordnade ställning från år 1869 skriver han:

Ellen Key och kvinnans särart

Andra tänkare anknyter till Fredrika Bremers idéer och menade att könen utgjorde två motsatta och kompletterande poler. Mannens överlägsna intellekt motsvarades av kvinnans rikare känsloliv.

En av de främsta företrädarna för den ståndpunkten var Ellen Key. Hennes skrifter fick stor spridning kring sekelskiftet och idéerna diskuterades också utanför Norden. Hon beskriver kvinnans särart i Samhällsmoderligheten från 1903:

Ellen Key kämpade för kvinnors rätt till utbildning, och ekonomisk självständighet för den gifta kvinnan. Men hennes frigörelse skilde sig från mannens. Den högsta formen för kvinnans förverkligande var att bli moder och sköta ett hem, men om den möjligheten inte fanns, skulle hon praktisera moderligheten ute i samhället, till exempel som sjuksköterska och lärarinna. Kvinnans frigörelse och förverkligandet av samhällsmoderligheten var första steget mot ett mänskligare och mjukare samhälle.

Ellen Key chockade samtiden genom sin okonventionella inställning till erotiken som hon menade inte behövde sanktioneras av giftermål om det handlade om djup och sann kärlek. Den man och kvinna som verkligen älskade varandra var i en högre mening ändå gifta.

Själv hade Key under flera år en kärleksrelation med en gift man. Ellen Key kritiserades för att vara motsägelsefull och radikala kvinnosakskvinnor anklagade henne för att vilja binda kvinnor vid en traditionell modersroll.

Suffragetterna

Kvinnorörelser organiserades på flera håll i Europa under 1900-talets första år. Ryktbarast blev suffragetterna som med våldsamma och spektakulära aktioner skakade om det engelska samhället. Med Emmeline Pankhurst i spetsen marscherade aktivister in i parlamentet och krävde ledamöternas uppmärksamhet. De arrangerade möten och demonstrationer och mötte polisens ingripanden med våldsamt motstånd.

När suffragetterna inte fick gehör svarade de med allt grövre våld, de anlade bränder, klippte av telegraftrådar, förstörde konstverk och krossade fönster. I fängelset protesterade de genom att hungerstrejka med risk för sina liv.

Kvinnofrågan i Sverige

Medsystrarna i Sverige förde sin kamp under lugnare och fredligare former. År 1904 bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt som så småningom räknade 17 000 medlemmar från alla samhällsklasser. Möten arrangerades och namnunderskrifter samlades in till stöd för kvinnosaken. Selma Lagerlöf, ”Nobelpristagare utan rösträtt”, var en av dem som engagerade sig.

De politiska partierna var splittrade inbördes i frågan och i otaliga riksdagsdebatter utvecklades argumenten för och emot. Motståndarna såg med fasa hur politiken skulle trivialiseras av de nya väljarna. En riksdagsledamot förutsåg att riksdagsmännen hädanefter ”skulle komma att lagstifta om bredden på färgade tyger […] för att inte tala om en del intressanta områden inom köket och barnkammaren”.

Andra oroade sig för att den kvinnliga naturen skulle ta skada av att bli politiskt medveten. Man ville värna om husmödrarna som säkert skulle uppleva kraven att både sköta hem och politik som alltför påfrestande.

Kvinnlig rösträtt

Turbulensen i omvärlden – det första världskriget och den ryska revolutionen – satte det gamla maktsystemet i gungning. Politikerna fruktade att kvinnornas krav skulle leda till oroligheter och kanske uppror och frågan om lika och allmän rösträtt krävde nu en snabb lösning.

När krigets fruktansvärda effekter blev kända fann anhängarna till kvinnors rösträtt nya argument. Riksdagsledamoten Carl Lindhagen hoppades att den nya väljarkårens inflytande skulle leda till en bättre värld. Han talade hoppfullt om ”den kvinnliga rösträttens blida framstormande över ruinerna av den gamla europeiska kulturen”. Nu kunde också kvinnorörelsen hämta stöd från de nordiska grannländerna som några år tidigare genomfört reformen.

År 1921 vann till sist svenska kvinnor fullständiga medborgerliga rättigheter. Kvinnokampen kunde fortsätta och för första gången föras upp på den politiska dagordningen.

Publicerad i Populär Historia 7/2000