Elin Wägner – frontfigur för fred och feminism

Elin Wägner var journalisten, författaren och akademiledamoten som ihärdigt slogs för kvinnans rättigheter. Hon var en förgrundsfigur i fredsrörelsen och en av de första att ta upp miljöfrågan.

Elin Wägner.

Än en gång stod Elin Wägner i talarstolen. Liten och nätt, diskret men elegant klädd – det hade hon lärt sig under rösträttskampen. Annars var det lätt att bli anklagad för att inte vara någon riktig kvinna. Hemma i Småland, i Lilla Björka, gick hon helst klädd i långbyxor eller bomullsklänning, men nu gällde det att övertyga auditoriet om att ansluta sig till "Kvinnornas vapenlösa uppror". Hon var dödsblek, talade dåligt, men på ett sätt som var fullkomligt gripande, skrev Barbro Alving, "Bang", efteråt: ”Man vill rusa upp och gå ut på vad fälttåg som helst för hennes skull.”

Men de fler än sjuhundra kvinnor som satt i lokalen var inte lika lätta att övertyga. Året var 1935. Hitler hade tagit makten i Tyskland och Mussolinis Italien var på väg att anfalla Abessinien. Fruktan för ett kommande krig spred sig över Europa.

Redan 1919 hade Elin Wägner varnat för tysk reaktion på de hårda fredsvillkoren och nu visade det sig hur rätt hon haft. Men ju närmare kriget kom, desto svårare hade det blivit att ena kvinnorörelsen.

Ett misslyckat uppror för fred

Tanken bakom aktionen var lika originell och heroisk som den var romantisk och orealistisk. Genom att vägra använda gasmasker och vägra gå ner i skyddsrum ville initiativtagarna provocera fram en större vilja hos männen att försöka förhindra upprustning och krig. Men redan där i talarstolen noterade Elin Wägner att uppslutningen var långt mindre än förväntad och anade att upproret skulle bli ett fiasko.

Hur ska vi försvara demokratin mot fascismen om inte genom upprustning? frågade de tvehågsna. Av upproret blev en tandlös kompromiss. I fortsättningen skulle kvinnorna nöja sig med att sticka strumpor till soldaterna, skrev Elin Wägner uppgivet, och drog sig tillbaka till sin gård i Småland.

Valdes in i Svenska Akademien

Allt var alltså inte sorg och bedrövelse. Hennes stora biografi över Selma Lagerlöf hyllades av en samstämmig kritikerkår och 1944 valdes Elin Wägner in i Svenska Akademien. Vännerna bildade genast ”Ligan för söta men avsides boende kvinnliga ledamöter av Svenska Akademiens beklädnad” vilket resulterade i att författarinnan intog stol nummer 15 iförd en skräddarsydd havsblå sammetsklänning och lånad diamantbrosch.

Trettio år tidigare hade hon suttit på pressläktaren när Selma Lagerlöf valdes in som första kvinna någonsin bland De aderton.

De sista åren präglades av sjukdom. Elin Wägner tillbringade sin mesta tid hos vännen Flory Gate, där hon avled i januari 1949, 66 år gammal.

Trots att det nu gått över sextio år sedan Elin Wägner dog lever hennes texter. Hon var framsynt och radikal och hennes civilisationskritik känns mer aktuell än någonsin. På 1970-talet återupptäcktes Elin Wägner av den nya kvinno­rörelsen som inspirerades av hennes analys av det patriarkala samhället.

I dag är det kanske framför­allt de pacifistiska idéerna och det radikala miljötänket som gör henne aktuell och läsvärd. Även om hon aldrig använde dagens modeord "hållbar utveckling" så var det precis det hon argumenterade för. Elin Wägners kritik av vårt sätt att bruka, eller snarare missbruka, jorden och våra gemensamma resurser fungerar fortfarande som en väckarklocka för oss.

Publicerad i Populär Historia 5/2014