Elin Wägner – frontfigur för fred och feminism

Då hade hon ända sedan seklets början varit en frontfigur i kvinnorörelsen och kulturdebatten: som journalist, författare, feminist och freds- och miljöaktivist. Och även om besvikelsen var stor över att kvinnorna inte förmådde enas och använda sina medborgerliga rättigheter till att förändra samhället, skulle hon inte tystna än på många år.

Genom hela Elin Wägners liv gick ett stråk av vemod som bottnade i tidiga förluster. Ändå började det så bra. Det var ett efterlängtat barn som föddes i Lund år 1882, Sven och Anna Wägners förstfödda, en flicka som redan från början kändes igen på sin tvära haka och breda näsa.

Men idyllen förbyttes i tragedi när modern i samband med det tredje barnets födelse avled i barnsängsfeber. Från och med nu blev mormor och morfar på prostgården i Tolg i Småland den trygga punkten i lilla Elins tillvaro. En miljö som senare skulle återkomma i olika varianter i Elin Wägners romaner och som stod modell för det hem hon så småningom byggde sig i grannsocknen.

Fadern, som var docent i filosofi, gifte snart om sig, familjen flyttade till Nyköping och så småningom till Helsingborg. Elin, Ester och Harald fick två halvsyskon. Men det tycks inte ha varit någon harmonisk styvfamilj; hemmet var dystert, strängt och så påvert att barnen kunde få sig påpekat att ”även salt kostar pengar”.

Räddningen var somrarna på Tolg och böckernas fantastiska värld. Elin läste och skrev. Tretton år gammal kunde hon håva in sitt första honorar, ofattbara fem kronor, för en berättelse i Folkskolans Barntidning.

Varken gymnasium eller akademiska studier var något för kvinnor, på den punkten var Sven Wägner mycket bestämd. Men när en dörr slår igen så kan en annan öppna sig. Elin svalde med möda sin besvikelse och efter några vilsna år som skrivbiträde fann hon en väg in i journalistiken. Först som bokrecensent, novellist och kåsör i Helsingborgs-Posten, så småningom som fast anställd på tidningen.

”Som journalist är hon ett roligt kapitel i svensk tidningshistoria”, skriver Erik Hjalmar Linder och Ulla Isaksson i sin stora biografi över Elin Wägner och kallar henne slagfärdig, kvick, väl­informerad och ironisk.

Detsamma måste chefredaktören på Idun ha tyckt, för 1907 erbjöds Elin fast anställning och flyttade till Stockholm. Denna tidning ”för kvinnan och hemmet” var radikal för sin tid, inte minst i frågan om kvinnans emancipation. Rösträttsfrågan var högaktuell och fick stort utrymme.

Parallellt med heltidsarbetet på Idun levererade Elin kåserier och artiklar i Dagens Nyheter. År 1908 gavs berättelserna om hunsade kontorsflickor, uppror, sviken kärlek och kvinnlig vänskap ut i bokform under namnet Norrtullsligan.

Två år senare kom rösträttsromanen Pennskaftet om en ung kvinnlig journalist, i mångt och mycket författarens alter ego. ”Jag skriver för att leva och jag lever för att bli klok och kanske en gång kunna författa”, säger Pennskaftet, som är en SBK, en "Självförsörjande Bildad Kvinna".

De dilemman hon ställs inför i samhällslivet, yrkeslivet och kärleken tecknas i boken som blev en succé. Humor tenderar ju vara en färskvara, men trots att Pennskaftet har mer än hundra år på nacken tål den väl att läsas än i dag.

Vid denna tid är Elin Wägner alltså redan en fullfjädrad blåstrumpa; upp över öronen engagerad i arbetet för kvinnors rättigheter. Hon har anslutit sig till Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt och deltar i de stora internationella rösträttskonferenserna som hålls vartannat år.

I skuggan av första världskriget och efter långa reportageresor i det sargade Europa blir Elin Wägner alltmer ut­talad pacifist. Hennes förvissning om att världen ska komma att förändras till det bättre om kvinnor får vara med och bestämma var stark; kopplingen mellan feminism och fred självklar. Det var med sorg hon tvingades inse att varken krigsslutet eller lagen om allmän och lika rösträtt 1921 innebar att kampen var över, långt därifrån.

Men Elin Wägners liv innehöll inte bara arbete utan också rejäla doser passion och kärlek – och kärlekssorger. Som ung svärmade hon länge för sin morbror, tillika konfirmationspräst. Vid 21 års ålder var hon en tid förlovad med en man som efteråt offentligt förnedrade henne.

Vid 28 blev hon upp över öronen förälskad i filosofen och författaren John Landquist. De gifte sig och med ens var Elin mitt uppe i det dilemma hon så väl skildrat i sina böcker: hur förena äktenskap och yrkesarbete? Det visade sig svårt, klagade hon, att vara ”…social och kommunal och litterär och ändå vara gift med den bästa man i världen…”.

Barnlösheten bidrog till att äktenskapet började knaka i fogarna. Efter en del velande fram och tillbaka separerade makarna i början av 1920-talet – men de skulle förbli vänner och samtalspartner. Senare i livet hade hon en passionerad kärlekshistoria med författaren Sigfrid Siwertz. Den relationen tog snart slut, men gav dem båda rikligt med stoff till flera romaner.

Även sorgen över barnlösheten avspeglades i Elin Wägners författarskap. När brodern Harald avled tog hon hand om sin lille brorson Giovanni och tog också visst ansvar för sin brorsdotter, den då tioåriga Ria Wägner, som med tiden skulle bli en välbekant skribent och tv-personlighet.

Om männen i hennes liv växlade så var den kvinnliga vänkretsen desto mer beständig. Först och främst medlemmarna i vad som skulle bli bekant som Fogelstadgruppen. De var alla engagerade i Svenska kvinnors vänsterförbund, en liberal men från partiet fristående organisation, som 1923 startade Tidevarvet.

Det första numret av tidningen innehöll en programförklaring: "Tidevarvet anser att allt angår kvinnorna och att vad de tycka angår alla, vilket skall kunna bevisas, sedan de nu fått medborgarrätt."

Trots att hon försökte göra motstånd blev Elin Wägner snart tidningens chefredaktör. I samma veva startade de fem vännerna Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad som under de följande trettio åren skulle utbilda ett par tusen kvinnor från alla samhällsklasser i allt från kommunalkunskap till filosofi och litteraturhistoria.

Tidevarvet och Fogelstadgruppen utgjorde under 1920- och 1930-talen själva navet i ett stort och brokigt nätverk av talföra, skrivkunniga och engagerade kvinnor. Här fanns även namn som Klara Johansson, Amelie Posse och Emilia Fogelklou för att bara nämna några. Alla slet de för att föra upp frågor om kvinnors rätt, barnens situation, fred och naturenligt jordbruk på den politiska dagordningen.

Mitt i stormens öga stod nästan alltid Elin Wägner. I mångt och mycket var hon Fogelstadgruppens främsta ideolog. Här hade hon sina bästa vänner och kamrater i kampen. Barbro Alving, som i sin dagbok kallar Elin Wägner för ”min personliga väckarklocka”, hörde till hennes trognaste tillskyndare.

Och så lite mer i bakgrunden: ”kära pigan”, Linnéa Johansson, hushållerska, privatsekreterare, allt-i-allo, vän och förtrogen under mer än fyrtio år. Det var Linnéa som fick Elins liv som fri intellektuell att fungera praktiskt.

Konfliktfritt var det naturligtvis inte, tvärtom. Det var många starka personligheter som skulle samsas. Elin Wägner själv kunde vara både snarstucken och känslig för kritik. Hon hade en stark integritet och upplevdes ibland som fjär. ”Ett hus med många våningar och låsta rum mellan vilka enbart hon själv rörde sig, tyst och snabbt” är Bangs beskrivning av sin beundrade vän.

I sina romaner liksom i sitt dagliga liv brottades Elin Wägner ständigt med de stora frågorna; om Gud, om kärleken och om livets mening. ”Jag är kristen fast en mycket dålig sådan”, skrev hon en gång i sitt sökande till ärkebiskopen Nathan Söderblom.

Genom vännen Emilia Fogelklou kom hon i kontakt med kväkarna. Deras radikalpacifistiska hållning stämde överens med hennes och efter det misslyckade vapenlösa upproret i mitten av 1930-talet anslöt hon sig till dem.

När Elin Wägner år 1923 fick Samfundet De Nios stora pris hade hon låtit bygga sig ett vackert hus i sina barndomstrakter i Bergs socken tre mil norr om Växjö. Här i Lilla Björka fick hon sinnesfrid och arbetsro och kunde som hon skrev ”låta det viktiga och oviktiga byta plats”. Så småningom bosatte hon sig där permanent.

Även författare har sina konjunkturer. På 1910- och 1920- talen hade Elin Wägner tidsandan på sin sida i sitt engagemang för kvinnors medborgerliga rättigheter och frihet att arbeta och att älska. Men när hon på 1930- och 1940-talen drev frågor om pacifism, kvinnohistoria, mat och miljö var hon långt före sin tid och kritiken var inte alltid nådig.

Mot bakgrund av den misslyckade fredsaktionen och av händelseutvecklingen i Europa började hon ompröva sina tidigare ställningstaganden. Att kvinnor fått rösträtt hade inte förändrat världen. Människans rovdrift på naturen fortsatte. Ännu ett fasansfullt krig hade brutit ut.

År 1941 kom den starkt civilisationskritiska romanen Väckarklocka. Men Elin Wägners bild av ett svunnet matriarkat och tankar om jämlikhet mellan män och kvinnor som en förutsättning för fred på jorden fick ett svalt mottagande, även av många som hon räknade till sina vänner.

Djupt besviken drog hon sig allt mer undan offentlig­heten. I närheten av Lilla Björka fanns den mer än tjugo år yngre vännen Flory Gate, ”dottern, som jag fick fullväxt till skänks”, som flyttat till gården Rösås i samma socken. Tillsammans skaffade de sig kunskaper om ekologisk odling, engagerade sig i kommunalpolitiken och hembygdsrörelsen.

Allt var alltså inte sorg och bedrövelse. Hennes stora biografi över Selma Lagerlöf hyllades av en samstämmig kritikerkår och 1944 valdes Elin Wägner in i Svenska Akademien. Vännerna bildade genast ”Ligan för söta men avsides boende kvinnliga ledamöter av Svenska Akademiens beklädnad” vilket resulterade i att författarinnan intog stol nummer 15 iförd en skräddarsydd havsblå sammetsklänning och lånad diamantbrosch.

Trettio år tidigare hade hon suttit på pressläktaren när Selma Lagerlöf valdes in som första kvinna någonsin bland De aderton.

De sista åren präglades av sjukdom. Elin Wägner tillbringade sin mesta tid hos vännen Flory Gate, där hon avled i januari 1949, 66 år gammal.

Trots att det nu gått över sextio år sedan Elin Wägner dog lever hennes texter. Hon var framsynt och radikal och hennes civilisationskritik känns mer aktuell än någonsin. På 1970-talet återupptäcktes Elin Wägner av den nya kvinno­rörelsen som inspirerades av hennes analys av det patriarkala samhället.

I dag är det kanske framför­allt de pacifistiska idéerna och det radikala miljötänket som gör henne aktuell och läsvärd. Även om hon aldrig använde dagens modeord "hållbar utveckling" så var det precis det hon argumenterade för. Elin Wägners kritik av vårt sätt att bruka, eller snarare missbruka, jorden och våra gemensamma resurser fungerar fortfarande som en väckarklocka för oss.

Publicerad i Populär Historia 5/2014