Bang – världsreportern Barbro Alving

Barbro Alving, med signaturen »Bang«, var från mitten av 1930-talet till mitten av 1970-talet en av Sveriges mest kända journalister. Hennes reportage från Berlinolympiaden och spanska inbördeskriget 1936, vinterkriget 1939–40 och fortsättningskriget 1941–44 mellan Finland och Sovjet, Ungernrevolten 1956 och Vietnamkriget på 1960-talet fick många läsare. De ses i dag som milstolpar i den svenska presshistorien. Bang var verkligen en av de journalister som »skrev sin tids historia«.

För Bang själv blev det snarare fram butelj. Det hörde till miljön och tiden, 1930-talet i Stockholms Klarakvarter. Journalisterna gick ofta på någon av de näraliggande krogarna efter (en del också före) avslutat kvällsarbete, umgicks, pratade och drack. På så sätt grundlade Bang tidigt de alkoholproblem som skulle följa henne länge.

Sommaren 1935 inbjöds Bang till författaren och journalisten Elin Wägners hem Lilla Björka i byn Berg norr om Växjö. Wägner planerade en stor fredsaktion och ville ha Barbro till medhjälpare och medkämpe.

Fredskampanjen blev ett misslyckande, men för Barbro Alving fick samarbetet med Elin Wägner en livsavgörande betydelse. Senare i livet skrev hon: »Med åren växte mitt förhållande till lärjungeskap. Elin Wägner är den människa som blev avgörande för mitt vuxna liv. Det är genom henne jag blir pacifist, det är genom henne jag kommer in på kvinnofrågorna.«

Skrev från Berlinolympiaden

Sommarolympiaden i Berlin 1936 blev Bangs första stora utlandsuppdrag, och hennes genombrott som reporter. Före tevens tid var de skrivande och radiopratande reportrarnas förmåga att genom detaljerade iakttagelser levandegöra skeendet avgörande. Sitt mästerskap på detta område visade Bang redan i sin skildring av olympiadens öppnande.

Bang beskrev den tyska publikens reaktion när Hitler gjorde entré på hedersläktaren: »Ett brusande heilrop går över läktarna, och hela stadion blir som en enda jättelik igelkott av utsträckta armar.«

När de deltagande ländernas trupper paraderade förbi avläste Bang de världspolitiska stämningarna genom att se vilka nationer som gjorde Hitlerhälsning: […] »Men i svenska truppen höjs bara en arm, det är en fotbollskille, som hittat någon bekant i publiken, och den hälsningen är svensk. Den betyder ›tjena‹.«

Några månader efter Berlinolympiaden tog Bang tjänstledigt från Dagens Nyheter för ett sekreteraruppdrag i ett fredsprojekt vid Nationernas Förbunds kontor i Genève. Där satt hon och vantrivdes med byråkratin och längtade tillbaka till reporterlivet.

Tog sig till spanska inbördeskriget

I mitten av november reste hon till Paris i ett privat ärende och möttes av den febrila aktivitet som spanska inbördeskriget hade utlöst. Frivilliga från hela världen passerade staden för fortsatt resa till striderna på republikens sida, och Spaniens kamp var huvudämne för häftiga diskussioner på barer och kaféer. Bang bestämde sig snabbt för att resa till Spanien och rapportera om kriget.

På den spanska ambassaden fick hon både inresetillstånd och en flygbiljett till Valencia. Därifrån skulle hon kunna ta sig vidare till Madrid, som var centrum för både striderna och det politiska spelet.

Hon kom till den spanska huvudstaden i en bil fullpackad av människor med ärenden åt republiken. Det var kväll och mörkläggning och hon sökte sig till det stora Hotel Palace för att få någonstans att bo. Hotellet fungerade också som militärlasarett med plats för tusentalet sårade. Bang beskrev scenen: »Hela restaurangen och alla salongerna – ett hav av sängar med kritvita ansikten, eterdoften, krigets värsta lukt, hänger kväljande tung, hela huset stönar och kvider.«

Satte ord på krigets fasor

I spanska inbördeskriget förekom terrorbombning i stor skala mot civilbefolkningen. Efter ett anfall besökte Bang ett bårhus. Hennes reaktion var häftig: »På ett högre bord bredvid ligger två småbarn, en sjuårig pojke med krossat huvud […] Kistan bredvid är inte en kvarts meter lång, det är en halvårs pojke som har dött av chocken efter anfallet, han är ännu söt. Och kvinnorna! I en lång ojämn rad ligger de där, med kläderna uppfläkta och det svarta spanska håret hopklibbat av blod, en har hela ansiktet krossat, man ser ingenting, vill inte se, vill skrika högt.«

In i andra världskriget

Till Spanien hade Bang åkt på eget bevåg, men när Sovjet i december 1939 anföll Finland och vinterkriget bröt ut blev hon DN:s officiellt utsända. Hennes reportage därifrån är starkt färgade av sympati för Finlands kamp. Det var också vad flertalet läsare ville ha. Känslan för Finland var stark i Sverige vid den här tiden.

Mindre än en månad efter vinterkrigets slut kom Tysklands angrepp mot Danmark och Norge. En engelsk-fransk expeditionskår sändes till Nordnorge för att bistå norrmännen, och Bang skickades ut av tidningen för att skildra kriget kring Trondheim.

Hennes Norgereportage ger intrycket av att hon snarare såg det hon ville se, än det som verkligen skedde. Hon skildrar kriget som om de norsk-engelska styrkorna var på väg att vinna och driva ut tyskarna, medan förhållandet i verkligheten var det motsatta.

Efter sina reportage från spanska inbördeskriget, vinterkriget och kriget i Nordnorge sågs Bang som den främsta svenska krigsreportern.

Katastrofal resa mot London

Hon hade nu ett anseende att leva upp till, och såväl hennes äregirighet som förväntningarna från läsarna drev henne vidare. Hon ville till England och skildra Londonbornas liv under de tyska bombningarna. Den tyska Skagerackspärren gjorde att den enda vägen för en svensk journalist att komma till England gick med båt från Petsamo i norra Finland till USA, och därifrån till England.

Resan var extremt farlig – tyskt flyg och tyska ubåtar jagade all främmande fartygstrafik på Nordatlanten – och DN ville inte skicka iväg Bang. Men hon for ändå.

Resan blev närmast en katastrof för henne. Hon fastnade i New York, kom varken vidare till England eller tillbaka till Sverige. Pengarna sinade, hon dövade oron med sprit och försökte skriva om amerikansk inrikespolitik, men den låg utanför hennes kompetensområde och var inte vad DN önskade.

Resultatet blev ett psykiskt sammanbrott. Nu kunde hon inte skriva alls.

Kom igen som reporter

I början av juni 1941 lyckades Bang komma med den sista svenska båten från USA till Petsamo. Några veckor senare var Finland indraget i kriget på tysk sida och hamnen i Petsamo stängd. Sjuk och skuldsatt fann sig Bang åter i Stockholm.

Men hon kom igen som reporter. Ett halvår efter hemkomsten från USA sändes hon på nytt till Finland där fortsättningskriget mot Sovjetunionen pågick. Det blev sju reportage på två veckor.

Fick Ruffa utan att gifta sig

Barbro Alving hade som ung på 1930-talet en rad kärleksförhållanden, både med kvinnor och med män. 1938 födde hon dottern Ruffa. Flickans far var konstnären och tecknaren på Dagens Nyheter Birger Lundquist. Han var gift med en annan kvinna, och även om han var förälskad i Bang ville han inte skilja sig. Och hon ville inte binda sig vid en man.

Att få barn utom äktenskapet var inte accepterat på 1930-talet och ansågs av många som en skam. Men Bang fick stöd från två av de personer som betydde mest för henne, pappa Hjalmar och Elin Wägner. Hjalmar Alving skrev i ett brev: »Mot små barn har jag ingenting att invända, även om de kommer genom skorstenen, och när jag inte är trött, tycker jag att det ska bli riktigt roligt.«

Levde med Loyse Sjöcrona

Från 1940 och livet ut levde Bang tillsammans med Loyse Sjöcrona. Hon bidrog mycket till att Ruffa fick en trygg uppväxt, trots moderns oregelbundna arbetstider och långa perioder av frånvaro under reportageresor. I många av de kåserier som Bang skrev för Vecko-Journalen under signaturen »Käringen mot strömmen« får läsarna roande inblickar i den lilla familjens liv.

Efter krigsslutet bevakade hon bland annat rättegången i Oslo mot landsförrädaren Vidkun Quisling och den kaotiska situationen i det krossade Tyskland.

Hiroshima förstärkte pacifismen

I början av 1948, två och ett halvt år efter att atombomben hade fällts, kom hon under en jordenruntresa till Hiroshima. I en artikel i DN återkallar hon bilderna av det som hade hänt: »Man ser en glittrande glimt av floden – där folk drunknade och stod till halsen för att inte förbrinna. En strimma grönt. Det är Asamoparken, där folk satt och kved ur munnar som var varfyllda sår och vände tomma ögonhålor mot helveteskaos omkring dem.«

Besöket i Hiroshima förstärkte den pacifism som grundlagts under ungdomstidens samarbete med Elin Wägner, och av upplevelser på skilda krigsfronter, och Bang blev radikalpacifist. När hon 1956 kallades in till en civilförsvarsövning vägrade hon och dömdes till en månads fängelse. Händelsen väckte stor uppmärksamhet i medierna och själv skildrade hon fängelsetiden i en artikelserie i DN och i boken Dagbok från Långholmen.

Slutade på DN i atomprotest

Ungefär samtidigt utbröt striden om svenskt atomvapen. Militären och delar av pressen propagerade för att Sverige skulle skaffa sig atomvapen. Bland de ivrigaste förespråkarna fanns Herbert Tingsten i Dagens Nyheter, och 1958 sa Bang upp sig från tidningen i protest. Samma år bildade hon tillsammans med bland andra författarna Sara Lidman och Per Anders Fogelström Aktionsgruppen mot svenskt atomvapen, AMSA. Aktionsgruppen lyckades – tillsammans med bland andra det socialdemokratiska kvinnoförbundet – vända opinionen så att det, när beslutet fattades på 1960-talet, var närmast självklart att Sverige skulle avstå från atomvapen.

Efter att ha lämnat Dagens Nyheter anställdes Bang på Vecko-Journalen. Där skrev hon bland mycket annat om Eichmannprocessen i Israel 1961, Vietnamkriget, Pragvåren 1968 och Sovjets invasion där.

På 1970-talet försämrades Bangs hälsa. Hennes liv blev en hård kamp mellan fortsatt stora yrkesambitioner och sviktande krafter.

1975 tog radioproducenten Birgit Petri initiativ till en serie program där Bang själv skulle läsa ett urval av sina kåserier. Inspelningen fick skjutas upp gång på gång på grund av Bangs vacklande hälsa, och 1982 fick planerna läggas ner. Bang hade drabbats av afasi. Det språk hon använt till mästerskap fanns inte längre där.

Barbro Alving avled den 22 januari 1987.

Publicerad i Populär Historia 9/2018