En svensk filosof i lyckliga Arabien
Det är en självklar sanning att det mesta från matvanor till nationalhjältar skiftar från plats till annan under historiens lopp. Särskilt i Sydeuropas katolska länder har till exempel missionärer och präster som mött martyrdöden i någon avlägsen djungel beundrats som stora hjältar. I Sverige har det inte varit så. De resenärer som främst hyllats i vårt land har inte varit kyrkans män utan forskningens. Och vi möter under i synnerhet 1700- och 1800-talen ett slags kunskapens pilgrimer som ivriga att skörda vetenskapliga lagrar gav sig ut på långa och farofyllda resor, inte sällan för att duka under i de fjärran länderna.
En av dessa resenärer var filosofen, orientalisten och naturforskaren Peter Forsskål, vars dramatiska och samtidigt tragiska öde inte upphör att fängsla eftervärlden. Han var något så ovanligt som en svensk upplysningsfilosof; hans stridbarhet bidrog till att tryckfrihet infördes i Sverige 1766 och hans moralfilosofiska idéer är intressanta bland annat därför att de föregick Immanuel Kants. Inom botaniken var han mycket framstående, och det var som naturalhistoriker han ingick i den forskningsexpedition till Arabien som han aldrig skulle återvända ifrån. Peter Forsskål dog endast trettioett år gammal i Yemen, eller som han själv sade, i Lyckliga Arabien.
Forsskål var tio år när han skrevs in vid Uppsala universitet i slutet av november 1742. Han föddes i Helsingfors, men kom som pojke till Tegelsmora i norra Uppland där hans far innehade en prästtjänst. Prästyrket tycks ha föresvävat även sonen, men med tiden kom hans intressen och inte minst hans intellektuella självständighet att göra en sådan karriär omöjlig.
Forsskål fick tidigt kontakt med två av tidens lärda giganter. Först var det Linné, som han brevväxlade med och studerade för i Uppsala, och så orientalisten Johann David Michaelis i Göttingen. Den senare var en framstående orientalist och språkfilosof som dessutom närde ett stort intresse för naturvetenskap. Till Göttingen kom Peter Forsskål i oktober 1753 efter att ha avlagt grundläggande examen i Uppsala. Han fick vitsord för ”besynnerlig wacker kundskap”, vilket möjliggjorde stipendium för resan och vistelsen i Göttingen.
Väl i Göttingen studerade han filologi, orientalistik och filosofi. De första ämnena tycks ha stått i förgrunden, vilket kanske kan förklaras av att det var inom dessa som Michaelis främst verkade. Men Forsskåls magisteravhandling som lades fram på sommaren 1756 rörde inte dessa ämnen, utan filosofi.
Kritik av det rådande synsättet
Dubia de principiis philosophiæ recentioris, det vill säga Tvivel beträffande den nyare filosofins principer var titeln på avhandlingen. Det filosofiska värdet av boken må vara överspelat i dag, men det finns åtminstone ett par aspekter som gör den intressant för en nutida läsare, till exempel ger avhandlingen en god bild av dåtidens vetenskapliga position.
Med ”den nyare filosofins principer” avsåg Forsskål den protestantiska skolastik som utlärdes av tysken Christian Wolff och som hade många trogna förespråkare i Tyskland såväl som i Sverige. Idéerna liknade Descartes, och hela den rationalistiska argumentationen var densamma: man utgick från något eller några logiskt giltiga sanningar och sökte sedan härleda all kunskap ur dem.
För Peter Forsskål var denna position omöjlig. Visserligen låg det i hans personlighet att hellre kritisera ett dominerande synsätt än att skriva en aldrig så välgjord apologi. Men det var också naturligare för den empiriskt lagde Forsskål att förhålla sig kritisk till ett system för vetandet som börjar med abstrakta principer i sökandet efter kunskap istället för tvärtom.
Wolffianerna menade att allt vetande går tillbaka på två principer – motsägelselagen och den tillräckliga grundens lag. Forsskål motsade detta och hävdade bland annat att moralen och Guds existens alls inte kan härledas ur dessa principer. Moralen följer av människans natur, menade han, och om Gud kan vi inget veta, blott tro.
Trots kritiken mot den rådande wolffska filosofin, som också i professor Michaelis hade en förespråkare, fick Forsskål mycket god kritik för sitt arbete. I synnerhet fick han beröm för modet att våga utmana rådande uppfattningar, och detta i kombination med hans sällsynta tankeskärpa gjorde att han bland annat blev invald i vetenskapsakademin i Göttingen.
Inte långt efter det att avhandlingen lagts fram lämnade Forsskål Göttingen för att resa hem till Uppsala. Den unge filosofen tycks inte ha haft alltför bråttom. Han besökte botaniska trädgårdar, samlade växter till sitt eget herbarium och förvärvade en fin samling med mynt från Orienten.
Kritiken uppskattades inte
Den välformulerade men hårda kritiken mot wolffianismen må ha tjusat akademikerna i Tyskland, men i Sverige där tankefriheten var väsentligt kringskuren, föll Forsskåls idéer inte i lika god jord. Även om motståndet mot honom inte bör överdrivas, är det uppenbart att hans fritänkande inte uppskattades. Möjligheterna till akademiskt avancemang var därför beskurna och prästyrket var otänkbart på grund av kyrkans dogmatiska hållning i centrala trosfrågor – föga överraskande var Forsskål i opposition även mot dessa.
Ett problem var dessutom att hans åsikter felaktigt påstods leda till skepticism, något som särskilt oroade teologerna. Om det goda och det rätta, som Forsskål och senare också Kant hävdade, inte nödvändigtvis förutsätter Gud för sin existens, så betyder det att människan kan handla gott och rätt om hon bara följer sitt eget mänskliga förnuft. Därmed kan man tycka att behovet av Gud minskar, vilket dock inte ledde Forsskål till den kätterska idén att ifrågasätta Guds existens.
Lyckligtvis fick Forsskål en tjänst som informator åt en ung greve som hette Johan Gustav Horn, och kunde på så sätt försörja sig. Att Horn var förknippad med mösspartiet gjorde det lättare för bägge parter; vem förutom en mössa skulle sätta sin son i lära hos en oppositionell filosof och tillika hattkritiker?
Det rådde aldrig stiltje i Forsskåls liv. Mellan studieåren i Uppsala och Göttingen och det tragiska slutet i Yemen utkämpade han en hård strid för sin doktorsavhandling i filosofi, Tankar om den borgerliga friheten, som var ett argumenterande försvar för grundläggande rättigheter, särskilt tryckfriheten. Han skulle förlora slaget, men det blev en pyrrhusseger för myndigheterna. Och som ett indirekt resultat av striden införde Sverige som första land i världen bara några år senare en tryckfrihetsförordning. Men detta fick Peter Forsskål själv aldrig uppleva.
Det var i maj 1759 som Forsskål ansökte om att få disputera på sin avhandling De libertate civili som alltså samtidigt lades fram på svenska med titeln Tankar om den borgerliga friheten. Detta var minst sagt uppseendeväckande. Att skriva en kontroversiell avhandling på latin för lärda filosofer var en sak, att författa den på folkspråket något helt annat. Genom ett sådant förfaringssätt skulle boken få snabb spridning utanför universiteten, vilket naturligtvis var Forsskåls syfte.
Censuren hade under denna tid, den numera så hyllade frihetstiden, ett fast grepp över landet. Den var effektiv bland annat i sitt straffande av myndigheter och tryckare, något som resulterade i en långt driven självcensur. Universiteten aktade sig sålunda noga för att publicera sådant som kunde anses förkastligt; om inte annat kunde resultatet bli avstängning eller kraftiga löneavdrag för universitetsledningen.
Fick inte tryckas
”Ju mera man får leva efter eget behag, ju mera tror man sig vara fri. Näst livet kan därför ingenting vara människorna kärare än friheten. Ingen förlorar eller minskar den utan att vara tvungen av övervåld och fruktan för något större ont.”
Så börjar Forsskål sin avhandling som alltså ansågs alltför ”grannlaga” för att kunna publiceras. Och han fortsätter längre fram: ”Skrivfriheten uppdriver vetenskaperna till sin höjd, röjer alla skadeliga författningar, tyglar alla ämbetsmäns orättvisa och är regeringens tryggaste försvar i ett fritt rike.”
Forsskåls Tankar om den borgerliga friheten fick inte läggas fram för disputation, än mindre fick den tryckas. Fakultetens beslut var inget annat än vad vi i dag skulle kalla för en politiskt korrekt handling; universitetet hade inget emot den skarpsinnige filosofen personligen, men hans teser var alltför oroande för överheten för att få tryckas.
Ledningen för universitetet underskattade dock Peter Forsskåls förmåga och vilja att ta strid för vad han uppfattade som sant och riktigt. Sedan fakulteten försiktigt avslagit Forsskåls ansökan påbörjades därför en brevväxling mellan berörda parter som sannolikt saknar motstycke under 1700-talet. Forsskål sköt in sig på alla dubbeltydigheter, oklarheter och felaktigheter han fick i svaren. Och när det inte hjälpte sökte han argumentera med hjälp av sunt förnuft i försvarandet av sin tro på att människan inte kan leva utan frihet, som i ett brev till Kunglig majestäts och Riksens kanslikollegium i juni 1759:
”Kanske att jag felar, men jag wet ingen annan wäg till säkerhet emot en sådan olycka, än at hela samhället får med fria omdömen, när det behöfwes, styra sin regering, och regeringen med fritt förswar styra allmänhetens omdöme. Skriffrihet och enwälde kunna omöijligen tåla hwarandra. Har jag i något mål träffat sanningen, så lära de mera upplyste och mäcktiga widare eftertänka och wärckställa sådant. Har jag irrat mig, lär ock detta mål tiäna till sakens bättre utredande, att däri skrifwes mot ock med.”
Tiden var ännu inte mogen för tryckfrihet. Det blev nej från samtliga instanser. Om Forsskål nu sträckt vapen, hade ingen betvivlat hans mod, han hade ju både i angreppen på wolffianerna och i kampen för tryckfriheten visat sin duglighet. Men Forsskål gav inte upp, och den 23 november 1759 trotsade han myndigheterna och utgav sin avhandling.
Gav namn åt nässla
Hur ska man beskriva hans agerande – var det mod eller dumdristighet? Eller blott ett uttryck för hans filosofiska sanningsiver? Finess och hovsamhet kände Forsskål dåligt till och det intresserade honom knappast heller. Han brann för vetenskapen, för filosofin och naturhistorien, och det låg bortom hans horisont att ge upp i en strid där han visste sig ha rätt.
Senare namngav Linné en växt som sänts hem från arabienexpeditionen efter Forsskål. Det var en nässla som fick namnet Forskohlea tenacissima. ”Tenacissima” betyder snärjig och fasthållande, men kan också betyda ståndaktig. Linné beskrev den som pertenacissima adhærens,alltså envist (ståndaktigt) efterhängsen. Samtida forskare rasade över att Linné kunde välja en trivial nässla åt Forsskål, men faktum är att Linné i sin beskrivning av nässlan porträtterade den stridbare filosofen bättre än många andra.
Reaktionen på Forsskåls handlande var inte nådig. Det beslutades att man genast, ”med behörig försiktighet”, skulle spåra upp och konfiskera de femhundra kopior som Forsskål personligen delat ut bland uppsalastudenterna. Men insamlandet gick trögt och det är inte svårt att förstå att myndigheternas agerande fick motsatt verkan. Nu blev folk istället intresserade av boken, och trots idoga insatser lyckades landshövdingar och rektorer endast samla ihop sjuttionio exemplar av den förkättrade skriften.
Forsskål blev kallad till resultatlösa förhör där han envetet ville föra en principdiskussion istället för göra avbön. Ärendet kunde till slut inte tystas ner och även om den envist efterhängsne filosofen förlorade i alla instanser hade han påbörjat något som varken kanslikollegium eller ens kunglig majestät i längden kunde stå emot.
Expedition till Arabien
Två år tidigare, medan striden om avhandlingen ännu pågick, hade Forsskål fått erbjudande om att följa med på en vetenskaplig expedition till Arabien. Det var åtminstone så Forsskål uppfattade projektet – som en vetenskaplig expedition. Att det var det danska hovet som bekostade projektet var uppenbart, dock inte att dansk chauvinism skulle styra expeditionens göranden och låtanden, vilket i praktiken kom att ske. Det var dock inte på grund av detta som resans inledning blev så besvärlig, det var vädrets fel.
Idén om en resa till Arabien kom ursprungligen från Michaelis, som Forsskål studerat för i Göttingen. Michaelis tänkte sig en forskningsresa vars uppgift skulle bestå i insamling av naturalier och studier av seder och bruk syftande på jämförelser mellan dagens förhållanden och de som omnämns i bibeln. Till exempel skulle deltagarna studera tidvattnet för att utröna dess betydelse för berättelsen om hur Israels folk kunde gå över havet.
Ett stort problem, logistiska svårigheter oräknade, var givetvis att finna tillräckligt kvalificerade personer till en så svår uppgift. Deltagarna skulle inte endast vara insatta i orientaliska språk, utan också kunniga i naturhistorien samt geografi och lantmäteri. För att få tag på tillräckligt kunniga personer blev de ansvariga tvungna att söka utanför Danmarks gränser.
Med facit i hand är det lätt att se hur det gick fel redan från början. Som naturhistoriker erbjöds Forsskål platsen på uppmaning av Michaelis, som kände hans breda kunskapsregister väl. Till expeditionens kartritare utvaldes tysken Carsten Niebuhr, och till resans orientalist dansken Friedrich Christian von Haven.
Den sistnämnde var en katastrof. Han gjorde allt för att förhala resan, han skaffade sig förmåner framför de andra och bidrog inte med något av vetenskapligt värde. Men trots försök från de övriga deltagarna gick det inte att bli av med honom. von Haven var de danska finansiärernas alibi, med honom på resan skulle den vetenskapliga äran tillkomma Danmark och inte Tyskland, eller – Gud förbjude! – Sverige.
Med på resan följde också en svensk betjänt som hette Berggren, en tysk konstnär vid namn Baurenfeind vars uppgift bestod i att dokumentera resan, samt den danske läkaren Christian Cramer som också skulle ha naturhistorien som sin uppgift. Den senares kompetens blev hårt granskad av Forsskål som fann hans enda dokumenterade arbete, ett litet häfte om skötsel av burfåglar, utan vetenskapligt värde.
Ville byta ut deltagare
Forsskål uppfattade resan som strikt vetenskaplig och ville få dansken utbytt. Säker på sina arguments tyngd mötte den ståndaktige och envist efterhängsne filosofen därför upp i Köpenhamn med en annan person, linnélärjungen Jonas Peter Falck, i sitt följe. Både Linné och Forsskål tyckte att Falck bättre kunde försvara en plats på resan än burfågelkännaren Cramer. Forsskål må ha haft rätt i sin bedömning av Cramer, men med sin taktlöshet kom han ingen annan vart än att ytterligare förarga de som varit kritiska mot honom från början. Falck fick vända åter.
Det var i slutet av december 1762 som arabienexpeditionen äntligen nådde fram till Yemen – landet grekerna kände som Eudaimon Arabia, som romarna benämnde Arabia Felix, och som Peter Forsskål kallade Lyckliga Arabien.
I närmare två år hade sällskapet varit på väg. Stämningen i gruppen hade från starten varit dålig – nu var den katastrofal. Resan hade, som Forsskål skrev i dagboken, börjat med en förfärlig seglats över Nordsjön där flera besättningsmän omkommit (von Haven klagade över sjösjuka och tilläts resa till Medelhavet landvägen).
I Konstantinopel hade von Haven efter ett par famösa gräl försökt förgifta deltagarna med arsenik. Och i Egypten hade Forsskål blivit rånad av lokalbefolkningen. I ett brev till Linné daterat den 2 april 1762 berättar han om rånet och tillägger sedan ironiskt: ”Dessa araber äro annars däri goda, att de ej göra en skada till lifwet, endast man ej gör motstånd utan strax ger dem, hwad de begära. De lämnade mig ej mer än böxorna, en mössa och ett täcke att skyla mig med. Skjortan också war till deras tjänst.”
Men nu hade de alltså kommit fram, och expeditionen steg i land vid Luhayyah. Där blev de väl bemötta, och Peter Forsskål skriver i dagboken att han därför inte kunde annat ”än fatta hög idée om lyckligt inträde i Lycklige Arabien”.
Distanserade sig inte
Han satte genast igång ett intensivt studium av växtligheten och språket med dess olika dialekter. Snart rörde han sig obehindrat bland yemeniterna, och klädd i lokalbefolkningens kläder blev han oftast tagen för en av dem. Det fanns hos honom ingen distansering gentemot de människor han mötte, och däri låg också förklaringen till att han blev den som fick sköta expeditionens talan utåt. Byråkrater och akademiska meningsmotståndare råkade han lätt i luven på, men med fiskarna på Röda havet och kameldrivarna på Tihamaslätten umgicks han obehindrat.
Det var ett för vetenskapen okänt land som Peter Forsskål strövade ut i. Och med sin brinnande upptäckariver kunde han känna sig belåten; varje dag gjordes nya intressanta fynd. Materialet hade räckt till flera vetenskapliga verk – om nu inte ödet haft något helt annat i beredskap för honom.
Ibland hävdas det att Carsten Niebuhr var expeditionens ledare. Det är fel. Redan när Peter Forsskål lämnade sitt preliminära besked till Michaelis hade han krävt likhet mellan deltagarna som ett villkor, och det accepterades.
Däremot var det endast Niebuhr som överlevde resan. Det är alltså tack vare honom som expeditionens vetenskapliga material, i praktiken hans eget och Forsskåls, omsider kunde publiceras. Han redigerade Forsskåls Flora Aegyptiaco-Arabica, samt gav bland annat ut en fin resebeskrivning i två band: Reisebeschreibung nach Arabien und andern umliegenden Ländern. Ett tredje band, där Niebuhr redogjorde för sin händelserika hemresa, utkom postumt 1837 med den lockande titeln: Carsten Niebuhrs Reisen durch Syrien und Palästina, nach Cypern und Kleinasien und die Türkey nach Deutschland und Dännemark.
De första månaderna i Yemen var de bästa. Ofta var Forsskål ute i fält ensam – långt borta från von Havens gnällande – eller också begav han sig tillsammans med Niebuhr iväg på längre exkursioner upp i Kaffebergen. I wadin, den torrlagda sänkan, mellan Al-Udayn och Jibla, dit de kom med var sin åsna i början av april 1763, tycks de tidigare problemen ha glömts bort. Och här fick de resande till slut en glimt av det lyckliga Arabien.
De samlade växter, ritade kartor och pratade med människorna. I sin resebeskrivning berättar Niebuhr att bönderna i Al-Udayn ansåg sig odla det bästa kaffet: ”Man hält den Caffe von Udden für den besten in ganz Jemen, und also in der ganzen Welt.”
Yemen, 233 år senare
Nästan på dagen 233 år senare strövar jag genom samma wadi. I gläntorna mellan träden odlas mango, papaya och aprikoser. Små plöjda ytor för majs och durra kantas av rabatter med mynta och koriander. En plantering med limeträd leder stigen in i en skog av blommande kaffebuskar. I trädtopparnas lövverk gömmer sig guldgökar och ametiststarar.
”Ett litet vattendrag flyter förbi staden på nordsidan”, noterar Niebuhr. Jag följer den lilla ån. I skuggan under några höga träd sitter byskolans barn och har en lektion i algebra. Det blir förstås uppståndelse. ”Var kommer du ifrån?” Forsskål svarade ”från norr”, och blev tagen för en dervisch. Jag svarar detsamma.
Ljuden och skratten når inte långt inne i wadin. Snart hörs inte längre skolbarnens avskedsrop: ”Ma salama! Ma salama!” Istället bryter de flöjtande tonerna från en levantbulbyl igenom, som precis som i den arabiska visan satt sig i ett av wadins persikoträd.
Höjdpunkten för Forsskåls besök i wadin mellan Al-Udayn och Jibla blev hans upptäckt av ett blommande balsamträd. Det hade varit såväl Linnés som Forsskåls högsta önskan att finna trädet, beskriva det botaniskt och inordna det på dess rätta plats i det stora systemet.
Trädet, som fick namnet Commiphora opobalsamum, hade sedan urminnes tider älskats för sin väldoft. Av trädet utvanns myrra som användes till rökelse och parfym, de produkter som en gång utgjort den ekonomiska basen i de forna sydarabiska rikena. Konsumtionen var hög i medelhavsområdet, men i och med kristendomens frammarsch minskade användningen. I Jeriko fanns stora balsamodlingar som gjorde staden berömd, men de upphörde under medeltiden och därmed kom slutet för balsam utanför Yemen. Men även där skulle kunskapen om balsamträdet falla i glömska.
Forsskål var närmast euforisk i sitt brev till Linné den 18 april 1763: ”Nu känner jag genus Opobalsami; trädet är i Jemen. Men folket wet här ej samla Balsam deraf.” Den 9 juni skrev han åter till Linné, denna gång från Mocka och på tyska för att det skulle kunna granskas av expeditionens ansvariga i Köpenhamn. I brevet hade han lagt en kvist av balsamträdet.
Budet om Peter Forsskåls död färdades fortare än brevet, vilket fick Linné att i ett flitigt citerat brev till Pehr Vilhelm Wargentin skriva: ”I går fick jag bref från de dödas rike af sal. Forsskål”, och vidare: ”jag hissnade wid en så stor nouvelle. Stielk med blommor låg i brefvet. Ingen har fått wetta des genus, som dock wäxten warit den namnkunnigaste alt från Alexandri magni tid.”
Slut på lyckan
Mocka är inte längre vad det varit. I dag återstår endast ruiner av de gamla kaffemagasinen, och ingen minns längre platsens forna utseende. Härifrån styrdes världshandeln av det eftertraktade kaffet som ursprungligen endast växte i Yemen. Som svensk vill man förstås gärna tro att det var på grund av kaffet som ”Lyckliga Arabien” fick sitt namn, och inte av att yemeen betyder höger, i överförd bemärkelse landet på höger hand om Mecka.
Peter Forsskål fick aldrig klart för sig hur det låg till med namnet, men när expeditionen anlände till Mocka var det i praktiken slut på de lyckliga dagarna. Packningen visiterades och när burkarna med expeditionens spritinlagda ormar och mollusker uppdagades, återstod endast djupaste misstro. Vi blev ”hållna för gifthandlare och trollkarlar”, skrev Forsskål hem till Linné.
von Haven dog av malaria i Mocka. Han hade inte bidragit med annat än problem, och eftervärldens dom över honom har varit hård. För expeditionen innebar hans bortgång en viss lättnad, men snart insjuknade de andra en efter en i vad de trodde var förkylning.
Planen var att så fort som möjligt lämna Mocka och bege sig upp i de svalare bergen. I Taizz ville Forsskål botanisera på det höga berget Sabre, för att sedan fortsätta till huvudstaden Sana’a. Även det skulle bli svårt.
Lokala potentater lade hinder i vägen för honom. Säkert hade det hela löst sig om bara Forsskål betalat mutor och fjäskat, men det var naturligvis inte att tänka på. Han tänkte inte ge sig, och diskussionen skulle hålla på i flera dagar.
Forsskål fick slutligen kontakt med Kadin i Taizz, en hög rättslärd tjänsteman som någon svårligen kunde gå emot. Kanske fann Kadin en like i vår ståndaktige och envist efterhängsne filosof. Hur som helst ordnade han med tillstånd och gav Forsskål ett kärnfullt följebrev att överlämna till ministrarna i Sana’a.
Men tiden höll på att ta slut för Forsskål. Exkursioner i bergen var han nu för svag för. Trots de andras, och särskilt Niebuhrs, varningar ville han för expeditionens skull så fort som möjligt till Sana’a. Det skulle bli hans undergång. Malarian ansatte honom hårdare och hårdare och till slut blev man tvungen att surra fast honom på en kamel. När de kom till byn Jarim orkade ingen längre. Forsskål dog på morgonen den 11 juli 1763.
”Han var liksom född till arabisk resenär”, skriver Niebuhr om Forsskål i sin Reisebeschreibung från 1772, och han fortsätter: ”Det var inte lätt han blev missmodig när det saknades bekvämligheter. Han vande sig att leva på lokalbefolkningens sätt, vilket är nödvändigt om man med nytta och nöje vill resa i Arabien.”
Hotfull stämning
233 år senare står jag på bygatan i Jarim och känner mig illa till mods. Stämningen är förtätad. Jeepen får stå på tomgång. Den lilla kullen som Carsten Niebuhr tecknade av medan Forsskåls liv slocknade ligger strax nordost om vägen. Jag tar fram kameran för att åtminstone dokumentera bygatan. Då lägger en bananförsäljare i helskägg handen på sin stora kniv, och när jag istället vänder mig mot en slaktare med butter uppsyn, drar han som svar med fingret över halsen. Jarim var en dålig plats att dö på. Och det verkar inte vara en bra plats att leva på heller.
Vad stod det då i brevet som Forsskål fick av Kadin i Taizz, och som var ställt till imamens ministrar i Sana’a? Det korta brevet är ofta felöversatt i populära framställningar. Enligt Niebuhr stod det: ”Glaube es nicht wenn man dir etwas zum Nachtheil dieser Franken berichtet hat.” Ungefär: ”Tro inte på det om ni hör något ofördelaktigt om dessa franker” (franker = européer).
Forsskål fick ingen nytta av brevet eftersom han aldrig kom fram till Sana’a. Men kanske hjälpte det honom på den okända ort dit han begav sig på sin sista resa.
Torgny Nordin är journalist och medverkar regelbundet i Populär Historia.
