Filosofen och kejsarinnan

En själ som Brutus’ och behag som Kleopatras. Så karaktäriserar upplysningsfilosofen Denis Diderot (1713–84) i ett brev den ryska kejsarinnan Katarina de

20 mars 2002 av Anna Rédei Cabak

En själ som Brutus’ och behag som Kleopatras. Så karaktäriserar upplysningsfilosofen Denis Diderot (1713–84) i ett brev den ryska kejsarinnan Katarina den stora, sedan han mött henne i S:t Petersburg i samband med en resa till Ryssland 1773–74.

Diderot förespråkade jämlikhet, men var monarkist. Den perfekta regenten var en furste med det egna folkets väl som mål, menade han.

En sådan filosofi kunde passa en kejsarinna med smak för och behov av nya idéer. Vid tiden för resan till Ryssland fanns därför den franske upplysningsmannen på Katarinas lönelista. Hon hade, för att ekonomiskt stötta Diderot, köpt hans bibliotek och sedan generöst anställt honom för att ta hand om boksamlingen. Han stod på så vis i en tacksamhetsskuld till kejsarinnan, men detta var knappast huvudorsaken till den långa resan. Det var den politiska missionen som drev den åldrade filosofen österut.

Diderot hade för avsikt att få Katarina att återinföra den lagkommission som hon i upplyst anda inrättat 1767, men som stängts ett år senare på grund av det rysk-turkiska kriget.

Lagkommissionen bestod av inbjudna representanter från olika samhällsgrupper i landet. Tanken var att nya lagar skulle göra Ryssland till en modernare stat, med inspiration inte minst från Frankrike. Katarinas första år på tronen (hon efterträdde sin mördade man 1762, och många menar att hon själv beordrade mordet) präglades just av reformförslag syftande till att förvandla Ryssland till en välorganiserad, centralstyrd stat av västeuropeisk modell. Men upplysningsfilosofernas idéer om mänskliga friheter bet föga på kejsarinnan. Hon var beroende av adelns stöd, och vägrade ändra systemet med livegna bönder. Kanske använde hon kriget som svepskäl för att stoppa en process som var på väg att gå för långt.

Och det är just det som Diderot kom till insikt om under sina möten med Katarina och som vi kan ta del av i de politiska texter som han skrev om Ryssland efter sin resa. Dessa vittnar om en häpnadsväckande skarpsynthet vad gäller Rysslands samhällsstruktur och Katarinas sätt att styra. Mötena med kejsarinnan i S:t Petersburg dokumenterade Diderot i Mémoires pour Catherine II, en skrift författad i dialogform. Men, menar många forskare, denna text är endast en iscensättning av det ideala upplysta samtalet. Någon egentlig diskussion om till exempel livegenskapens avskaffande ägde sannolikt inte rum. Och, enligt många forskare, hade Diderot själv knappast några förhoppningar om att kunna påverka Katarina till att ändra sitt autokratiska styre.

Nu var heller inte tidpunkten för radikala förändringar den bästa. Under Diderots vistelse skakades Ryssland av en våldsam bonderesning ledd av kosacken Pugatjov. Katarina hade fullt upp att hålla ordning i sitt rike.

Diderot var dock mycket tydlig i sina skrifter: livegenskapen är förkastlig. Inga liberaliseringar är möjliga utan att bönderna blir fria, menade han. Det skulle dock dröja ytterligare nästan hundra år innan livegenskapen avskaffades (1861).

Kanske är det just frågan om livegenskapen som bäst visar att mötet mellan Diderot och Katarina innebar en konfrontation mellan två olika kultursfärer – den östliga ortodoxa traditionen ställdes mot den västerländska. ”Härskaren är till för nationen, inte nationen för härskaren”, var Diderots budskap till Katarina.

Diderot uppmärksammade effekterna av denna kulturskillnad och menade att det inte fanns några utsikter för Ryssland att kunna bygga ett västerländskt samhälle om inte förändringar gjordes i grunden. Försöken hade hittills stannat vid ytan. Diderot pekar bland annat på att Peter den stores reformer miss- lyckades på grund av att ingenting tilläts att förändras på djupet. Dessa tankar utvecklar och förtydligar han i Observations sur le Nakaz, skriven i Haag efter hemkomsten från S:t Petersburg i mars 1774. Texten var ett svar på Katarina II:s Instruktion, lagtexten avsedd för den kommission som hon en gång tagit initiativet till. Diderot skrev i ett brev till kejsarinnan: ”Jag har åter läst Er Instruktion som Ni adresserat till lagkommissionen; och jag har haft fräckheten att göra omläsningen med pennan i handen.” Diderot hade tagit fram rödpennan. Hans text är ett frontalangrepp på livegenskapen i Ryssland: ”Det finns ett utmärkt sätt att hindra slavar från att göra revolt mot sina herrar; inga slavar ingen revolt.”

År 1785, ett år efter Diderots död, svarade kejsarinnan på filosofens kritik. Hon avfärdade Diderots kommentarer i Observations sur le Nakaz som ”pladder”.

Vad döljer sig bakom detta? Antagligen rädsla. Forskare har pekat på ett brev som skrevs tidigare samma år till Melchior von Grimm, en av Diderots kolleger i arbetet med det stora franska uppslagsverket Encyclopédie. I brevet ber Katarina att få sig tillskickat Diderots verk och försäkrar samtidigt att hon ska hålla dem i säkert förvar så att de förhindras att göra skada. Ett par år senare bröt den franska revolutionen ut och Katarina greps av avsky för omstörtningarna och lade alla tankar på liberaliseringar av det ryska samhället åt sidan. Nu kom utrikespolitiken istället i centrum för hennes intresse.

Diderot inte bara genomskådade Katarinas vaga inrikespolitiska ambitioner utan han gav också en genomträngande bild av ett land hårt styrt av autokratiskt tsarvälde. Han såg vilka konsekvenserna blivit i Ryssland av Peter den stores ytliga anammande av västliga idéer som, vid mitten av 1800-talet, mynnade ut i grupperingarna kring ”slavofiler” och ”västerlänningar”. De förra menade att västerlandet stod för ett moraliskt och andligt förfall medan de senare hävdade nära nog motsatsen.

Diderot ansåg dock att båda uppfattningarna pekade på överdriven uppfattning om både Ryssland och väst. Han skriver i Mémoires pour Catherine II: ”Det verkar som om Era undersåtar pendlar mellan de båda överdrifterna att antingen anse landet alltför avancerat eller alltför efterblivet. [...] Ingen av dem har sett annat än två ytor, vissa på långt håll andra på nära, ytan av Paris och ytan av S:t Petersburg.”

Anna Rédei Cabak, Fil kand, Slaviska institutionen vid Lunds universitet.

Publicerad i Populär Historia 7/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också