Perspektiv: Sekulär profet skakade om kyrkan
Man kommer att tänka på detta när man läser Svante Nordins nyligen utgivna biografi över Ingemar Hedenius (1908–82) – efterkrigstidens mest kände filosof i Sverige. Hedenius var utan tvekan en äregirig man: glad som ett barn när han vann uppskattning (vem är inte det?), lättstött och aggressiv vid minsta antydan till kritik.
Ärelystnaden är som kunskapen: den kräver ständigt mer. Hedenius var kedjad vid ärehjulet. ”Jag är berömd, alldeles förbannat”, skrev han en gång i en dikt. Prestations- och existensångestens skuggor faller över hans gestalt. Filosofkollegan Anders Wedberg kallade honom en gång för ”medlem i livsångestens brödraskap” och uppmanade honom att söka befria sig från ”ångesten inför människornas rangordningar”. När Wedberg en gång råkade skriva att filosoferna numera inte ingrep i landets andliga liv fick han ett vredgat brev från Hedenius: han hade minsann ingripit i Sveriges andliga liv.
Det var en riktig bedömning. Hedenius framstår, jämte sin vän Herbert Tingsten, som fullborda-ren av Sveriges sekularisering.
Tro och vetande-debatten 1949–50 var Hedenius historiska insats; återstoden av sitt liv ägnade han åt krampaktiga försök att upprepa denna succès pyramidal. Han var ständigt på jakt efter nya fält där han kunde provocera och engagera. Femtiotalet var hans stora tid. På sextiotalet för des han åt sidan av den nya radikaliseringsvåg som han själv och Herbert Tingsten i hög grad bidragit till att frambesvärja.
Sverige har haft en verklig revolutionär: Axel Hägerström (1868–1939), professor i filosofi i Uppsala. Ingen har så radikalt som han dragit undan mattan för det traditionella samhället. Hägerström hade, förklarade hans lärjunge Vilhelm Lundstedt, slagit hela den sociala föreställningsvärlden i spillror ”efter en flertusenårig tillvaro” (författarens kursivering). En kulturrevolution av väldiga mått således. En ny legitimationsgrund för samhället måste etableras. Det var här Hedenius framträdde med ambitionen att bli det nya samhällets övermoralist.
Tro och vetande (1949) var ett rasande angrepp på kristendom och teologi. Hedenius var ateist. Kristendomen var en bluff, en skamfläck i historien; den akademiska teologin ingenting annat än humbug. Boken gav upphov till den intensivaste kulturdebatten under 1900-talet. Hedenius visste att teologerna skulle bli ett lätt byte. De gick redan omkring med ”slaktmaskerna påsatta”, skrev han i ett brev 1943. Nordin menar, att teologerna blev illa åtgångna i denna debatt, särskilt lundateologerna; ”de hårdkokta”, som Hedenius kallade dem. Svenska kyrkan fick ”Hedeniuskomplex”, som det tog tid att övervinna. Dess möjligheter att uppträda som moralisk auktoritet försvagades allvarligt.
Hedenius vann sina främsta framgångar som polemiker, han älskade att gå hårt åt sina motståndare och eftersom han var företrädare för en ny kunskapssyn, kunde han själv definiera ramarna för diskussionen, vilket på förhand gav honom överläge: ”Man bör inte tro på något som det inte finns förnuftiga skäl att anse vara sant.” Utifrån denna enkla maxim kunde Hedenius anställa massakrer i motståndarlägret.
Men Hedenius var inte bara kritiker. Han ville också själv etablera sig som sekulär profet i moralfrågor. Hans största problem var att han var värdenihilist, det vill säga han ansåg att värderingar inte kunde tillmätas sanningsvärde. Någon legitimationsgrund för moraliska värderingar fanns således egentligen inte, men Hedenius lyckades slingra sig ur detta dilemma genom att hävda, att etiska premissers sanning visserligen inte kunde bevisas vetenskapligt, men att de ändå kunde bedömas vad gäller enkelhet, räckvidd och prövbarhet. Men han menade också, att de etiska idéer han formulerade fick tyngd av att de vilade på en allmän värdegemenskap. Hans etik var således ytterst grundad i politiska maktförhållanden och rådande konsensus.
Man kan inte undgå att förvånas över hur motsägelsefull Hedenius framstår, när han själv utsätts för sina egna analytiska metoder. Han talade gärna om sanningen, men man får intrycket att det var fördelaktiga debattpositioner han eftersträvade. ”Förbryllande” kallar Nordin hans hållning i moralfrågor.
Men Hedenius var inte bara förvillande som moralfilosof. Han förbryllar också som människa. I grunden företrädde han en optimistisk, rationell vetenskaps- och förnuftstro. Men detta endast i egenskap av filosof. Som människa var han tungsint och pessimistisk. Absurdismen var egentligen hans livsfilosofi. Världen var ond, människorna elaka. I brev till en vän beskrev han sig som sedan barndomen omgiven av fiender. Det akademiska livet avskydde han: ”En intensiv, på insyn och jämförelser grundad avsky för livet bland de intellektuella kan jag inte befria mig ifrån” skrev han i ett brev. Men han deltog med liv och lust i de akademiska striderna. Ordensväsendet förlöjligade han, men uppträdde själv som promotor vid utdelande av akademiska hedersdoktorat etc. I hans enda diktsamling möter orden: ”Djävlar bestämmer min bana, själv är jag en av dem, en av dem.” Hedenius var i själva verket diktarfilosof, Kierkegaard hans favorit. De förenades i avsky för det borgerliga samhället.
Hedenius saknade historieintresse. Hans filosofistudier hade lett honom till att förakta historien som kunskapskälla. Världshistorien skulle bedömas utifrån vad som i Uppsala omkring 1950 ansågs vara sant och riktigt. Om någon frågar hur historielösheten uppstod i det svenska samhället, kan man peka på Hedenius. Han ville krossa det gamla samhällets bildningsprogram som byggde på historien, nationen och kulturarvet, och ersätta det med ett ahistoriskt program, byggt på abstrakta idéer och vetenskap. Bildning skulle inte längre ha med kunskaper att göra utan med att tänka rätt. Hade man felaktiga åsikter, exempelvis kommunistiska, var man helt enkelt inte bildad. Det fanns inte så lite av tankepolis i Hedenius bildningsidéer.
Nordins bok formar sig till ett bidrag till ateismens psykologi. Hedenius uppställde olika livsalternativ. Man kan vara troende, det vill säga tro att det finns en verklighet bortom sinnenas, eller ”religiöst oskuldsfull”, det vill säga oberörd av de religiösa problemen, upptagen av tillvarons vardagsmödor, obekymrad om utomvärldsliga ting.
Själv tillhörde Hedenius ingendera av de två redan beskrivna typerna; han var förnuftsmänniskan som hatade kristendomen som en kränkning av människans värdighet, men kunde inte frigöra sig från brottningen med de religiösa problemen. Detta gav nerv och intensitet åt hans skrifter: han sökte övertyga den svåraste av motståndare – sig själv.
Konst och litteratur blev det enda som kunde skänka lindring. Musiken blev framförallt för Hedenius en livlina till det transcendenta, som han annars drastiskt förnekade.
Vilken är då det nya sekulära samhällets grundval? Hedenius svarar: intet. Även Nordin blir här bekymrad. Är det verkligen möjligt, frågar han, att ”bygga ett folkhem på så lös sand”? Man skall dock akta sig för att tro att Hedenius var unik eller originell. Han sökte endast i filosofisk form uttrycka det sekulära, liberala, upplysta samhällets självförståelse. Han befann sig i själva verket i åsiktsbildningens mittfåra: han sade sig tro på frihet, demokrati och jämlikhet, han röstade omväxlande på folkpartiet och socialdemokraterna. Också hans existentiella problem torde delas av de flesta sekulära medelklassintellektuella, låt vara att få uttrycker dem på samma öppna och självutlämnande sätt som Hedenius.
Mot slutet av sin bana fann han sig omsprungen av nyvänstern, som han avskydde, samtidigt som den filosofi han bidragit till att introducera i Sverige (den analytiska filosofin eller den logiska empirismen) utvecklades i en riktning som var honom främmande. En ny professorskollega i filosofi i Uppsala beskrev hans sätt att filosofera som ”skitsnack”. Men han såg sig själv som en svensk Sokrates: en ständig förargelseklippa, omgiven av illvilliga fiender, in i det sista kämpande för det sanna, det rätta, det goda.
Att läsa: Ingemar Hedenius – en filosof och hans tid av Svante Nordin (Natur och Kultur, 2004).
