Spanska inbördeskriget

Alla länder är fångna i sitt eget förflutna. I Spanien verkar man trots de stora framsteg och landvinningar som gjorts fortfarande ha svårt att frigöra sig från vissa historiska belastningar. Än i dag är den debatt som förs i den spanska rikspressen fortfarande skarp. Det verkar råda större oenighet om spanska inbördeskriget än om nästan vilken aspekt som helst av andra världskriget, inte bara i Spanien utan överallt. Det är knappast att förvåna sig över att detta hänger intimt samman med upprinnelsen till inbördeskriget och den ofrånkomliga tvisten om vilka som bar störst ansvar för de fasor som det ledde till.

"Gamla Spanien" oroades av vänsterregeringen

År 1931 försökte den unga republiken och dess regering, som stod till vänster om mitten, brådstörtat komma tillrätta med en gången tids alla orättvisor. De som stod för det ”Gamla Spanien” – ett begrepp som omfattade alla konservativa krafter och samfund – blev förutsägbart nog oroade och rent av rasande när de ställdes inför detta hot, som inte bara riktades mot deras privilegier utan även mot deras kulturella och religiösa övertygelser.

Skuggan av den bolsjevikiska omstörtningen i Ryssland och de grymheter som följde i dess spår gjorde den spanska högern allt mer oppositionell. Olyckligtvis uppvisade vänstern en ökande ansvarslöshet i sina uppmaningar till revolution. Den upptrappade retoriken uppmuntrade både vänstern och högern till att försöka föregripa motståndaren genom att själva ta makten.

Den asturiska revolutionen

Om man bortser från general José Sacanell Sanjurjos försök att genomföra en gammaldags pronunciamiento (militärkupp) i Sevilla i augusti 1932 startade spanska inbördeskrigets första rond i oktober 1934. Det var då som vänstern försökte störta den lagligt valda konservativa regeringen med en storstrejk i större delen av landet och med en ansats till väpnat uppror i Asturien.

Det finns en informell men viktig maxim som säger att ingenting i historien är oundvikligt. Så här i efterhand är det dock svårt att föreställa sig hur det efter vänsterns misslyckade resning skulle ha varit möjligt att undvika ett inbördeskrig i Spanien.

Å ena sidan var vänstern djupt förbittrad över den grymma vedergällning som följde efter den asturiska revolten och som verkställdes av kolonialtrupper och Guardia Civil, det spanska gendarmeriet; å andra sidan var högern skräckslagen och bestört inför detta ohöljda försök att genomföra en bolsjevikrevolution.

Socialistpartiet PSOE radikaliserades

Den avgörande faktorn, den som fick vågskålen att väga över, var den drastiska radikalisering som det spanska socialistpartiet PSOE genomgick. Socialistpartiet gick till ytterligheter som skulle ha varit helt otänkbara för dess motsvarigheter i Frankrike och Storbritannien.

Socialisterna på vänsterkanten anklagade alla sina meningsmotståndare för att vara fascister. Den tragiska sanningen är emellertid den, att de enda som verkligen längtade efter strid var extremisterna: de på vänsterkanten för att verkställa sin revolution och de på högerkanten för att krossa minsta hot om en sådan, såväl för stunden som för all framtid. Med en blandning av fasa och misstro upptäckte majoriteten av invånarna hur de sakta men säkert drogs in i en konflikt utan återvändo.

På båda sidor är man än i dag skamlöst selektiv i sina argument, och formerar sig fortfarande i samma slagordningar som vid tiden för inbördeskriget. Det finns ett stort behov av en ordentlig debatt, men möjligheten till en sådan raserades för några år sedan av en handfull historierevisionister på högerkanten. Genom deras lögner och avsiktliga feltolkningar återgick debatten mer eller mindre till samma slags propagandakrig som det som hade förts sjuttio år tidigare. Om vi ska kunna bryta oss ur våra stelnade föreställningar måste vi kanske våga oss på att ställa den ovetenskapliga frågan ”tänk om?”.

Republiken under lupp

De fasor som utspelade sig under Francoregimens repression har med tiden blivit väl dokumenterade, och det finns inte mycket mer att tillägga om deras väsen och omfattning. Det är därför viktigt att låta myten om den oklanderliga republiken bli föremål för en förnyad granskning. Därmed inte sagt att den spanska republiken skulle ha varit mer klandervärd än andra samtida republiker. Men den spanska republiken har fått en närmast ikonartad status, vilken har bidragit till att mörklägga vissa frågor och dra bort uppmärksamheten från viktiga aspekter. Vi är därför faktiskt tvungna att mer ingående undersöka vissa sidor av den.

Skulle socialisterna accepterat en valförlust?

Den första frågan är vad som skulle ha hänt om den omfattande anarkiströrelsen i Spanien skulle ha vägrat att rösta för folkfronten i valet i februari 1936. Det vägde så jämnt mellan blocken att anarkisternas sedvanliga röstskolkning skulle ha lett till en seger för den högerkonservativa koalitionen. Men skulle den spanska vänstern, som i dag betonar legitimiteten i sin valseger, i så fall ha godtagit valresultatet? Jag betvivlar det.

Socialistledaren Largo Caballero hade redan hotat med inbördeskrig i händelse av en högerseger. Jag fruktar därför att vänstern hyste lika liten respekt för den parlamentariska demokratins regler som högern.

Splittrade republikaner

Innan vi går vidare måste vi ta itu med en mycket enkel men ofta förbisedd fråga. När vi talar om de två sidorna i inbördeskriget, vad menar vi då med republiken? Och vilka var republikanerna? Begreppen har med tiden kommit att bli samlingsbeteckningar för antifascism respektive antifascister. Detta röjer visserligen den antinationalistiska alliansens i grund och botten negativa väsen, men det döljer ändå de djupgående klyftorna mellan vänster och höger, mellan centralister och separatister och mellan auktoritära och frihetliga.

Folkfrontens ministerkandidater i 1936 års val var cent­ristiska liberaler, men koalitionen var likväl helt beroende av rösterna från den revolutionära vänstern, som den saknade kontroll över. Detta var den liberala republikens ödesdigra paradox. Att försöka framställa republiken vid inbördeskrigets utbrott som en konventionell parlamentär demokrati är alltså minst sagt missvisande. Det enda man kan säga är att republiken, splittrad som den var av oenighet och politisk rivalitet, uppenbarligen var mindre auktoritär än nationalistregimen. Efterhand som kriget fortskred vittrade dock resterna av den demokratiska fasaden bort.

Vann Franco inbördeskriget?

En annan viktig fråga är den om huruvida det var Franco som vann kriget eller republikanerna som förlorade det. Franco är en av de få militära ledare i världshistorien som är mer känd för sin statskonst än för sina talanger som fältherre. Historien om hur han genom att överlista falangister, carlister, monarkister och rivaliserande generaler lyckades bli nationaliströrelsens obestridde ledare kan nästan ses som en lärobok för äregiriga i konsten att utmanövrera andra.

Inte desto mindre var Franco ända från sina första år i spanska främlingslegionen en kallblodig disciplinkarl, kanske i viss mån för att kompensera sin lätt komiska uppenbarelse. Han verkar ha varit en kompetent chef i fält, men på den tiden bedömde man som regel en officers operativa framgångar i kolonierna efter hans hänsynslöshet och förmåga att undvika misstag.

Francos häpnadsväckande snabba befordran till general kom sig till stor del av hans överordnades uppenbara inkompetens. Han bidrog dessutom i hög grad själv till sin framgångsrika militära bana genom att undvika att ta klar ställning i kontroversiella frågor, en talang som senare även skulle komma att gynna hans politiska karriär. Franco brukade säga: ”Man är herre över det man inte säger och slav under det man gör.” Det är knappast att förvåna sig över att han senare skulle komma att beskrivas som ”sfinxen utan gåta”.

Generalernas militärkupp

Första gången som Francos ledarskap på allvar sattes på prov var under veckan som följde efter den 19 juli 1936, då det stod klart att generalernas militärkupp hade misslyckats. Revolten hade letts av general Mola, ”el Director”, som nästan verkar ha stått på randen till ett nervöst sammanbrott. Men Franco visade sig vara situationen vuxen och skickade sändebud till Rom och Berlin för att skaffa fram flygplan. Om nationalisterna inte hade lyckats transportera Afrikaarmén till det spanska moderlandet skulle deras sak ha varit dödsdömd.

Francos beslut att prioritera ett snabbt underkuvande av Andalusien framför en framryckning mot Madrid var fullt logiskt. Hans kontroversiella beslut att i september låta den huvudsakliga framryckningsriktningen vika av mot Toledo var däremot ett allvarligt militärt misstag, även om det var ett slugt politiskt schackdrag. Som ”fästningen Alcázars frälsare” kunde han försäkra sig om sin ställning som den nationalistiska rörelsens ledare och iscensätta den skickliga lilla kupp som skulle komma att göra honom till Spaniens statschef.

Francos bristande talang som fältherre

Vid det senkomna anfallet mot Madrid i november och vid de allt mindre framgångsrika slag som under de följande fyra månaderna skulle komma att stå runt huvudstaden – vid La Coruña-vägen, Jarama och Guadalajara – visade sig Francos enda kompetens ligga i en osviklig förmåga att undvika att ta personligt ansvar för alla misslyckanden. Han delegerade helt enkelt det operativa befälet till sina generaler, trots att den fantasilösa strategin var hans alldeles egna.

Francos tjurskallighet var kanske det bästa beviset för hans bristande talang som fältherre. Till och med efter katastrofen vid Guadalajara var det bara med största svårighet som tyskarna, och hans egna rådgivare, lyckades övertala honom till att den enda logiska strategin var att kuva den norra zonen.

Francos räddning var helt enkelt att republikens militära strategi var än mer katastrofal än hans egen. Franco var övertygad om att franska reguljära officerare tjänstgjorde i de republikanska styrkorna och bestämde strategin. Detta antagande var helt grundlöst.

Däremot använde sig general Rojo, en av Francos egna officerare som var utexaminerad från École Supérieure de Guerre i Paris, faktiskt av den franska taktiken från första världskriget. Fransmännen hade låtit sig påverkas av den så kallade Grandmaisondoktrinen, enligt vilken det franska infanteriet tack vare sin kraft och styrka rent av skulle kunna betvinga artilleristyrkor.

Att nationalistarmén i sina anfall samordnade infanteri, stridsvagnar, artilleri och flygplan berodde endast på de klagomål som ständigt framfördes av överste Wolfram von Richthofen och de andra tyska rådgivarna.

Republikens förband lätta mål för flyget

Franco hade dock sin främsta bundsförvant i folkfrontsregeringens aktiva krigspolitik, till stor del styrd av stalinistiska kommunister och sovjetiska rådgivare. Den bestod i iögonenfallande offensiver – vid Brunete, Teruel respektive Ebro – vilka lades fram som skenmanövrer men som till stor del var avsedda att bevisa att den republikanska folkarmén (Ejército Popular) var en reguljär armé i en reguljär stat.

Att republiken på detta sätt drog samman sina främsta infanteri- och stridsvagnsförband på mindre områden ledde dock i samtliga fall till att de blev lätta mål för nationalisternas överlägsna flygstridskrafter, och därigenom ödelades republikens försvarsförmåga. Den effektivaste republikanska segern under hela kriget var försvaret av XYZ-linjen i Sierra de Espadán norr om Valencia i juli 1938, en framgång som man anar inte basunerades ut därför att kommunisterna inte hade någon del i den. Från sina väl förberedda försvarsställningar tillfogade republikanerna de anfallande nationaliststyrkorna förluster på 20 000 man i stupade och sårade medan de egna förlusterna bara uppgick till omkring hälften.

Offensiven över Ebrofloden

Därefter följde offensiven över Ebrofloden, som blev republikens största och onödigaste katastrof. Samma gamla misstag upprepades. Franco studerade slagfältet och lät blicken svepa över horisonten från vänster till höger. Han sade upprymt till sin adjutant Luis de Lojendio: ”Alltsammans inom 35 kilometer. Jag har fångat de dugligaste i den röda armén i en fälla.”

Likväl ledde Francos ripost, som bestod av frontala motanfall, till att han praktiskt taget i onödan kastade bort ett stort antal människoliv. I likhet med Adolf Hitler – från och med Stalingrad – stod Franco inte ut med tanken att ge upp minsta lilla territorium, hur värdelöst det än var.

Det har dock aldrig lagts fram en tillfredsställande förklaring på varför Franco inte försökte sig på ett anfall tvärs över Segrefloden, i ryggen på republikanernas högra flank. Den republikanska Ebroarmén skulle betydligt lättare ha kunnat nedkämpas om den hade tvingats till en brådstörtad reträtt.

Francos största misstag

Francos största militära misstag, som han begick tidigare samma år, har rönt betydligt större uppmärksamhet. Efter nationalisternas förödande framgång under våroffensiven i Aragonien stod folkarmén på gränsen till sammanbrott. Varför underlät Franco i det läget att genomföra ett direkt anfall mot Barcelona?

Det verkar som om även detta berodde på Francos tvångsföreställningar om Frankrike. Han hade i september 1936 sagt till den tyske ambassadören att Frankrike var ”Kataloniens verkliga härskare”. Han fortsatte att lida under vanföreställningen att fransmännen skulle annektera Katalonien för att, som han i november 1937 uttryckte det för von Richthofen, ”hindra det nationalistiska Spanien från att bli alltför mäktigt”. Så sent som den 17 januari 1939, då de nationalistiska styrkorna befann sig inom räckvidd för ett anfall mot Barcelona, tvingades von Richthofen på nytt lugna Franco och försäkra honom om att Frankrike inte skulle intervenera.

Bara nio dagar tidigare hade den högdragne överste von Richthofen vid ett möte med Franco bittert beklagat sig över bristen på ledarskap i dennes armé, som han beskrev som en blandning av ”goda soldater och usla generaler”. Av allt att döma höll generalerna med honom, för han uppgav senare att två av dem i ett enskilt samtal hade sagt till honom att ”de skulle kunna entlediga cheferna men att de inte har några som är dugligare”. Samma dom kunde kanske ha fällts över generalissimon själv.

Vad hade hänt om Franco förlorat?

Men vad skulle då ha hänt om Franco hade förlorat? Vad skulle en republikansk seger ha lett till om folkarmén hade segrat 1937 eller 1938? Vad för slags regering skulle ha blivit resultatet – en vänster/liberal ministär som den som satt vid makten i början av 1936 eller en järnhård kommunistregim?

Den republikanska regeringens tilltagande upplösning och inbördeskrigets utbrott, som utlöste de revolutionära omvälvningarna, följde en helt annan väg mot kaos än andra europeiska länder under tiden efter första världskriget.

Kommunister mot anarkister

Likväl fanns det en likhet med den ryska revolutionen; kommunisternas fasta föresats att eliminera sina allierade på vänsterkanten när kampen mot högern väl var vunnen.

I september 1936 skickade general Vladimir Gorev, som nyligen hade kommit till Spanien, följande rapport till Moskva: ”En kamp mot anarkisterna blir helt oundviklig efter segern över de vita. Denna kamp kommer att bli mycket hård.”

Den 10 oktober förklarade Kominterndelegaten André Marty: ”Efter segern skall vi göra upp räkningen med dem [anarkisterna], särskilt som vi då kommer att ha en stark armé.” Och den 10 december tillkännagav tidningen Pravda att ”utrensningen av trotskistiska och anarkosyndikalistiska element kommer att verkställas lika handlingskraftigt som i SSSR”. Folkfrontens strategi var endast ”tillfällig”, vilket många rapporter till Moskva också gjorde klart.

Komintern, det övernationella kommunispartiet, hade representanter i Spanien som utan tvekan eftersträvade kommunistisk hegemoni i Spanien, trots att detta inte låg helt i linje med Stalins övergripande hållning, som var mer inriktad på att ”förhindra att Spaniens fiender såg landet som en ›kommunistrepublik›”. Det är slående att det i den brevväxling mellan Moskva och Spanien som finns bevarad i ryska statsarkivet för socialpolitisk historia (RGASPI) inte återfinns minsta reprimand eller varning från Kominterns generalsekreterare Dimitrov rörande de nitiska Kominternrådgivarna.

Socialisten Caballero fruktade segern

Kommunisterna hade ända sedan krigsutbrottet verkställt en strategi som gick ut på att infiltrera centrala poster, i synnerhet i försvarsdepartementet. Och i mars följande år var 27 av de 38 viktigaste cheferna vid den centrala fronten kommunister och ytterligare några kommunistsympatisörer. I en rapport till Moskva hävdade man: ”Partiet har nu fått hegemoni i armén, och denna hegemoni håller för varje dag på att utsträckas och bli allt mer befäst, både vid fronten och i förbanden bakom linjerna.”

André Marty var i en rapport till Moskva den 28 mars 1937 mycket avslöjande i sin beskrivning av de farhågor som ansatte den socialistiske konseljpresidenten Largo Caballero. Denne, som tidigare hade varit en varm kommunistsympatisör och hyllats som ”den spanske Lenin”, hade plötsligt kommit till insikt om verkligheten bakom kommunisternas taktik och makt. ”Caballero vill inte ha nederlag, men han fruktar segern”, skrev Marty till Dimitrov och fortsatte: ”Ty en seger går inte att uppnå utan kommunisternas aktiva deltagande. En seger skulle innebära en ännu starkare ställning för kommunistpartiet.

En slutgiltig militär seger över fienden skulle för Caballero och hela världen innebära kommunistpartiets politiska hegemoni i Spanien. Detta är naturligt och oomtvistligt […] ett republikanskt Spanien, som rest sig ur fascismens ruiner och leds av kommunister, ett fritt Spanien av en ny republikansk typ, organiserat med hjälp av kompetent folk, kommer att bli en ekonomisk och militär stormakt, som för en politik präglad av solidaritet och nära förbindelser med Sovjetunionen.”

Stalins ideologi

I det längre perspektivet var stalinisterna på grund av sin egen ideologis själva väsen obenägna att dela makten med någon annan. Det enda som sannolikt kunde bidra till att mildra denna inställning i Spanien var frågan om Sovjetunionens intressen på annat håll på den internationella scenen. Stalin hade redan visat att han var fullt beredd att offra ett utländskt kommunistparti om det råkade gynna det ”socialistiska moderlandets” intressen.

När det gäller Sovjetunionens politiska linje i Spanien var det främst händelserna i Centraleuropa som avgjorde denna. Storbritanniens eftergiftspolitik gentemot Hitler i Tjeckoslovakienfrågan 1938 fick Stalin att överväga en ny kurs, även om denna i sista hand skulle komma att leda till en allians med Hitler.

Det skulle inte ha spelat någon roll vilken regering som kom till makten efter inbördeskrigets förödelse – efterkrigsåren i Spanien skulle ändå ha varit förtvivlade. Den fortsatta händelseutvecklingen skulle dock utan tvekan ha påverkats av vilken regim som följde.

Demokratisk regering en omöjlighet?

En helt demokratisk regering skulle 1948 förmodligen ha fått bistånd från USA i enlighet med Marshallplanen. Med en någorlunda ohämmad ekonomi skulle återhämtningen i Spanien i så fall nästan helt säkert ha börjat 1950, så som den gjorde på andra håll i Västeuropa. Men de revolutionära om­välvningarna och den dödliga rivalitet som de ledde till på den republikanska sidan skulle ha gjort en demokratisk regering omöjlig.

En auktoritär, förmodligen öppet kommunistisk vänsterregering skulle ha gjort den spanska republiken beroende av Sovjetunionen och försatt den i ett läge liknande det som ända fram till 1990 rådde i folkrepublikerna i Centraleuropa och på Balkan. Den hämndlystna, grymma och tyranniska Francoregimen varade från 1939 till 1975. Men skulle vänsteralternativet ha varit bättre eller mycket värre? Den frågan är omöjlig att svara på, men den kan heller inte nonchaleras.

Publicerad i Populär Historia 7-8/2006

Översättning: Kjell Waltman

Bakgrund: Spanska inbördeskriget

Spanska inbördeskriget rasade från juli 1936 till april 1939. Det började som en kamp mellan den så kallade folkfrontsregeringen (»republikanerna»), som bestod av vänstern och representanter för den borgerliga mitten, och reaktionära militärer (»nationalisterna»), ledda av general Francisco Franco.

Bland de sistnämnda fanns både konservativa monarkister, fascister och carlister (ett rojalistparti med rötter i 1800-talet). Såväl det fascistiska Italien som det nazistiska Tyskland stödde Francos trupper, medan republikanerna, bistods av Sovjetunionen och av frivilliga medlemmar från många länder, bland annat Sverige.

Kriget kom att bli en uppgörelse mellan fascism och socialism, något som också befästs i historieskrivningen, där det framställts som en ödesmättad kamp mellan ideologier.

Många forskare har dock pekat på den starka splittring som präglade såväl den republikanska sidan som de reaktionära nationalisterna.

De Francoledda upprorsmakarna tog ju längre kriget led allt större områden i besittning, under strider som var mycket blodiga och även drabbade hundratusentals civila. Totalt miste en halv miljon människor livet.

På sommaren 1937 erövrade Francos rebeller, som opererat från baser i söder och öster, nordkusten. Våren 1938 nådde de östkusten och året därpå, i april, föll Madrid. Franco utropade sig till diktator.

Spanska inbördeskriget brukar ses som ett förspel till andra världskriget. Tyskland och Italien kunde nu testa vad deras krigsmateriel dög till – bland annat utförde de terrorbombningarna mot den baskiska staden Guernica med många civila offer som följd.

Spanska inbördeskriget dag för dag

1931 Efter en överväldigande republikansk seger i kommunalvalen beger sig kung Alfons XIII i landsflykt. Republik utropas i Spanien. Till president väljs Alcalá Zamora, regeringschef blir den radikale borgerlige politikern Manuel Azaña.

1933 I riksdagsvalet vinner center- och högerpartierna.

1934 En revolutionär resning i Katalonien och Asturien slås ner av polisen.

Februari 1936 Vänsterkrafterna, samlade i den så kallade folkfronten, vinner valet.

18 juli 1936 En revolt mot regeringen utbryter, ledd av general Emilio Mola, senare chef för nationalisternas nordarmé. Militärkuppen misslyckas, men Franco skaffar hjälp från såväl Mussolini som Hitler och lyckas föra över trupper från Marocko till moderlandet.

20 juli 1936 Republikanernas belägring av Alcatraz i Toledo inleds. Fästningen hålls till den 27 september, då nationalisterna återtar kontrollen.

19 augusti 1936 Författaren Federico García Lorca mördas av Francos män.

9 september 1936 De 23 länderna i noninterventionspakten sammanträder i London. Deras tanke är att isolera konflikten genom ett fördrag om icke-inblandning. Tyskland och Italien är med, vilket inte hindrar dem från att skicka trupper av »frivilliga» till Spanien. Även Sovjetunionen saboterar pakten, genom sitt stöd till regeringssidan.

14 september 1936 Påven fördömer republikanerna för deras »sataniska hat mot Gud».

7 oktober 1936 Internationella brigaderna bildas i Albacete. Chefen för det italienska kommunistpartiet, Palmiro Togliatti och den franske kommunisten Andre Marty står bakom.

24 oktober 1936 Första transporten av guld från Spanien till Sovjetunionen, som insisterar på att få en säkerhet för sin försäljning av vapen och ammunition. Omsider kommer halva Spaniens guldreserv att skeppas till Moskva.

27 oktober 1936 De första sovjetiska tanksen anländer till Madrid, som hålls av republikanerna. De har tidigare försvarat sig med molotovcocktails.

November 1936 Slaget om Madrid. Francos trupper lyckas inte inta staden, och han förstår nu att kriget kommer att bli långt och kostsamt.

20 november 1936 José Antonio Primo de Rivera, son till den tidigare diktatorn Primo de Rivera och grundare av det fascistiska partiet Falangen, avrättas genom arkebusering i ett fängelse i Alicante.

6 februari 1937 Nationalisterna påbörjar en offensiv i Jaramadalen.

7 februari 1937 Málaga intas av nationalisttrupper. Omkring 100 000 människor har flytt staden, varav en stor del bombades till döds. Ännu på 1960-talet kommer spanska lastbilschaufförer att hitta kvarlevor längs vägen som leder ut ur Málaga.

8 mars 1937 Nationalisterna attackerar, med hjälp av italienska trupper, Guadalajara, men misslyckas att inta staden.

Mars 1937 Författaren Ernest Hemingway rapporterar om kriget för amerikanska medier. Han genomför en insamling för inköp av ambulanser till den republikanska sidan. Hemingways sympatier är också tydliga i till exempel romanen Klockan klämtar för dig (1940).

26 april 1937 Terrorbombningen av Guernica i Baskien. Staden förstörs på tre timmar av tyska och italienska bombplan. Pablo Picasso skildrar senare anfallet i en känd målning.

6 juli 1937 De internationella brigaderna går till offensiv i Brunete väster om Madrid, men förlorar slaget efter tjugo dagar. Republikanerna förlorar 20 000 man, nationalisterna 17 000.

15 december 1937 Slaget vid Teruel inleds. Den 20 februari 1938 är det över och staden intas av nationalisterna.

25 juli 1938 Det blodiga slaget vid floden Ebro inleds och pågår fram till den 16 november då de sista republikanska styrkorna retirerar.

26 januari 1939 Nationalisterna tar Barcelona.

27 februari 1939 Storbritannien och Frankrike erkänner Francoregimen.

28 februari 1939 Manuel Azaña avgår som republikens president och reser till Frankrike i exil.

28 mars 1939 Madrid intas av nationalisterna.

1 april 1939 Franco deklarerar att kriget är över.

Inbördeskriget krävde omkring en halv miljon människoliv. Francisco Franco ledde Spanien som diktator till sin död 1975.

Publicerad i Populär Historia 7-8/2006