Fascister mot socialister i spanska inbördeskriget
Det blodiga inbördeskriget i Spanien 1936–39 var ett förspel till andra världskriget. Trots non-interventionsavtal fick Franco stöd av Tyskland och kommunisterna av Sovjetunionen.
Republikaner på en hemmabygd stridsvagn i Barcelona 1936. Tre år senare hade republikanerna förlorat inbördeskriget.
År 1931 gick kung Alfons XIII i exil och republik utropades. Motsättningarna skärptes mellan den radikala vänstern och konservativa krafter. 1934 slogs revolutionära resningar i Katalonien och Asturien ner.
Valet i februari 1936 vanns av den vänsterinriktade folkfronten, som i juli utmanades i en militärrevolt. General Franco tog befälet över trupperna i Spanska Marocko, tog sig till Spanien och gick mot Madrid.
Revolten blev till ett blodigt inbördeskrig där regeringen ställdes mot konservativa och reaktionära nationalister kring Franco och det fascistliknande partiet Falangen.
Stöd från Tyskland och Sovjet
Västmakterna kom överens om att inte blanda sig i konflikten, men Franco fick hjälp av Nazityskland och Mussolinis fascistiska Italien. Kommunisterna stöddes av Stalins Sovjet och stärkte sin ställning på den republikanska sidan.
Regeringen fick också hjälp av 40 000 frivilliga i Internationella brigaderna, organiserade av den Sovjetkontrollerade Komintern. Därmed kan kriget ses som en kamp mellan fascism och socialism och ett förspel till andra världskriget.
Starkt bidragande till nationalisternas seger i mars/april 1939 var splittringen på regeringssidan. Cirka en halv miljon människor dog i inbördeskriget.
Spanien blev därefter diktatur under Franco. Efter hans död 1975 blev Juan Carlos I kung och 1978 antogs en demokratisk författning.
