Frivilliga i strid

Den spanska republikens kamp mot Francotruppernas uppror väckte omgående sympatier i Sverige. Penninginsamlingar och olika former av humanitär hjälp initier

13 september 2006 av Lars Ericson Wolke

Den spanska republikens kamp mot Francotruppernas uppror väckte omgående sympatier i Sverige. Penninginsamlingar och olika former av humanitär hjälp initierades genom den svenska Spanienhjälpens försorg. Dessutom inleddes en rekrytering av svenska frivilliga för att slåss på republikens sida. Denna kunde dock inte ske öppet. Sverige var ett av de länder som redan i slutet av augusti 1936 hade anslutit sig till en internationell överenskommelse om nonintervention i det spanska inbördeskriget. Dessutom var öppen rekrytering av frivilliga förbjuden i Sverige. Men många föredragsturnéer om läget i Spanien gick lätt över i vad som i praktiken blev värvningsmöten. Många svenskar inspirerades också av den republikanska Radio Madrids svenska sändningar, där svenskan Kajsa Rothman från Karlstad stod för uppmärksammade inslag. Hon skrev också många artiklar i Karlstad-tidningen och verkade aktivt för svenska Spanienhjälpen.

Uppgifterna om antalet är osäkra, men femhundra gav sig iväg för att slåss för den spanska republiken. Av dem kan 94 svenska frivilliga beläggas som medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) eller dess medlemsförbund. Högst sju organiserade socialdemokrater har identifierats i de frivilligas led, medan ett tiotal var organiserade syndikalister inom SAC. Det bör betonas att dessa siffror bara grundar sig på en genomgång av 207 av de drygt 500 frivilliga, varför den kommunistiska dominansen torde ha varit än mer betydande inom de frivilligas led.

Frivilligrörelsen var till en del ett storstadsfenomen; 107 man kom från Stockholm och 71 från Göteborg, medan många frivilliga även kom från Örebro, Östergötland och Västernorrland. Majoriteten av de svenska frivilliga var arbetare.

Även om många av dem var ideologiskt övertygade kommunister så gällde det förvisso inte alla. Flera svenskar deserterade från de Internationella bri­gaderna när kommunistiska politiska kommissarier genomdrev en politisk likriktning i förbanden. Flera av svenskarna, varav många tillhörde det från Moskva obundna Socialistiska partiet, återvände hem. Andra svenska desertörer var besvikna på den, som de uppfattade det, hårda disciplinen och de strikta relationerna mellan befäl och manskap inom de Internationella brigaderna.

För att kunna stödja de svenska Spanienkämparna bildades redan i oktober 1937 ”Frontkämparnas stödfond”, som samlade in medel till tobak, kläder och litteratur för de frivilliga i Spanien, samtidigt som hemvändande svenskar fick hundra kronor i ett engångsbelopp vid hemkomsten. Dessutom fick flera hemkomna stöd av sina fackföreningar.

De skandinaviska frivilliga samlades med bland andra tyskar i bataljon ”Thälmann” – döpt efter den av nazisterna 1933 fängslade och 1944 mördade tyske kommunistledaren – och sattes in i de blodiga striderna vid Jarama och den segerrika men mycket förlustbringande kampen mot de italienska trupperna vid Guadalajara i mars 1937.

Strömmen av svenska frivilliga fortsatte dock, och på hösten 1937 flyttades ett reorganiserat skandinaviskt kompani till den av österrikare formerade bataljonen ”Den 12 februari” – döpt efter de österrikiska kommunisternas och vänstersocialisternas misslyckade försök den 12 februari 1934 att störta förbundskanslern Engelbert Dollfuss regering. Hela bataljonen sammanfördes med bland andra bataljonen ”Thälmann” i den XI:e Internationella brigaden.

Under år 1937 vägde krigslyckan över till Francosidans förmån och de Internationella brigaderna, som hade betraktats som elitförband, fylldes alltmer ut med spanska värnpliktiga. De skandinaviska frivilliga fördes samman till en egen bataljon, ”Hans Beimler” (döpt efter en tysk kommunist), där svenska och norska soldater tillsammans bildade det så kallade ”Georg Branting”-kompaniet.

Under våren 1938 steg de skandinaviska frivilligas förluster till tidigare ej uppnådda höjder. I synnerhet under återtåget på Aragonfronten i mars-april föll många skandinaver, medan ett stort antal andra stupade under de delvis kaotiska reträtterna från Beliche till Gandesa. Flera svenskar fick sin grav när de drunknade vid övergången av floden Ebro vid Mora de Ebro.

Det svensk-norska ”Georg Branting”-kompaniet var bland de första frivilliga som gick över floden Ebro natten till den 25 juli 1938. Republikanerna hade till en början stor hjälp av överraskningsmomentet, men förlusterna var oerhörda, inte minst inom de Internationella brigaderna. När Francosidan fått fram förstärkningar pressades de republikanska styrkorna tillbaka och den 18 november var de tillbaka i sina utgångsställningar på andra sidan Ebro.

Bland de stupade befann sig många svenska frivilliga, bland andra ”Georg Branting”-kompaniets chef Georg ”Kalle” Ernstedt. Han hade varit stamanställd furir vid Svea livgarde (I 1), och en av de få fast anställda svenska militärer som anslöt sig till brigaderna. Ernstedt stupade redan den första dagen av republikanernas offensiv, den 25 juli 1938.

Följande år inbjöds en av Ernstedts kamrater till Svea livgardes officersmäss för att redogöra för sina erfarenheter från den spanska krigsskådeplatsen inför en församling som sannolikt stod mycket långt från honom politiskt.

Minst 19 svenskar stred i sovjetiska specialförband i Spanien, spetsnaz, där de närmast hade jägar- eller partisanliknande uppgifter. Trots att de stred i Spanien var dessa förband helt fristående från, och ibland även okända för, den republikanska armén och de Internationella brigaderna. Istället utövades en strikt kontroll över spetsnaz-verksamheten av de sovjetiska civila och militära säkerhets- och underrättelsetjänsterna, NKVD och GRU.

En betydligt mera humanitär insats gjordes av de femton svenskarna vid det svensk-norska krigssjukhuset i Alcoy. Trots upprepade italienska bombanfall lyckades personalen från starten 1937 utföra 1 200 operationer av sårade republikanska soldater från fronten.

Även på Francosidan fanns det – förutom de kommenderade portugisiska, italienska och tyska trupperna – mellan 1 200 och 1 500 frivilliga från 37 länder, vilka främst tjänade i den spanska Främlingslegionen. Det finns uppgifter om åtta svenskar bland dessa frivilliga, men bara några av dem har säkert kunnat identifieras.

I mitten av oktober 1938 började förberedelserna för tillbakadragandet av de Internationella brigaderna under Nationernas förbunds överinseende. En internationell militärkommission sändes iväg av NF för att leda arbetet och i denna ingick svenskarna överste Olof Ribbing och kapten Eric Cassel. Genom NF-missionens försorg evakuerades fram till mitten av januari 1939 4 640 brigadister av 29 olika nationaliteter från Spanien.

De svenska frivilliga deltog i sin sista strid den 18 oktober 1938. Så här beskrevs den i efterhand av CG Hjärpe i tidningen Ny dag: ”Väl, vi var fjorton skandinaver i första kompaniet då vi ställde upp på morgonen. På eftermiddagen fick vi order om återtåg. Vi låg på en kulle i framskjuten ställning och fascisterna hade alla de höga bergen framför oss. Naturligtvis var det den lättaste sak i världen för dem att se alla våra rörelser och det blev besvärligt att ta sig tillbaka. Betydligt besvärligare till och med än att ligga kvar. De flesta av oss tog av åt höger … jag själv, kompanichefen Otto och några till av till vänster. Bland de förstnämnda var Ernst Mattsson från Göteborg och Åke Mossfeldt från Stockholm. De står upptagna som försvunna på listan, men ingen slapp levande fram den vägen så vitt jag kunde förstå, så det lär knappast vara några tvivel om deras öde. Mattsson hade varit här ända sedan i februari 1938 och Mossfeldt hade väl gjort närmare ett år. Båda var två av våra bästa underofficerare – och så skulle de gå bort en timma innan kriget var slut för de internationellas vidkommande. Det är nästan väl hårt…”

Efter en väntetid i ett uppsamlingsläger i S:t Quirze de Besaura lämnade 182 svenska frivilliga Spanien den 5 december 1938, efter i genomsnitt ett års tjänstgöring, och ett par dagar senare kom de, som en av dem uttryckte saken, ”hem till gamla Sverige och lutfisken, äran och arbetslösheten”. Den dagen kom 174 svenskar och sex tyskar till Malmö. Den 11 december hyllades hemvändande frivilliga i Göteborg på ett massmöte med mer än 30 000 deltagare, medan 8 000 personer samma kväll mötte upp på Stockholms central och Östermalmstorg.

Ytterligare frivilliga återvände ensamma eller i små grupper. Den 28 april 1939 kom 16 svenskar hem efter att ha suttit som krigsfångar hos Francosidan och den 15 oktober – ett halvår efter det spanska inbördeskrigets slut – kom de två sista Spaniensvenskarna hem. Osäkra uppgifter talar om att saknade svenska frivilliga senare har setts i Francosidans fångläger. Av de hemvändande var minst 75 man sårade.

Kvar i Spanien fanns mellan 129 och 177 stupade svenskar, siffrorna varierar kraftigt. Den sannolika siffran för stupade svenskar torde uppgå till minst 164 man, det vill säga trettio procent av de frivilliga. Därmed hade de svenska Spanienfrivilliga de största procentuella förlusterna av alla de frivilligkontingenter som lämnat Sverige under 1900-talet.

Ett sista kapitel i de frivilligas historia skrevs först år 1995 när den spanska regeringen och parlamentet, Cortes, beslöt att göra de ännu levande frivilliga i de Internationella brigaderna till hedersmedborgare i Spanien, 56 år efter inbördeskrigets slut.

Lars Ericson Wolke är tf professor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan i Stockholm och docent i militärhistoria vid Åbo akademi.

Att läsa: Svenska frivilliga. Militära uppdrag i utlandet under 1800- och 1900-talen (1996) av Lars Ericson. Svenskar i krig 1914–1945 (2004) av Lars Gyllenhaal och Lennart Westberg. Solidaritet och partitaktik. Den svenska arbetarrörelsen och spanska inbördeskriget 1936–1939 (1980) av Bertil Lundvik.

Publicerad i Populär Historia 7-8/2006

Kanske är du intresserad av...

Läs också