Krigen mellan Sverige och Danmark

Natten mellan den 3 och 4 december 1676 var stilla och iskall. Kring byn Lilla Harrie i Skåne låg sedan en månad tillbaka en halvsvältande och av sjukdomar plågad svensk armé. Framför dem ringlade sig Kävlingeån och på dess södra sida låg en välförsörjd och betydligt starkare dansk armé. Dagen som randades skulle komma att utgöra kulmen på många år av krig och konflikter mellan det dansk-norska och det svenska riket. Men hur hade man kommit hit?

För att förstå vad som hände är det viktigt att känna till Sveriges dåtida geopolitiska läge, med helt andra gränser än i dag. När Gustav Vasa 1523, genom sitt trontillträde, gjorde slut på den nordiska union som ingåtts i Kalmar 1397 hade riket sin tyngdpunkt vid Mälaren och norra Östersjön. De viktigaste förbindelserna gick österut, mot Finland. I väster hade Sverige endast tillgång till havet genom en smal korridor vid Göta älvs mynning med Älvsborgs fästning som lås.

I övrigt var hela det nuvarande Sveriges västra del norskt och danskt land. I söder var Skåne och Blekinge danska, och genom att behärska Gotland och Ösel sträckte sig det danska maktområdet långt upp i Östersjön. Utloppen genom Öresund och Bälten låg därmed djupt inne i det danska riket, och särskilt Öresund var starkt försvarat med en rad fästningar på bägge sidor.

I norr var gränserna till Danmark-Norge respektive Ryssland vid denna tid oklara och omstridda. Från svensk sida såg man mycket klart hur sårbara dessa gränser var för anfall. Det var också uppenbart att det svenska handelsutbytet med andra länder försvårades. Att bryta den dansk-norska ”inringningen” blev ett huvudmål för den svenska utrikespolitiken.

Sverige "den onde grannen"

I ett brev till det danska riksrådet 1603 karakteriserade å sin sida den danske kungen Kristian IV Sverige som ”den onde nabo”, den onde grannen. Förhållandet till Sverige kom också att vara det allt överskuggande politiska problemet under hans regeringstid, liksom det varit för hans föregångare – och som det skulle bli för hans efterföljare.

Perioden från Kalmarunionens definitiva sammanbrott 1523, då Gustav Vasa gjorde sig till kung i Sverige, och till det stora nordiska krigets slut 1720, präglades av kontinuerligt kallt krig mellan Danmark och Sverige, avbrutet av sju öppna krig under tillsammans 29 år.

Maktvakuum i Östersjön

Konflikten mellan Danmark-Norge och Sverige om herraväldet över Östersjön hade bland annat sin grund i den gradvisa kollapsen under 1500-talet av de två makter som tidigare dominerat i området, Hansan och Tyska orden. De lämnade ett maktvakuum bakom sig, som de nordiska länderna inte var sena att utnyttja.

Gustav Vasa hade under sin långa regeringstid 1523–60 främst ägnat sina krafter åt inrikespolitiken. Internationellt var han inriktad på försvar snarare än på offensivt uppträdande. Genom att bygga upp ett modernt sjövapen lade Gustav Vasa emellertid grunden för en framtida aktiv svensk utrikespolitik i Östersjöområdet.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

De skepp som kungen köpt från Lübeck under kriget mot Danmark kom att utgöra stommen i en svensk flotta, som kontinuerligt förstärktes genom nybyggen under kungens hela regeringstid. För detta ändamål skapades ett stort antal skeppsgårdar i bland annat Stockholm, Kalmar, Älvsborg, Västervik och Åbo.

Huvudstation för den svenska flottan var Stockholm, något som medförde bestämda nackdelar vid konflikter med Danmark. Den danska flottan kunde från sin huvudstation i Köpenhamn på grund av isförhållandena vara i sjön mycket tidigare än den svenska. Även vindförhållandena gynnade den danska flottan, som direkt kunde avsegla i antingen östlig eller nordlig riktning.

Nordiska sjuårskriget 1563–70

Gustav Vasas son och efterträdare, Erik XIV (1560–68) inledde en utrikespolitik som var betydligt aktivare än faderns. Danska försök till ytterligare maktutvidgning i Baltikum stoppades genom Sveriges annektering av Reval (dagens Tallinn) 1561. Den stora kraftmätningen med Danmark kom 1563 genom utbrottet av den konflikt som kom att kallas nordiska sjuårskriget.

Anledningarna till kriget var många, men ytterst gällde kampen herraväldet i Östersjön. För Sverige var kriget ett försök att få ökat manöverutrymme i södra Östersjön och helst också i Öresund och i Västerhavet. Den tyska hansastaden Lübeck uppträdde under kriget som Danmarks bundsförvant.

Bägge länderna förfogade över starka flottor och en god krigsekonomi. Kriget kom i stor utsträckning att bli ett sjökrig, där den svenska flottan hade stora framgångar mot den dansk-lybska. De inbördesstrider som utbröt i Sverige 1568, vilka ledde till Erik XIV:s avsättning, försvagade dock den svenska krigsansträngningen och framgångarna i kriget kunde inte fullföljas.

Detta gällde emellertid även motståndarsidan och i utmattningens tecken slöts fred i Stettin 1570. Freden medförde inga gränsförändringar rikena emellan, och de följande hundra åren skulle komma att präglas av fortsatt kamp mellan Danmark och Sverige om herraväldet över Östersjön.

Kalmarkriget 1611–13

Den första ronden i 1600-talets konflikter mellan de nordiska rikena öppnades av Danmark. Kristian IV lyckades efter lång bearbetning få det danska riksrådet med på en krigsförklaring mot Sverige, vilket ledde till det så kallade Kalmarkriget. Som främsta krigsorsak anfördes tvistefrågor rörande beskattningen av befolkningen i Lappmarken, där gränsen mellan rikena var oklar.

Den danska krigsplanen gick ut på att genom ett kombinerat anfall från söder och väster nå det svenska rikets kärnområden och som slutmål erövra Stockholm. En ny Kalmarunion hägrade som det yttersta målet för den danska politiken.

Trots inledande stora framgångar, där danskarna erövrade både Kalmar och Älvsborgs fästningar, lyckades man inte nå målet. Krigets förlopp följde ett ofta upprepat mönster i de dansk-svenska konflikterna: Sverige försvarade sig framgångsrikt mot anfall till lands, medan Danmark behärskade havet.

Freden i Knäred

Under engelsk medling inleddes fredsförhandlingar i Knäred. Freden slöts den 20 januari 1613 och blev utomordentligt hård för Sverige, som fick ge vika på alla punkter. Hårdast var bestämmelsen att Danmark behöll Älvsborgs fästning och sju härader i Västergötland som pant för ett krigsskadestånd på 1 miljon riksdaler, den så kallade Älvsborgs lösen.

Danmark stod denna gång som obestridd segrare, men för den svenska statsledningen, under den nye kungen Gustav II Adolf , och rikskanslern Axel Oxenstierna, stod den framtida politiken klar. Den danska dominansen i Östersjön måste brytas.

Efter Kalmarkriget följde trettio år av fred mellan Danmark och Sverige. Konfliktanledningarna rikena emellan bestod, men Sverige riktade istället sin uppmärksamhet mot Ryssland, Polen och Tyskland, där de svenska positionerna stärktes.

Genom deltagandet i trettioåriga kriget från 1630 blev Sverige en militärmakt av kontinentala mått med tillgång till erfarna officerare. Danmarks deltagande 1625–28 slutade i en katastrof, och sedan kejserliga trupper besatt Jylland, tvingades Danmark sluta fred. Svenska försök att på nytt få med Danmark i det tyska kriget avvisades, och istället kom den danska politiken att inriktas på att hindra alltför stora svenska vinster.

Utan att det stod helt klart för den danska ledningen hade vågskålen svängt över till svensk fördel, och från svensk sida inväntade man bara ett gynnsamt tillfälle att åter ta upp kampen om makten över Östersjön.

Järnet gjorde Sverige viktigare

Den svenska utrikeshandeln ökade kraftigt från slutet av 1500-talet. De främsta produkterna var koppar och järn, och under 1600-talet blev Sverige Europas största exportör av dessa varor.

Avsättningsmarknaderna fanns främst i Västeuropa, vilket gjorde att förbindelserna västerut fick mycket större betydelse än tidigare. Nederländernas utveckling till världens främsta sjöfartsnation var helt beroende av importerat järn. Detta ledde till att Europas sjömakter, främst Nederländerna, men även Frankrike och England, fick ett intresse av att påverka de politiska förhållandena i Östersjöområdet, varifrån man även hämtade andra varor av betydelse för sjöfarten såsom hampa, tjära och livsmedel.

Till Sverige hade också ett antal nederländare invandrat, den mest kände var Louis De Geer. Genom sina intressen i den svenska järnproduktionen involverades dessa män personligen i konflikten med Danmark.

Intresset från Europas ledande stater medförde att maktbalansen i Norden inte bara blev en fråga för Sverige och Danmark.

Dansk Öresundstull

All handel till och från Östersjön var sedan 1429 underkastad plikten att erlägga transitotull till den danska kronan i Öresund. Tullen hade införts av Erik av Pommern som ett sätt att öka den danska kronans inkomster och motiverades med att den danske kungen hade suveränitet över Danmarks ”hav och strömmar” och att ingen trafik där kunde ske utan hans medgivande. Tullen väckte naturligtvis motstånd från de stater som handlade på Östersjön, men kunde trots detta bibehållas i 428 år. Den avskaffades först 1857.

Sverige var sedan gammalt befriat från tullen vad avsåg svenska fartyg som förde varor som var svensk egendom. Denna tullfrihet varade till 1720, då Sverige i freden efter stora nordiska kriget miste den – trots att Sverige då sedan länge behärskade Öresunds östra strand.

I maj 1643 diskuterade det svenska riksrådet ett preventivkrig mot Danmark. Bakom planerna låg den blott tillfälligt vilande konflikten om hegemonin i Östersjön, men även mera direkta orsaker stod att finna. Kristian IV hade nämligen i mars 1643 lyckats lansera sig själv som medlare mellan de stridande parterna i trettioåriga kriget.

Från svensk sida uppfattade man, på goda grunder, detta som ett försök att begränsa de svenska vinsterna vid ett fredsslut. Vid rådets sammanträde den 13 maj 1643 redovisades de svenska skälen för att börja ett anfallskrig.

Angreppskrigets argument

Argumentationen var här viktig; det gällde att framställa det svenska angreppskriget som ett bellum iustum – ett rättfärdigt krig. Kriterier för ett rättfärdigt krig var enligt samtidens uppfattning bland annat att man förde ett rent försvarskrig, något som kan tyckas svårt att hävda från svensk sida i denna konflikt.

Det fanns emellertid ett kryphål. Om man kunde visa att fienden själv planerade ett anfall, eller på annat sätt uppträdde som om han ämnade föra krig, kunde även ett anfallskrig rättfärdigas, eftersom man då endast avsåg att förekomma fienden. Det var denna argumentationslinje svenskarna valde, när man räknade upp olika danska åtgärder som motverkat svenska intressen.

Ett av de mest använda argumenten i de många svenska propagandaskrifter som trycktes under kriget, är Öresundstullen. Höjningarna av tullsatserna på 1630-talet, samt ett antal påstådda övergrepp mot svenska fartyg, användes om och om igen som bevis på Danmarks fientliga avsikter.

Redan under rådsdiskussionerna framkom att den svenska argumentationen främst var tänkt för en europeisk publik. Öresundstemat var noga valt för att appellera till de stormakter från vilka Sverige behövde stöd för en uppgörelse med Danmark. Främst gällde det Nederländerna.

Höjda tullsatser hade naturligtvis väckt förtrytelse i detta land, och 1640 hade Sverige och Nederländerna ingått ett förbund med syfte att hävda fri seglats och handel i Östersjön. Förbundet gav dock inte Sverige något automatiskt stöd vid en väpnad konflikt med Danmark.

Genom sina erfarenheter från trettioåriga krigets propagandaverksamhet hade Sverige förvärvat ett betydande kunnande på området. Detta märktes tydligt under det danska kriget, där man släppte loss en veritabel flod av olika skrifter varav de flesta riktade sig mot Europa.

Torstensonska kriget 1643–45

Den 29 maj 1643 fattades det formella beslutet om ett angrepp på Danmark. Fältmarskalken Lennart Torstenson, som befann sig med en svensk armé i Mähren, fick order om att marschera norrut och angripa Jylland. Samtidigt skulle en annan armé, ledd av fältmarskalken Gustav Horn, anfalla Skåne.

Den svenska planen gick ut på att de bägge arméerna med hjälp av flottan skulle överskeppas till Själland och förenas i ett avgörande angrepp på Köpenhamn. Huvudmålet var Danmarks fullständiga krossande. Planen kan ses som närmast parallell till de danska planerna mot Sverige 1611.

Planen kom dock i otakt genom att förbindelserna med Torstenson var dåliga. Denne gick redan i december 1643 in i Slesvig-Holstein och fortsatte upp i Jylland, medan Horns angrepp inte kunde inledas förrän i februari 1644. Det svenska anfallet skedde överraskande och utan krigsförklaring, något som kom att utnyttjas i den danska propagandan som ett bevis på Sveriges opålitlighet.

Torstenson besatte snart hela Jylland men kunde inte komma vidare till öarna. Horn erövrade Helsingborg och Landskrona fästningar, medan Malmö och Kristianstad förblev i dansk hand. De viktigaste krigshandlingarna under kriget kom emellertid att äga rum till sjöss.

Slaget vid Kolberger Heide

I juli 1644 stod slaget vid Kolberger Heide i Kielbukten mellan den danska flottan, ledd av Kristian IV själv, och den svenska ledd av Klas Fleming. Utgången av slaget får närmast betraktas som oavgjord. Efter flera mindre strider under sommaren avrustades huvuddelen av den danska flottan för vintern, och endast en mindre del behölls i sjön. Den svenska flottan avsändes emellertid på en höstexpedition och mötte den 13 oktober en betydligt underlägsen dansk flottavdelning vid Femern.

Utgången blev en katastrof för den danska flottstyrkan, som närmast utplånades. Detta ledde till att framgångsrika danska operationer till lands i Skåne avbröts inför hotet om en svensk landstigning på Själland. Något sådant försök gjordes dock inte från svensk sida, och de svenska framgångarna till sjöss ledde därför inte till något egentligt avgörande i kriget.

Det blev till sist Nederländerna som tvingade fram ett utslag. Genom att öppet sluta upp på Sveriges sida och sända en stark flotta genom Öresund på sommaren 1645, satte denna makt press på Danmark att sluta fred.

Freden i Brömsebro

De fredsförhandlingar som pågått sedan i februari 1645 i Brömsebro under fransk ledning, avslutades med ett fredsfördrag den 13 augusti 1645. I frågan om Öresundstullen hade diskussionerna varit mycket hårda, men Sverige fick till sist tullfrihet för all sin sjöfart. Beträffande landavträdelser fick Danmark-Norge avstå Jämtland, Härjedalen, Gotland och Ösel samt Halland på trettio år som pant för ett krigsskadestånd. Öresunds bägge stränder förblev därmed i dansk hand.

Fredsslutet var ändå en betydande framgång för Sverige. Hänsynslös realpolitik hade gett utdelning och Axel Oxenstierna hade fått sin hämnd för Kalmarkriget och Älvsborgs lösen.

För Nederländernas del innebar freden att tullsatserna sänktes till den nivå de haft på 1620-talet, något som innebar dramatiska sänkningar av Danmarks statsinkomster. Det hade åter visat sig att Danmark och Sverige inte på egen hand kunnat tvinga fram ett avgörande. Man började säga att: ”Nyckeln till Öresund låg på Amsterdams börs”.

Allt närmare Öresund

Kriget 1643–45 får närmast ses som en sidoaktion till trettioåriga kriget, men också som ett viktigt etappmål i kampen om Östersjön. Inte heller denna gång nådde Sverige fram till Öresunds stränder, men genom innehavet av Halland var det inte långt kvar.

För den gamle Kristian IV, som stått som segrare i det halländska Knäred 1613, var Brömsebro naturligtvis ett hårt slag. Han dog 71 år gammal 1648 och efterträddes av sin son Fredrik III, för vilken en revansch mot Sverige naturligtvis stod högst på den politiska dagordningen. Man väntade bara på ett lämpligt tillfälle.

År 1648 svängde den nordiska maktbalansen definitivt över i svensk favör. Genom de tyska besittningar som Sverige fick i Westfaliska freden blev landet en stormakt i Europa. Sveriges intressen riktades nu åter österut, och då den nye kungen Karl X Gustav 1657 var invecklad i strider i Polen verkade tillfället kommet för Danmark att ta revansch för Brömsebrofreden.

Karl X Gustavs första danska krig 1657–58

Den danska planen gick ut på en sjöblockad av Sverige i förening med ett landangrepp från Skåne. Karl X Gustav lyckades dock snabbt frigöra den svenska armén i Polen och angrep istället över Danmarks sydgräns, liksom Lennart Torstenson gjort 1643.

Öster om Öresund förekom mindre strider i norra Skåne och södra Halland. Även till sjöss ägde strider av mindre betydelse rum. Avgörandet i kriget kom denna gång likväl att falla till sjöss men på ett fruset hav, över vilket den svenska armén på ett närmast mirakulöst sätt kunde marschera från Jylland över Fyn och öarna till Själland där Fredrik III den 26 februari 1658 fick sluta Danmarks hårdaste fred någonsin. Alla de östra landskapen gick förlorade, och Sverige hade nått målet att få en fast fot vid Öresund.

Karl X Gustavs andra danska krig 1658–60

Freden bröts snart av svenskarna vars yttersta mål nu var Danmarks totala förintande. Endast Köpenhamns vallar stod emellan, och en belägring inleddes. Den svenska flottan härskade oinskränkt i Öresund och tog tull av alla fartyg som passerade. I detta läge ingrep Nederländerna på Danmarks sida och sände en flotta till Köpenhamns undsättning.

Den 29 oktober 1658 möttes den svenska och den nederländska flottan i Öresund norr om Ven. Efter sex timmars hård strid fick den svenska flottan söka skydd i Landskrona, och Köpenhamn undsattes. Fred slöts 1660 i Köpenhamn och Sverige fick lämna tillbaka några av vinsterna från 1658, men i övrigt bestod Roskildefreden.

För Nederländerna var jämvikt i Öresund att föredra framför en dominans för endera av Danmark och Sverige.

Efter 1660 gick den svenska utrikespolitiken ut på att säkra vad som vunnits i de tidigare krigen. Hotet från Danmark var borta och Ryssland var instängt bakom svenska områden i öster. Genom de tyska provinserna hade Sverige en fot på den europeiska kontinenten. Danmark var däremot ett slaget och förödmjukat rike som förlorat en tredjedel av sitt territorium och sin befolkning. Man väntade bara på ett tillfälle att ta tillbaka vad som förlorats.

Franskt stöd till Sverige

Tillfället för Danmark kom 1675. Den svenska stormakten såg på kartan imponerande ut, men var i realiteten svag. Sveriges ekonomiska resurser kunde inte bära de militära kostnader som försvaret av stormaktsväldet medförde. Landet var tvunget att söka anslutning till något stormaktsblock i Europa för att få subsidier, ekonomiskt stöd.

I 1670-talets Europa rådde en maktkamp mellan Ludvig XIV:s Frankrike och en koalition bestående av Österrike och de tyska staterna, ledda av Brandenburg och Nederländerna.

På våren 1672 hade ett alliansavtal slutits där Sverige förband sig att i händelse av krig ställa upp på Frankrikes sida. I gengäld fick Sverige pengar för att kunna hålla en stark krigsmakt. Frankrike förband sig även att inte utan Sveriges vetskap sluta förbund med Danmark. Därigenom hade Sverige fått sina militära utgifter bekostade och även en viss säkerhet gentemot Danmark.

Från svensk sida var avsikten med den franska alliansen inte att föra landet i krig utan att vinna en säkerhet mot sina fiender. Till en början var denna politik lyckosam men 1673–74 ändrades läget. Frankrike angrep Nederländerna, vilket ledde till motaktioner från Österrike och de tyska staterna.

Frankrike behövde nu den svenska hjälpen och enligt allianstraktaten var det mot Brandenburg som de svenska trupperna i första hand skulle sättas in.

I det längsta försökte man från svensk sida förhala avgörandet, men i december 1674 marscherade den svenska armén in i Brandenburg. I juni 1675 stod ett slag mellan svenska och tyska trupper vid staden Fehrbellin norr om Berlin. Slaget var egentligen mycket begränsat till sin omfattning. De svenska förlusterna var ganska små, men den karolinska armén fick dra sig tillbaka. Detta var den första motgången på länge och den visade att den svenska armén inte var omöjlig att besegra.

Skånska kriget 1675–79

Sverige försökte på alla sätt att hålla Danmark utanför kriget och det beslöts att Karl XI skulle gifta sig med Ulrika Eleonora, den danske kungen Kristian V:s syster. Det skulle dock dröja innan bröllopet ägde rum. Underrättelsen om det svenska nederlaget vid Fehrbellin fick Danmark att besluta sig för krig mot Sverige. Tillfället till revansch hade kommit! På hösten 1675 var Sverige i krig med Brandenburg, Nederländerna, Österrike och Danmark.

Den första attacken riktades mot Sveriges tyska provinser, samtidigt som Danmark satte den gottorpske hertigen ur spel genom att besätta hertigdömet. Sverige hade därmed inga bundsförvanter i Tyskland. För att den svenska armén i Pommern skulle kunna försörjas krävdes tillförsel av resurser från Sverige.

Den svenska flottans beredskap befanns dock vara otillräcklig och någon undsättning av de tyska provinserna kunde inte komma till stånd under 1675. Flottans huvudbas var ju Stockholm vilket medförde att den på grund av is- och vindförhållandena inte kunde löpa ut förrän den 19 maj 1676.

Slaget vid Ölands södra udde

Den danska flottan löpte ut redan i mars och i slutet av april erövrades Gotland. Den 26 maj kom det till strid mellan flottorna vid Bornholm, men efter att en nederländsk flotta anslutit sig till danskarna fick svenskarna retirera norrut.

Den 1 juni 1676 stod slaget vid Ölands södra udde. Utgången blev ett svårt nederlag för den svenska flottan. Danmark hade nu totalt herravälde i Östersjön. Tillfället att återta det som förlorats i Brömsebro och Roskilde hade nu kommit.

De sista dagarna i juni 1676 landsteg en dansk armé om 14 500 man vid Råå fiskeläge söder om Helsingborg. Kung Kristian V själv ledde trupperna. Fästningarna i Helsingborg, Landskrona och Kristianstad intogs och snart var hela Skåne, utom Malmö, erövrat. Den svenska armén fick dra sig tillbaka till Småland.

Längre in i Skåne

Karl XI ville, trots alla motgångar, inte ge upp. Nya svenska trupper samlades i södra Småland och kriget fortsatte i Skåne under hösten. Ju längre in i Skåne de svenska trupperna kom, desto längre blev förbindelserna till det gamla Sverige. Befolkningen i Skåne var till största delen på dansk sida och välkomnade en återgång till danskt styre. Det blev svårt för den svenska armén att skaffa mat till soldaterna och foder till hästarna.

Den 2 november 1676 gick svenskarna i läger vid Bårslöv söder om Helsingborg. Danskarna låg på andra sidan av Rååån. Det svenska lägret var uselt och ett evigt regnande förvandlade marken till gyttja. Till följd av de dåliga förhållandena blev många soldater sjuka och dog. Den 10 november bröt man upp och började marschera söderut. Man fann då att danskarna gjort detsamma. Svenskarna följde efter ned mot Kävlingeån.

Den danska armén hade funnit en högt belägen och torr plats söder om Kävlingeån, inte långt från Örtofta. En liten by som hette Skälshög låg på platsen, men revs eftersom byggnadsmaterialet behövdes för att bygga hyddor åt soldaterna. Samma öde drabbade byn Håstad (men till skillnad från Skälshög byggdes denna upp igen efter kriget). Kristian V slog sig ned på Svenstorps slott som låg i närheten. Kävlingeån utgjorde ett effektivt hinder för svenskarna och dansk­arna räknade med att kunna tillbringa vintern i sitt läger.

26000 personer i soldatlägren

Den svenska armén fick anlägga sitt läger på den norra sidan av Kävlingeån. Regnandet gjorde att marken även här blev lerig och besvärlig. Sjukdomar började åter härja och så många som tretusen svenska soldater dog i lägret.

Situationen blev alltmer desperat.Soldaterna bodde i tält eller hyddor som ordnats i en lång rad. Det danska lägret var närmare tre och en halv kilometer långt och det svenska kring tre kilo­meter. I lägren bodde sammanlagt omkring 26 000 människ­or; förutom soldaterna fanns det även civila tjänstemän och en del kvinnor och barn. En stad som Lund hade vid denna tid omkring tretusen invånare, och i hela Skåne bodde det ungefär hundratusen människor.

Arméerna skulle nu försörjas på en yta där det i vanliga fall kanske bodde ett par hundra människor. Mat och ved tog slut och det blev mycket svårt för dem som bodde där att klara sig. Många tvingades fly.

Läget blev efter hand alltmer desperat och svenskarna insåg att man inte i längden kunde stanna kvar i lägret. Alternativen var att ge sig av norrut och ge upp Skåne eller försöka ett anfall mot det danska lägret. Det som fällde avgörandet var att vädret blev kallare och Kävlingeån frös. Därmed blev det möjligt att gå över på isen. Man beslöt att sätta allt på ett kort.

Slaget vid Lund inleds

Klockan 01.30 natten till den 4 december 1676 (enligt vår nuvarande tideräkning skulle det ha varit den 14 december) bröt den svenska armén upp från sitt läger och marscherade mot ett ställe där ån smalnade av. I en lång rad gick man över och fortsatte söderut.

Trots att de hade vaktposter i trakten märkte danskarna inte att fienden gått över ån förrän klockan var sju och den svenska armén kommit till Stångby, nära dansklägret. Förmodligen hade danskarna övertygat sig själva om att svenskarna aldrig skulle våga göra ett anfall mot dem. När man väl upptäckt vad som var i görningen kom danskarna snabbt ur sina tält och gjorde sig stridsberedda.

Svenskarna valde då att inte försöka anfalla det danska lägret, utan marscherade vidare mot Lund. Klockan var nu runt sju på morgonen. Danskarna följde efter och där vägarna gick samman strax norr om staden möttes de bägge arméernas förtrupper.

Det blev en kort men intensiv strid. En missräkning för danskarna var att deras främste general, Karl von Arenstorff, sårades och inte kunde leda den danska armén i slaget.

Medan förtrupperna drabbade samman ställde den svenska arméns högerflygel med omkring tvåtusen ryttare upp mittemot den danska vänsterflygeln med lika många ryttare. De bägge styrkorna formade en linje om en kilometer med tvåhundra meters lucka mellan sig. Det blev en mycket häftig strid när de fyratusen ryttarna under ungefär en timme anföll varandra i flera omgångar.

Danskarna började vackla

Stora förluster följde men så småningom började den danska styrkan att vackla och pressades bakåt. De danska ryttarna flydde bakåt med svenskarna, ledda av kung Karl XI, efter sig. Man försökte ta sig över den frusna Kävlingeån, men isen brast och många ryttare drunknade. Kristian V klarade sig dock och fortsatte med sina återstående ryttare till Landskrona.

Mitt på dagen drabbade infanteriet i de bägge centrarna samman längs vägen till Kävlinge. De svenska fotsoldaterna var underlägsna och skulle helt ha för­intats om man inte avdelat kavalleri för förstärkning av centern. Därigenom undveks en total katastrof. Svenskarna fick dock dra sig undan ned mot staden Lund.

Vid ettiden kom det till hårda strid­er i terrängen omedelbart norr om staden, som slutade med att de svenska trupp­erna stod samlade runt den så kallade Väderkvarnshöjden (i närheten av nuvarande Allhelgonakyrkan). Den danska armén förberedde ett sista angrepp, som sannolikt, om det genomförts, skulle ha tvingat den svenska armén att ge upp.

Djärv kungamanöver

Omkring klockan två återvände Karl XI till slagfältet vid Lund med drygt tusen ryttare. Inför hotet att bli omringade valde danskarna att tills vidare lämna de svenska styrkorna vid Lund och istället vända sig mot de svenska ryttarna. Till en början pressades det svenska kavalleriet tillbaka av de överlägsna danskarna, men så lyckades Karl XI med en otroligt djärv manöver.

Med endast tre följeslagare red kungen förbi de danska linjerna och nådde fram till sina soldater som stod kvar vid Lunds norra port. Han fick soldaterna att anfalla danskarna bakifrån.

På eftermiddagen stod de avgörande striderna i området kring byarna Norra Nöbbelöv och Vallkärra.

Den danska armén blev helt omringad och det utspelades en våldsam kamp man mot man där många stupade. Till sist lyckades danskarna ta sig ur greppet och i skydd av mörkret bege sig norrut mot Landskrona. Svenskarna var alltför trötta för att orka förfölja dem.

Dyrköpt svensk seger

Trots den danska överlägsenheten i antalet soldater slutade slaget med en svensk seger. Priset blev ofantligt högt. Danskarna förlorade över sextusen man och svenskarna över tretusen. Det innebar att nästan hälften av dem som deltog i slaget miste livet. Till detta bidrog också den primitiva sjukvården, som gjorde att de sårade i stor utsträckning dog av sina skador.

När mörkret föll den 4 december 1676 var det blodigaste slaget i Nordens historia äntligen till ända. Slaget avgjorde inte det skånska kriget, men en dansk seger vid Lund skulle sannolikt ha lett till en återerövring av det gamla Östdanmark och därmed hade maktbalansen i Norden radikalt ändrats.

Stora nordiska kriget 1700–21

Vintern 1709–10, då den svenska armén besegrats vid Poltava, gjorde Danmark ett sista försök att förändra maktförhållandena i Norden. Skåne invaderades åter, men efter slaget vid Helsingborg den 28 februari 1710 fick man ge upp.

Även om konflikten mellan de två staterna bestod genom 1700-talet och in på 1800-talets första årtionden kom det inte till några större krigshandlingar.

Under Napoleonkrigen sällade sig Sverige till Frankrikes fiender medan Danmark kom att hamna i det franska lägret. Detta ledde för Sveriges del till förlusten av Finland och att man lämnade sina sista provinser i Tyskland, och för Danmarks del att Norge tvingades in i en union med Sverige. Samtidigt stod det definitivt klart att Sverige-Norge och Danmark hade att acceptera sina roller som småstater på den stora europeiska scenen.

Istället började en känsla av nordisk samhörighet att växa fram och på magisterpromotionen i Lunds domkyrka 1828 kunde skalden Easias Tegnér överlämna lagerkransen till den danske diktaren Adam Oehlenschläger med orden ”söndringens tid är förbi”.

Publicerad i Populär Historia 12/2006