Medeltidens krig var familjeuppgörelser
Dansken är för människorna vad skorpionen är för djurvärlden. En skamfläck. Dansken mördar, ljuger och sviker. Ja, falskheten är rentav ett danskt nationaldrag, en del av danskens medfödda karaktär. »Danska manna ord är wärre än mord.» De svenske må därför värja sitt land med kraft, ty: »Bättre är döö J elden rödha/än ärelos leffua».
Allt enligt »Gotlandsvisan». Det är kung Karl Knutssons handgångna män som talar. Scenen är Sverige på 1450-talet. I rimkrönikor och visor hyllas den goda svenskheten i skarp kontrast mot danskjävlarna nere i söder. Hatet ger näring åt kriget. Just nu är det förvisso stillestånd, men snart ska svärden ånyo dras. Dansken måste dö, de förlorade provinserna återtas.
Åtminstone var det så den svenska kungamakten ville att folk skulle tänka. I själva verket hade Karl Knutsson inget emot danskar. Han hade gott om danskar i släkten och skulle inte haft det minsta emot att bli kung av Danmark. Den nationella retoriken – som folket ännu inte förmådde ta till sig – fyllde blott ett propagandistiskt syfte. Karl stred för den egna makten och äran, inte för Sverige. När han störtades år 1457 och Danmarks kung Kristian I uppsteg på den svenska tronen var det få svenska stormän som protesterade. Kristian hyllades och åtlyddes så länge han inte kom med hutlösa skattekrav. Men sedan störtades även han, år 1464.
Detta var på medeltiden. Kungar stred mot kungar. Krig och politik handlade om enskilda personer och släkter snarare än riken, folk och stater, sedan må Karl Knutsson ha kommit dragande med hur mycket danskhat som helst. Nationalstaterna hade inte skapats, gränserna var inte färdigdragna.
Kan man överhuvudtaget tala om krig mellan Sverige och Danmark under medeltiden? Nej, inte på samma sätt som på 1500- och 1600-talen. Givetvis förekom blodiga konflikter och stora drabbningar mellan danska och svenska kungar, men dåtidens folk uppfattade dem inte som nationella kriser utan som uppgörelser mellan familjer och individer. När en jämförelsevis stor dansk armé tågade in i Västergötland vintern 1207–08 och led ett ryktbart nederlag i slaget vid Lena var det för att stödja den svenske kungen Sverker Karlsson, inte för att erövra Sverige. Det krig mellan kung Albrekt av Sverige och drottning Margareta av Danmark och Norge på 1380- och 1390-talen som ledde till skapandet av Kalmarunionen var egentligen slutfasen i en uppgörelse som hade börjat som ett inbördeskrig mellan svenska stormannafraktioner år 1363. Margareta Valdemarsdotter var änka efter en svensk och norsk kung. Hon uppfattades knappast som en dansk främling.
Rötterna till den arvfiendskap som våra härskare odlade på 1500- och 1600-talen står att finna i medeltidens slutfas, i de politiska fejder som präglade 1400-talet. Det var när svenska riksföreståndare och kungar sökte bryta sig loss ur Kalmarunionen som framtidens scenario skisserades. Danska kungar härjade i Västergötland och Småland, svenska regenter i Skåne och Blekinge. I februari 1452 ödelade Karl Knutsson en stor del av Skåne; under sommaren samma år gjorde Kristian I sammalunda med en stor del av södra och västra Sverige. Svenskarna använde utskrivna bönder och frälseryttare, medan kung Kristian lejde tyska legoknektar. Gränsbygdens folk, som inte kände solidaritet med någondera sidan, fick betala ett högt pris i form av nedbrända gårdar. Att mången småländsk och västgötsk frälseman bytte sida vart och vartannat decennium på 1400-talet är inte ägnat att förvåna.
Då och då genomförde de danska kungarna ambitiösa flottoperationer eller omfattande fälttåg riktade mot Stockholm och Mälardalen. Det förstnämnda resulterade i slaget på Brunkeberg 1471, där
Sten Sture d ä besegrade Kristian I; det sistnämnda i Stockholms blodbad 1520. Men det var gränsplundringarna som färgade konflikterna i gemene mans ögon. I socknarna på båda sidor om gränsen började frälset och bönderna att sluta freder (»gränsfreder») på egen hand och lovade att varsko varandra när den »egna» sidans trupper var i antågande. Detta vittnar inte om någon större solidaritet med nationella mål – men det vittnar vältaligt om gränsfolkets gemensamma strävan efter överlevnad.
