Kampen om Skåne på 1300-talet

Den danske kungen Erik Menved (1286–1319) och hans bror och efterträdare Kristoffer II (1320–26 och 1329–32) förde en expansiv men misslyckad utrikespolitik. Bland annat satte de igång kostsamma erövringsförsök riktade mot nordtyska småfurstendömen. Kung Erik företog också flera krigståg till Sverige, där det pågick en hård dynastisk kamp inom den svenska Folkungaätten. Den danske kungen ingrep där till förmån för sin svåger, den svenske kungen Birger Magnusson, och mot dennes bröder, hertigarna Erik och Valdemar.

Som en följd av den expansiva utrikespolitiken hotade den danska centralmaktens finanser att bryta samman. Nya och hårda skatter påbjöds, och missnöjet växte bland skilda grupper av befolkningen. Uppror och revolter spred sig över landet, och kungarna måste låna stora summor pengar. Som långivare under Kristoffer II:s tid fungerade framför allt de holsteinska grevarna Gerhard III av Rendsburg och Johan III av Plön. De var besläktade med det danska kungahuset, och som säkerhet erhöll de stora delar av det danska riket i pant. I sina pantlän förfogade de över kungliga rättigheter, och de kunde därför sätta sina betrodda män som fogdar på kronans borgar. På detta sätt kom bland annat Skåne 1329 som pantlän i greve Johans besittning. Så var ännu läget när Kristoffer II avled tre år senare.

Biskopen i opposition

I Skåne hade det snabbt uppstått missnöje med det hårdhänta holsteinska styret. Som ledare för den skånska oppositionen framträdde ärkebiskopen av Lund, Karl Eriksen av den framträdande skånska adelssläkten Galen. Tillsammans med andra skånska prelater, stormän och representanter för städerna – möjligen också för bönderna – tog ärkebiskopen kontakt med Magnus Eriksson, som var kung av både Sverige och Norge. I början av 1332 valdes Magnus i Kalmar till Skånes kung. I denna situation agerade alltså Skåne som en separat politisk enhet och knöts till Sverige. Senare under året ryckte svenska trupper in i Skåne och stödde ett skånskt uppror mot holsteinarna. På Skånes landsting strax norr om Lund mottog Magnus kungahyllning.

I november 1332 slöts fred, varvid Magnus Eriksson för 34 000 mark lödigt silver övertog greve Johans pant. Denna väldiga summa motsvarar enligt historikern Michael Nordberg nästan åtta ton rent silver! I panten ingick Skåne, Blekinge, Lister och Ven. Bjäre och Norra Åsbo härader i nordvästra Skåne tillhörde vid detta tillfälle inte panten, men överfördes till kung Magnus 1341 tillsammans med södra Halland för 8 000 mark silver. Sålunda blev Sverige och Skåne förenade i en personalunion, vilket innebar att man hade gemensam kung men i övrigt skilda institutioner. Magnus förde efter 1332 titeln ”kung av (rikena) Sverige, Norge och (landet) Skåne”.

Europas största monarki

I övriga Danmark hade rikets upplösning gått så långt att kungatronen stod tom från Kristoffer II:s död 1332 till 1340. Men då framträdde Kristoffers son Valdemar, senare känd med tillnamnet Atterdag, och lät sig hyllas som dansk kung. Han gjorde genast anspråk på Skåne och Blekinge, och det dröjde inte länge förrän fientligheter bröt ut mellan kung Valdemar och Magnus Eriksson. Men fred kunde slutas i Varberg 1343, och då avträddes hela Skåne, hela Halland, Blekinge, Lister och Ven av Valdemar Atterdag till kung Magnus genom försäljning för 49 000 mark silver; de tidigare summorna på 34 000 respektive 8 000 mark silver ansågs vara betalda och drogs ifrån den gigantiska summan.

Magnus Erikssons monarki var förmodligen Europas till ytan största under denna tid: den omfattade Sverige (med Finland), Norge (med Island, Grönland, Orkney- och Shetlandsöarna), Skåne, Halland och Blekinge. Kung Magnus lyckades 1347 till och med få påvlig stadfästelse av att Skåne, Halland och Blekinge för evig tid skulle tillhöra Sverige. Omständigheterna pekade mot att dessa landskap, som gemensamt brukar benämnas Skånelandskapen, snart skulle bli fullständigt inkorporerade med Sverige. Med andra ord, personalunionen skulle av allt att döma snart omvandlas till en realunion.

Valdemar Atterdag anföll

Den tilltänkta realunionen omintetgjordes dock 1360, när kung Valdemar med ett plötsligt anfall återtog Skånelandskapen med vapenmakt. Han fortsatte sitt framgångsrika krigståg 1361 mot Gotland, som till skillnad från Skånelandskapen aldrig hade tillhört det danska riket. Det ledde till att det bildades ett stort anfallsförbund mot kung Valdemar. Däri ingick flera hansestäder, liksom Sverige och Norge.

Hanseaterna reagerade kraftigt mot kung Valdemars maktutveckling, eftersom de var angelägna om att maktbalans skulle råda i Norden samt att lag, ordning och fasta privilegier kunde upprätthållas vid Skånemarknaden, den internationella varumässa som hölls varje höst på Falsterbohalvön. De förbundna förde krig i Skåne 1368–69 och belägrade bland annat de viktiga kungliga borgarna Helsingborg (Kärnan) och Lindholmen (vid Börringesjön i sydvästra Skåne).

Magnus Eriksson hade avsatts från den svenska tronen 1364 och efterträtts av Albrekt av Mecklenburg, som personligen deltog i kriget. Han residerade under sommaren och hösten 1368 på Falsterbohus och använde sig då av titeln ”herre till landet Skåne”.

I november 1369 uppnådde de stridande parterna en överenskommelse, som kunde stadfästas genom fredsfördraget i Stralsund 1370. Det kungatrogna Danmark hade lidit ett klart men knappast förödande militärt nederlag i kriget. För framtiden speciellt viktig blev den bestämmelsen i Stralsundsfreden att kung Valdemar tillerkändes formell överhöghet över Skånelandskapen, vilket gick på tvärs mot den svenske kungens ambitioner. Hanseaterna fick enligt en annan bestämmelse för en tid av 15 år överta Helsingborg, Skanör, Falsterbo och Malmö med underliggande härader. Därigenom säkrade de frihet för öresundssjöfarten och fick betryggande garantier för handeln på Skånemarknaden.

Margareta fruktade separatism

När kung Valdemar dog 1375 var Albrekt fortfarande kung i Sverige och Håkan Magnusson, son till den avsatte svenske kungen Magnus Eriksson, var innehavare av Norges tron. I ett något tidigare skede, 1363, hade Håkan Magnusson ingått äktenskap med Valdemar Atterdags dotter Margareta (den senare drottning Margareta). Deras femårige son Olof valdes 1376, året efter morfaderns död, till dansk kung. Sedan Håkan Magnusson avlidit 1380 kunde den minderårige Olof i kraft av de norska arvrikesbestämmelserna även bestiga tronen i Norge. Som förmyndare ledde modern styrelsen av de båda länderna.

Inom Skåne fanns det vissa stormän som var motståndare till denna utveckling. Ledande i detta motstånd var gälkaren Tuve Galen. Ämbetet som gälkare innebar att han var den högste kunglige ämbetsmannen öster om Öresund. Redan 1381 hade Tuve Galen tillsammans med bland andra ärkebiskopen Magnus Nielsen deltagit i ännu en särskånsk politisk aktion genom att sluta separatfred med kung Albrekt av Sverige. Denne stod nämligen då beredd att ånyo falla in i landskapet i ett försök att återerövra det. Drottning Margareta insåg fördelen med den slutna freden men såg i förlängningen en fara i en skånsk separatism, särskilt som Tuve Galen på goda grunder kunde misstänkas för konspirationer med mecklenburgarna. År 1382 lät hon därför belägra och erövra Tuve Galens borg Turestorpsö (i Havgårdssjön). Herr Tuve avsattes som gälkare, och detta ämbete lämnades i fortsättningen obesatt av den danska kungamakten.

Margareta blir regent i tre riken

År 1385 återgick de västskånska städerna och borgarna från hanseaterna till den danska kronan i enlighet med fredsbestämmelserna i Stralsund 1370. Samma år uppnådde Olof kunglig myndighetsålder (15 år). Han avled dock redan i augusti 1387, sedan han plötsligt insjuknat under en vistelse på Falsterbohus. Genast inträdde Margareta som regent i Danmark, och strax därpå även i Norge. Hon antog titeln ”fullmäktig fru och rätt husbonde” och framstod i detta läge som obestridd härskarinna i de båda rikena.

I Sverige hade inflytelserika stormän sedan en tid förberett ett uppror mot kung Albrekts regim, och förhandlingar inleddes nu med drottning Margareta, som självklart gav saken sitt aktiva stöd. En dansk här ryckte in i Sverige, och i februari 1389 föll avgörandet i slaget vid Åsle i närheten av Falköping i Västergötland. Kung Albrekts trupper blev i grunden besegrade, och kungen själv och hans minderårige son hertig Erik återfanns efter slaget bland skaran av tillfångatagna. Deras fångenskap skulle vara i närmare sju år, och Lindholmen i Skåne kom att fungera som kungligt fängelse.

Drottning Margareta erkändes i detta läge som regent även i Sverige, och de tre nordiska rikena kom alltså nu att ha gemensam regent. Under de år som kung Albrekt och hans son var fångar på Lindholmen stod Skåne i centrum för en livlig politisk aktivitet, och förhandlingar om fångarna fördes vid skilda möten. Drottningen försökte utnyttja situationen för att komma i besittning av Stockholm, som ännu hölls av mecklenburgarna. Därutöver ville hon utverka att kung Albrekt avsade sig alla anspråk på Sveriges tron. Som ett motdrag för att framtvinga att de kungliga fångarna frigavs organiserade den mecklenburgska adeln ett omfattande sjöröveri i Östersjöns farvatten. Bland annat drabbades verksamheten vid Skånemarknaden på Falsterbonäset och i de hansestäder som låg utanför mecklenburgskt område, däribland det mäktiga Lübeck.

Toppmöte på Lindholmen

År 1393 var läget så allvarligt att hanseaterna beslutade att helt inställa handeln på Skånemarknaden. I den situationen verkade man aktivt för en överenskommelse mellan parterna. Förlikningsmöten med hanseaterna som medlare ägde rum både i Falsterbo 1393 och i Helsingborg året därpå, men ingen definitiv uppgörelse nåddes. I maj 1395 samlades man i Falsterbo för att återuppta förhandlingarna. Det bedömdes snart som nödvändigt att kung Albrekt själv deltog. Mötet flyttades då till Lindholmen.

Under drygt två veckor i början av juni 1395 pågick ett nordeuropeiskt politiskt toppmöte med förhandlingar på Lindholmens borg. I sin egenskap av regent i de tre nordiska monarkierna hade drottning Margareta här vid sin sida representanter för de tre riksråden. Däri ingick ett antal uppsatta prelater med Nordens ärkebiskopar i spetsen, liksom ett större följe av riddare och väpnare. Hanseförbundet företräddes vid mötet bland annat av borgmästare och rådmän från Lübeck, Stralsund och Danzig. Vid kung Albrekts sida framträdde en mecklenburgsk delegation under ledning av hertig Johan av Mecklenburg.

Den 17 juni 1395 kunde fred slutas. Den faktiska innebörden av bestämmelserna i Lindholmsfreden var att drottningen efter tre år skulle komma i besittning av Stockholm och att kung Albrekt och sonen Erik genast fick lämna fångenskapen på Lindholmen. De fördes till Helsingborg, där de utlämnades till företrädare för hansestäderna. När Albrekt av Mecklenburg vid det tillfället lämnade den skånska kusten bakom sig hade han återvunnit den personliga friheten för sig och sin son, men han skulle aldrig återfå sitt inflytande över nordisk rikspolitik.

Norden enad mot tyskarna

Lindholmsmötets storpolitiska betydelse framstår än klarare i ljuset av vad som hände på det så kallade unionsmötet i Kalmar två år senare. Mötet på Lindholmen var nämligen det första stora möte då representanter för de tre nordiska rikena framträdde tillsammans, grupperade efter rang och inte efter nationalitet. Som drottningens män beseglade de dokument, som avsåg att reglera de betydelsefulla politiska relationerna mellan å ena sidan Norden, å andra sidan tyska furstar eller hansestäder. En av huvudtankarna bakom drottning Margaretas unionsverk var just att motverka det tryck från städer och furstar i Nordtyskland som tidigare visat sig ödesdigert för ett splittrat Norden.

I det avseendet pekar alltså Lindholmsmötet framåt. De nordiska representanterna från Lindholmsmötet godkände också drottning Margaretas lösning på de tre ländernas tronföljdsproblem. Margareta, som var änka och barnlös, hade nämligen adopterat sin systerdotterson Bugislav från Pommern. Han döptes om till ett mera passande nordiskt furstenamn och har gått till historien som Erik av Pommern. Och de nordiska stormännen hyllade denne Erik, när hans kröning till de tre nordiska rikenas gemensamme kung fullbordades i Kalmar. Det skedde i juni 1397, ganska precis två år efter Lindholmsmötet.

**Publicerad i Populär Historia 1/1998