Blodbadet vid Axtorna 1565

År 1561 hade stora delar av dagens Estland frivilligt ställt sig under Sverige, samtidigt som danskarna hade stora ambitioner i området. I botten låg ett gammalt problem: vem skulle regera i Sverige? Erik XIV var son till en upprorsman mot en dansk kung, och uppfattningen att Gustav Vasa hade stulit den svenska kronan från Kristian II var inte helt ovanlig i Danmark.

Erik ansåg att ett krig med Danmark inte kunde uteslutas och lade ned stora resurser på att bygga upp den svenska armén. Gustav Vasa hade varit en sparsam man. Flottan hade fått pengar under hans tid, men landstridskrafterna hade blivit lidande och hans armé lämnade mycket att önska. Erik satsade på att utveckla såväl kavalleri som infanteri och utbilda dem på ett tidsenligt sätt. Hans insatser fick ett blandat resultat.

I april 1563 löpte två danska flottor ut. Nordiska sjuårskriget hade inletts. Staden Lübeck hade allierat sig med Danmark och Fredriks strategi gick ut på att skära av Sveriges utrikeshandel. Saltimporten var kritisk för Sverige och om den kunde stoppas hoppades den danske kungen att svenskarna skulle göra uppror mot Erik. De första skotten växlades till sjöss i slutet av maj.

Det dröjde dock till den 9 augusti innan danskar och lübeckare avlämnade sin formella krigsförklaring i Stockholm. Konsekvenserna av ett nederlag kunde för svenskt vidkommande bli allvarliga. Om kriget gick dåligt kunde en förlust av Estland förutses. Och om det utvecklades till en katastrof skulle Vasaättens tid på Sveriges tron vara över. I händelse av stora svenska framgångar hägrade bland annat en återerövring av Gotland.

Kriget blev inte den rena framgång som Fredrik hade tänkt sig. Den danska flottan misslyckades med att stänga Östersjön för svensk handel och därmed havererade huvudplanen. Fredriks armé skördade dock en viktig framgång – erövringen av Älvsborgs fästning. Eftersom Bohuslän och Halland vid denna tid var danska landskap hade Sverige förlorat sin enda hamn på västkusten. Kriget fortsatte utan att några avgöranden kunde fällas. I september 1565 lyckades svenska styrkor inta Varberg och därmed skapa ett andningshål mot väst. Efter att ha lagt in en besättning i Varberg drog sig den svenska huvudarmén in i Västergötland.

Danskarna försökte omedelbart att ta tillbaka staden men misslyckades. Det hårdnackade svenska försvaret av Varberg försatte dem i en farlig situation. Anfallen hade kostat många soldater livet och de som överlevt var slitna, hungriga och demoraliserade av utebliven sold. Kriget hade stått Danmark dyrt och det rådde brist på pengar.

Det faktum att den svenska huvudarmén samlade sig till ett anfall gjorde läget etter värre. Daniel Rantzau, den danske befälhavaren, löpte nu inte bara risken att förlora sin armé; om den gick under kunde hela kriget vara förlorat. Han hade bara ett alternativ, reträtt, och denna måste verkställas snabbt. Rantzau beslöt sig för att snarast anträda återtåget.

Från svensk sida sändes den djärve Knut Håkansson Hand med en styrka för att förstöra bron över Ätran vid Falkenberg, som Rantzau var beroende av för en snabb marsch söderut. Knut Håkansson hade snart satt denna bro i lågor och Rantzaus situation var ytterligare förvärrad. Han var nu tvungen att använda de vadställen som fanns. Det första låg vid Axtorna och möjliggjorde en passage över Ätrans biflod Högvadsån, det första hindret i Rantzaus väg. Den danska arméns överlevnad byggde på att den kom före svenskarna till vadet.

Lördagen den 20 oktober stod Rantzau vid Axtorna. Han hade vunnit kapplöpningen, men med ringa marginal. Svenskarna var i antågande och om de anföll medan han gick över ån skulle den danska armén lätt kunna lida ett allvarligt nederlag. Rantzau förberedde sig för den strid som måste komma. Han lät sitt infanteri besätta en lättförsvarad höjdsträckning och lät också ta bort gärdsgårdar och annat som hindrade kavalleriets rörelser. Artilleriet grupperades i en vagnborg av hopsamlade trossvagnar. Rantzau räknade cirka åttatusen man, 8 fanor ryttare och 20 fänikor infanteri. En fana bestod av ungefär 300 ryttare och en fänika av cirka 500 infanterister.

Vid tiotiden marscherade svenskarna upp och även de intog fördelaktiga försvarsställningar. Marschvägen hade placerat dem på samma sida om vadstället som danskarna. Det högsta befälet fördes av Jakob Henriksson Hästesko. Han var känd som en tapper man, men knappast som en stor fältherre. Han disponerade 15 eller 16 fanor kavalleri och 25 fänikor infanteri. Jakob Henriksson var alltså numerärt överlägsen och hans uppgift var relativt tacksam. Om han kunde hindra danskarna från att gå över vadet skulle Rantzaus armé lösas upp av brist på livsmedel och sviktande stridsmoral. Danskarna skulle inte kunna gå över vadet under ögonen på den svenska armén och Henriksson behövde egentligen bara vänta. Under de följande timmarna besköt de båda styrkorna varandra med en förmodligen inte särskilt effektiv artillerield. Vädret var regnigt och blåsigt.

Det egentliga slaget inleddes runt klockan tolv. Enligt en version gick Hogenskild Bielke, chef för en av de svenska infanteriavdelningarna, till anfall utan Jakob Henrikssons godkännande. Enligt en annan version blev Henriksson utmanad av Rantzau till strid på det öppna fält som skiljde styrkorna åt. Henriksson ska enligt denna version inte ha kunnat motstå utmaningen. Oberoende av vilken version som är sann var Rantzau sannolikt lättad över att striden hade inletts. Han var en av sin tids största fältherrar och förmodligen fullt medveten om att tidsfaktorn inte var på hans sida.

Kavalleriets och infanteriets strid inleddes ungefär samtidigt. Det svenska infanteriet visade snart att Eriks ansträngningar inte hade varit förgäves. De anföll med fällda pikar över det leriga fältet och kraften i anfallet blev för mycket för Rantzaus fotfolk. Vagnborgen erövrades snabbt och det danska infanteriets öde såg ut att vara beseglat. Det gick betydligt sämre för det svenska kavalleriet. De danska ryttarna var ordnade i två avdelningar där en leddes av Rantazau själv. De gick omedelbart till anfall mot övermakten och en intensiv strid inleddes. Svenskarnas läge försämrades avsevärt när en tysk fana i svensk tjänst tog till flykten. Ett våldsamt danskt anfall följde och de svenska ryttarna tvingades att retirera.

Rytteriets nederlag var en svår motgång för Jakob Henriksson. Det allvarligaste var att Rantzau snart kunde sända två ryttarfanor för att undsätta sitt infanteri, som var på väg att bli utplånat. Även det svenska infanteriet tvingades nu att dra sig tillbaka. Vid denna tid hade infanteriet fortfarande stora problem med att försvara sig mot kavalleri. Redan på det här stadiet i striden kan Erik XIV:s reformarbete utvärderas. Infanteriet hade blivit effektivt. Det hävdade sig väl mot det danska, som i huvudsak bestod av värvade tyska legoknektar. Kavalleriet däremot, var mindre bra. Efter utländsk förebild hade de svenska ryttarna börjat strida med pistoler. Danskarna slogs med lans och värja, vilket var gammalmodigt men effektivt. Krutvapen var ännu så länge otympliga, opålitliga och saknade precision. (Sextio år senare hade det svenska kavalleriet slutat att anfalla med pistoler och återgått till värjan.)

Efter den första motgången samlade sig de svenska styrkorna till ett nytt anfall. Infanteriet kunde återigen ta den danska vagnborgen, och danskarna pressades tillbaka i en förvivlad kamp. Den svenska ”Gårdsfänikan”, kungens livgarde till fots, tillhörde ett av de förband som kämpade hårdast. I slutet av dagen hade 200 av dess 500 man stupat och bland de överlevande var det få som klarat sig helskinnade.

Även danskarna, som i alla avseenden slogs för överlevnad, gjorde sitt yttersta. Tre danska fanor förlorade över hälften av sina ryttare i striden, men lyckades vända dagen till dansk fördel igen. När det svenska kavalleriet började vika hade infanteriet inte mycket annat val än slå till reträtt. Svenskarna drog sig tillbaka i tämligen god ordning, men var tvungna att lämna sitt artilleri, 47 pjäser. Över tusen döda svenskar låg på slagfältet; bland dem var den duglige Knut Håkansson Hand som stupat under återtåget. Det finns inga riktigt tillförlitliga uppgifter rörande de danska förlusterna, men de bör ha varit avsevärda med tanke på stridens intensitet och längd. Rantzaus överlägsna fältherrekonst och det danska kavalleriets förmåga att besegra det svenska, trots numerärt underläge, räddade den danska armén från undergång. Det skulle dröja till Gustav II Adolfs dagar innan det svenska rytteriet kunde mäta sig med motståndarens.

Rantzau kunde efter sin seger dra sig ned till Skåne och bygga upp sin slitna armé. Den skulle dock inte utkämpa några fler fältslag under nordiska sjuårskriget.

Kampen slutade i utmattningens tecken år 1570, då fred slöts i Stettin. Sverige fick erlägga 150 000 riksdaler för att få tillbaka Älvsborgs fästning. Dessutom måste man från svensk sida avstå från alla anspråk på bland annat Gotland. En klar svensk framgång var att den danske kungen formellt avsade sig alla anspråk på Sveriges krona. Den union som ingicks mellan de nordiska rikena i Kalmar år 1397 kan därmed sägas ha fått sin slutliga upplösning.

När freden slöts var Erik XIV inte längre kung; han blev avsatt år 1568. Rantzau stupade utanför Varberg år 1569 och Jacob Henriksson Hästesko dog i dansk fångenskap år 1567. Ingen av dem fick alltså uppleva freden.

Fynden visar var slaget stod

Länge var det osäkert exakt var sammandrabbningen i Axtorna 1565 utspelade sig.

Det har inte heller till fullo utretts varför svenskarna förlorade, trots att man var numerärt överlägsna. I äldre tiders historieskrivning skylls nederlaget slentrianmässigt på de tyska legoknektar som vid en kritisk tidpunkt helt sonika gav sig av och lämnade svenskarna åt sitt öde.

Teorin har inte ifrågasatts förrän för ett par år sedan, då man utförde de första slagfältsarkeologiska undersökningarna på platsen. Då förstod man att förloppet inte varit fullt så enkelt som det beskrivits tidigare, och att nederlaget snarare hade med bristande ledarskap än flyende tyskar att göra.

Undersökningarna visade att ryttarstriden, som man tidigare trott skedde på ett mycket smalt område, istället utspelade sig på en större öppen plats. När svenskarna mötte de bättre rustade och tränade danskarna tvingades de, trots att de var dubbelt så många, ge vika. De flyende anstormades nu av nya fanor, som inte insett vad som hände framme vid fronten.

Utpekandet av de tyska legoknektarna kan ha varit ett lättvindigt sätt för kungen och befälet att frånsäga sig ansvaret, menar Daniel Borgman, historiker som var projektledare vid utgrävningarna 2005 och som arbetar på en bok om slaget vid Axtorna.

– Denna historieskrivning levde kvar och växte sig än starkare med Generalstabens Axtornastudie, som kom ut 1926.

Undersökningarna gjordes av Riksantikvarieämbetet på uppdrag av Falkenbergs kommun. Grävledare var slagfältsarkeologen Bo Knarrström. Det var första gången ett så gammalt slagfält grävdes ut, och resultatet blev annorlunda än när man tidigare arbetat till exempel vid Landskrona, där ett stort slag stod 1677.

– Vi kunde konstatera att infanteriet hade väldigt få krutvapen, men att kavalleriets resurser var desto större, säger Daniel Borgman.

Arkeologerna gjorde omkring nittio fynd, de flesta kulor från ryttarpistoler. Dessa användes vid slaget troligen enligt en helt ny taktik, så kallad karakoll, där ryttarna på led red fram mot fienden, avfyrade sina vapen och därefter vände tillbaka. Daniel Borgmans teori är att även danskarna anammat denna metod – och dessutom använde den så mycket mer effektivt än svenskarna.

– Mycket talar för att svenskarna fortfarande använde de svårladdade hakebössorna, säger han.

I det stora hela var de svenska fanorna betydligt mindre professionella än de danska. De bestod av utskrivna bondpojkar och män utan större stridsrutin som dragits samman, utrustats och marscherat under stor brådska. Deras befälhavare höll sig undan striderna, medan danskarnas, Daniel Rantzau, själv var med under hela förloppet. Dessutom bar danskarna, som i hög grad utgjordes av adelsfanor eller värvad tysk trupp, heltäckande rustningar. Av svenskarna hade endast en och annan hjälm eller harnesk.

Publicerad i Populär Historia 9/2007