Slaget vid Getaryggen den 31 oktober 1567.

© Petter Lönegård

Slaget vid Getaryggen – småländskt bondeoffer

På senhösten 1567 avancerade en dansk armé norrut längs Nissastigen. Man ville få till ett avgörande i det pågående nordiska sjuårskriget. På ett backkrön väster om Jönköping väntade de svenska försvararna. Striden vid Getaryggen kan rekonstrueras med hjälp av en krigsdagbok och arkeologernas undersökningar av slagfältet.

30 juni 2018 av Claes Pettersson

För den som besöker dagens fredliga Småland kan det vara svårt att föreställa sig landskapets förflutna som en omstridd och förhärjad gränsregion. Vår bild har präglats av Emil i Lönnebergas äventyr, Vilhelm Mobergs utvandrarepos, rödmålade bondgårdar, torparslit, småföretagsamhet och frireligiositet. 

Men går vi lite längre tillbaks i tiden möter oss en buffertzon i maktkampen mellan Sverige och Danmark. Återkommande perioder av krig och ödeläggelse var en bister realitet för invånarna. 1567–68 drabbade ett av de mest förödande krigstågen Småland, går det faktiskt att dra paralleller till dagens oroshärdar på olika håll i världen.

Rantzaus räd från Halmstad till Jönköping

Den 20 oktober 1567 bröt en dansk armé, ledd av den 38-årige fältöversten Daniel Rantzau upp från Halmstad. Tre dagar senare korsade man riksgränsen vid Långaryd i Småland och genomförde en svåröverträffad ilmarsch längs dåtidens usla vägar. De femton milen från Halmstad till Jönköping avverkades på mindre än tio dagar under ogynnsamma väderförhållanden.

Avsikten med vad som har kommit att kallas »Rantzaus räd« var att genom en offensiv rakt in i det svenska hjärtlandet tvinga fram ett avgörande i den långdragna konflikt som hade pågått sedan 1563 – nordiska sjuårskriget.

Ville dra nytta av Erik XIV:s sjukdom

Att Erik XIV:s mentala instabilitet gjorde honom tidvis oförmögen att leda de svenska krigsinsatserna hade inte gått danskarna obemärkt förbi. Nu var tiden mogen för Fredrik II att agera snabbt och beslutsamt. Styrkan räknade cirka fyratusen man värvat fotfolk och kavalleri med minst tvåtusen ryttare. 

Dessutom medföljde ett stort antal icke stridande – bara trossen lär enligt Rantzau ha bestått av 900 vagnar. Man transporterade även tolv kanoner avsedda för fältslag och belägringar. 

Den danske befälhavaren Daniel Rantzau. Kartan visar Rantzaus räd i oktober 1567 samt hans återtåg till Danmark.

© Petter Lönegård

Daniel Rantzaus krigsdagbok

Krigståget finns noga beskrivet i en dagbok som den danske befälhavaren förde. Krigsdagboken, som finns bevarad som avskrift, är ett för sin tid trovärdigt dokument. Dess detaljerade beskrivningar har i flera fall kunnat bekräftas av arkeologiska iakttagelser.

Till skillnad från andra fälttåg vid den här tiden medförde den danska styrkan själv de förråd som behövdes för att nå det första etappmålet – Jönköping. Trots detta plundrade och härjade soldaterna längs marschvägen, även om Rantzau prioriterade framryckningens snabbhet. Tanken var att överraska svenskarna och förhindra att ett effektivt motstånd organiserades längs Nissastigen med dess många svåra passager.

Under de första dagarna mötte det danska angreppet ringa motstånd. I krigsdagboken beskrivs hur man bevakades på avstånd av fientliga ryttare. Danskarna fann flera övergivna blockhus och andra förskansningar längs vägen. Dessa kunde förstöras utan strid. Som bivackplatser valde Rantzau byar vars åkrar och ängsmarker rymde styrkans nattläger. Tält, hästar och hundratals trossvagnar krävde stora ytor.

Plundrade sig genom Småland

Invånarna längs Nissastigen hade inte mycket val – man flydde. Antingen gömde man sig i byar på tryggt avstånd från krigszonen eller i förberedda gömställen uppe i skogarna. En sådan plats återfinns i fornlämningsregistret, Örbohus i Åsenhöga socken. Den ligger i en trång sprickdal i otillgänglig terräng där rester av timmerhus var synliga så sent som på 1800-talet. 

De skador som krigståget vållade finns noga förtecknade i jordeböckerna för år 1568. Gårdar i en mellan två och fem kilometer bred zon längs Nissans dalgång beskrivs som »rövad«, »bränd«, eller »plundrad«. Rantzaus trupper lämnade efter sig en öde korridor genom västra Småland.

Rantzaus räd. Danska soldater på väg framåt.

Den danska invasionsstyrkan marscherade norrut längs Nissastigen där soldaterna härjade och plundrade allt i sin väg.

Småländsk bondemilis mot yrkessoldater

Den strid som utkämpades den 31 oktober 1567 vid en plats kallad Getaryggen, en dryg mil väster om Jönköping, illustrerar vilken brytningstid som 1500-talets mitt var. I mötet mellan Rantzaus soldater och den bondemilis som ingick i de svenska försvarsstyrkorna ställdes traditionella stridsmetoder mot renässansens professionalisering av krigaryrket.

Även om man var numerärt jämbördiga utgjorde de erfarna och modernt beväpnade danska landsknektarna en formidabel motståndare.

Milisens styrka låg främst i fördröjande strid i välkänd skogsterräng. Man kunde irritera och bromsa en fientlig framryckning, men ställda inför ett regelrätt fältslag var bondesoldaterna närmast chanslösa. 

Erik XIV skissade på Getaryggens skans

Den svenska ställningen vid Getaryggen var väl vald. Här nådde landsvägen fram till fast mark efter en lång passage på enkla kavelbroar (oftast i bredd sammanfogade smala trädstammar och/eller grenar) över mossar och våtmarker.

Djupt nedskurna hålvägar förde uppför en brant västsluttning till en vidsträckt platå. Längs krönet hade skyttevärn av stockar och ris lagts upp och i en strategisk position nära vägen var ett blockhus uppfört. 

Att skansen vid Getaryggen var en viktig angelägenhet på högsta ort visas av att Erik XIV själv hade utformat en skiss av den. Tidigare under året hade han sänt sin byggmästare, Arendt de Roy, att övervaka befästningsarbetet.

Inför den hotande danska framryckningen bemannades ställningen vid Getaryggen av en styrka på cirka tvåtusen man under befäl av adelsmannen Peder Kristensson Siöblad. Här ingick reguljära infanteri- och kavallerienheter, bland vars soldater många var veteraner från slaget vid Axtorna i Halland 1565. Dessutom förstärktes trupperna av ett talrikt allmogeuppbåd hämtat från trakten – Östbo, Vista och Tveta härader.

Skånska friskyttar i dansk tjänst

Före gryningen den 31 oktober 1567 lämnade den danska förtruppen under befäl av Christoffer von Dohna (tysk friherre i dansk tjänst) sitt nattläger i byn Västra Jära. Styrkan bestod av cirka 1800 man, varav två tredjedelar utgjordes av infanteri. 

Bland landsknektarna fanns såväl tyska som skotska skyttar. Kavalleriet bestod av två fanor (avdelningar) om vardera 300 ryttare. Dessutom fanns ett jägarförband bestående av skånska friskyttar. Tre lätta kanoner medfördes också.

Danskarna var modernt utrustade och stridsvana yrkessoldater. På den svenska sidan bestod försvaret till stor del av orutinerade och illa rustade bönder från trakten.

© Petter Lönegård

Danskarna var väl utrustade, stridsvana och stod under erfaret befäl – kort sagt en elitstyrka. Uppdraget var att inta blockhuset vid Getaryggen och att säkra framryckningen mot Jönköping. 

Slaget vid Getaryggen

Genom spaning och underrättelser kände angriparna till den svenska förskansningen. Den utgjorde ett hinder som den danska armén måste ta sig förbi. Inledningsvis gick det trögt – anfallarna kunde inte gå till angrepp innan man fått över tillräckligt många man till fast mark från de smala kavelbroarna över våtmarkerna. Landsknektarna befann sig under ständig beskjutning från de svenska ställningarna uppe på backkrönet. Armborstpilar for genom luften.

Snart inleddes en mödosam framryckning uppför den branta backen, i skydd av de djupa hålvägarna. Samtidigt skickade von Dohna fram sitt rytteri för att kringgå försvarslinjens södra flank. De beridna friskyttarna lyckades den vägen, tillsammans med tyngre kavalleri, bryta igenom och storma in i det svenska fältlägret.

Svenskarna övergav blockhuset

Sammanbrottet kom raskt. Genom spridningsbilden av de fynd som gjorts på platsen kan man följa hur en ordnad strid på avstånd förbytts i intensiv närstrid, en kamp man mot man. Rantzau beskriver i sin dagbok hur de skotska legoknektarna, som »kände fiendens sätt», lyckades locka ut den grupp svenska soldater som försvarade blockhuset. Svenskarna avfyrade en salva med sina musköter men höggs ner innan de hunnit ladda om. 

I detta skede började striden alltmer övergå i en vild flykt där von Dohnas ryttare förföljde springande motståndare. Man visade ingen nåd.

När vapnen hade tystnat låg de stupade kvar på slagfältet. Hur många förlorade livet vid Getaryggen? Rantzau säger sig ha mist 19 man, men då räknade han troligen bara soldater av danskt ursprung. Siffran kan förefalla låg eftersom man hade anfallit en befäst ställning i ett krönläge. Men de danska landsknektarna var stridsvana och väl utrustade. Många av de professionella soldaterna bör ha burit någon form av skyddspansar.

De danska anfallarna (röda markeringar) vid Getaryggen bestod av infanteri , reguljärt kavalleri och ett jägarförband. Förtruppens uppdrag var att inta den svenska ställningen för att på så sätt möjliggöra huvudstyrkans snabba framryckning mot Jönköping.

© Petter Lönegård

Flyende svenskar höggs ner

Förlusterna på den svenska sidan är svåra att uppskatta, men de var avsevärt högre än de danska. Krigsdagboken beskriver hur försvarslinjens sammanbrott följdes av en massaker där bondesoldater jagades och höggs ner. Som i förbigående nämns hur man vid förföljandet mött fler bönder – svenska förstärkningar på väg till ett redan förlorat slag. Även dessa män blev nedgjorda utan förskoning.

Exakta siffror kan inte ges, men vi kan anta att en stor del av den manliga befolkningen i Angerdshestra med angränsande socknar förlorade sina liv den där kalla oktoberdagen 1567. Däremot lösgjordes merparten av de reguljära svenska styrkorna ur striden. Tränade soldater värderades högre än bondemilis.

Lägret vid Hovmejan plundrades

Vid gården Hovmejan vidtog plundringen av det svenska lägret. I fältdagboken antyds att de danska befälhavarna hade velat fortsätta förföljandet av de flyende svenska förbanden, men att knektarna vägrade att avbryta sitt sökande efter värdesaker. Dessutom hade man sina sårade och stupade att ta hand om. 

På ett ställe i krigsdagboken beskriver Rantzau hur en skotsk soldat frågade fältskären om sin brors chanser att överleva. När han fick veta att hoppet var ute dödade han själv brodern för att förkorta lidandet och begravde honom därpå med hans vapen. Händelsen var ett undantag – att en stupad soldat ägnades så mycket omsorg på fientligt territorium såg Rantzau som ett exempel på sann broderskärlek.

Evakuerade och brände Jönköping

Trots förlusterna hade den svenska ledningen uppnått sitt mål. Bondeoffret vid Getaryggen hade bromsat upp den danska framryckningen. Man kunde förstöra broarna ute på den vidsträckta Dumme mosse. 

Därmed vann man tid att evakuera och bränna Jönköpings stad och slott, så att de inte skulle falla i fiendens händer. I grund och botten var den svenska strategin sund. Genom de defensiva åtgärderna berövades den danska armén en bas för ett fortsatt vinterfälttåg.

Danskarna försökte under nordiska sjuårskriget dra nytta av den svenske kungen Erik XIV:s instabila mentala hälsa.

© Nationalmuseum

Rantzau tvingades retirera

Problemet – sett med svenska ögon – var bara att Rantzau valde att göra det oväntade. Istället för att vika av till danskkontrollerat territorium gick hans styrkor vidare rakt in i Östergötland. Här utkämpades fler intensiva strider under december 1567 och januari 1568, med omfattande ödeläggelse som följd.

Men efter hand reducerade sjukdomar och stridsförluster den danska styrkan. I brist på förstärkningar tvangs man inleda återtåget den 24 januari. Reträtten genom ett snötäckt Småland var ett vågspel som innefattade både en marsch över sjön Sommens is och brännandet av Eksjö. Den 14 februari »ankom herr Fältöversten med hela hopen fram till gränsen in i Danmark», för att citera ur krigsdagboken. Rantzaus räd var över.

Nordiska sjuårskriget fortsatte

Krigståget var en bedrift sett till de svårigheter man mötte och den snabbhet man agerade med. Daniel Rantzaus blixtmarsch genom Småland och det lyckligt genomförda återtåget kom att studeras vid militärhögskolor under lång tid framöver. Men militärt och politiskt uppnådde danskarna intet – förutom ödeläggelse av fientligt territorium. Kriget skulle fortsätta till 1570 och ändade först genom stormakternas ingripande.

De danska trupperna lämnade ödelagda bygder längs marschvägen. Men de åstadkom även mentala sår hos den lokalbefolkning som överlevde både striderna och följande tider av
nöd. Man kan fråga sig när livet i krigszonen längs Nissastigen återgick till det normala. Nya krig skulle följa i dessa utsatta gränsbygder och berättelserna blandades med tiden samman.

Allt blev danska soldatgravar

Så vad återstår i dag från den förödande danska offensiven – efter 450 år?

Innan utgrävningarna vid Getaryggen inleddes hade enstaka föremål påträffats i samband med markarbeten. I dag finns de arkeologiska fynden (se nedan) som hjälper oss att förstå vad som skett.

Men händelserna 1567 har även satt avtryck i traktens muntliga traditioner – ibland med förvirring som följd. Förklaringssägner har skapats där förhistoriska gravar som rösen, resta stenar och domarringar pekats ut som danska soldatgravar.

Uppenbarligen har en befolkning som drabbats av krigets härjningar haft behov av att bygga upp sin stukade självkänsla. Berättelser om motstånd och fiktiva segrar har skapats – kanske som ett sätt att gå vidare efter den katastrof som en gång drabbade samhället.

Publicerad i Populär Historia 11/2017

Slaget vid Getaryggen 1567. Arkeologisk undersökning pågår. Infällt i bilden fynd som gjorts på platsen.

Rickard Wennerberg undersöker en framskjuten svensk ställning med metalldetektor. Fynden är pickhammare (överst), ett stenhuggarverktyg som använts som närstridsvapen, skäkta (mitten) dvs spetsen på en armborstpil samt en hane till ett hjullåsvapen (nederst).

© Miliseum

Fakta: Utgrävningarna vid Getaryggen

Forskningsprojektet »Getaryggen 1567« inleddes 2010 som ett samarbete mellan det militärhistoriska museet Miliseum i Skillingaryd och Jönköpings läns museum. Syftet var att hitta slagfältet inför 450-årsminnet av Rantzaus räd, hösten 2017. Undersökningarna har fått ekonomiskt stöd av Sveriges militärhistoriska arv (SMHA).

Slagfältet lokaliserades i vad som i dag är produktionsskog. Tall, gran och täta buskage dominerar platsen vilket gör metalldetektering problematisk. Men det finns inga genvägar – arbetet tar och har fått ta tid. Området har genomsökts steg för steg och i dag har vi en god bild av händelserna 1567.

drygt hundra föremål med direkt anknytning till striden har påträffats. Merparten utgörs av projektiler, där skäktor (armborstpilspetsar) är vanligast, men även vanliga pilspetsar före-kommer liksom blykulor avsedda för musköt och ryttarpistol. Bland vapenfynden märks en hane till ett hjullåsgevär, pipan från en ryttarpistol, bladet till en stridshammare, en spjutspets, fotangel samt delar av skyddspansar.

Även hästutrustning som stigbyglar, sporrar och bett har hittats på slagfältet. Mer udda är den kirurgiska kniv från en fältskärs utrustning som hittades i en framskjuten svensk postering. Platsens datering stärks genom fyndet av ett svenskt silvermynt, präglat för Erik XIV år 1563.

Antalet fynd kan tyckas lågt, men det handlar om saker som försvunnit i vegetation, trampats ner i marken eller ansetts värdelösa och kastats. Bara en bråkdel av vapen, kläder och annan utrustning blev kvar på platsen.

sedan år 2012 är Getaryggen en skyddad fornlämning. Arbetet är dock långt ifrån avslutat – blockhuset återstår att lokalisera, liksom soldatgravarna.

Ansträngningar görs även för att få en helhetsbild av det danska krigståget. Sommaren 2016 kunde flera enkla fältbefästningar lokaliseras vid en inventering längs Nissastigen. Här fanns ett väl förberett djupledsförsvar, vilket märkligt nog inte utnyttjades av svenskarna hösten 1567!

Fynden från slagfältet vid Getaryggen finns i dag utställda på Miliseum i Skillingaryd.

Publicerad i Populär Historia 11/2017

Kanske är du intresserad av...

Läs också