Storm knäckte danska flottan 1566

Det är inte ovanligt att sjökrig ­påverkas av vädrets makter. De verkligt stora katastroferna är dock ovanliga. Inte sällan krävs det en kombination av fruktansvärd otur och snudd på obegriplig inkompetens från befälhavarnas sida för att utgången i marin krig­föring skall avgöras av naturkrafterna och inte av strikt militära element. Men undantag finns.De mest ryktbara exemplen torde vara de tyfoner som krossade Kublai khans försök att erövra Japan 1274 och 1281. I nordisk historia är det svårt att hitta ett mer tragiskt exempel än de scener som utspelade sig utanför Visby på natten mellan söndagen den 28 och måndagen den 29 juli 1566.

Danmark och Lübeck mot Sverige

Katastrofen ägde rum inom ramen för den konflikt som gått till historien som nordiska sjuårskriget. På ena sidan stod Danmark och Lübeck, på den andra Sverige. Det fanns flera krigs­orsaker, men framför allt bottnade konflikten i den danska och lybska oron över Erik XIV:s expansion i Baltikum.

Efter att Estland erkänt svensk överhöghet framstod det tidigare så svaga Sverige som en Östersjömakt i vardande, ­vilket skrämde grannarna. I augusti 1563 förklarade Danmark krig och erövrade Älvsborg, den svenska porten mot väster.

Kriget antog därefter formen av ömsesidiga fälttåg och plundringar i gränslandskapen, något som orsakade omfattande lidande hos civilbefolkningen – enbart i Småland, Västergötland och Östergötland förhärjades fler än sjutusen gårdar och flertalet städer – men inte resulterade i varaktiga framgångar för någondera parten.
Till sjöss var händelseutvecklingen desto mer dramatisk, varför konflikten brukar räknas som ett av de första stora sjökrigen i historien. Alla tre flottorna var välrustade och redo för drabbningar. Danskar och lybeckare vill försvaga Sverige genom blockad, medan svenskarna ville bryta blockaden och via vattenvägarna slå till mot fiendens hjärtland.

I efterhand framstår 1566 som sjökrigets mest omtumlande år, inte till följd av krigshandlingarna som sådana utan på grund av det blodiga spratt vädrets makter spelade danskar och lybeckare.

Mer än något annat vittnade händelseutvecklingen om vikten av sjömilitär begåvning och erfarenhet i flottornas ledning. Om kung Fredrik II gett befälet till en rutinerad och klok amiral kunde eländet ha undvikits. Men i spetsen för danska flottan stod Hans Lauritzen-Baden, vars kompetens lämnade mycket övrigt att önska.

Effektivt och billigt krig

Den svenska flottan var först ut när sjökrigssäsongen inleddes i början av maj. Planen var att föra ett effektivt och billigt krig, med så få risker för de egna skeppen som möjligt. Besättningarna var betydligt mindre än på de danska och lybska skeppen, eftersom svenskarna hoppades kunna föra artilleristrid på distans.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Meningen var att amiral Klas Kristers­son skulle söka sig till Öre­sund, gå iland på danska öar och plundra och ta upp tull av handels­skepp – eller kapa dem, om de var danska eller lybska.
Därefter skulle krigsbytet ­forslas hem till Stock­holm, men ­amiralen hade själv rätt att behålla de summor som samlades ihop om han fortsatte operationerna så länge Erik XIV önskade. Sjömännen utlovades en femtedel av värdet på beslag­taget gods.

Hjälpen kom från ovan

Planen fungerade utmärkt – bättre än man hade kunnat förvänta sig, tack vare danskarnas slarv.

Den svenska flottan, som bestod av ett sextiotal fartyg, seglade ut på öppet hav den 23 maj, anlände till Bornholm den 10 juni och fortsatte ett par veckor senare till Öresund sedan landstignings­försöken på ön misslyckats.

Efter att svenskarna ­kastat ankar vid Dragör kapade man handels­skepp och tog rika byten. Den lukrativa näringen avbröts den 29 juni, då vinden hade vänt och den danska flottan gett sig ut från Köpenhamn under ledning av flaggskeppet Samson.

Ett tag var svenskarna illa ute, eftersom dåliga kunskaper om farvattnen vid Falster­bo medförde att sex skepp gick på grund. På grund av tur, skicklighet och den danske amiralens överdrivna försiktighet klarade sig dock svens­karna helskinnade undan genom att lämpa ballast överbord och segla iväg innan fienden hunnit agera.

Därefter fick de en skänk från ovan: handelsfartyg med nästan 84 000 tunnor salt föll i svenska ­flottans händer och fördes i triumf norrut.

Motståndarna hade vind i seglen

Rond 2 i 1566 års sjökrig inleddes den 15 juli, sedan Klas Kristersson lämnat av bytet i Stockholm och ånyo satt segel mot söder. Nu gick det sämre.

Stiltje och motvind gjorde att flottan blev kvar vid Ölands kust i nio dagar medan sjömännen led svårt av dysenteri. I detta läge såg Hans Lauritzen-Baden sin chans.

Visserligen hade danskar och lybeckare bara hälften så många skepp som svenskarna, men de hade bokstavligt talat vind i seglen, och amiralen ville glädja sin kung med en stor seger.

Alltså seglade de förbundna mot Öland, där deras spaningsjakter och galärer upptäcktes av svenskarna den 25 juli.

En förutsägbar seger

På morgonen den 26 juli inleddes slaget vid Ölands norra udde. Danskarna och lybeckarna angrep med syftet att nå fram till och helst erövra det svenska flaggskeppet Sankt Erik.

Svens­karna manövrerade försiktigt och undvek i det längsta att drabba ­samman med fienden. Under några timmar lurpassade örlogsfartygen på varandra och sökte fånga vinden och hamna i bättre läge än motståndaren.

Först vid tiotiden beslöt sig Klas Kristersson för attack: Sankt Erik angrep Merkurius, det tredje största skeppet i den danska flottan.

För att få maximal effekt i eldgivningen hade samtliga tillgängliga kanoner flyttats till styrbord sida, varifrån kulorna hamrade rakt in i den svagare motståndaren.

Resultatet var en förutsägbar seger. Av 700 man i den danska besättningen överlevde knappt 180, och när drabbningen var över höll sig Merkurius endast med nöd och näppe flytande.

Medan detta pågick ­utkämpades hårda strider mellan andra ­fartyg. Det danska skeppet Herkules slog framgångsrikt tillbaka svenska angrepp.

Morianen, det lybska flaggskeppet, anlände för att undsätta Merkurius men led även det nederlag mot Sankt Erik. Sedan stor­masten knäckts av en svensk kanonkula togs Morianen ur strid.

Danmark och Lübeck kämpade sig tillbaka

I nästa skede utkämpades de hårdaste striderna under sjöslaget, när Sankt Erik angrep Lauritzen-Baden själv ombord på Samson. Skeppen var jämbördiga och orsakade omfattande skador på varandra, men den på sikt mest ödesdigra förlusten var dansk: fartygets befälhavare Kristoffer Mogensen fick huvudet avskjutet, med följd att Samson drog sig undan och fick med sig hela den för-bundna flottan.

Nu hade det hunnit bli sen eftermiddag, och trots att fienden retirerade var de svenska stridskrafterna uttömda.

Klas Kristersson blev kvar utanför Öland, varför sjöslaget brukar räknas som oavgjort. Såväl svenskar som danskar och lybeckare förfogade även efter drabbningen över starka flottor som var fullt kapabla att fortsätta kriget sedan de allvarligaste skadorna reparerats.

Båda sidor kunde berömma sig av att ha kämpat tappert. Men sedan hände något som förändrade allt. Den lybske flottchefen Bartholo­meus Tinnappel yrkade på att man snarast borde segla söderut och lägga till vid Danzig för reparation.

Morianen behövde en ny stormast, och även andra fartyg måste ses över för att bli sjö- och strids­värdiga. Hans Lauritzen-Baden vägrade. Orsaken var Kristoffer Mogensens död.

Amiralen viftade bort farhågor

De övriga hundratals män som dött i slaget vräktes överbord, men Mogensen var en adelsman och förtjänade att vila i vigd jord.

Hans höga börd krävde en ståndsmässig begravning. Alltså satte man kurs mot Gotland, som vid denna tid lydde under Danmark, och lade till på redden utanför Visby.

Gotland är en kalkstensö, om­given av dolda platåer – så kallade pall­kanter – under vattenytan. Detta gäller i all synnerhet Visby, något som alltid har tvingat sjöfarare till försiktighet.

Om ett skepp kommer på drift mot en pallkant kan ­skrovet krossas med undergång som följd. Följaktligen lade få örlogsflottor till utanför den gotländska staden och föredrog istället att ankra vid Karlsöarna.

Jens Bille, ­länsherre på Gotland, sade rent ut till Lauritzen-Baden att han inte borde låta skeppen ligga på redden, men amiralen tog inte order av en ­länsherre.

Det var mycket be­kvämare att ligga omedel­bart utanför den stad där begravningen skulle äga rum. Dessutom skulle skeppen bara stanna vid Gotland några dagar. Vad kunde hända? Amiralen viftade bort far­hågorna som överdrivna.

Ignorerade Lauritzen-Baden

Den 27 juli blåste det kraftigt, och på natten rådde full storm. I detta läge protesterade ett antal skeppsbefälhavare mot amiralen och yrkade på att få lämna redden. Allt annat vore vansinne.

Lauritzen-Baden vägrade och hotade med rättegång mot veklingar som satte personlig säkerhet före amiralens befallning. Alla måste bli kvar på redden.

Därefter, på söndagen den 28 juli, begravdes Kristoffer Mogensen i Sankta Mariakyrkan i Visby, den gamla tyska köpmannakyrka som i dag fungerar som stadens domkyrka. På kvällen blev havet lugnt – olycksbådande lugnt.

Nu ignorerade de mest erfarna sjökrigarna amiralens direktiv och lämnade redden för att invänta avfärden till Danzig ute till havs. Omsorgen om skeppen och besättningarna vägde tyngre än respekten för Hans Lauritzen-Baden. Huvuddelen av ­flottan blev dock kvar vid Visby.

Helvetet bröt lös

Sedan, vid tvåtiden på ­natten till den 29 juli, bröt helvetet löst, eller, som det står att läsa i en lybsk kungörelse från den 22 augusti: "det växte upp en så gruvlig storm framemot kvällen, att man inte annat trodde än det vore jordbävning, som varade hela natten."

Skeppen slets iväg, kom på drift och blev omöjliga att manövrera. Sjömän högg ned master, kastade kanoner och ankare överbord och sökte förgäves vända farkosterna så att de inte skulle driva mot stenplatåerna. Men stormen var för stark och flottan krossades av naturkrafterna.

Båda flottcheferna, Hans Lauritzen-Baden och Bartholomeus Tinnappel, dog på sina poster tillsammans med tusentals sjömän.

Jakt på syndabockar

Exakt hur många som fick sätta livet till är okänt; redan på 1500-talet var man oenig om antalet.

Vissa menade att några tusen, som lägst 1 400 (Jens Billes siffra), dött, medan andra hävdade att fler än 11 600 blivit stormens rov. Vad som står klart är att fjorton skepp – elva danska och tre lybska – gick under.

Ytterligare ett danskt skepp hade gått på grund och måste överges tre dagar senare.

För Visbyborna stundade några förfärliga dagar med grävande av massgravar i sommarhettan åt de lik som sköljts upp i och kring staden. Överlevande sjömän ­inkvarterades på bondgårdar, i borgarhus och på Visborgs slott – alla måste vara beredda att ställa upp med bostäder.

Dessutom skulle vrakens värdesaker bärgas så fort som möjligt. Medelst dykarklocka och sälfetts­impregnerade skinnkläder tog sig danskarna ned till de sönderslagna fartygen på mellan fem och tio meters djup för att rädda vad som räddas kunde av kanoner och andra viktiga föremål.

Sedan gällde det att hitta synda­bockar. Alla forskare är i dag rörande överens om vem som borde ha pekats ut: amiral Hans Lauritzen-Baden. Amiralen var emellertid död och oåtkomlig för repressalier. Dessutom hade en anklagelse mot honom slagit direkt tillbaka på hans chef, kung Fredrik II själv.

Kvinnor brändes på bål

Alltså måste man lägga skulden annorstädes, och vem var väl lämpligare att peka ut än danskarnas ärkefiende Erik XIV?

Det var ju den svenske kungen som haft mest att vinna på katastrofen. Men hur hade Erik XIV agerat för att framkalla stormen? Naturligtvis med hjälp av trolldom.

Enligt den kungliga danska propaganda som snart ­trumpetades ut över Nordeuropa hade Erik XIV lejt fyra häxor, som hade fram­besvärjt stormen som orsakat flottans undergång.

Problemet var att häxorna, om de ens existerade (vilket de inte gjorde), levde i Sverige och var lika svåra att bestraffa som den döde amiral Lauritzen-Baden.

Alltså måste man fortsätta att leta syndabockar i Danmark. Efter viss ansträngning pressades en bekännelse fram ur en kvinna som hade hyst en av de drunknade befälhavarna i sitt hus.

Kvinnan erkände att hon hade anlitat trollpackor för att döda befälhavaren, därtill driven av girighet: hon hade önskat roffa åt sig hans kvarlämnade tillhörigheter. Eftersom kvinnan namngav häxorna kunde de danska myndigheterna fängsla dem och bränna dem på bål såsom ansvariga för stormen.

Fynd från danska flottan

Katastrofen år 1566 har gett åtskilliga ekon i historien, både i den muntliga traditionen och i lärda redogörelser. Det händer fortfarande att föremål som ägts av de drunk­nade upptäcks utanför Visby. Under en dykning i mitten av 1960-talet hittades en silversked med initialerna JUT och LB, vilket kunde uttydas som förkortningar av Jens Truidsen Ulfstand och hans hustru Lisbet Bille.

Jens var kommendör på skeppet Hannibal, som sjönk med man och allt under stormnatten. Tack vare ett kopparstick av sjökatastrofen vet vi att Hannibal förliste nära land, något söder om Visby, exakt där skeden hittades.

Den 19 maj 2008 hittades en guldsked, som troligen även den stammar från Hannibal, under arkeolog­iska dykningar. Idag vilar båda skedarna i en monter på Gotlands Museum.

Danskt nederlag, svensk gudagåva

För den svenska flottan var den danska katastrofen en gudagåva, låt vara kusligt blod­besudlad, och det Östersjöherravälde som Erik XIV och Klas Kristersson därmed tillskansat sig förblev ­ohotat under hela kriget.

Efter 1566 var de danska och lybska ansträngningarna att försätta Sverige i blockad dömda att misslyckas. När parterna slöt fred i Stettin 1570 tvingades samtliga svälja för­treten av att inte ha segrat och acceptera de gränser som existerade före krigets begynnelse.

Med andra ord: de tiotusentals människor som fått sätta livet till hade egentligen dött i onödan i det längsta och smutsigaste av alla dansk-svenska krig genom tiderna. Men inga dog mer ­ onödigt än de sjömän som fick plikta med livet för Hans Lauritzen-Badens inkompetens.