"Elin Wägner var besviken på kvinnorna"

Att intervjua Ulrika Knutson är både väldigt lätt och väldigt svårt. Lätt för att orden, de smarta resonemangen, flödar ur henne. Svårt för att min uppgift är att hålla fast dem, formera dem till kortfattad och fastnaglande text.

Det är ju detta som är den goda journalistikens uppgift – den som Ulrika Knutson själv nästan alltid exemplifierar. Som när hon i sina krönikor i Sveriges Radios »Godmorgon världen« så föredömligt reflekterar över samtiden utan att släppa historien som fond. Inte många historiker klarar av den balansgången. Så är Ulrika Knutson inte heller historiker.

Knyter samman vår tid med Wägners

När hon nu kommer med en bok om den mångsidiga Elin Wägner – författare, journalist, rösträttskämpe, fredsaktivist – knyter hon samman Wägners tid med vår egen. Kanske är det själva meningen med boken: att se hennes relevans i dag, men också peka på hur dagens frågor grodde och pockade på uppmärksamhet redan för hundra år sedan. Frågor om feminismen, militarismen, demokratin, klimatet. Historien slutar aldrig, men kan betraktas ur nya vinklar.

Vilka är dina fördelar som kulturjournalist när du skriver om historiska personer?

– Möjligen uppmärksammar jag perspektiv som andra inte sett – där tror jag att jag har nytta av min estetiska utbildning i till exempel litteraturhistoria. Det går ju att tolka en tid på olika sätt.

– Forskare och journalister håller sig ofta på sina trygga hemmaplaner har jag insett, de går runt i olika separata rum. Jag arbetar mer tvärvetenskapligt – kanske tillåter jag mig också lite mer självsvåld.

Hur besvärlig är Elin Wägner?

Din bok Den besvärliga Elin Wägner är ingen regelrätt biografi. Hur skulle du beskriva den?

– Den är uppbyggd av fjorton biografiska essäer som tar avstamp i olika ämnen och tider i Elin Wägners liv. Det är en personlig bok, men byggd på forskning och studier av hennes texter och brev, där jag vill berätta varför vi ska intressera oss för henne i dag. Jag vill att vi ska se henne som en uppfordrande röst, inte bara som en oförarglig och piffig rösträttspionjär i vacker hatt.

På vilket sätt är hon besvärlig?

– Hon är inte lätt att älska. Hon är snarstucken, långsint, tål inte kritik och har ett enormt kontrollbehov. Hennes make, John Landquist, var visserligen en otrogen typ, men tröttnade nog på att hon bestämde allt. Det var hon som tjänade pengarna också...

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

– Men framför allt är hon besvärlig för att hon ställer så höga moraliska krav på oss alla. Att leva är inget för veklingar.

Rösträtten bara ett medel

Varför ska vi lyssna till henne i dag?

– Just för hennes besvärliga frågor, om samhället, människan och miljön. Hur ska vi leva tillsammans på jorden? Hon var en självständig intellektuell som kämpade för rösträtten, men inte som mål utan som medel. Hon var besviken på kvinnorna – vad gjorde de med rösträtten som de vunnit?

– Elin Wägner var kritisk mot den parlamentariska demokratin på ett sätt som påminner om dagens debatt: vi har rösträtt men är inte engagerade i politiska beslut eller föreningar, och partier förlorar medlemmar. Kanske är vi i dag på väg ut ur demokratin på samma sätt som hennes generation var på väg in i den?

Hennes historiesyn var ju radikal i det att hon förde fram idéer om ett svunnet och bortglömt matriarkat. Hur ser du på det?

– Här går hon vilse lite grann, men jag tror man måste se de idéerna metaforiskt. Ur Elin Wägners synvinkel hade kvinnorna inte vunnit något på industrialismen, tvärtom hade de avhänt sig ett tidigare inflytande över matproduktion, boskap, linneskåp.

– Tankarna om matriarkatet behövdes som en vision, genom dem kunde hon beskriva brister i samtiden men också vad som gått förlorat, det som vi inte längre ser.

Publicerad i Populär Historia 11/2019