Simone de Beauvoir – banbrytande fransk feminist

Simone de Beauvoir var en av de cent­rala intellektuella gestalterna i efterkrigstidens Paris. Hon syntes bland annat på legendariska Café le Flore, i dag en turistmagnet med egen souvenirbutik, i kvarteret St-Germain-des-Prés. Andra världskriget hade hos Beauvoir väckt en känsla av att hon måste enga­gera sig, och det var bland annat arbetet med den inflytelserika, oberoende socialistiska tidskriften Les Temps Modernes, grundad 1945, som gjorde henne berömd.

Familjen tappade i status

Starkt annorlunda var den högbor­gerliga miljö i vilken Simone de Beauvoir föddes 1908. Hennes konservative far, Georges, var till yrket advokat och ägnade sig gärna åt intressen som amatörteater och läsning. Fadern var ateist, medan modern, Françoise, gjorde kyrkobesök och bön till starka inslag i Simones och hennes två år yngre syster Hélènes tillvaro. På somrarna lämnade familjen metropolen Paris för att vistas på ett släktgods i mellersta Frankrike.

Den högborgerliga glansen skulle dock komma att mattas. Pappan slutade som jurist och hans aktier rasade i värde, i samband med första världskriget och ryska revolutionen. När Simone var elva år måste familjen flytta till en mindre lägenhet. Kort därefter slutade föräldrarna även att ha hemhjälp. Vid flera tillfällen påpekade fadern att döttrarna måste skaffa ett yrke, eftersom de inte skulle komma att ha någon hemgift.

Detta var dock knappast något pro­blem för Simone de Beauvoir, som tidigt älskade böcker och skolan, och som ofta agerat lärare i lekar med sin lillasyster. Dessutom var hon extremt mån om att använda varje stund till något meningsfullt.

Träffade Jean-Paul Sartre

Blott 21 år gammal lyckades Beauvoir erövra den höga franska examen ”agrégation” i filosofi vid den ansedda elitskolan École Normale Supérieure. Den nyblivna läraren återfanns som tvåa på resultatlistan, efter den tre år äldre Jean-Paul Sartre, som hon träffat i samband med förberedelserna inför provet. Lik­som hon själv skulle han komma att bli en världsberömd författare.

De unga tu blev ett par och ingick en ärlighetspakt, och relationen bestod ända tills döden skilde dem åt vid Sartres bortgång femtio år senare. Gifte sig gjorde de dock aldrig, och de fick inga barn. Borgerliga värderingar hade tänkarduon kastat överbord. Under många år bodde de i enkla hotellrum (dock inte tillsammans), ägodelarna var få och måltiderna intogs på restaurang.

Något som ofta nämns är att Beauvoir fått stå i skuggan av Sartre; att hon setts som hans lärjunge. Den internationellt erkända svenska forskaren Eva Gothlin har bidragit till att lyfta fram självständigheten i Beauvoirs tänkande. De två existentialisterna var varandras jämbördiga kritiker, som alltid läste varandras böcker före publicering.

Det andra könet

Mellanmänskliga relationer och ålderdom är saker som Simone de Beauvoir reflekterade kring, men det är som feminist hon är mest känd. I sitt klassiska verk Det andra könet från 1949 för hon fram uppfattningen att kvinnan har förflyttats till en underordnad position i förhållande till mannen, och argumenterar för kvinnors rätt till oberoende på olika plan; inte minst ekonomiskt. I efterkrigstidens patriarkala Frankrike – där hemmafruidealet var starkt, preventivmedel och aborter förbjudna och kvinnor saknade rätten att ha ett eget bankkonto – utgjorde boken sprängstoff. En livlig debatt bröt ut, och inom bara några år hade verket översatts till flera andra språk.

Om äktenskapet skriver Beauvoir, vad gäller sex, att det ”förvandlar ett utbyte som borde vara grundat på en spontan ingivelse till en rättighet och en plikt”. Att författaren själv och Sartre hade en så kallad fri relation, med andra förbindelser vid sidan om, är välkänt. Huru­vida Beauvoir snarast led av denna situation, är en fråga som diskute­rats flitigt.

Relation med Nelson Algren

Hur det än var med den saken, är det ett faktum att hon hade förhållanden med såväl män som kvinnor. Kärlekshistorien med den amerikanske författaren Nelson Algren var särskilt stark. De träffades i USA 1947 och relationen varade i några år. Han ville att de skulle gifta sig och att hon skulle flytta till honom i Chicago, men det var omöjligt för Beauvoir att lämna sitt Paris.

Att leva eller skriva – det var frågan för Simone de Beauvoir. Att skriva om sitt liv hade för filosofen en lugnande effekt på denna inre konflikt. En självbiografisk svit inleddes 1958 med En familjeflickas memoarer.

Engagerade sig i kvinnorörelsen

På 1970-talet engagerade sig Simone de Beauvoir konkret i den politiska kampen för kvinnors rättigheter, bland annat rätten till abort (vilken infördes i Frankrike 1975). I en intervju från 1978 ur dagstidningen Le Monde berättar den 70-åriga feministen att hon fortfarande håller fast vid Det andra könets välciterade ord: ”Man föds inte till kvinna, man blir det”. ”Allt som jag läst, sett, lärt mig under dessa trettio år har fullständigt övertygat mig om att detta stämmer. Vi skapar kvinnlighet liksom vi, för övrigt, skapar maskulinitet, manlighet”, säger hon i intervjun, och pekar med dessa ord rakt in i dagens genus- och jämställdhetsdebatt.

När Simone de Beauvoir gick bort i april 1986 hade hon levt utan Jean-Paul Sartre i nästan på dagen sex år. De två livskamraterna vilar tillsammans under en enkel gravsten på Montparnassekyrkogården i Paris. På fingret hade Beauvoir, då hon begravdes, en ring som hon fått av Nelson Algren.

Publicerad i Populär Historia 3/2008

Fakta: Simone de Beauvoirs böcker

Simone de Beauvoir skrev böcker i flera olika genrer, samt tidningsartiklar, dagböcker och brev. Här följer ett urval.

Essäer:

Det andra könet (1949):

Först 2002 utkom detta mastodontverk om kvinnan i en komplett svensk översättning. I sitt intressanta förord kallar Beauvoirexperten Eva Gothlin denna klassiker »en av 1900-talets mest inflytelserika böcker».

Självbiografisk svit:

En familjeflickas memoarer (1958), De bästa åren (1960), Världen öppnas (1963), Världens gång (1963), Avled stilla (1964) och Allt som allt (1972). Beauvoirs ambitiösa självbiografiska verk inleds med orden: »Jag föddes klockan fyra på morgonen den 9 januari 1908 i ett rum med vitlackerade möbler och fönster ut mot Boulevard Raspail.»

Romaner:

L’Invitée (»Den inbjudna», 1943): Beauvoirs författardebut. (Finns ej på svenska.)

Mandarinerna (1954): För denna roman fick Beauvoir det franska litteraturpriset Prix Goncourt.

Brev:

A Transatlantic Love Affair – Letters to Nelson Algren (1997).

Dagböcker:

Journal de guerre, septembre 1939–janvier 1941(1990): Dagbok förd i början av andra världskriget.