År 1901 dör en kvinna i sitt hem i Brooklyn, USA. Kvinnan heter Sophie Sager. Till USA har hon kommit knappt femtio år tidigare, som en av många svenska emigranter. Hon hamnade på Manhattan, där hon gifte sig och fick två söner.

När barnen blivit större började hon ge föreläsningar mot betalning och sälja politiska pamfletter. De sista åren av sitt liv levde hon ganska tillbakadraget, men i sin krafts dagar var hon en både lätt excentrisk och helt outtröttlig förkämpe för kvinnors rättigheter.

Engagemang för kvinnokamp

Men hur kom sig hennes engagemang för kvinnosaken? Och hur hade hon hamnat i USA? För att besvara dessa frågor får vi färdas bakåt i tiden, till 1848 och till hennes hemland Sverige.

Detta år kom Sophie Sager (1825–1901) till Stockholm från Småland. Hon var nyss fyllda 23, och hon behövde ett arbete.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Det populära promenadstråket Norrbro

Det populära promenadstråket Norrbro, sett från Lejonbacken framför Stockholms slott. Till vänster Norrbrobasaren, som revs när Riksdagshuset byggdes, och till höger Strömparterren. Litografi av Ferdinand Tollin från 1841, senare kolorering.

© Stockholms stadsmuseum

Sverige stod inför stora förändringar vid denna tid. En ny politisk medvetenhet hade börjat sprida sig i samhället. Just 1848 publicerades Karl Marx Det kommunistiska manifestet, och i Stockholm fanns det redan några övertygade kommunister, som under mycket hysch-hysch träffades och diskuterade samhällets omvandling.

Men året brukar också beskrivas som året när liberalismen som tanketradition verkligen slog igenom. Redan tidigare hade en diskussion om större handelsfrihet och begränsning av adelns och kungens makt påbörjats i Sverige.

Kvinnorörelsen

Sist men inte minst var 1848 ett viktigt år för kvinnorörelsen. I USA, i Seneca Falls, hade en grupp samlats för att diskutera kvinnans ställning. En av dem, Elizabeth Cady Stanton, ställde sig i talarstolen och höjde sin röst. Precis som det amerikanska samhället garanterade mannens fri- och rättigheter, måste det också garantera kvinnornas.

Elizabeth Cady Stanton förstod att hon och hennes meningsfränder skulle möta motstånd. De skulle tvingas att gå över »hyckleriet och de förutfattade meningarnas törnen«, och att kampens fanor skulle fladdra i »motståndets mörka stormmoln«.

Faktum är att svenska Sophie Sager skulle komma att bli en av dessa kvinnor, som skulle behöva kliva över många törnen och möta många mörka moln av motstånd i sin rätt-färdiga kamp för rättvisa.

Många förblev ogifta

Men än så länge var hon bara en 23-årig svenska som hade tagit sig från Småland till Stockholm för att försörja sig. Det vanliga vid denna tid var att en ung kvinna fann en lämplig make som kunde stå för den huvudsakliga försörjningen, medan hon tog hand om barn och hushåll. Men Sophie hade inte funnit någon man.

I detta var hon inte ensam. På grund av tidigare krig och en begynnande emigration hade Sverige ett kvinnoöverskott. Detta sammantaget med att männen ofta gifte sig när de hade blivit lite äldre – så att de hade råd att försörja en familj – gjorde att många kvinnor förblev ogifta.

Till och med männen i riksdagen hade fått upp ögonen för att detta var ett problem. De många oförsörjda kvinnorna, för att inte tala om de som försörjde sig som prostituerade och smittade ner familjeförsörjande män med könssjukdomar, ställde till det.

Viktiga reformer

På 1840-talet hade några första små, men viktiga reformer drivits igenom. Lika arvsrätt, som gjorde att döttrar fick ärva lika mycket som söner, blev lag 1845. Och året därefter fick änkor och ogifta kvinnor – de som stod utan en självklar manlig beskyddare – rätt att bedriva hantverk. Att sälja tobak och spetsar, eller att sy kläder på beställning – sådant blev alltså tillåtet.

Porten till Bollhusgränd 6 i Gamla stan

Porten till Bollhusgränd 6 i Gamla stan, där Sophie Sager hyrde ett rum som sin första bostad i Stockholm. Foto från 1903.

© Stockholms stadsmuseum

Bättre bemedlade släktingar hade finan-sierat både resa och en månads uppehälle i huvudstaden åt Sophie. En månad skulle förhoppningsvis räcka för henne att hitta arbete som sömmerska. Men för en ung flicka från landsorten fanns det mycket att upptäcka i huvudstaden. Om det var här hon skulle leva – nog måste hon också få se vad staden hade att erbjuda av nöjen? Nog måste hon få lära känna människorna som bodde här?

Det var sommar. Efter en tids regn och kyla hade värmen kommit tillbaka – det var fortfarande nästan tjugo grader vid niosnåret på kvällen. Sophie behövde inte mer än en enkel sjal om axlarna när hon gick ut.

Det bästa promenadstråket låg precis om hörnet från där hon bodde. Sophies värdfolk bodde i en gränd nära Slottet, så hon kunde snedda nedför slottsbacken och sedan ta till vänster, till Lejonbacken och Norrbro. Här fanns det restauranger, konditorier, hattaffärer och boklådor. Här väntade folkvimmel och nya bekantskaper.

Elegant klädda herrar

De så kallade »Norrbrolejonen«, elegant klädda herrar som spatserade i området, var inte sena att uppvakta den nyanlända mamsell Sager. Hon var både ung och vacker. Ibland var männen oförskämda, oborstade och allmänt otrevliga. Då var det inget annat att göra för Sophie än att vifta bort dem och beslutsamt gå vidare. Det hade hon gjort förr. Men en del var trevliga och hyggliga män, som hon inte hade något emot att tala en stund med.

Familjen som Sophie bodde inkvarterad hos blev dock förskräckt över hennes beteende. Att ge sig ut på stadens gator utan hatt – nej, det gick verkligen inte för sig! Och vad värre var – Sophie hade gått ut utan ett så kallat förkläde – det vill säga utan sällskap av någon som kunde beskydda henne från tråkigheter och skamlöshet.

Till råga på allt kom hon hem sent till rummet och låg sedan och drog sig till långt in på förmiddagen dagen efter! Familjen krävde att hon genast skärpte sig. Men Sophie var en envis person som inte lät sig hunsas. Hon stod på sig. Då bad värdfamiljen henne att leta efter ett annat boende.

En herre följer en kvinna med blicken framför ett av skyltfönstren på Norrbro

En herre följer en kvinna med blicken framför ett av skyltfönstren på Norrbro. Akvarell av Carl Skogman, 1850.

© Stockholms stadsmuseum

Sophie blev naturligtvis förtvivlad, och när hon en kväll stod nedanför slottet och grät kom en äldre man fram till henne. Han frågade hur det var fatt och efter ett kort samtal erbjöd han henne att komma och bo hos honom.

Han var ensamstående, men han försäkrade att han inte hade några baktankar. Han ville bara hjälpa en ung kvinna i svårigheter. Sophie kände att hon inte hade något annat val än att anta hans erbjudande, och hon flyttade in hos hans hushållerska. Mannen hette Gustaf Möller och var en före detta fanjunkare och stallmästare.

Tvingades fly

Snart upptäckte Sophie dock att han, trots alla sina försäkringar inte endast hade ädla intentioner. I stället gjorde han allt för att övertala henne att gå i säng med honom. Och när hon vägrade började han att slå henne.

En kväll misshandlade Möller henne så illa att hon förstod att hon måste fly. Tidigt på morgonen gav hon sig i väg, och lyckades finna en läkare. Denne, en doktor Brisman, visade sig vara en mycket hjälpsam man. Inte bara såg han om hennes sår, han hjälpte henne också att anmäla missdådaren till polisen.

Medan Sophie låg till sängs och läkte skrev hon ner en redogörelse för våldtäktsförsöket och misshandeln. Det skulle visa sig bli avgörande för hennes fortsatta öde.

Rapport om våldtäktsförsöket

En läkare, doktor Brisman, skrev en rapport om våldtäktsförsöket och hjälpte Sophie Sager att göra en polisanmälan.

Några veckor senare stod Sophie Sager i poliskammaren, öga mot öga med Gustaf Möller. Denne förnekade inte att han hade slagit henne. Det hade bara, menade han, varit en örfil, och den hade hon förtjänat. Sophie var galen, menade Möller, »fjoskig«. Han kallade in vittne på vittne som kunde intyga den saken.

Sophie hade dock doktor Brisman på sin sida, som intygade de allvarliga skador som hon hade åsamkats.

Och så hade hon sina ord. Sophie läste upp vad hon hade skrivit. Så här beskrev hon misshandeln: »[Han] slog till mig så att det kom blod. [...] Jag spjernade mig från honom och ref sönder hans rock ett stycke fram vid fickan.« Hon berättade vidare hur Gustaf Möller inte gav sig utan »tryckte mig med händerna på bröstet och munnen att jag ej kunde andas«.

Medial sensation

Det »Sagerska målet« blev en medial sensation.
Alla Stockholmstidningar skrev spaltmetervis om saken och lät publicera karikatyrer. Rättegången blev en nyhet även i landsorts-pressen. Så känd blev Sophie Sager, att någon komponerade en visa om henne.

Kulmen på berömmelsen utgjordes kanske av att hattmakare sålde hattar med hennes bild i botten av kullen. Sophie såg bra ut – hade ett »behagligt« utseende, som tidningarna uttryckte saken, medan Möller var gammal och ful.

Men det som var riktigt sensationellt, var att Sophie själv förde ordet i rättegången. En kvinna skulle tiga inte bara i församlingen, som det stod i Bibeln, utan också i rättssaker. Eller som det uttrycktes i en visa från tiden:

Varje verkligt dygdig flicka

Stilla går sin bana fram,

Hvad försynen än må skicka,

Nöjd och glad, och allvarsam.

Sophie Sager inför rätten med en lagbok i handen.

Sophie Sager inför rätten med en lagbok i handen. Bild från tidningen Folkets Röst.

© Kungliga Biblioteket

En bra kvinna skulle med andra ord vara »stark, och lugn, och stum«. Även om hon alltså råkade ut för missdådare skulle hon tiga. Be till Gud kunde hon göra – om hon bad tyst. Det här innebar att en kvinna inte kunde anmäla exempelvis våldtäkt eller misshandel, utan att få sin heder ifrågasatt i allmänhetens ögon.

Det var i sanning en rävsax för kvinnor. Men det var alltså något som inte avskräckte Sophie, även om det gjorde henne både arg och förtvivlad.

Rättegången drog ut på tiden. Gustaf Möller tog med sig fler vittnen för att misskreditera Sophie, som alltmer desperat och mångordigt fortsatte att försvara sig. Till slut fick hon rätt, men då passade Gustaf Möller på att anmäla henne för förtal. Därmed var rollerna ombytta. Nu stod Sophie anklagad och riskerade böter. Detta mål förföll dock.

Sophie Sager blev ökänd

Det hela slutade med att Möller fick böter för misshandeln, och det sägs att han valde att lämna landet.

Rättegången och alla dess turer gjorde Sophie Sager känd, eller kanske snarare ökänd. Någon som förstod att det fanns pengar att tjäna på skandalen lät trycka upp rättegångshandlingarna. Sophie fick skriva ett förord, och på försättsbladet fanns hennes porträtt.

Rättssaken gjorde något med Sophie Sager. När hon hade skrivit sin redogörelse hade hon funnit argument, tröst och kraft genom pennan. Hon hade hittat en publik i poliskammaren.

Hon hade funnit sin röst och märkt att den bar. Texterna hade blivit efterfrågade, de hade gått i tryck och de såldes för pengar.

Hennes texter fick uppmärksamhet

Någonstans här föddes författaren Sophie Sager. Hon upptäckte att hon kunde skriva texter som fick uppmärksamhet, och att hon kunde tala inför publik. Hon försökte att försörja sig på sömnadsarbeten, men det är oklart i vilken grad hon fick uppdrag.

Säkrare inkomster verkar ha kommit från arbete på konditorier och nöjesetablissemang, och så småningom började hon ta betalt för att uppträda. Hon hade mottagning i sitt inkvarteringsrum och höll litterär salong. Och hon skrev dikter som hon publicerade.

En hatt och en bild av Sophie Sager

Hattar började säljas med en bild av Sophie Sager i botten av kullen, med texten: »Himmel hvilken englaflicka/Fick jag mellan löfven se/Ingen har jag sett så blicka/Ock så rodna ock så le.«

© Nordiska museet

Men det som gör att Sophie Sager är ihågkommen än idag är att hon omvandlade sina egna erfarenheter av sina kringskurna livsvillkor till ett helt och genomtänkt kvinnopolitiskt program. När hon kom till Stockholm var det för att hon själv ville finna försörjning och frihet – nu ville hon frigöra alla kvinnor.

Den centrala strategin var det kvinnliga systerskapet. Kvinnor skulle sluta sig samman och stötta varandra: »hjelpen och bistån varandra!« som hon skrev i sitt feministiska manifest, Privata föreläsningar öfver den sanna emancipationen, som hon lät publicera 1852. Ingen fick skylla på sociala eller klassmässiga skillnader eftersom »hvarje kvinna skulle hon anse såsom sin syster«. Kvinnor skulle söka gemenskap på bas av likhet i tanke, snarare än i härkomst och social tillhörighet.

Kvinnlig gruppidentitet

Sophie Sager skrev fram en kvinnlig gruppidentitet, av politiska skäl. Det här var något som skulle komma att utvecklas och förfinas under den rösträttskamp som ännu låg ett halvsekel fram i tiden, men för henne var syftet att ge alla kvinnor tillgång till kunskap och kultur.

De bättre bemedlade kvinnorna hade som sin plikt att hjälpa och sprida bildningen till den »mindre väl lottade systern«, och på så sätt rädda henne från fördärvet. Samtidigt kunde bildningen, och därmed frigörelsen, sprida sig som ringar på vattnet i samhället.

En annan viktig fråga var den om kvinnans frihet i det offentliga rummet. Sophie Sager menade att kvinnor måste kunna röra sig fritt ute, utan att få sin heder ifrågasatt. Hur hård samhällets dom var mot den som vågade bryta mot detta hade hon ju själv fått känna på.

Ett liv fattigt på systerskap

Det är därför ironiskt att hennes eget liv var fattigt på systerskap. I källorna som berättar om hennes liv finns inga tecken på att hon hade några väninnor, kvinnliga kontakter eller nätverk. Kvinnorna vågade inte komma till hennes föreställningar eftersom de riskerade att själva anses vara galna och skamlösa.

Var det paradoxalt nog just därför som hon identifierade detta som så viktigt för sann kvinnlig emancipation? För att hon insåg hur det skulle kunna hjälpa henne?

Männen som sökte upp Sophie gjorde det mest för hennes skönhets skull – och för att få sig ett gott skratt åt hennes pretentioner.

Sophie Sagers feministiska manifest, Privata föreläsningar öfver den sanna emancipationen.

År 1852 publicerade Sophie Sager sitt feministiska manifest, Privata föreläsningar öfver den sanna emancipationen.

© Kungliga Biblioteket

Tidningarna skrev elaka recensioner av Sophie Sagers föreläsningar. De höll för det mesta helt med den allmänna opinion-en, som menade att hon som kvinna borde hålla tyst. Mamsell Sager borde »näpsas med allvar«, hon borde tyglas och tillrättavisas, skrev en journalist. För, och det här menade skribenten verkligen, »qvinnan kan på mer än ett sätt prostituera sig«. Vad Sophie gjorde, ansåg man, var alltså inget mindre än prostitution – hon sålde sig för pengar.

Trots allt motstånd fortsatte hon att tala och skriva. Hon gjorde flera turnéer i landet och hon publicerade diktsamlingar, en roman och nyss nämnda feministiska manifest. Och när tidningarna skrev elakheter, så svarade hon i samma ton. »Om jag vore man«, skrev hon en gång när hon blev extra provocerad, så lovade hon att »slå armar och ben« av honom. Sophie Sager var motsatsen till lugn och stum.

Men motståndet tröttade ut henne, och så småningom började hon längta bort från Sverige – »detta usla förtryckta land« som hon skrev i ett brev. Till slut lyckades hon få ihop pengar till en Amerikabiljett. 1854, när hon var 29 år, for hon med båt över Atlanten till USA.

Fortsatte kampen i USA

När Sophie Sager lämnade fosterlandet lämnade hon för en tid också lite av sin äventyrlighet bakom sig. Hennes liv i USA föll nu in i mer traditionella fåror – hon gifte sig och skaffade barn.

Emigrationen tog dock inte död på hennes glöd. Efter en handfull år tog hon åter upp föreläsandet och författandet. Tyvärr var publiken i USA lika kallsinnig som i Sverige, och journalisterna som skrev om henne lika hånfulla och raljerande.

Det är lätt att tolka hennes öde som ett exempel på misslyckande. En kvinnosakskämpe som verkade i en tid när motståndet var för stort, som aldrig fick chansen att påverka. Hon blev aldrig uppburen och berömd, fick inga utmärkelser eller priser. I stället blev hon »beryktad«.

Fast i det skuggland mellan showbusiness och politik som hon kom att vistas i, var all publicitet bra publicitet. Sophie Sager blev en kändis, en berömdhet, och detta drog publik till hennes föreläsningar, och fick läsare att köpa hennes skrifter.

Vem vet vem hon inspirerade? Vem vet vem som läste hennes skrifter, och såg bakom det offentliga skvallret? Inte alla var räddhågsna fina damer. Det fanns också kvinnor som tänkte att »kan hon, kan väl jag«.

En skämtteckning från 1859 visar en cigarrökande »Mamsell Chrinolina« som läser Sagers Menniskans rättigheter.

En skämtteckning från 1859 visar en cigarrökande »Mamsell Chrinolina« som läser Sagers Menniskans rättigheter.

© C L H Thulstrup

Det finns en skämtteckning från den tiden som kan föreställa en av dem. Den är gjord av den svenske tecknaren C L H Thulstrup, och bilden finns i hans bok En samling skämt (1859).

Teckningen visar en ung kvinna som ligger bekvämt bakåtlutad på en schäslong. Hon ser lite slarvig ut – har håret utslaget över axlarna, en djup urringning, en toffla på sniskan på en naken fot. I mungipan hänger en cigarr vars rök sakta stiger mot taket. I dåtidens ögon tangerade denna kvinna helt klart gränsen för hedervärt uppträdande.

Bildtexten lyder: »Mamsell Chrinolina, en sjelvständig qvinna och medlem af Pensionsföreningen, studerar Menniskans rättigheter af – Sophie Sager.« Det fanns alltså kvinnor som hade tagit till sig Sophies idéer, och som tog sig rätten att både röka och tänka!

Kvinnans politiska rösträtt

Sophie Sager dog 1901. Det är betecknande. Året efter hennes död bildas i Sverige Föreningen för kvinnans politiska rösträtt, som markerade startskottet för de svenska kvinnornas bredare organisering. Kvinnorna i rösträttsrörelsen blev taktiker. För att få laglig rätt att höja sina röster blev de ironiskt nog tvungna att först sänka den rejält. Det var ett pris som Sophie Sager livet igenom styvnackat hade vägrat att betala.

På detta sätt kom hennes död att markera slutet på den första perioden av feministisk kamp i Sverige. Och hennes liv påminner om dem som går i bräschen för stora politiska rörelser, om dem som får satsa allt de har, men sällan själva hinner njuta frukterna av kampen.
Tack Sophie för det!

Karin Milles är författare, språkforskare och professor
vid Södertörns högskola.

Publicerad i Populär Historia 4/2021