Mary Anderson arbetade för fem amerikanska presidenter
Mary Anderson växte upp i ett litet hus på den svenska landsbyggen. Hon flyttade till Chicago, utan att kunna tala engelska, och blev en av den amerikanska fackföreningsrörelsens allra viktigaste förkämpar.
År 1920 utnämndes Mary Anderson till chef för myndigheten United States Women’s Bureau. Foto från 1921.
Flickan hette Maria Sofia och växte upp i ett litet vitt trähus på landet, en bit utanför Lidköping. Sexton år gammal reste hon till Amerika. I Chicago blev hon fackföreningskämpe, strejkledare, kvinnosaksaktivist – och en av de riktigt framgångsrika svenska invandrarna.
Mary Anderson, som blev Maria Sofias namn i den nya världen, kunde ingen engelska när hon steg av båten och visste inte heller mycket om sitt nya hemland. Det hon hört var att USA skulle vara ”löftets och möjligheternas land”. Men det enda jobb hon kunde hitta var som diskerska på ett skogshuggarläger i Michigan.
Innehållsöversikt
1. Mary Andersons fackliga engagemang
1893, samma år som hon fyllde 21, följde hon efter sin äldre syster och hennes man som slagit sig ner i Chicago. Visserligen hade USA-ekonomin försämrats, men eftersom staden detta år var värd för den stora världsutställningen fanns det ändå jobb.
Som många andra invandrarkvinnor som inte ville bli hembiträden sökte Mary Anderson jobb i industrin. Hon arbetade först i en konfektionsfabrik och sedan hos flera olika skotillverkare. Arbetsdagarna var långa, minst tio timmar, och vid ett tillfälle besöktes skofabriken av en grupp fackföreningsföreträdare. De talade om vikten av att kräva åtta timmars arbetsdag. Utan att hon visste särskilt mycket om fackligt arbete blev Mary Anderson engagerad, valdes till förtroendeuppdrag och steg snabbt i graderna.
Kämpade för kvinnors rätt till arbete utanför hemmet
Åren runt sekelskiftet var en period när den industriella kapitalismen gjorde stora framsteg i USA. En växande fackföreningsrörelse mobiliserade sina krafter efter flera stora bakslag. Chicago blev arbetarrörelsens centrum i USA, mycket beroende på att det fanns många aktiva invandrare, främst tyskar och irländare som radikaliserats i en nationell kamp i sina hemländer.
En rad stora strejker hade ägt rum i Chicago under slutet av 1800-talet, men viktiga krav som åttatimmarsdagen hade ännu inte drivits igenom. Vad som mer än något annat gjorde Anderson rasande, och som drev henne i det fackliga arbetet, var åsikten att en kvinnas plats är i hemmet. Själv hade hon fått lära sig att kvinnor, precis som män, måste arbeta för att försörja sig själva och sina familjer. Arbetet var nödvändigt.
Sömmerskor i konfektionsfabriken Hart Schaffer & Marx i Chicago, 1912.
2. En kvinna i en mans värld – motarbetad, häktad och befordrad
Mary Anderson fick uthärda många bakslag när USA:s fackföreningar gick in i en ofta ojämn kamp mot industrikapitalet. Som kvinna i en manlig värld kunde svårigheterna vara dubbla. Även inom fackföreningsrörelsen fanns män som inte ville ha med kvinnor eftersom dessa oftast hade mindre betalt.
Kvinnor kunde därmed anklagas för att dra ned lönenivåerna, eller till och med för att konkurrera ut bättre betalda manliga arbetare. Anderson noterade även att det fanns äldre fackföreningsmedlemmar som tyckte att det var naturligt att män skulle ha mer pengar än kvinnor.
Hon fortsatte ändå att kämpa för lägre arbetstid, högre löner och bättre arbetsmiljö. Samtidigt klättrade hon i karriären och nådde viktiga poster, både inom sitt eget fackförbund, Boot & Shoe Workers Union, och i paraplyorganisationen Chicago Federation of Labor. När 40 000 anställda inom konfektionsindustrin gick ut i strejk 1910 blev hon en av ledarna och hamnade vid ett tillfälle i häkte för sin övertygelse.
Under tiden blev Anderson allt skickligare och mer disciplinerad som förhandlare. Hon sändes iväg till stora internationella konferenser och fick, efter trettiofem år i Amerika, en möjlighet att för första gången sedan tonåren besöka Sverige.
Strejkande konfektionsarbetare tågar fram längs gatorna i Chicago 1915.
3. Den amerikanska drömmen – tjänade fem presidenter
Den långa fackliga karriären ledde till att hon vid slutet av första världskriget kallades till Washington för att jobba med kvinnofrågor i USA:s arbetsmarknadsdepartement. Snart utnämndes hon till chef för departementets Women’s Bureau av president Woodrow Wilson och kom i den positionen att tjäna fem amerikanska presidenter. När hon gick i pension 1944 hyllades hon med ett personligt tackbrev från Franklin D Roosevelt.
Det var kanske inte den framgångssaga Mary Anderson tänkt sig när hon klev ombord på Amerikabåten och sedan började jobba i fabrikerna i Chicago. Men på ett sätt har hon, i högre grad än de flesta andra svenska emigranter, förverkligat den amerikanska drömmen.
Publicerad i Populär Historia special nr 2/2017
