De fem första kvinnorna i riksdagen
I september 1921 hölls det första riksdagsvalet där kvinnor både fick rösta och var valbara. I januari 1922 intog de första kvinnliga ledamöterna sina platser i riksdagen – en i första kammaren, fyra i den andra. De hälsades med orden: "Mina herrar!"
Den 10 januari 1922 intog de första kvinnorna sina platser i Sveriges riksdag, på Helgeandsholmen i Stockholm. Från vänster: Elisabeth Tamm, Kerstin Hesselgren, Agda Östlund, Nelly Thüring, Bertha Wellin.
Det är den 10 januari 1922. För första gången ska kvinnor ta plats i den svenska riksdagen. Kerstin Hesselgren är ensam i första kammaren, inröstad av liberaler och socialdemokrater på ett mandat för Göteborg. Nu sitter hon där, en femtioårig kvinna i höghalsad blus, pastellfärgad scarf och kappa med pälskrage. Det långa håret är prydligt uppsatt i nacken.
Runt omkring henne 150 herrar, varav några helt säkert har gjort vad de har kunnat för att ingen kvinna skulle nå den plats som hon just har intagit. Men förändringarna går inte att hålla tillbaka längre. Tiden har länge varit mogen. Som sista land i Norden har Sverige nu tagit steget in i det moderna.
Kvinnor fick full politisk rösträtt
Ett år tidigare, den 26 januari 1921, tog riksdagen slutligen det bekräftande beslut som gav kvinnor full politisk rösträtt och valbarhet på samma villkor som män. På hösten samma år – för 100 år sedan – kunde svenska kvinnor för första gången rösta i ett riksdagsval. Fem kvinnor tog sig på så sätt genom nålsögat, fyra till andra kammaren och en till den första.
Nu tar talman Hugo Hamilton till orda och hälsar ledamöterna välkomna. Han poängterar att det är en anmärkningsvärd dag eftersom en kvinna för första gången har tagit plats "ibland oss". Hamilton, själv en hårdnackad motståndare till kvinnlig rösträtt, fortsätter:
"Jag ber att få hälsa henne välkommen och uttala den livliga förhoppningen, att hennes arbete här må bliva henne till tillfredsställelse och oss till gagn. Jag hoppas, att hon icke tager illa upp, om jag, åtminstone så länge hon är ensam i sitt slag i kammaren, fortfarande gentemot kammaren begagnar mig av den gamla titulaturen. Mina herrar! Jag ber att få tillönska Eder alla ett gott nytt år, goda arbetskrafter och ett gott arbetsresultat".
Elisabeth Tamm, Liberala samlingspartiet.
Kerstin Hesselgren, med stöd av Liberala samlingspartiet och Socialdemokraterna.
Agda Östlund, Socialdemokraterna.
Nelly Thüring, Socialdemokraterna.
Bertha Wellin, Högern.
Hesselgren tar inte illa upp, hon är inte den typen. Dessutom är hon faktiskt själv en aning förvånad över att hon har hamnat där hon har gjort. Hon har varken ägnat sig åt politiskt arbete i egentlig mening eller varit en del av den breda och oändligt sega kampen för kvinnlig rösträtt.
Faktum är att Hesselgren knappt var medveten om att hon fördes upp på listan över kandidater till första kammaren. Det var när liberalerna i Göteborg skulle välja ledamöter i september 1921 som någon kom att tänka på henne och bad socialdemokraterna att stötta den kvinnliga kandidaten, vilket de gjorde.
Kandidatval avgjordes med lottdragning
Resultatet blev oavgjort och lottdragning följde mellan Hesselgren och högerns kandidat, historieprofessorn Samuel Clason. Hesselgren vann och nu sitter hon här.
I andra kammaren finns hennes fyra kvinnliga kollegor: liberalen Elisabeth Tamm, högerns Bertha Wellin och socialdemokraterna Agda Östlund och Nelly Thüring. Liksom Hesselgren har de under flera månader ansatts av frågor om hur det känns för en kvinna att ta plats i politikens högborg, och vad de kommer att driva för frågor.
Agda Östlund och Nelly Thüring lämnar riksdagen efter sin första arbetsdag i januari 1922.
Agda Östlund håller ett tal i Enskede under valspurten i september 1921.
"Varför frågar ingen det trettiotal män som också är nyinvalda" undrar Agda Östlund i en krönika i tidningen Morgonbris. Självklart kommer det att ta tid innan hon har något program eller några utfästelser. Men till de som är oroliga kan Östlund lova att det inte handlar om några större omvälvningar.
Under decennier av rösträttskamp har kvinnorna gång på gång poängterat att de inte önskar någon revolution, och den utfästelsen gäller fortfarande.
Det är den 10 januari 1922. För första gången ska kvinnor ta plats i den svenska riksdagen.
Ändå finns det en oro bland det manliga etablissemanget för vad som ska hända. Det märks om inte annat i skämten. När nu slussarna har öppnats kanske riksdagen inom kort enbart kommer att bestå av kvinnor, skojas det, måhända är första kammaren snart full av fruntimmer!
Förutom Carl Lindhagen då, vänstersocialisten, som är ökänd för att ivra för kvinnosaken mer högljutt än kvinnorna själva. Men ingen behöver oroa sig – det kommer att dröja ända till 1970 innan den kvinnliga representationen når upp till 15 procent. Knappt.
Vilka var då de fem som tog plats vid öppningssammanträdet i riksdagen 1922? Och vilka blev deras viktigaste frågor och debattämnen?
### Elisabeth Tamm väckte uppståndelse med okonventionella metoder
Elisabeth Tamm (1880–1958) var godsägare på Fogelstad i Sörmland med lång erfarenhet från kommunalpolitiken. En lantbrukare som väckte viss uppståndelse för sina okonventionella metoder, där hon valde bort konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel och anställde kvinnliga förmän i ladugården. Senare skulle hon skriva boken Fred med jorden tillsammans med författaren och aktivisten Elin Wägner.
Tamm hade nått andra kammaren efter att ha förts fram på en kvinnlig spränglista. Det liberala partiet var dåligt på att ta vara på den kompetens som fanns i dess kvinnoförbund, Föreningen frisinnade kvinnor. Det var ju de liberala kvinnorna som hade utgjort själva stommen i rösträttsrörelsen och många hade stor erfarenhet av opinionsbildande arbete.
En lång rad namn nominerades inför det första valet hösten 1921, men samtliga placerades så långt ner på listorna att de inte blev valbara.
Sammanträde i riksdagens andra kammare, före 1922. Innan dess var kvinnor hänvisade till att följa riksdagsarbetet från läktaren.
Nelly Thüring skiljde sig och sjönk på den sociala stegen
Nelly Thüring (1875–1972) var småbrukardotter, född utanför Hässleholm i Skåne. Hon jobbade som kassörska, bland annat på hotell Continental i Helsingborg, men tog snart arbete som biträde hos en porträttfotograf. År 1900 öppnade hon egen ateljé i Lund – det var inte helt ovanligt med kvinnliga fotografer vid den här tiden.
Hon var gift under några år och fick två barn, men äktenskapet med en redaktör vid Trelleborgs Allehanda slutade i separation och skilsmässa. Snabbt sjönk hon på den sociala stegen och affärerna gick sämre. "Skilsmässa på den tiden var en skandal större än det värsta brott" som hon själv uttryckte saken i en intervju 1969. Men Thürings yrkeskunskaper, energi, samhällsengagemang och politiska förmåga gjorde att hon höll sig flytande.
"Omgivningen tyckte nog att fotografyrket var typiskt manligt. Men jag trivdes. Dessutom hade jag två barn att försörja ensam. Min man hade jag löst ut för tvåtusen kronor när jag tröttnade på att försörja honom" sa hon.
Thürings yrkeskunskaper, energi, samhällsengagemang och politiska förmåga gjorde att hon höll sig flytande.
År 1911 flyttade Thüring till Göteborg och efter att länge ha varit engagerad i flera ideella föreningar tog hon steget in i partipolitiken. Hon blev medlem i Socialdemokraterna och dess kvinnoklubb, där hon snabbt blev drivande.
Det var inte så vanligt med en kvinna som hade en så gedigen föreningsvana. Dessutom hade Thüring, i kraft av sina röster till kommunalvalen, reellt politiskt inflytande. Även myndiga kvinnor som var taxerade för
kommunalskatt hade rösträtt till kommunerna vid den här tiden – ju högre inkomst desto fler röster. Att Nelly Thüring hade sju väckte uppmärksamhet.
Thüring ville engagera kvinnor politiskt
Inför riksdagsvalet i september 1921 hade Thürings schema varit späckat. Under februari och mars talade hon på 21 platser i Stockholms län, på kvinnoklubbar och i arbetarekommuner. I april höll hon 16 möten i Halland.
Sedan reste hon till Medelpad och Jämtland – inte sällan på motorcykel med sidovagn. Med sig hade hon broschyren "Vad väntar 1921 av Sveriges kvinnor?".
Thürings budskap var att kvinnorna nu när de hade vunnit rösträtten också hade ett ansvar att utnyttja den.
Fogelstadgruppen skapade ett centrum för att utbilda kvinnor i sin nya roll som fullvärdiga medborgare. Stående från vänster: Elisabeth Tamm, läkaren Ada Nilsson, pedagogen Honorine Hermelin och journalisten och författaren Elin Wägner. Sittande: Kerstin Hesselgren.
Agda Östlund startade socialdemokraternas kvinnoförbund
Agda Östlund (1870–1942) var född i Köping i Västmanland. Hon blev tidigt medveten om de politiska orättvisorna när hennes far, som var filare vid en mekanisk verkstad, tvingades att arbeta extra för att komma upp i den inkomst som gav honom rätt att rösta: 800 kronor per år. "Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar" som Verner von Heidenstam hade skaldat 1899.
Östlund arbetade som sömmerska, gifte sig med en järnarbetare och skaffade sig så småningom en egen ateljé i Stockholm. Via Godtemplarorden kom hon in i politiken, engagerade sig det socialdemokratiska partiet och var med och startade dess kvinnoförbund.
Arbetarklassens kvinnor var osynliga i historieskrivningen
Hon tillhör den stora grupp kvinnor ur arbetarklassen som inte har varit speciellt synliga i historieskrivningen – kvinnor som samtidigt som de yrkesarbetade och skötte barn och hem, ägnade dagar, månader och år åt att agitera, skriva, strejka, starta klubbar och föreningar, föra protokoll, ordna möten och demonstrationer.
Själv reste Östlund runt i Sverige och propagerade för rösträtt och för att arbetarkvinnorna skulle organisera sig. Hennes make, som liksom hon själv hade sitt hjärta i rösträttskampen, tog hand om dottern och hemmet under tiden. Det var, och är, en ovanlig arbetsfördelning.
Tidningen Idun uppmärkssammar de första kvinnornas intåg i riksdagen, i januari 1922.
Bertha Wellin var en högerkvinna utan bakgrund i kvinnorörelsen
Bertha Wellin (1870–1951) var den enda av de nya riksdagskvinnorna som inte hade sin bakgrund i kvinnorörelsen. Något som hon gärna påpekade – för henne som högerkvinna verkar det ha varit en hederssak att stå fast vid partiets linje, att behålla en svunnen tids snäva rösträttsregler där kvinnor och arbetare hölls utanför politiken. Samtidigt satt hon själv sedan flera år i stadsfullmäktige i Stockholm, dit kvinnor hade fått tillträde år 1910.
Wellin stred för sjuksköterskornas villkor
Wellin var bördig från Öland och utbildade sig till sjuksköterska vid Sophiahemmet i Stockholm. Kraven på aspiranterna var höga – för att få tillträde till skolan måste man vara ogift, av protestantisk trosbekännelse och, framförallt, "äga allvarlig håg för sjuksköterskekallet".
Att sjuksköterskeyrket var ett kall snarare än ett yrke var helt i enlighet med Bertha Wellins åsikter. Även när hon som ordförande för Svensk sjuksköterskeförening stred för sjuksköterskornas villkor ansåg hon inte att de skulle ha reglerade arbetstider – människor slutar inte att lida för att klockan slår sex – eller alltför höga löner. Det senare riskerade att locka till sig fel folk till sjukhusen.
Bertha Wellin brann för sitt yrke och för politiken. Allvarlig och asketisk krävde hon mycket av sina medmänniskor, liksom av sig själv.
Bertha Wellin var utbildad sjuksköterska och blev ordförande för Svensk sjuksköterskeförening. Här ses hon stående längst fram, vid Nordiska sjuksköterskekongressen i Stockholm 1926.
Kerstin Hesselgren drömde om läkaryrket
Kerstin Hesselgren (1872–1962), slutligen, var född i det patriarkala brukssamhället Hofors i Gästrikland, där hennes far var provinsialläkare. Doktorsbostaden låg i kanten av skogen vid brusande vatten och dess farstu var ständigt full av patienter som väntade på att bli undersökta av doktorn.
Länge var Kerstins dröm att själv bli läkare, men som så många flickor vid den här tiden ansågs hon "för klen" för att klara av så krävande studier och ett arbete som var både fysiskt och psykiskt ansträngande. Istället fick hon en traditionellt borgerlig kvinnlig uppfostran, med undervisning av en guvernant i hemmet, och sedan flickpension i Schweiz. Där vantrivdes hon och drabbades av svåra hälsoproblem med uppsvullna körtlar på halsen som orsakade mycket smärta och obehag.
Fruktade för sitt liv
Under en operation togs inte mindre än 42 körtlar bort, ett ingrepp där Hesselgren fruktade för sitt liv och som krävde en lång konvalescens. Det stora ärret efter operationen gjorde att hon livet igenom alltid gick klädd i höghalsat, och blev känd för sina vackra halsdukar och scarfar.
Omsider blev Kerstin Hesselgren en mycket välutbildad person. Hon tog, förmodligen som den sista i Sverige, examen som fältskär, vilket gav henne rätt att utföra ytliga operationer och även dra ut tänder. I London utbildade hon sig till Sveriges första kvinnliga yrkesinspektris. Det var en omvälvande upplevelse för henne att följa med de engelska inspektriserna ut på fältet för att kontrollera hur de nya arbetsskyddslagarna efterlevdes.
Förhållandena i fabrikerna var eländiga, med kyla och hetta, mörker och smuts och omänskligt långa arbetspass. Många arbetsgivare var ovilliga att släppa in dem, några blev rent rasande när kvinnor hade mage att dyka upp och ha synpunkter på hur de skötte sin verksamhet.
Kerstin Hesselgren, till vänster, intervjuas av en reporter från amerikanska Herald Tribune, 1949.
Ett liknande motstånd mötte Hesselgren i Sverige när hon år 1912 började arbeta som inspektris. Befattningen hade inrättats efter att liberaler i riksdagen hade uppmärksammat kvinnornas situation i industrin. Kvinnor var populär arbetskraft eftersom de hade lägre löner än män. Hesselgrens intresse riktade sig mot förhållandena på golvet, men också mot arbeterskornas bostadssituation, hälsa, kostvanor och moral.
Det första året inspekterade hon 153 fabriker, och efter två decennier som inspektris fanns det nästan inte en industriort i Sverige som inte hade fått besök av henne. Det som bet bäst på motsträviga arbetsgivare var ekonomiska motiv, som att inrättandet av toaletter inomhus, nära maskinerna, sparade arbetstid.
Agda Östlund, längst till höger, var riksdagsledamot 1921–44. Här står hon tillsammans med Elsa Johansson, också hon socialdemokrat, vid riksdagens samling 1937.
Den första kvinnan i riksdagens talarstol
Den 11 mars 1922 steg den första kvinnan upp i riksdagens talarstol. Det var Agda Östlund som propagerade för att staten skulle ordna arbeten åt tbc-konvalescenter, som det fanns gott om i Sverige vid den här tiden.
Tuberkulosen skördade fortfarande många liv, och för de som repade sig någorlunda kunde det vara svårt att hitta lämpliga arbeten, vilket riskerade att försätta hela familjer i misär.
Östlunds pionjärtal fick goda recensioner i pressen. Det var förväntat att de nya riksdagskvinnorna skulle hålla sig till sociala frågor av just den här typen. Sjuk- och fattigvård samt skolfrågor hörde inte till de tunga, statusfyllda debattämnena – som försvaret eller statsfinanserna – men blev likväl allt mer centrala i en tid där Sverige började formera sig mot en välfärdsstat med breda sociala trygghetssystem.
För kvinnorna själva var det förmodligen naturligt, de var ju uppfostrade med tanken att barn och nödställda var deras områden. De var också skolade i folkrörelserna och med insikten om att utbildning och bildning var en viktig väg för att ge människor en bättre framtid.
Den första större debatt som engagerade dem alla var Sveriges första folkomröstning, den som gällde rusdrycksförbudet. Den hölls i augusti 1922. Nykterhetsrörelsen hade länge drivit förbudsfrågan – man tyckte inte att det räckte med motboken för att sätta stopp för allt elände som alkoholen skapade.
Affisch för ja-sidan i folkomröstningen om rusdrycksförbudet 1922.
Nelly Thüring, som höll sitt jungfrutal i riksdagen, argumenterade inte för eller mot själva omröstningen, utan mot den åtföljande propån om könsmärkta röstsedlar. Mäns och kvinnors röster skulle räknas separat, var det tänkt.
Eftersom män i betydligt högre grad än kvinnor nyttjade alkohol var det viktigt att veta hur de röstade – kvinnorna skulle inte få vara med och bestämma om männens spritvanor. Detta trots att det ofta var de som fick ta konsekvenserna. (Att kvinnorna skulle rösta ja till ett förbud ansågs närmast självklart.)
"Är det inte här tydligt fastslaget" sa Thüring "att könen få olika värde, när det gäller denna samhällsangelägenhet? Men då ligger det väl också snubblande nära tillhands för oss kvinnor att antaga, att det kommer att bli på samma sätt vid andra frågors avgörande".
Det manliga motståndet
För Nelly Thüring var det manliga motståndet – det ständiga förhalandet – varken nytt eller oväntat, hon hade mött det under hela sin tid som kvinnoaktivist. Varje steg framåt som kvinnorörelsen tog, motades i det längsta bort med nya avledningar och nya argument som syftade till att motverka verkligt inflytande från kvinnornas sida.
Förfarandet blev inte mindre tydligt vid nästa fråga, den kanske viktigaste under de första riksdagsåren. Den handlade om kvinnors rätt till högre anställningar inom staten. Nu när de var medborgare i Sverige på samma villkor som män, var det väl självklart att de skulle kunna tillträda samma statliga ämbeten? Nej så enkelt var det inte.
Trots att frågan hade diskuterats i ett par decennier, och även utretts av en kommission, var farhågorna fortfarande många. Vissa riksdagsledamöter var oroliga för att kvinnor skulle rusa ut i arbetslivet, översvämma staten och lämna sina barn vind för våg. Andra såg en risk för att utbildade kvinnor skulle försvinna in i yrkeslivet och därmed försvåra för bildade män att gifta sig och få barn med en jämbördig partner.
Behörighetslagen
Kerstin Hesselgren menade att beslutet var självklart och enkelt, även rent formellt. Det enda ledamöterna behövde göra var att klubba igenom en ny lydelse i regeringsformen, där "Swenske Män" byttes ut mot "Swenska Män och Kvinnor" i paragrafen om vem som hade rätt till rikets "embeten och tjenster".
Istället debatterades frågan i oändlighet och baxades genom utredningar, betänkanden och omröstningar, innan beslutet till slut togs. Då skedde det genom ett tillägg till regeringsformen och en särskild lag som kallades behörighetslagen.
I den stadgades att kvinnor i princip hade rätt till högre statlig tjänst, men att en rad yrken skulle undantas, bland annat domare, diplomat, präst, polis, militär och gymnastiklärare vid realskola.
Elisabeth Tamm (i vit hatt) och Kerstin Hesselgren står längst fram på detta fotografi från invigningen av Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, 1925.
Särskilt domaryrket vållade debatt. Förespråkarna för undantaget menade att det var tveksamt om kvinnor skulle kunna sätta sig i respekt i rätten, och att de förmodligen skulle ha svårt att tåla de hårda ord som ofta uttalades där. Det var något som riksdagskvinnorna ifrågasatte. Det var tröttande för dem att hela tiden omväxlande få höra att de var för svaga för att utföra vissa uppdrag, och skällas ut för att vara för manhaftiga och karlaktiga.
Även Bertha Wellin var positiv till kvinnliga domare, trots att hon i grunden ansåg att beslutet om kvinnor på höga poster i staten förmodligen skulle inverka menligt på familjelivet.
Villkorad rösträtt
Kvinnors rättigheter var alltså fortfarande villkorade. Riksdagen hade kunnat göra historisk skillnad, den hade utan större prut kunnat välkomna kvinnor in i staten, jämlika med män. Med våra ögon, hundra år senare, ter det sig kanske självklart. Men det viktiga på 1920-talet var, som historikern Kjell Östberg har sammanfattat, att "kvinnor inte fick utöva makt över män – och män skulle inte behöva underordnas kvinnor".
I samband med att behörighetslagen trädde i kraft sommaren 1925 skapades en löneplan där kvinnors ersättningar konsekvent låg lägre än mäns. Att staten gjorde denna markering var viktigt och kom att få konsekvenser långt in i vår egen tid.
Elisabeth Tamm, som var den av de fem pionjärerna som satt kortast tid i riksdagen konkluderade "politiken är ett spel, avskuret från det verkliga livet". År 1923 övergav hon liberalerna i samband med att partiet splittrades i svallvågorna efter rusdrycksomröstningen. Året därpå lämnade hon andra kammaren. Men trots sin misstro mot politiken fortsatte hon att engagera sig i kommunala angelägenheter i Julita.
Medborgarskolan på Fogelstad
Tamms herrgård i Sörmland blev basen för den berömda Medborgarskolan på Fogelstad – en viktig institution vars tillblivelse hängde samman med kvinnors nya politiska status. För att kunna utöva de rättigheter och uppfylla de plikter som medborgarskapet innebar, krävdes det utbildning menade Tamm och kretsen kring henne – bland andra Kerstin Hesselgren.
Den första kursen hölls sommaren 1922, och under tre decennier efter det demokratiska genombrottet fick tusentals svenska kvinnor – lärare, husmödrar, fabriksarbetare, hemmadöttrar och konstnärer – lyssna till föreläsningar om historia och kommunalpolitik, psykologi och retorik på Fogelstad. De deltog i diskussioner och samvaro över klassgränserna, sjöng i kör och gymnastiserade.
Tamms herrgård i Sörmland blev basen för den berömda Medborgarskolan på Fogelstad.
För många blev det en omvälvande upplevelse. "Jag kom till Fogelstad som ett ingenting, och cyklade därifrån som en människa" lyder ett berömt citat från en deltagare.
I programbladet för den första kursen stod att läsa följande: "Det har utbildat sig en vana att man inom nämnder och kommittéer, liksom i landsting och kommunala styrelser sätta in enstaka kvinnor som en slags kvinnornas gisslan eller i eftergift för en härskande åskådning. Man nöjer sig med att ta in en kvinna på måfå för att uppfylla all rättfärdighet … För att kvinnorna skola kunna bryta igenom med sin uppfattning måste de vara, för det första: vuxna sin uppgift, för det andra: många".
Trots idogt arbete bland riksdagsledamöterna, kvinnoförbunden och lärarna på Fogelstad blev det alltså ingen anstormning av kvinnor till parlamentet. De första åren minskade till och med den kvinnliga numerären – först under beredskapsåren kom ett mindre genombrott till stånd.
Totalt 39 kvinnor i riksdagen
Fram till år 1945 tog totalt 39 kvinnor plats i riksdagens båda kamrar, 25 av dem var socialdemokrater.
"Kerstin den första" som Hesselgren kallades, var den av de fem banbrytarna som kom att sitta längst tid i riksdagen. I tolv år var hon ledamot av första kammaren, därefter valdes hon in i den andra – då för det nybildade Folkpartiet.
När Kerstin Hesselgren lämnade riksdagen 1944 var hon en nationell kändis, både i egenskap av politiker och som yrkesinspektris. De sexistiska skämt som hon tvingades att utstå i början av sin tid i riksdagen verkar efterhand ha klingat av.
Kvinnorna formade nya Sverige
Hesselgren, Tamm, Thüring, Östlund och Wellin var med om att forma det nya Sverige. Deras kamp för att politisera och professionalisera framför allt det sociala området fick stor betydelse för utvecklingen av den svenska välfärdsstaten. Under deras tid i riksdagen togs flera beslut som formellt gjorde Sverige till ett mer jämställt land.
Men praktik följer inte alltid efter principer, det var först när nästa våg av feminism rullade in, på 1960-talet, som en fördjupad diskussion om kvinnors och mäns värde, i hemmet och på arbetsplatsen, hamnade i fokus.
Anna Larsdotter är journalist och författare.
Publicerad i Populär Historia 9/2021
