De fem första kvinnorna i riksdagen

I september 1921 hölls det första riksdagsvalet där kvinnor både fick rösta och var valbara. I januari 1922 intog de första kvinnliga ledamöterna sina platser i riksdagen – en i första kammaren, fyra i den andra. De hälsades med orden: "Mina herrar!"

Den 10 januari 1922 intog de första kvinnorna sina platser i Sveriges riksdag, på Helgeandsholmen i Stockholm. Från vänster: Elisabeth Tamm, Kerstin Hesselgren, Agda Östlund, Nelly Thüring, Bertha Wellin.

© Riksdagsförvaltningen (4), TT Nyhetsbyrån

Det är den 10 januari 1922. För första gången ska kvinnor ta plats i den svenska riksdagen. Kerstin Hesselgren är ensam i första kammaren, inröstad av liberaler och socialdemokrater på ett mandat för Göteborg. Nu sitter hon där, en femtioårig kvinna i höghalsad blus, pastellfärgad scarf och kappa med pälskrage. Det långa håret är prydligt uppsatt i nacken.

Runt omkring henne 150 herrar, varav några helt säkert har gjort vad de har kunnat för att ingen kvinna skulle nå den plats som hon just har intagit. Men förändringarna går inte att hålla tillbaka längre. Tiden har länge varit mogen. Som sista land i Norden har Sverige nu tagit steget in i det moderna.

Kvinnor fick full politisk rösträtt

Ett år tidigare, den 26 januari 1921, tog riksdagen slutligen det bekräftande beslut som gav kvinnor full politisk rösträtt och valbarhet på samma villkor som män. På hösten samma år – för 100 år sedan – kunde svenska kvinnor för första gången rösta i ett riksdagsval. Fem kvinnor tog sig på så sätt genom nålsögat, fyra till andra kammaren och en till den första.

Nu tar talman Hugo Hamilton till orda och hälsar ledamöterna välkomna. Han poängterar att det är en anmärkningsvärd dag eftersom en kvinna för första gången har tagit plats "ibland oss". Hamilton, själv en hårdnackad motståndare till kvinnlig rösträtt, fortsätter:

"Jag ber att få hälsa henne välkommen och uttala den livliga förhoppningen, att hennes arbete här må bliva henne till tillfredsställelse och oss till gagn. Jag hoppas, att hon icke tager illa upp, om jag, åtminstone så länge hon är ensam i sitt slag i kammaren, fortfarande gentemot kammaren begagnar mig av den gamla titulaturen. Mina herrar! Jag ber att få tillönska Eder alla ett gott nytt år, goda arbetskrafter och ett gott arbetsresultat".

Ändå finns det en oro bland det manliga etablissemanget för vad som ska hända. Det märks om inte annat i skämten. När nu slussarna har öppnats kanske riksdagen inom kort enbart kommer att bestå av kvinnor, skojas det, måhända är första kammaren snart full av fruntimmer!

Förutom Carl Lindhagen då, vänstersocialisten, som är ökänd för att ivra för kvinnosaken mer högljutt än kvinnorna själva. Men ingen behöver oroa sig – det kommer att dröja ända till 1970 innan den kvinnliga representationen når upp till 15 procent. Knappt.

Vilka var då de fem som tog plats vid öppningssammanträdet i riksdagen 1922? Och vilka blev deras viktigaste frågor och debattämnen?

Elisabeth Tamm väckte uppståndelse med okonventionella metoder

Elisabeth Tamm (1880–1958) var godsägare på Fogelstad i Sörmland med lång erfarenhet från kommunalpolitiken. En lantbrukare som väckte viss uppståndelse för sina okonventionella metoder, där hon valde bort konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel och anställde kvinnliga förmän i ladugården. Senare skulle hon skriva boken Fred med jorden tillsammans med författaren och aktivisten Elin Wägner.

Tamm hade nått andra kammaren efter att ha förts fram på en kvinnlig spränglista. Det liberala partiet var dåligt på att ta vara på den kompetens som fanns i dess kvinnoförbund, Föreningen frisinnade kvinnor. Det var ju de liberala kvinnorna som hade utgjort själva stommen i rösträttsrörelsen och många hade stor erfarenhet av opinionsbildande arbete.

En lång rad namn nominerades inför det första valet hösten 1921, men samtliga placerades så långt ner på listorna att de inte blev valbara.

Kerstin Hesselgren drömde om läkaryrket

Kerstin Hesselgren (1872–1962), slutligen, var född i det patriarkala brukssamhället Hofors i Gästrikland, där hennes far var provinsialläkare. Doktorsbostaden låg i kanten av skogen vid brusande vatten och dess farstu var ständigt full av patienter som väntade på att bli undersökta av doktorn.

Länge var Kerstins dröm att själv bli läkare, men som så många flickor vid den här tiden ansågs hon "för klen" för att klara av så krävande studier och ett arbete som var både fysiskt och psykiskt ansträngande. Istället fick hon en traditionellt borgerlig kvinnlig uppfostran, med undervisning av en guvernant i hemmet, och sedan flickpension i Schweiz. Där vantrivdes hon och drabbades av svåra hälsoproblem med uppsvullna körtlar på halsen som orsakade mycket smärta och obehag.

Fruktade för sitt liv

Under en operation togs inte mindre än 42 körtlar bort, ett ingrepp där Hesselgren fruktade för sitt liv och som krävde en lång konvalescens. Det stora ärret efter operationen gjorde att hon livet igenom alltid gick klädd i höghalsat, och blev känd för sina vackra halsdukar och scarfar.

Omsider blev Kerstin Hesselgren en mycket välutbildad person. Hon tog, förmodligen som den sista i Sverige, examen som fältskär, vilket gav henne rätt att utföra ytliga operationer och även dra ut tänder. I London utbildade hon sig till Sveriges första kvinnliga yrkesinspektris. Det var en omvälvande upplevelse för henne att följa med de engelska inspektriserna ut på fältet för att kontrollera hur de nya arbetsskyddslagarna efterlevdes.

Förhållandena i fabrikerna var eländiga, med kyla och hetta, mörker och smuts och omänskligt långa arbetspass. Många arbetsgivare var ovilliga att släppa in dem, några blev rent rasande när kvinnor hade mage att dyka upp och ha synpunkter på hur de skötte sin verksamhet.

Nelly Thüring, som höll sitt jungfrutal i riksdagen, argumenterade inte för eller mot själva omröstningen, utan mot den åtföljande propån om könsmärkta röstsedlar. Mäns och kvinnors röster skulle räknas separat, var det tänkt.

Eftersom män i betydligt högre grad än kvinnor nyttjade alkohol var det viktigt att veta hur de röstade – kvinnorna skulle inte få vara med och bestämma om männens spritvanor. Detta trots att det ofta var de som fick ta konsekvenserna. (Att kvinnorna skulle rösta ja till ett förbud ansågs närmast självklart.)

"Är det inte här tydligt fastslaget" sa Thüring "att könen få olika värde, när det gäller denna samhällsangelägenhet? Men då ligger det väl också snubblande nära tillhands för oss kvinnor att antaga, att det kommer att bli på samma sätt vid andra frågors avgörande".

Det manliga motståndet

För Nelly Thüring var det manliga motståndet – det ständiga förhalandet – varken nytt eller oväntat, hon hade mött det under hela sin tid som kvinnoaktivist. Varje steg framåt som kvinnorörelsen tog, motades i det längsta bort med nya avledningar och nya argument som syftade till att motverka verkligt inflytande från kvinnornas sida.

Förfarandet blev inte mindre tydligt vid nästa fråga, den kanske viktigaste under de första riksdagsåren. Den handlade om kvinnors rätt till högre anställningar inom staten. Nu när de var medborgare i Sverige på samma villkor som män, var det väl självklart att de skulle kunna tillträda samma statliga ämbeten? Nej så enkelt var det inte.

Trots att frågan hade diskuterats i ett par decennier, och även utretts av en kommission, var farhågorna fortfarande många. Vissa riksdagsledamöter var oroliga för att kvinnor skulle rusa ut i arbetslivet, översvämma staten och lämna sina barn vind för våg. Andra såg en risk för att utbildade kvinnor skulle försvinna in i yrkeslivet och därmed försvåra för bildade män att gifta sig och få barn med en jämbördig partner.

Behörighetslagen

Kerstin Hesselgren menade att beslutet var självklart och enkelt, även rent formellt. Det enda ledamöterna behövde göra var att klubba igenom en ny lydelse i regeringsformen, där "Swenske Män" byttes ut mot "Swenska Män och Kvinnor" i paragrafen om vem som hade rätt till rikets "embeten och tjenster".

Istället debatterades frågan i oändlighet och baxades genom utredningar, betänkanden och omröstningar, innan beslutet till slut togs. Då skedde det genom ett tillägg till regeringsformen och en särskild lag som kallades behörighetslagen.

I den stadgades att kvinnor i princip hade rätt till högre statlig tjänst, men att en rad yrken skulle undantas, bland annat domare, diplomat, präst, polis, militär och gymnastiklärare vid realskola.

För många blev det en omvälvande upplevelse. "Jag kom till Fogelstad som ett ingenting, och cyklade därifrån som en människa" lyder ett berömt citat från en deltagare.

I programbladet för den första kursen stod att läsa följande: "Det har utbildat sig en vana att man inom nämnder och kommittéer, liksom i landsting och kommunala styrelser sätta in enstaka kvinnor som en slags kvinnornas gisslan eller i eftergift för en härskande åskådning. Man nöjer sig med att ta in en kvinna på måfå för att uppfylla all rättfärdighet … För att kvinnorna skola kunna bryta igenom med sin uppfattning måste de vara, för det första: vuxna sin uppgift, för det andra: många".

Trots idogt arbete bland riksdagsledamöterna, kvinnoförbunden och lärarna på Fogelstad blev det alltså ingen anstormning av kvinnor till parlamentet. De första åren minskade till och med den kvinnliga numerären – först under beredskapsåren kom ett mindre genombrott till stånd.

Totalt 39 kvinnor i riksdagen

Fram till år 1945 tog totalt 39 kvinnor plats i riksdagens båda kamrar, 25 av dem var socialdemokrater.

"Kerstin den första" som Hesselgren kallades, var den av de fem banbrytarna som kom att sitta längst tid i riksdagen. I tolv år var hon ledamot av första kammaren, därefter valdes hon in i den andra – då för det nybildade Folkpartiet.

När Kerstin Hesselgren lämnade riksdagen 1944 var hon en nationell kändis, både i egenskap av politiker och som yrkesinspektris. De sexistiska skämt som hon tvingades att utstå i början av sin tid i riksdagen verkar efterhand ha klingat av.

Kvinnorna formade nya Sverige

Hesselgren, Tamm, Thüring, Östlund och Wellin var med om att forma det nya Sverige. Deras kamp för att politisera och professionalisera framför allt det sociala området fick stor betydelse för utvecklingen av den svenska välfärdsstaten. Under deras tid i riksdagen togs flera beslut som formellt gjorde Sverige till ett mer jämställt land.

Men praktik följer inte alltid efter principer, det var först när nästa våg av feminism rullade in, på 1960-talet, som en fördjupad diskussion om kvinnors och mäns värde, i hemmet och på arbetsplatsen, hamnade i fokus.

Anna Larsdotter är journalist och författare.

Publicerad i Populär Historia 9/2021