Skandaldrottningen Marie-Antoinette

Maria Antonia Josepha Johanna von Habsburg-Lothringen av Österrike, mer känd under sitt franska tilltalsnamn Marie-Antoinette, föddes 2 november 1755 i Wien, som elfte barn till kejsarinnan Maria Teresia av Österrike. Hon avrättades den 16 oktober 1793 i Paris.

Marie-Antoinette var drottning av Frankrike från 1774 till 1792. 1770 gifte hon sig med kung Ludvig XVI av Frankrike.

Hon var den sista drottningen före den franska revolutionen. Den 21 januari 1793 avrättades Ludvig XVI. Den 10 mars infördes den revolutionära domstolen. Den 16 oktober avrättades Marie-Antoinette i giljotinen.

Född: 2 november 1755, Hofburg, Wien, Österrike
Död: 16 oktober 1793, Place de la Concorde, Paris, Frankrike
Barn: Marie Therese, Ludvig XVII, Ludvig Josef, Sophie
Make: Ludvig XVI av Frankrike (1770–1793)
Föräldrar: Maria Teresia av Österrike, Frans I
Begravd: 21 januari 1815, Klosterkyrkan Saint-Denis, Saint-Denis, Frankrike

Källorna visar att priset hon fick betala var högt. Under franska revolutionen utsattes hon för en förtalskampanj där budskapet var att Frankrikes drottning var sexmissbrukare, incestuös, lesbisk, äktenskapsbryterska och hade minst en älskare av olika kön och samhällsställning om dagen. Bilden spreds genom tusentals pamfletter och broschyrer.

I en av nidskrifterna beskrevs den franska kungafamiljen som ett menageri. ”Sanna revolutionärer” kunde här betrakta den i bur instängda besten ”Det Kvinnliga Kungliga Vetot”, ett monster, 33 år gammalt, storvuxet och rynkigt. Det var drottningen som livnärde sig på franska pengar och hoppades att få äta upp fransmännen en efter en. Gift med en impotent slashas hade hon haft orgier med sina hovdamer och ministrar på tredje och fjärde ståndets bekostnad, ägnat sig åt lyx och perversiteter i djurparken Trianon. Vidundret var ett missfoster, då hennes mor, österrikiska kejsarinnan Marie Theresia, låtit sig betäckas av en björn och gömt varelsen i sin garderob.

När Marie-Antoinette ställdes inför den revolutionära domstolen 1793 användes texterna ur nidskrifterna som bevismaterial. Germaine de Staël, en av tidens debattörer, menade att det revolutionära Frankrike dömde drottningen till döden på en myt, som arbetats upp av kvinno- och främlingsfientliga skrifter. Franska folket utsåg en syndabock för sitt lidande.

De Staëls inlägg hade många likheter med författaren Émile Zolas under Dreyfus-affären hundra år senare.

Hon förälskar sig i den svenske greven Axel von Fersen d y och bjuder honom på enkla måltider, purjolökssoppa från den egna lantgården och ost från sitt eget mejeri.

Hon sätter upp teaterpjäser och spelar själv gärna tjänsteflicka. Aningslös vill hon gärna spela den uppstudsiga Susannas roll i Beaumarchais succépjäs ”Figaros bröllop”. Hennes make, Ludvig XVI, blir upprörd och förbjuder pjäsen. Den är subversiv och ifrågasätter ståndsprivilegierna, det vore skandal att spela ett stycke revolutionär propaganda ute på Versailles, menar han.

Drottningen flirtar med de nya idéerna, men har aldrig läst vare sig Rousseau eller Voltaire. Upproret är personligt, hon förhör sig sällan om det politiska läget, inkapslad i en dröm om en helt annan värld, som skiljer sig avsevärt från fransmännens tankar om en bättre framtid.

I Paris jäser den sociala oron. Brödet kostar mer än vad en vanlig människa kan betala. Köldrekord och kruttorra somrar driver priserna i höjden. Fransmännen är uppeldade av de nya filosofiska idéerna om att även fattiga har rätt till ett lyckligt liv. I praktiken innebär det revolution.

Marie-Antoinettes äktenskap med Ludvig XVI är inte olyckligt, men det tar flera år innan det fullbordas. Kungens krångel med potensen inger dubbla känslor hos folket; något är allvarligt fel inte bara på majestätets kropp utan också på konungariket Frankrike. Det förra problemet åtgärdas dock och drottningen blir havande. Hon föder en kronprins och Frankrike jublar.

Bilden av kungen som en snäll och velig toffel blir starkare. Det verkliga skälet till det franska folkets lidande anses vara österrikiskan Marie-Antoinettes slöseri. Så här sjunger man i Paris:

”Med hans potens har det gått snett
Han kan ej mätta Antoinette
Sin nesa kan han fullt förstå
Ty alltför klen är hans pipett
Ja, knappast grövre än ett strå
Och alltid livlös, alltid mjuk
Den hänger slak under hans buk
Ack ja, hans stånd har gått i stå”

Marie-Antoinette isolerar sig på Trianon och ägnar sig åt spel och överdådiga fester. Kostnaderna för Frankrikes engagemang i nordamerikanska frihetskriget har gjort ett stort hål i finanserna. Landet är nära bankrutt och finansminister Jacques Necker varnar för följderna.

Marie-Antoinette drar ner på stallpersonal och kungens bröder halverar sina apanage. Drottningen av Frankrike vill gärna leva ett enkelt liv, men på sina villkor – kostallarna av vit marmor och specialiserad personal för allt i trädgården: en råttjägare, en mullvadsvakt, en koskötare kostar förmögenheter.

Den hårda vintern 1788 ligger isen på Seine i månader och inga mattransporter når fram till huvudstaden. Upplopp och konfrontationer hör till dagordningen, missnöjet med vanstyret är på kokpunkten.

Ryktet sprids att drottningen skickar franska pengar till sin bror i Österrike. Hon har genom en bulvan, kardinal Louis de Rohan, spenderat en förmögenhet på ett diamantsmycke i tungviktsklassen.

Skandalen är ett faktum; några år senare kommer kejsar Napoleon att hävda att franska revolutionen började med den så kallade halsbandsprocessen. Nu kallas Marie-Antoinette ”Fru Underskott” i nidskrifterna. I en satir klagar hon över huvudvärk av ”skriken från de små grodorna vid Seine”, det vill säga de demonstrerande parisarna.

Ludvig XVI kallar in generalständerna, som inte mötts på 175 år, för att försöka lösa finanskrisen. Genast publiceras en nidskrift som beskriver hur drottningen saboterar arbetet genom att öppna bordell i sin våning.

Propagandans centrum är vid Palais Royal, mittemot Tuilerierna i Paris, i det palats som tillhör den revolutionärt sinnade hertig Philippe d’Orleans, han som senare kommer att kalla sig Philippe Égalité (jämlikhet). Våren 1789 är kaféer och butiker i gallerierna proppfulla. Pamfletter och tidningar rycks ur försäljarnas händer och man läser högt för dem som inte kan.

Talarna står på borden och uppmanar det franska folket att kasta av sig oket från överklassen. Antalet trycksaker är enormt.

I en rapport hem till sin far om den begynnande revolutionen skriver greve Axel von Fersen:

”Allmänheten dränks av skrifter, broschyrer och pamfletter, ...och de flesta saknar innehåll eller är helt upproriska. Alla skriver, trycker och delar ut bladen och särskilt kvinnorna, ni vet att det är dom som bestämmer samtalstonen här och blandar sig i allt. De pratar bara om konstitutionen.”

Den som först reagerar mot den överdrivna mytbildningen om drottningen som nymfoman och prostituerad är Germaine de Staël. Hon är dotter till finansminister Necker och har gifts bort med den svenske ambassadören i Paris, Erik Holstein-de Staël. Hon tillhör en intellektuell elit som i grunden inte har mycket till övers för drottningens kotterier och lättsinne.

På svenska ambassaden håller Germaine de Staël sitt eget hov, till Gustav III:s förfäran. I hennes salong träffas representanter för tredje ståndet, advokater, jurister, läkare och borgare med radikala åsikter. De har en växande ekonomisk makt, men saknar politiskt inflytande, de önskar revolution och ett statsskick efter engelsk modell.

Germaine de Staël blir ögonvittne till de dramatiska höstdagarna 1789 när åttatusen kvinnor marscherar ut till Versailles för att öppna sädesförråden och få svar på ”frågorna” om statsskick och svält. På natten mördas kungaparets privata vakt.

Trötta och frusna efter en vaknatt kräver folkmassan att ”det kvinnliga monstret” visar sig, men utan barn och make. Drottningen går ensam ut på balkongen vid marmorgården. Kvinnan som har allt, öga mot öga med de allra fattigaste. Att ”den utländska skökan” har sådant mod skapar förvirring. Någon minuts tystnad infaller innan ropet börjar skalla: ”Kungaparet till Paris!”

De blir i praktiken fångar i Tuilerierna. Aristokratin flyr ut ur landet, Bastiljen har fallit, feodalherrarna har avsagt sig sina rättigheter och Nationalförsamlingens medlemmar arbetar dag och natt på att få fram en konstitution. Revolutionen har börjat och på kort tid ska ett nytt land byggas.

På första åskådarparkett sitter Germaine de Staël. En annan kvinnlig förkämpe, Olympe de Gouges, skriver ett tillägg till de mänskliga rättigheterna, om kvinnans rätt, och dedicerar skriften till drottningen.

Den som för Marie-Antoinette ut ur hennes fängelse blir Axel von Fersen. Nu finns ingen tid för romantik, en kontrarevolution planeras tillsammans med franska ministrar i exil. Gustav III utropar sig till Europas räddare och lovar att ställa upp med en här vid gränsen. Ett engagemang som också drottningen hoppas på. Hon slänger ut krokar åt kungens landsflyktiga bröder, åt de franska emigranterna och åt brodern i Österrike.

Flykten blir en katastrof, kungaparet återförs till Paris. Liberala och moderata krafter har försökt att medla mellan kungamakt och Nationalförsamling. Nu vaknar ett vansinnets vrede hos de radikala jakobinerna. Kungen har svikit sitt fosterland, och det är drottningen och hennes utländska kontakter som ligger bakom.

Hon avbildas i pamfletterna som en hök som sliter sönder deklarationen om de mänskliga rättigheterna med klorna. ”Bevis” för att drottningen bedriver otukt med sin son och har sexuella relationer med vakterna publiceras. Kungadömet avskaffas och varje misstanke om samröre med kontrarevolutionen leder till giljotinen.

Ludvig XVI (efter avsättningen med namnet Louis Capet) avrättas i januari 1793 och under det följande terrorväldet förs 80 personer om dagen till giljotinen, dömda på lösa grunder. Olympe de Gouges halshuggs samma år. Den 14 oktober ställs Marie-Antoinette, änkan Capet, inför rätta. I sorgdräkt för hon sin egen talan, men avvisar alla anklagelser om incest och sodomi med orden: ”Jag kan inte svara på sådana anklagelser, det är mot naturen att en moder skulle göra något sådant. Jag vädjar till alla mödrar i salen... ”

Germaine de Staël rycker in till drottningens försvar. Artikeln ”Reflexioner över processen mot drottningen” skrivs i exil. Inte ens den radikala diplomathustrun kan stanna i Paris. Hon kritiserar hårt kvinnohatet och främlingsfientligheten i anklagelserna.

Varför, frågar Germaine de Staël, blir en kvinna med talang för lätthet och sensualism utmålad som ett fnask och en dålig mor? Varför, fortsätter hon, skulle drottningen aktivt samarbeta med sin bror i Österrike och ”bringa det land i olycka, som hon själv regerar i och som bär hennes ära, lycka och krona”?

Det är inte drottningen som ruinerat landet, menar de Staël, det är det feodala systemet.

”Kvinnor i alla länder, ur alla samhällsklasser”, vädjar hon, ”Marie-Antoinettes öde innehåller allt som berör ert hjärta. Är ni lyckliga, goda mödrar, känsliga, hon har varit det också...”

Drottning Marie-Antoinette döms till döden och förs till giljotinen 16 oktober 1793. När hennes blödande huvud lyfts upp mot publiken skriker massan: ”Leve revolutionen, leve friheten!”

”Jag var för en revolution”, skriver madame de Staël, ”men inte för mord!” På Champ de Mars firas årsdagen av revolutionen med en sång som börjar: ”Jättarna måste kapas, de små göras större, alla lika långa, det är den sanna lyckan.”

1755 Maria Antonia föds i Wien som elfte barn till kejsarinnan Maria Teresia av Österrike.

1770 gifter sig Marie-Antoinette med Frankrikes kronprins Ludvig.

1774 Ludvig XV dör. Det nya unga kungaparet hyllas. Drottningens passion för smycken och kläder väcker anstöt. Ständiga besök i Paris på baler och operaföreställningar orsakar skvaller. Första mötet med Axel von Fersen.

1778 Första barnet, prinsessan Maria Teresia Charlotte, föds.

1780 Frankrike går in i det nordamerikanska frihetskriget. Axel von Fersen, 25 år gammal, deltar som adjutant åt en fransk general.

1781 Tronarvingen Louis Joseph föds.

1783 Gustav III besöker Versailles och deltar i Marie-Antoinettes »vita fest» på Trianon. Alla är klädda i vitt och illuminationer lyser upp hela parken.

Drottningen bjuder på supé i växthusen. Axel von Fersen är där och i den svenska delegationen finns också Erik Staël-von Holstein, sedermera gift med Germaine Necker, franske finansministerns dotter.

1785 Ytterligare en prins föds, Louis Charles. Han dör i fängelse tio år senare.

I juli utreds halsbandsaffären. Drottningen misstänks ha spenderat en förmögenhet på juveler genom en bulvan.

1785–87 Marie-Antoinette skapar ett privilegierat hovliv ute vid »Hameaun», den lilla bondby hon låtit bygga. Hovdamerna prinsessan Lamballe och hertiginnan de Polignac är favoriter. En liten teater uppförs och drottningen inreder ett speciellt rum åt Axel von Fersen.

1788 Nödår. Aristokratin börjar fly landet.

1789 Generalständerna samlas för första gången på 175 år med anledning av svälten och rikets finanser. Kronprinsen dör. Finansminister Necker, en av få som arbetar med att återställa ekonomin, avskedas. Delar av kungafamiljen flyr och bildar motståndsgrupper utanför Frankrikes gränser. Necker återinsätts som minister och hans dotter, gift med svenske ambassadören i Paris, håller revolutionär salong på ambassaden.

I juni samlas Tredje ståndet på nytt i Paris och svär Bollhuseden – att inte skiljas åt förrän de skapat en ny konstitution. Deklarationen om de mänskliga rättigheterna antas. Den 14 juli faller Bastiljen. I augusti avsäger sig adelsmännen sina feodala rättigheter.

I oktober marscherar åttatusen kvinnor ut till Versailles för att föra kungaparet till Paris. Kungafamiljen installeras i Tuilerierna, palatset vid Seine. Den 2 november dras kyrkans gods in som nationalegendom.

1791 Flykten till Varennes. Axel von Fersen organiserar ett försök att föra kungaparet över gränsen och förenas med de kontrarevolutionära krafterna. De blir igenkända och återförs till Paris. Den 10 augusti invaderar massan Tuilerierna. Blodig kamp mellan livgardet och folket.

1792 Kungaparet flyttas av säkerhetsskäl till Templet. I september mördas 1 200 fångar, misstänkta för kontrarevolutionär verksamhet av en uppretad folkmassa. En av drottningens hovdamer, prinsessan Lamballe, mördas och hennes huvud bärs på en pik utanför Marie-Antoinettes fönster. Den 22 september avskaffas monarkin och Frankrike blir republik.

I november hittas järnskåpet där det finns skriftliga bevis för att Ludvig XVI och Marie-Antoinette har kontakter med utlandet.

1793 Den 21 januari avrättas Ludvig XVI. Den 10 mars införs den revolutionära domstolen. I augusti separeras Marie-Antoinette från sina barn och placeras i ett nytt fängelse. Den 16 oktober avrättas Marie-Antoinette i giljotinen.

Publicerad i Populär Historia 9/2006