Kvinnorna bakom Marie-Antoinette

År 1770 anlände den 15-åriga Marie-Antoinette till Versailles. Från första början blev den unga kvinnan, Frankrikes första dam, betraktad med skepsis. Fram till att hon klev upp på schavotten i Paris 1793 skulle hon fortsätta att vara ömsom beundrad, ömsom hatad.

Folket grundade sin uppfattning om ”österrikiskan” – detta blev den blivande drottningens öknamn – på de bilder och pamfletter av henne som spreds. För Marie-Antoinette, som i praktiken saknade reell makt, var stil ett sätt att hävda auktoritet – en stil som fick betydande genomslag, på gott och ont. Drottningens image bidrog till såväl hennes uppgång som hennes fall.

Designers med makt

De som skapade hennes kläder och målade hennes porträtt hade med andra ord stort inflytande. Bakom Marie-Antoinettes framtoning stod hennes favoritdesigner Rose Bertin och hovmålare Élisabeth Vigée-Le Brun. Båda skaffade sig positioner som få kvinnor kunde drömma om på 1700-talet.

Rose Bertin (1747–1813) växte upp i Picardie i norra Frankrike. Pappan hade en lägre rang inom det militära och mamman jobbade som sjuksköterska.

När Rose Bertin var sju år gammal dog fadern och flickan tvingades kort därpå ut i arbetslivet. Vid sexton års ålder beslöt sig Rose Bertin för att söka lyckan i Paris. Där fascinerades hon av kvinnorna som under 1760-talet börjat ta plats på modescenen.

Sidenband och strutsfjädrar

De så kallade Merchandes de modes var varken sömmerskor eller skräddare – för dessa yrken krävdes särskilda tillstånd – utan en slags stylister i 1700-talstappning! I deras boutiquer anpassades klänningar och salufördes sidenband, strutsfjädrar och andra modedetaljer tillsammans med det viktigaste av allt: kreatörernas utsökta känsla för de senaste trenderna!

Upptäckt av hertiginnan

Rose Bertins första jobb i Paris var som biträde i just en sådan exklusiv butik. Hon blev upplärd av ägaren, visade prov på ambition, talang och social kompetens, och fick så småningom ta över kunder och började göra sig ett namn.

På så vis fick Frankrikes rikaste arvtagerska, Marie-Adélaïde de Bourbon, nys om henne och gav Rose Bertin det ärofyllda uppdraget att ordna hennes bröllopsutstyrsel inför giftermålet med den franske prinsen och hertigen av Chartres, Louis Philippe d’Orleans (kusin till den blivande Ludvig XVI).

Några år senare, 1772, gick hertiginnan in som investerare så att Rose Bertin kunde öppna en egen boutique, Grand Mogul, på Rue de Saint-Honoré i Paris. Denna låg centralt, bara ett stenkast från hertigparets bostad och Parisoperan, vilket innebar stora möjligheter att attrahera förmögna kunder ur societeten.

Rose Bertin marknadsförde sig med stora skyltfönster, en inredning som imponerade på kundkretsen, och ovanligt många butiksbiträden. 1774 hade Grand Mogul etablerat sig som Paris modecentrum.

Talangfull målare

Att Élisabeth Vigée (1755–1842) ägde en särskild talang upptäckte hennes far, som var konstnär, redan när hon var barn. Hon fick sina första målerilektioner i hemmet i Paris av faderns konstnärsvänner. Men när Élisabeth var tolv år gammal dog fadern. För familjen innebar dödsfallet en ekonomisk katastrof. ”Min far lämnade oss utan ett öre”, skrev Vigée-Le Brun senare i sina memoarer. För att få ekonomin att gå ihop började hon sälja porträtt och hittade kunder bland människor som var ute efter konstnärlig kvalitet till ett lågt pris.

Efter en tid gifte modern om sig med en förmögen juvelerare och 1768 flyttade familjen till Rue Saint-Honoré i hjärtat av det fashionabla Paris. Här kunde Élisabeth Vigée under uppväxten betrakta hertiginnan av Chartres under hennes promenader i Palais Royals trädgård.

Ryktet om hennes talang spred sig snabbt

Hertiginnan skulle komma att ”upptäcka” Vigée på samma sätt som hon ”upptäckte” Rose Bertin. Efter att ha sett ett porträtt skickade Marie-Adélaïde de Bourbon efter den unga konstnärinnan för att låta sig bli avporträtterad. ”Angenämt nog berättade hon för sina vänner om min talang”, skrev Vigée-Le Brun senare.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Élisabeth Vigée lyckades i Paris konstvärld. Men hennes enorma popularitet ledde till att hennes ateljé stängdes – myndigheterna fick nys om att hon saknade tillstånd för den. Men med ett etablerat kontaktnät i konstvärlden och ett stundande äktenskap med den dubbelt äldre konsthandlaren Jean-Baptiste Le Brun blev embargot endast kortvarigt – snart fick Vigée-Le Brun de tillstånd som behövdes.

Knöt inflytelserika kvinnor tills sig

Hennes talang, personliga charm och strategiska val gjorde henne till en otippad stjärna i 1700-talets patriarkala konstvärld. Genom att knyta ett gäng inflytelserika kvinnliga mecenater till sig, och måla porträtt som fick dem att framstå som snyggare, moderiktigare och mäktigare än i verkligheten, var det bara en tidsfråga innan den imagehungriga drottning Marie-Antoinette skulle få upp ögonen för henne.

När hertiginnan av Chartres, efter att ha fött en son i oktober 1773, skulle fira den nyföddes ankomst inrymde den höga frisyren ”inte bara hennes afrikanska page och hennes papegoja, utan också en amma sittande i en fåtölj med en nyfödd bebis mot sitt bröst”.

Detta var Rose Bertins senaste uppfinning: en pouf – det vill säga en konstruktion bestående av vajrar, tyg, gasväv, tagel och en slags mjölsmet. Kreationen täcktes med bärarens egna lockar och ett lager puder och dekorerades i syfte att uttrycka en känsla eller för att uppmärksamma en viktig händelse.

Marie-Antoinette var den perfekta kunden

År 1774 utropades Marie-Antoinette till drottning av Frankrike och var i behov av att hävda sin status Efter­som en pouf fungerade som en mobil anslagstavla blev den snabbt en favorit hos drottningen och under 1770-talet beställde hon mängder av sådana av Bertin.

Den kanske mest minnesvärda skapelsen innefattade en kopia av en fransk fregatt som vunnit ett sjöslag mot britterna i amerikanska frihetskriget. Marie-Antoinette var den perfekta kunden för Rose Bertin. Drottningen krävde inte exklusivitet från sina hovleverantörer, utan ville göra det lätt för eliten att ta efter och sprida hennes stil (och därmed erkänna hennes inflytande).

Bertin var inte sen att utnyttja detta – enligt utsagor brukade hon sälja kreationer till kunderna med motiveringen att de var ett resultat av ”det senaste samarbetet med hennes majestät”. Bertins miniatyr-modedockor, som skickades till avlägsna kunder för att sälja in nya stilar, kom dessutom allt mer att likna Marie-Antoinette.Runt om i Frankrike började Bertin bli känd som ”modeministern”.

Porträtt av drottningen på topp

Élisabeth Vigée-Le Brun målade sitt första porträtt av drottningen år 1779; den jämngamla Marie-Antoinette stod på höjden av sina glansdagar i fråga om ungdom och skönhet. De kommande tio åren var Vigée-Le Brun drottningens favorit och blev inslussad i den mansdominerade franska konstakademien, Académie Royale de Peinture et de Sculpture, där kvinnor annars sällan kom innanför dörren annat än som modeller.

Likt dagens modefotografer arbetade Vigée Le-Brun med att förstärka intrycket av Marie-Antoinettes stil genom poser, rekvisita, färgsättning och skuggor. I 1700-talets Versailles var kläder nära sammankopplade med identitet. Utsidan sade allt om insidan, vilket hovmålaren såväl som drottningen var fullt medvetna om.

Bilder på drottningen spreds långt utanför Versailles

De officiella porträtten av Marie-Antoinette låg till grund för andra bilder av drottningen som fick betydligt vidare spridning. Ofta gjordes både exklusiva kopior i olja och billigare koppar- och träsnitt som publicerades i massproducerade pamfletter, böcker och tidningar. På så sätt nådde drottningens ”stilpolitik” långt utanför Versailles.

Marie-Antoinette hade med hjälp av Bertin och Vigée-Le Brun blivit Frankrikes, om inte hela världens, mesta kvinna à la mode. När kejsarinnan Maria Teresia fick höra om sin dotters modefixering varnade hon henne för att hon var ”på väg rakt mot en avgrund”. Och moderns oro var befogad – Marie-Antoinettes stil och klädsel var en perfekt måltavla för kritiker och revolutionärer.

Marie-Antoinette nya image

Enligt författaren och historikern Hector Fleischmann (1882–1913), samlare av Marie-Antoinette-karikatyrer, började attackerna mot drottningen 1775. Motiven? De löjligt höga frisyrerna! Marie-Antoinettes team svarade på kritiken med en ny image som var inspirerad av filosofen Rousseaus tankar om ett naturligt tillstånd för människan där livet var okomplicerat och jämlikt.

Rose Bertin lanserade en vit, löst åtsittande muslinklänning med tillhörande halmhatt och Vigée-Le Brun porträtterade drottningen iförd den nya stassen i en avslappnad miljö.

Lyxkreationer sågs som slöseri

Men att använda kläder och accessoarer för att förbättra Marie-Antoinettes framtoning visade sig vara problematiskt. Frankrikes ekonomi var katastrofal och drottningens modeexcesser ledde till anklagelser om slöseri.

Efter den så kallade halsbandsprocessen 1785, där Marie-Antoinette grundlöst beskylldes för att ha införskaffat ett dyrbart diamanthalsband utan att betala för det, fick hon ett nytt öknamn: fru Bankrutt.

Umgicks med en exklusiv krets av vänner

Drottningens nya ”naturliga” stil stack även i ögonen på eliten, om än av helt andra skäl. Den lediga klädseln användes på Petit Trianon, drottningens lilla lustslott (även det Rousseau-inspirerat) i Versailles slottsträdgård. Här umgicks hon med en exklusiv krets av vänner – däribland Rose Bertin och Élisabeth Vigée-Le Brun – som hon själv hade valt ut oberoende av rang, börd och hovetikett.

Personlig inbjudan krävdes för att få tillträde, vilket gjorde Marie-Antoinette impopulär bland aristokrater i de egna leden.

Slottet fick öknamnet ”Lilla Wien” och enligt skvallerpressen härjade ”den tyska lasten”, vilket betydde lesbiskhet, fritt där.Drottningens löst sittande muslinklänning ledde också till sexuella anspelningar. På Parissalongen 1786 ”missade inte elakt folk tillfället att anmärka att drottningen hade blivit porträtterad i sitt nattlinne”, enligt Vigée-Le Brun.

Kopplingen till sängkammaren inspirerade till pornografiska bilder och pamfletter där man framhöll att plagget var specialdesignat för att göra det enklare (för bland annat Rose Bertin) att tillfredsställa drottningens ohämmade sexuella aptit.

Drottningens kläder angreps

När revolutionärerna tog sig in i Marie-Antoinettes sviter på Versailles i juli 1789 var det hennes klädesplagg som attackerades. De representerade själva essensen av det man avskydde hos ”österrikiskan”: överflöd och makt. Genom att erövra de symboliska plaggen hävde sig folket över den absoluta monarkin. Tiderna hade förändrats.

I oktober 1789, samma vecka som kungafamiljen förflyttades till Tuilerierna i Paris, flydde Élisabeth Vigée-Le Brun Frankrike. Det visade sig att hon var efterfrågad runt om i Europa. I Sankt Petersburg porträtterade hon tsarfamiljen.

Hon reste till Italien, Storbritannien och Österrike – platser där det fortfarande var lönsamt att föreviga aristokrater. Hon skulle inte återvända till Paris förrän 1802 och då med en ansenlig förmögenhet i bagaget.

Bertin stannade till slutet

Rose Bertin fortsatte att arbeta för drottningen fram till slutet. Den 21 januari 1793, bara några timmar efter att Ludvig XVI hade avrättats, skickade Marie-Antoinette sin sista beställning till Bertin från fängelsecellen.

Ett kvitto daterat fem dagar senare vittnar om ordern: två änkehättor, tre sjalar, två par skinnhandskar, ett par silkeshandskar och en solfjäder – allt i svart.

Dog fattig och bortglömd

I oktober samma år var det Marie-Antoinettes tur att själv kliva upp på schavotten. Rose Bertin hade då redan flytt till London.

Hon återvände till Paris tre år senare. Då var de gamla kunderna avrättade, i landsflykt eller kloka nog att distansera sig från l’ancien régime, den gamla regimen.

Kvinnan som blev Frankrikes första berömda modedesigner dog 1813, fattig och bortglömd. Den nya tiden krävde nya stilideal som skulle dikteras av män ända fram till 1900-talet.

Publicerad i Populär Historia 11/2014