Axel von Fersen och flykten från Paris

Juni månad 1791 i franska revolutionens Paris hade varit växlande kylig, regnig och vacker. Det var nu måndagen den 20 juni och klockan sex på kvällen hade vår internationellt kände äventyrare Axel von Fersen d y (1755–1810) lämnat det franska kungaparet, som han besökt nästan varje dag. Inget tydde på något märkligt denna kväll. Men det var sista timmarna före kungaparets flykt.

Den hade länge varit på tal både vid hovet och ryktesvägen i övriga Paris. Från början hade man tänkt att ta sig ut ur den oroliga och revolutionära huvudstaden till en annan plats inom Frankrike, men 1791 började man planera för flykt till utlandet för att med både inhemskt stöd och hjälp från andra stater stärka kungamakten.

Egentligen trodde man väl inte i början att det också kunde bli fara för familjens personliga säkerhet, men läget försämrades steg för steg tills man våren och sommaren 1791 fann situationen outhärdlig.

I den lilla skaran förtrogna blev Axel von Fersen snart en centralgestalt; han hade både fått drottningens kärlek och Ludvig XVI:s förtroende. Efter flera uppskov blev den 20 juni 1791 dagen för flykten.

Gustav III:s personlige minister

Ryktet hade vingar i Paris. Kungafamiljen bevakades noga av revolutionsledningen även denna dag. Så sent som kvart över elva på flyktkvällen lät nationalgardets chef sin vagn göra två svep kring Tuilerierna för att kontrollera läget och ryktena – det skedde samtidigt som kungabarnen sömndruckna började föras ner till den väntande vagnen.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Fersen, som visste att marginalerna var små, hade sedan länge förberett allt. Han kunde utan misstankar besöka Tuilerierna nästan varje dag: han var Gustav III:s personlige minister hos franske kungen.

Detta svängrum hade han utnyttjat väl under den parisiska våren och försommaren: han hade köpt och hyrt hästar och vagnar, samt gjort allehanda ekonomiska förberedelser. När han lämnade slottet på kvällen den 20 juni hoppades han att allt skulle räcka, men nervositeten var påtaglig; ”drottningen grät mycket”, skrev han i sin dagbok.

Axel von Fersen på kuskbocken

Kungaparet gick till sängs som vanligt och alla höll lägsta möjliga profil. Strax före midnatt började allt hända. Barnen rycktes ur sömnen, kläddes (den lille prinsen fick i hastigheten flickkläder) och fördes ner till vagnen.

Drottningen kom därefter och sist kungen, alla med sin handplockade livvakt. En kusk väntade – det var den förklädde Fersen, och han förde familjen till resvagnen en bit bort.

Så körde man en halv timma till Bondy, där sex posthästar spändes för, och långfärden började. Nu lämnade Fersen sällskapet och red själv enligt Ludvig XVI:s order till Bryssel för andra förberedelser. Vagnen rullade genom nattmörkret mot belgiska gränsen.

Tisdagsmorgonen den 21 juni vaknade Paris till snar förvirring; redan klockan åtta kom ryktet ut att kungaparet flytt. Hur det hela slutade är väl känt: när flyktvagnen hunnit till Varennes nära gränsen, blev sällskapet igenkänt, överrumplat och återfört till Paris. Där skulle kungafamiljen senare få plikta med livet.

Läckor i Tuilerierna

Eftervärlden har kritiserat det mesta kring fiaskot. Sannolikt var det (som man i dag tycks anse) en kombination av omständigheter bakom misslyckandet, även mänskliga. Att täta alla läckor i Tuilerierna, där ungefär två tusen människor vistades, var inte lätt. Soldaterna längs färdvägen var inte till någon nytta – tvärtom – demoraliserade och opålitliga som de var.

Kanske hade familjen ändå klarat sig om livvakterna och den svage kungen visat lite handlingskraft och initiativförmåga i Varennes. Fersens ursprungliga idé att dela upp familjen i två delar och skicka dem olika vägar till gränsen var nog inte så dum, men Ludvig XVI ville inte vara med om det.

För Axel von Fersen var detta hans livs stora tragedi. Till Gustav III skrev han ett brev som börjar ”Allt har misslyckats”. Ett liknande brev fick fadern, Axel von Fersen d ä.

Fersen lynchades

Men ytterligare en tragedi väntade på Fersen, och det verkar nästan finnas någon talmystik över de båda händelserna. Den 20 juni 1791 satsade han allt i Paris – exakt 19 år senare, den 20 juni 1810, utspelades hans egen tragiska slutakt i Stockholm i det bekanta ”fersenska mordet”, då han slets ur sin vagn och dödades av en folkmassa i Gamla Stan när han som riksmarskalk följde stoftet av den döde tronföljaren Karl August. Svensk historias värsta lynchningsskandal!

Man kan fundera lite kring vårt historiska källmaterials nyckfullhet. Om båda dessa 20 juni-händelser har vi mängder av dokument. Inte minst rättegångshandlingarna låter oss följa händelseutvecklingen in i minsta detalj. Från flykten till Varennes har vi till och med kvitton på ekonomiska utlägg, köp av hästar och andra liknande papper kvar i Fersens eget arkiv.

Men vad som saknas i båda fallen är dokument om de verkliga väsentligheter vi skulle vilja veta mer om. Vad låg till exempel bakom fersenska mordet: var det bara ett pöbelupplopp som spårade ur till följd av de utkommenderade soldaternas slapphet och deras högre befäls inkompetens? Eller var det i själva verket politiska konspirationer från högsta håll, vilket flera forskare menar? Sådana papper tycks man få leta förgäves efter.

Breven brändes

Och hur var det egentligen med Fersen och drottning Marie Antoinette: hur långt kunde deras uppenbara kärlek gå? Här har en del trott på mera romanartade konstruktioner medan andra hänvisat till svårigheterna för de båda att ta sig över den mur som den synnerligen stränga franska hovetiketten reste.

Inte blir det lättare för eftervärlden, när de bådas tidigare korrespondens nog förstörts före flykten 1791; det mesta som därefter fanns kvar brändes senare. Breven har väl innehållit något, eftersom man valde denna utväg. Men huvudskälet anses ändå ha varit familjens långvariga rädsla efter fersenska mordet.

Ändå kan också bevarade bagatelldokument som kvitton på köpta eller hyrda hästar – inte märkligare än att hyra en bil i dag – för ett ögonblick öppna perspektiven mot världshistorisk dramatik.

Publicerad i Populär Historia 5/1998