Karin Månsdotter är en av få svenska drottningar utan kungliga eller adliga anor. Denna målning av okänd konstnär har förknippats med henne, men det råder osäkerhet kring porträttet.

© Bridgeman/IBL

Karin Månsdotter – pigan som tog chansen

I sagans värld är mannen av börd som möter kvinnan av folket ett populärt tema. I Vasatidens Sverige fanns dock inget sagoskimrande över Erik XIV:s och Karin Månsdotters giftermål 1568. Berättelsen om den ofrälse kvinnans upphöjelse blev samtidigt den om hennes och Eriks fall.

29 september 2018 av Karin Tegenborg Falkdalen

Karin Månsdotter trädde för första gången in genom portarna till Stockholms slott – och den svenska historien – i början av år 1565. Hon hade då precis fyllt 14 år. Hennes föräldrar hette Måns och Ingrid och härstammade från Uppland. De hade flyttat till Stockholm där fadern fått arbete som stockeknekt (fångvaktare) och det var också här Karin föddes i november 1550.

Karin fick tidigt tjänst hos musikern och värdshusägaren Gert Cantor, som ofta kallades till slottet för att spela. Det var förmodligen där som kungen, Erik XIV, fick upp ögonen för den unga värdshuspigan. Uppenbarligen tyckte han om det han såg för Karin fick en plats i den yngsta prinsessan Elisabets uppvaktning. Hennes uppgift var officiellt att ta hand om Eriks utomäktenskapliga dotter Virginia, men egentligen var det för att bli kungens älskarinna som hon tagits till hovet. 

För att Karin, med sin enkla bakgrund, skulle passa in i miljön fick hon lära sig att läsa och skriva, sy och brodera samt undervisades i vett och etikett. Säkert fick hon en del goda råd – och lärde sig också med tiden – hur hon skulle manövrera i det politiska spelet.

Johan III satt fängslad och krig pågick

När Karin anlände till hovet satt hertig Johan (III) och hans hustru Katarina Jagellonica sedan ett par år tillbaka fängslade på Gripsholms slott. Johan hade genom sitt giftermål med den polska prinsessan utmanat Eriks politiska planer och familjekonflikten var därmed ett faktum. Johans systrar (Eriks halvsystrar) ställde sig på hertigparets sida och verkade på olika sätt för deras frigivning.

Likaså gjorde flera av kungafamiljens högadliga fränder – det var åtminstone kungen övertygad om. Dessutom pågick det nordiska sjuårskriget som innebar stora påfrestningar på riket. Relationerna mellan kungen och hans adliga befälhavare blev alltmer spända.

Det var här, på slottet Tre kronor i Stockholm, som Karin Månsdotter och Erik XIV träffades.

Erik XIV fick nobben av utländska kungahus

Erik var 31 år och fortfarande ogift när Karin gjorde sin debut vid hovet. Han hade under flera års tid förgäves förhandlat om äktenskap med utländska furstinnor, bland andra de regerande drottningarna Elisabet I av England och Maria Stuart av Skottland. Utan framgång hade han också fört diskussioner med tyska furstehus.

Förhandlingar som aldrig ledde någon vart ökade givetvis kungens frustration. Han misstänkte att den svenska högadeln, som han haft ett problematiskt förhållande till alltsedan trontillträdet, ville hindra honom från att skaffa legitima arvingar. 

När han med tiden fick rådet att gifta sig med en svensk högadlig kvinna ökade hans misstro. Erik, som på sin mors sida var släkt med tyska anrika furstehus, ansåg att hans fars, Gustav Vasas, två äktenskap med Margareta Leijonhufvud och Katarina Stenbock skapat tillräckligt många släktband mellan kungafamiljen och adeln.

Karin Månsdotter får starkare ställning

Samtidigt som positionerna blev alltmer låsta i den pågående maktkampen kan vi se hur Karin Månsdotter gick från att vara en bland flera i kungens »frillohop«, som älskarinnorna benämndes vid hovet, till att göra större avtryck i Eriks liv. Uppenbarligen hade hon inte bara väckt hans passion utan också vunnit hans förtroende. 

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Hovets räkenskaper ger en bild av hennes starkare ställning. Karin fick bland annat en egen uppvaktning, som med tiden blev allt större, hon kunde kvittera ut dyrbara tyger till nya dräkter och beställde ofta upp kannor med rhenskt vin till sina rum på slottet. Hon följde Erik på hans resor samt befann sig vid hans sida under gästabuden. Hon blev en person att räkna med i kungens närmaste krets.

Men Erik hade fortfarande siktet inställt på ett utländskt giftemål. Kvar på hans önskelista fanns Renata av Lothringen. Hon var dotterdotter till den avsatte danske unionsmonarken, Kristian II. 

Hennes arvsanspråk på den danska tronen och goda politiska kontakter via sin mor hoppades Erik kunna omvandla till ett förbund mot den nu regerande kungen Fredrik II som tillhörde en annan släktgren av den danska kungafamiljen.

Georg von Rosens historiemålning från 1871 visar hur Karin Månsdotter försöker rädda Erik XIV från Jöran Perssons dåliga inflytande.

© IBL bildbyrå

Sigismund blev legitim arvtagare

Sommaren 1566 blev kungens bror Johan och hans svägerska Katarina Jagellonica föräldrar till sonen Sigismund. Johan satt fortfarande fängslad men han hade nu en legitim arvtagare. Samtidigt hade Erik ännu inte ens lyckats gifta sig ståndsmässigt. Kungen var med andra ord i stort behov av såväl en drottning vid sin sida som en utrikespolitisk allians.

När även förhandlingarna med Lothringen verkade rinna ut i sanden blev Erik övertygad om att det pågick en högadlig konspiration mot honom. Under våren 1567 lät han således fängsla flera ledande adelsmän för förräderi, bland andra medlemmar av Stureätten. Karin befann sig vid denna tid tillsammans med Erik, först på Svartsjö slott, där förhören pågick, och därefter i Uppsala där kungen sammankallat en riksdag.

Märta Eriksdotter vädjade till Karin

Karin Månsdotter blev nu kontaktad av en av rikets främsta fruar, Märta Eriksdotter (Leijonhufvud), som var gift med Svante och mor till Erik och Nils Sture. Hon hade tidigare försökt få träffa både Erik och Karin, men blivit hindrad på kungens befallning. Hon skickade därför brev istället. 

Fru Märta hade en viss vana att föra fram sina ärenden till Sveriges kung via kvinnan vid hans sida – det hade hon gjort redan när hennes syster Margareta Leijonhufvud var drottning. Men då hade det rört frågor om skattelättnader och förläningar, nu handlade det om liv och död. Märtas brev ger en god bild av vad man förväntade sig av en kvinna vid en makthavares sida, även om hon var ofrälse.

I hovets närhet hade man lagt märke till att Karin hade ett välgörande och lugnande inflytande på Erik. Hon verkar ha försökt hjälpa till med vad hon kunde, och även varnat personer som väckt kungens vrede så att de kunde hålla sig undan tills det värsta dragit förbi. 

Märta hoppades nu att »käre Karin ville göra så väl och vara den bäste hjälpare«. Hon blev ombedd att vara en »god mäklare« och vädja till Erik om att visa nåd och att inte lyssna till allt ont som sades om hennes man och söner.

Sturemorden i Uppsala 1567 inleddes med att Nils Svantesson Sture stacks ner av Erik XIV och hans knektar.

© Jonas Wikborg

Erik XIV befallde Sturemorden

Vilka möjligheter Karin hade att påverka Erik kan vi inte säkert veta. Han var nu alltmer psykiskt pressad av det tillspetsade läget. Men Karin sände i alla fall ett bud efter Märta för att meddela henne att Erik lovat att inget ont skulle ske med hennes familj.

Redan samma dag, den 24 maj 1567, tog dock historien en annan väg. Det visade sig att även Karin stod maktlös när Erik drabbades av en psykisk kollaps vilket ledde till Sturemorden. Märta Leijonhufvud miste både man och söner.

Tidigare forskning har framfört teorier om att Erik XIV led av schizofreni eller var psykopat med paranoida drag. I samtida forskning lyfter man snarare fram att kungen hösten 1566 drabbades av en depression som en följd av den starka press han var utsatt för och att denna utmynnade i hans psykiska sammanbrott i samband med Sturemorden.

Karin deltog själv i sökandet efter Erik som lämnat Uppsala efter dådet och hon var med när han återfanns. Hon fick ännu en gång använda sig av sin förmåga att lugna den förvirrade kungen.

Senare samma sommar drog sig paret tillbaka till Svartsjö slott. Karin väntade nu parets andra barn (i oktober 1566 hade hon fått dottern Sigrid) och både hennes och barnens framtid hängde på att Erik kunde återta ledningen av regeringen.

Karin var också delaktig när man under hösten försökte få till en försoning mellan de kungliga bröderna. I Eriks dagboksanteckningar kan vi följa hur Karin tog aktiv del i hans tillfrisknande, och att hon fick god användning av sitt tålamod, men också att hon inte tvekade att hävda sin vilja gentemot honom.

Erik och Karin gifte sig i hemlighet 

Sommaren 1567 hade hon under en hemlig ceremoni blivit kungens lagvigda hustru – ett faktum som bara var känt i en mindre krets. Erik hade vid flera tillfällen under sin regering avkrävt både riksråd och ständer löfte om att det var upp till honom som kung att bestämma vem som skulle bli hans hustru oavsett hennes bakgrund. Men att det skulle innebära att en enkel knektdotter blev drottning var det ingen som hade räknat med.

Karin Månsdotter och Erik XIV på Stortorget i Stockholm. Målning av Julius Kronberg från 1873.

© IBL Bildbyrå

Det var i början av året, i samband med uppgörelsen med högadeln, som Erik på allvar börjat planera för att gifta sig med Karin. Giftermålet blev hans svar på hur kungafamiljens adliga fränder skött sina åtaganden mot honom, men självfallet även att Karin blivit en viktig person i hans liv.

Blev offentligt vid julfirandet

I december 1567 hade Erik återhämtat sig så pass att han var redo att återta regeringsmakten, som skötts av ett par riksråd under hösten. I sin dagbok berättar han hur han under julfirandet förde Karin, som då var höggravid, till bordet »och gav tillkänna, att jag med henne ingått ett lagligt äktenskap. Alla gästerna gillade det, och ärkebiskopen erkände, att vi längesedan ingått ett sådant äktenskap.«

Men kungens konstaterande stämmer inte. Mycket möjligt är att parets gäster på Svartsjö uttryckte gillande över att de gift sig – förmodligen vågade de inte heller uttrycka en annan uppfattning. Men nyheten bemöttes, milt uttryckt, med stor skepsis av kungens syskon och deras högadliga fränder. Efter Sturemorden var förtroendet förbrukat mellan kungen och högadeln även om Erik försonats med de drabbades familjer.

Riksrådet bekräftade äktenskapet med Karin

Och nu hade kungen upphöjt en soldatdotter till drottning men ratat högborna prinsessor och adliga jungfrur. I kretsen runt hertig Johan var man inte nådig i sin syn på kungens äktenskap. Dorothea, en av Katarina Jagellonicas tjänare, skrev:

»Redan förut var han något rubbad till förståndet, nu är han det helt och hållet, och därtill har hans hustru förhjälpt honom. Eders Höghet har väl hört, att denne herre skickat bud till många för att se efter, om någon kunde behaga honom. Men hos alla fann han fel: en var för blek, en annan för mager, en tredje för vit, en fjärde för svart, ingen var honom god nog; och nu till slut har han i sitt rike valt sig en sådan, som förr mätt med kvartersmått.«

Även Erik insåg att Karins auktoritet som drottning behövde stärkas. Riksrådet fick bekräfta äktenskapskontraktet och erkänna Karin som drottning samt parets eventuella framtida söner som tronarvingar. Men det var svårare att få hertig Johan, som återfått sin frihet, att göra liknande bindande utfästelser.

Vid julfirandet på Svartsjö slott 1567 tillkännagav Erik XIV äktenskapet mellan sig och Karin Månsdotter, som då var höggravid.

© Suecia Antiqua et Hodierna/Kungliga biblioteket

Sonen Gustav blev tronarvinge

Så, i slutet av januari 1568, födde Karin en son. Erik hade äntligen fått sin efterlängtade tronarvinge som döptes till Gustav, efter sin farfar. Kungen bestämde att hustruns och sonens ställning som rikets drottning respektive legitima tronarvinge skulle manifesteras genom en offentlig vigselakt. Karin skulle även krönas till drottning.

Vid vigseln som ägde rum den 4 juli 1568 bar Karin en vit dräkt som glittrade av guld och ädelstenar, och en sammetsmantel prydd med gyllene kronor. Sitt hår hade hon likt jungfrun utsläppt, trots att hon fött två barn. Genom sin kyska framtoning skulle hon visa att hon var en aktningsvärd drottning och mor till kungens barn. Dessa var också med i kyrkan. Sigrid och Gustav hölls upp under föräldrarnas tronhimmel för att deras legitimitet skulle bekräftas.

Karin Månsdotter krönt till drottning

Den följande dagen kröntes Karin Månsdotter till rikets drottning under liknande pompa och ståt »som andra Sveriges Drottningar pläga krönas«.

Erik hade bestämt sig för att noga övervaka att hans hustru visades den respekt som följde med drottningtiteln. Karin fick ett ekonomiskt underhåll som hon själv bestämde över, hennes våning på slottet renoverades i gyllene toner och hon fick en större uppvaktning. Och så kanske det viktigaste av allt, med tanke på hennes härkomst – hon fick adlig rang och en vapensköld samt ett kungligt brevsigill som kungen själv utformat.

Erik XIV avsattes och familjen fängslades

Ändå fick Karin bara bära sin drottningkrona i knappt tre månader. Den ofrälse flickans plats kunde aldrig på allvar bli drottningens i Vasatidens Sverige. Under bröllopet hade de viktigaste gästerna saknats. Eriks bröder hade under tiden passat på att samla sina anhängare och rekrytera trupper med viktigt ekonomiskt stöd från bland andra fru Märta, som ville ha sin hämnd på kungen efter Sturemorden.

Den 29 september 1568 avsattes Erik som kung och Karin som drottning och båda fängslades tillsammans med den tvååriga Sigrid och knappt ettårige Gustav. Erik hade utmanat den vedertagna ordningen och skämt ut både kungafamilj, adel och rike genom sitt vanvördiga äktenskap.

Erik XIV led av psykisk ohälsa, eventuellt schizofreni. Karin Månsdotter verkar ha haft en lugnande och välgörande effekt på honom. 

© Bridgeman/IBL

Johan III på tronen

Ordningen var nu återställd. Hertig Johan tog över tronen och hans hustru, Katarina, född prinsessa och kungadotter, efterträdde knektdottern som drottning. När fängelsedörren slöts bakom Karin och hennes familj hade det gått knappt fyra år sedan hon för första gången trädde in genom slottets portar. Hon skulle samma höst fylla 18 år.

Familjen satt till att börja med fängslad tillsammans även om barnen tidvis togs om hand av andra. Johan III, som var minst lika misstänksam som sin bror, var dock oroad för att »det kvinnfolk och annat sällskap« som omgav Erik skulle intrigera mot honom.

Tiden i fängelset frestade på, inte minst för Erik som drabbades av återfall av psykisk ohälsa. Det finns uppgifter om bittra gräl mellan makarna där de anklagade varandra för sina olyckor.

Karin Månsdotter flyttas till Åbo slott

Efter att de under flera års tid fått flytta mellan olika befästa slott bestämde sig Johan slutligen för att skilja paret åt. I juni 1573 berättar Erik i sin dagbok om hur hans »maka med våld« rycktes från honom på Västerås slott.

Erik trodde under lång tid att Karin befann sig kvar på annan plats på slottet. I ett brev berättar han hur han ropat till henne genom fönstret varje dag sedan den påtvingade skilsmässan och hoppats att hon hört honom. Men Karin kunde inte höra hans alltmer desperata rop. Hon hade tillsammans med barnen förts till Åbo slott, där hon vistades under fortsatt övervakning.

År 1575 fick hon uppleva ännu en separation i maktens namn då hennes sju år gamle son Gustav togs ifrån henne och sändes utomlands. Kungen ville inte ha några framtida problem med brorsonen.

Karin fick Ljuksala kungsgård

Under vårvintern 1577 nåddes Karin Månsdotter av beskedet att Erik var död. Efter nio år i fångenskap var hon fri. 26 år gammal lämnade Karin Åbo slott tillsammans med den tioåriga dottern Sigrid. 

Deras resa gick till Liuksala kungsgård, som låg i trakterna av dagens Tammerfors. Gården hade Karin fått i förläning av kung Johan. Det var en ganska betydande egendom med flera underliggande gårdar, som skulle ge henne ekonomisk trygghet.

Karin Månsdotters och Erik XIV:s dotter Sigrid Eriksdotter kallades för »bastard« av sin farbror, hertig Karl.

© Nationalmuseum

När Karin tog över kungsgården var underhållet eftersatt men räkenskaperna genom åren visar att intäkterna ökade under hennes driftiga ledning. Med tiden blev hon en av de större förläningstagarna i Finland.

Ljuksala växte under Karins ledning

Som änka var det Karin som var hushållets överhuvud, hon var både husmor och husbonde för sina underställda. Genom åren och vid de återkommande maktskiftena inom Vasaätten såg hon till att få sina rättigheter bekräftade. Hon hävdade också sin myndighet när hennes underlydande bönder försökte komma undan sina skyldigheter.

Karin verkar vid denna tid haft en ganska god relation till kungafamiljen. Det berodde nog på hennes förmåga att hantera den känsliga situationen både under och efter tiden vid Eriks sida.

År 1582 reste Karin till Stockholm och Svartsjö tillsammans med den nu 16-åriga dottern Sigrid för att träffa kungaparet och diskutera barnens framtid. Under besöket fick Karin tillbaka en del av sina värdefulla smycken som hon förlorat i samband med avsättningen. Hon fick även sin egendom i Finland utökad med ett antal gårdar.

Sigrid i tjänst på hovet

Sigrid fick också tjänst som hovjungfru hos kungaparets dotter, prinsessan Anna. Så småningom gjorde man klart att Sigrid skulle få ärva Liuksala kungsgård efter sin mor, vilket gav Karins dotter ekonomisk trygghet inför framtiden.

Däremot var det svårare för Karin att få gehör för att sonen Gustav skulle få komma tillbaka till riket. Hans farbröder såg honom fortfarande som ett stort hot. År 1596, i Reval (Tallinn), fick Karin dock träffa Gustav för första gången sedan de ofrivilligt skilts åt. 

Då pågick ännu en kamp om Vasatronen mellan kung Sigismund och hertig Karl, den blivande Karl IX. Fast denna gång lyckades Karin hålla både sig och sin kungsgård utanför de värsta striderna.

Karin Månsdotter avled på sin gård i Liuksala i september 1612 och begravdes i Åbo domkyrka där hon fortfarande vilar.

Publicerad i Populär Historia 4/2018

Kanske är du intresserad av...

Läs också