Katarina Stenbock framför slottet Tre kronor.

© Torpa stenhus

Vasadrottningen Katarina Stenbock

17 år gammal gifte sig Katarina Stenbock med den 56-årige Gustav Vasa. Som hans maka lämnade hon få spår – paret fick endast åtta år tillsammans. I rollen som änkedrottning är hon desto mer synlig, bland annat som medlare i de dramatiska konflikterna om Sveriges tron.

23 juni 2018 av Karin Tegenborg Falkdalen

Det berättas att den 16-åriga Katarina Stenbock försökte gömma sig i trädgården när den nära fyrtio år äldre Gustav Eriksson Vasa år 1552 besökte familjens sätesgård Torpa stenhus för att fria till henne. Men förgäves. Kungen letade rätt på henne och Katarinas öde var därmed, enligt skrönan, beseglat.

Förmodligen hade Katarina inte vågat dra sig undan i verkligheten, även om hon hade velat. Och än mindre säga nej till kungens frieri. För mycket stod på spel för hennes familj – med Katarina som drottning kunde släktingarna räkna med fortsatt kunglig nåd och ynnest.

Dotter till Stenbock och Leijonhufvud

Katarina kom inte heller från vilken familj som helst. Hon föddes på Torpa år 1535. Hennes pappa Gustav Olsson (Stenbock) var riksråd och ståthållare och hennes mamma Brita Eriksdotter (Leijonhufvud) var syster till kungens andra hustru och drottning, Margareta Leijonhufvud

Denna hade efter en kort tids sjukdom, i en ålder av 35 år, avlidit i augusti 1551 och lämnat Gustav Vasa ensam med nio barn, varav flera fortfarande var i koltåldern.

Den närmsta tiden efter dödsfallet fick kungen en hel del hjälp från Kristina Gyllenstierna, som en gång i tiden hade lett försvaret av Stockholm mot Kristian II, men efter några månader började hennes krafter att tryta. Gustav Vasa bad då Katarinas mamma Brita och moster Märta, att hjälpa honom med de små.

Men trots svägerskornas insatser blev det allt tydligare att kungen behövde en drottning vid sin sida och kungabarnen en mor, ”till hjälp och tröst”. Och varför söka utrikes när kungens troman, som han hade känt i decennier, hade en dotter i giftasvuxen ålder?

Katarina Stenbock växte upp på Torpa stenhus i Västergötland, i dag en av Sveriges bäst bevarade medeltidsborgar.

© Dagjoh

Dessutom skulle det både kosta för mycket och ta för lång tid att förhandla om ett giftermål med en lämplig utländsk furstinna till den nu 56-årige kungen. Erfarenheterna från hans första frierier under 1520-talet avskräckte nog också. 

Gustav Vasa fick då nej från flera furstehus. Han uppfattades som en uppkomling, som avsatt den legitime monarken Kristian II, och ansågs ha en högst osäker framtid på den svenska tronen.

Katarina av Sachsen-Lauenberg

Men efter flera år av ansträngningar lyckades han till slut hitta en lämplig maka och äktade 1531 den tyska hertiginnan Katarina av Sachsen-Lauenburg, som hade furstliga anor och goda släktförbindelser. Hon hann också uppfylla en drottnings viktigaste uppgift, att ge kungen en son och arvtagare, Erik (XIV), år 1533, innan hon avled bara 22 år gammal år 1535. 

Året efter fann kungen det för säkrast att söka sig en ny hustru inrikes. Hans andra drottning blev den högadliga Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud).

Kungafrändernas tid

Det senare äktenskapet blev inledningen på det som brukar kallas för ”kungafrändernas tid”. Detta innebar att kungen genom sina giftermål först med Margareta och sedan Katarina skapade släktband med några få högättade familjer som gemensamt bildade en liten, begränsad elit av den svenska adeln. Inom denna snäva krets fortsatte man, efter kungens bröllop, att gifta in sig i varandras familjer. 

Det var också från dessa familjer som kungen hämtade sina riksråd. Bland dessa fanns bland andra, förutom Katarina Stenbocks pappa, hennes morbröder Sten och Abraham Eriksson (Leijonhufvud) och Svante Sture, samt kungens systerson Per Brahe som sedan 1549 var gift med Katarinas storasyster Beata. 

I utbyte mot utnämningarna gav riksråden Gustav Vasa sitt stöd i hans pågående dynastibyggande.

Gustav Vasa var 56 år gammal när han gifte sig med den sjuttonåriga Katarina Stenbock.

Stenbocks kvinnnor en maktfaktor

Närheten till makten öppnade också dörrarna för släktens kvinnor. Katarina Stenbocks mamma och mostrar ingick i en miljö där politik var en del av vardagen på samma sätt som skötseln av familjegodsen. Under Vasatiden skilde man inte heller på privat och offentligt på samma sätt som vi gör i dag, utan de båda delarna förenades i en makthavares hushåll. 

Det innebar att kvinnor i den höga samhällsställning som detta handlade om, ifall de skötte sina kort rätt, kunde skapa ett större handlingsutrymme för sig själva – eller sina familjer. Till exempel utbytte Katarinas mostrar, drottning Margareta och Märta, information och bad varandra ta upp olika frågor med sina respektive män, Gustav Vasa och riksrådet Svante Sture.

Flera av Katarinas kvinnliga släktingar var också stora jordägare, vilket gav dem en ekonomisk trygghet. Både Katarinas mamma och mostrar var till exempel några av de främsta förläningsinnehavarna i början av Johan III:s regering 1569–92.

Kyrklig kritik mot Gustav Vasas bröllop

Med kungens val av tredje drottning behövde Katarina Stenbocks släktingar inte riskera att balansen i riksrådet rubbades genom att Gustav Vasa gifte sig med en kvinna från en annan släkt, som då skulle kunna börja göra sig gällande. 

Genom äktandet av Katarina var det hon och ingen annan som skulle befinna sig vid kungens sida. Det var hon som förväntades handla för släktens bästa, och vara en förmedlande länk mellan sina adliga släktingar och kungen.

Men även om riksråden var positiva till äktenskapet väckte kungens planer protester bland delar av prästerskapet. Ärkebiskopen och två andra biskopar ansåg att Gustav Vasas äktenskap med sin avlidna hustrus systerdotter gick emot kyrklig praxis och stred mot Guds ordning. 

Biskoparna menade att paret var för nära släkt med varandra och gav flera exempel på förbjudna släktled enligt Tredje Mosebokens 18:e kapitel. Deras protester utmanade samtidigt Gustav Vasas ställning som kyrkans världsliga överhuvud.

Gustav Vasa finner Katarina Stenbock talande i sömnen om sin tidigare trolovade, Gustav Johansson (Tre Rosor). Målning av Hugo Salmson från 1868.

© Nationalmuseum

Gifte sig i Vadstena klosterkyrka

Kungen lyckades dock till slut, med riksrådets och resten av prästerskapets stöd, att driva igenom sin vilja och i slutet av augusti 1552 stod vigseln mellan Gustav Vasa och Katarina Stenbock i Vadstena klosterkyrka. Det blev ett tre dagar långt firande enligt ett noga planerat ceremoniel för gästabud, bröllop och Katarinas kröning till drottning. 

Ingenting lämnades åt slumpen. Men kungen fick finna sig i att ärkebiskopen efter den tidigare diskussionen om förbjudna släktled, vägrade att förrätta vigseln. Däremot krönte han Katarina till drottning dagen därpå.

Katarina Stenbock som drottning

Katarina Stenbock, som gjorde sitt bästa för att ta över efter sin moster Margareta, har av förklarliga skäl inte gjort så många avtryck under sin tid som drottning – hon kom ju till ett hov som Gustav Vasa redan satt sin prägel på i nära trettio års tid och var själv bara 17 år gammal när hon övertog ansvaret för det kungliga hushållet och kungabarnen. 

I princip kunde hon ha varit Gustav Vasas och Margareta Leijonhufvuds dotter. Hon var till exempel två år yngre än Erik (XIV), två år äldre än Johan (III) och fyra år äldre än kungens äldsta dotter, Katarina (av Ostfriesland).

Katarinas tillvaro vid kungens sida kan överhuvudtaget knappast ha varit speciellt avundsvärd. Under de år deras äktenskap varade kan vi se hur han allt oftare klagade på trötthet och huvudvärk, och hur han var både ”åldersstigen och svag”, vilket inte gjorde honom mindre retlig och misstänksam. 

Förmodligen fick Katarina som drottning, genom livet vid Gustav Vasas sida, en hel del träning i konsten att medla – en färdighet som hon skulle få användning för längre fram i livet.

I Uppsala domkyrka finns Gustav Vasas grav, där även Katarina Stenbock vilar. Intill kungen syns hans båda första gemåler. När skulptören Willem Boy gjorde monumentet år 1572 hade Katarina Stenbock ännu femtio år kvar att leva.

© André Maslennikov/ IBL

Gustav Vasas död 1560

25 år gammal, efter åtta års äktenskap, blev Katarina änka. I slutet av september 1560 avled Gustav Vasa efter att ha varit sängliggande en längre tid. Den sista tiden vakade den unga drottningen vid hans sida, dag som natt. Själasörjaren prisade Katarina för hennes uppoffringar som var nära att ända hennes eget unga liv. Men hon kom istället att överleva sin make med drygt sextio år.

Biskopen Johannes Rudbeckius, som höll en predikan år 1622 efter hennes död, menade att det var lätt att tro att änkedrottningen utifrån sin privilegierade ställning skulle ha fört ett ”lugnt och sorglöst” liv efter makens död. Men det blev snarare tvärtom, enligt biskopen utifrån vad Katarina själv anförtrott honom i ”enslighet”.

Medlade mellan kungahuset och adeln

Katarina Stenbock och Gustav Vasa fick inga gemensamma barn, men flera av styvbarnen skulle sätta sin prägel på hennes tillvaro desto mer. Som änkedrottning hade hon ena foten i kungafamiljen och den andra inom eliten av den svenska högadeln. Detta gav henne en möjlighet att mäkla i olika konflikter som uppstod, och i rollen som medlare skulle hon bli efterfrågad genom åren – och tog sig gärna an uppgiften. 

Hon blev därmed inblandad i de strider om tronen och de dramatiska uppgörelser som utspelade sig både inom kungafamiljen och mellan de kungliga och högadeln i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet.

Under Katarinas tid som drottning uttryckte hennes pappa en förhoppning om att både kungen och Katarina ville hans övriga ”barns bäste”. Katarina hade flera syskon som nådde vuxen ålder, bland dessa kan nämnas bröderna Olof, Erik, Arvid, Abraham, och Karl samt systrarna Beata, Cecilia, Ebba och Märta. Syskonen skulle på olika sätt bli inblandade i det politiska maktspelet under Vasatiden.

Vid Sturemorden 1567, som beordrades av Erik XIV, dödades både Katarina Stenbocks kusin Nils Sture och hennes bror Abraham. 

© Gustaf Cederström/Uppsala universitetsbibliotek

Katarina medlade efter Sturemorden

Det började redan under Erik XIV:s regering åren 1560–68. Erik betraktade ”kungafränderna” som ett hot mot sin ställning, framförallt Stureätten, och var mån om att distansera sig från dessa. 

Den allt sämre relationen mellan kungen och högadeln utmynnade så småningom i Sturemorden i maj 1567, då bland andra Katarinas morbror Svante Sture, kusinerna Nils och Erik Sture samt hennes egen bror Abraham blev dödade.

Änkedrottningen verkar ha haft både Erik XIV:s och högadelns förtroende eftersom hon efteråt fick i uppdrag att verka för förlikning mellan de anhöriga och kungen.

Eriks regering präglades också av maktkampen med brodern Johan, som han till slut lät fängsla när denne förde en alltför självständig politik. Johan hade bland annat, mot kungens uttryckliga vilja, gift sig med den polska prinsessan Katarina Jagellonica och slutit ett avtal med den polske regenten.

Under Johans fångenskap agerade Katarina Stenbock tillsammans med andra för att han skulle friges. Hon var också en av de drivande för att få till en försoning mellan de två bröderna i efterdyningarna av Sturemorden.

Erik XIV:s och Karin Månsdotters bröllop

Katarina var också en av få högt uppsatta som deltog vid Erik XIV:s bröllop med den ofrälse knektdottern Karin Månsdotter i juli år 1568. Paret hade visserligen gift sig vid en privat ceremoni sommaren 1567, men Erik insåg att Karins ställning som Sveriges drottning måste legitimeras med en officiell vigsel- och kröningsakt för att också deras nyfödda sons ställning som tronföljare skulle stärkas. 

Genom sin närvaro skänkte således Katarina deras äktenskap en legitimitet som inte många andra var beredda att ge. Giftermålet, som uppfattades som en skymf mot såväl kungens syskon som högadeln, ledde till Eriks avsättning samma höst och även i dessa dramatiska händelser blev änkedrottningen inblandad på flera sätt.

Lånade pengar till Johan III:s krig

Under Johan III:s regering 1569–92 var Katarina Stenbock en betydelsefull långivare till Sveriges krig mot Ryssland. Hon fick gång på gång bidra med förnödenheter, framförallt spannmål, till de svenska trupperna som ofta led stor nöd i Baltikum. Och hon fick även nu ingripa och medla mellan sina släktingar och kungen.

Änkedrottningen lånade stora summor till Johan III och hans krig mot Ryssland.

© Nationalmuseum

Katarina Stenbock som bröllopsfixare

Ett annat sätt att hjälpa sina syskon var att arrangera deras och andra familjemedlemmars äktenskap och vigslar. Som änkedrottning hade Katarina Stenbock en särställning i släkten och det var ett inflytande hon använde sig av. Att gifta sig i den sociala miljö där hon befann sig var ingen privatsak, utan kunde få både politiska och ekonomiska följder. 

För Katarina gav bröllopen tillfälle att manifestera släktens status och makt, och som värdinna kunde hon ge tillställningarna en extra kunglig auktoritet. På gästlistan stod ofta kungafamiljen och högadliga släktingar.

Utifrån sin ställning som änkedrottning samlade hon även den närmaste familjen till andra sammankomster – det var exempelvis hon som kallade till arvsskifte mellan syskonen efter sina föräldrar, och hon läxade upp såväl bröder som yngre skyddslingar för att de inte tog hänsyn till släktens bästa.

Strömsholms kungsgård änkesäte

Men Katarina fick också kämpa för sina rättigheter. Under Erik XIV:s regering hade hon fått Strömsholms kungsgård i Västmanland som sitt änkesäte. Det var en välmående kungsgård som uppförts av Gustav Vasa i slutet av hans regering. Av Johan III fick hon sedan dessutom Åland med Kastelholms slott, som också var ett rikt underhållslän. 

I gengäld lämnade hon tillbaka några gods i Södermanland till Gustav Vasas yngste son, hertig Karl. Hon ägde också ett stenhus i Stockholm där hon bodde under sina besök i huvudstaden, men Strömsholm blev hennes huvudsakliga residens som änka, även om hon gärna njöt av den vackra sommaren på Åland.

Strid med hertig Karl om Strömsholm

Hertig Karl började i inledningen av Johan III:s regering kräva att få tillbaka även Strömsholm. Han menade att Katarina under sitt vakande vid pappans dödsbädd hade passat på att utnyttja situationen och sett till att hon fick Strömsholm som änkesäte, fast gården egentligen ingick i Karls hertigdöme, enligt faderns testamente. 

Katarina fick dock Johan III:s stöd i den segdragna kampen. Han hade själv hört hur hans far på sin dödsbädd förklarat att Strömsholm skulle gå till Katarina.

1582 bekräftades hennes rätt till gården av rikets ständer. Men det är ingen överdrift att, som Johan III, konstatera att relationen mellan Katarina och Karl fortsatte att vara något ”förbittrad”.

Flera av Katarinas syskon ställde sig på Sigismunds sida i hans kamp om den svenska kungakronan mot hertig Karl.

© Nationalmuseum

Syskonen på Sigismunds sida

Detsamma gällde för övrigt hertig Karls relation till flera av änkedrottningens syskon, och då inte minst under maktkampen mellan honom och kung Sigismund i slutet av 1590-talet. 

Vi kan vid denna tid se hur Katarina, som då var i 60-årsåldern, liksom flera av hennes kvinnliga släktingar, reste till de orter där riksdagarna sammankallades för att hålla sig informerade om den senaste händelseutvecklingen. 

Flera av Katarinas familjemedlemmar fick betala ett högt personligt pris i form av landsflykt, konfiskerade gods och fångenskap – några till och med avrättades – för att ha valt kung Sigismunds sida istället för den segrande hertigens i den uppslitande kampen om Sveriges tron.

Katarina Stenbock öppnade mer än gärna portarna till Strömsholm för sina systrar, svägerskor och andra släktingar som på olika sätt drabbats i konflikten. Trots att hennes egen hälsa under 1610-talet blev allt sämre var hon in i det sista noggrann med släktens anseende. Hon höll både bröllop och begravningar för sina anhöriga ända fram till något år före sin egen död och deltog också i kungliga ceremonier. 

Tackade nej till Gustav II Adolfs bröllop

I slutet av år 1620 var hon däremot tvungen att av hälsoskäl tacka nej till Gustav II Adolfs bröllop med Maria Eleonora av Brandenburg, som skulle bli den femte drottningen i Sverige sedan Katarina själv besteg tronen.

Den åldrande Katarina var, liksom tidigare i livet, mån om att träffa sina systrar. Hon bad dem upprepade gånger att besöka henne på Strömsholm ”så att vi fingo med varandra umgås”. Både Katarina och Cecilia jagades av fordringsägare vid denna tid, och behövde förmodligen varandras stöd.

I slutet av sitt liv fick änkedrottningen allt svårare att röra sig på grund av värkande leder och beklagade sig över hur hennes ”höge ålder” började ta ut sin rätt. När Katarina Stenbock avled på Luciadagen år 1621 var hon 86 år gammal.

Upplevde sex Vasakungar på tronen

När hon själv trädde in i Vasatidens historia och blev Gustav Vasas tredje hustru och drottning var året 1552. Sedan dess hade nära sjuttio år och större delen av Vasatiden förflutit. Hon upplevde sex Vasakungar på tronen, Gustav Vasa, Erik XIV, Johan III, Sigismund och Karl IX. Den sjätte, Gustav II Adolf, regerade fortfarande vid hennes död. Hennes liv blir därmed även en berättelse om Vasatidens historia på rikets högsta nivå.

Publicerad i Populär Historia 3/2015

Kanske är du intresserad av...

Läs också