Kungafamiljen flyr undan lågorna

Den 7 maj 1697, klockan två på eftermiddagen. Lunchen för drottningens hovdamer går mot sitt slut, och Krigskollegiet sammanträder på slottet. På vinden, mellan tornet Tre Kronor och stora borggården, ger brandmästarens fru Ingeborg vakten Anders Andersson ett stop öl.

Fru Ingeborg känner röklukt och ber Anders, som också är hennes bror, att se efter. Det han ser kommer att förändra hans liv, Stockholms utseende och rikets minne. Det brinner på vinden ovanför rikssalen, precis bredvid brandredskapen och vattenkaret. Han rusar efter sin chef, brandmästare Sven Lindberg. De misslyckas att släcka elden trots att fyra gardister störtat till deras hjälp, de viker tillbaka för hettan och röken. Majoren vid gardet, Magnus Palmqvist, ropar ”elden är lös” till slottsfogden Stiernhoff och de möter den uppskakade Lindberg, sotig och svettig, på väg ner från vinden.

Elden sprider sig snabbt. Från gården ser folk röken sippra genom slottstaket samtidigt som lågor ätit sig genom trossbottnen, rikssalens tak brinner. En knekt hävdar att alla taken i väster, söder och öster brann redan klockan halv tre.

Brakar ner i vinkällaren

Fyra officerare bär den förskräckta änkedrottningen till stallet på Helgeandsholmen. Tolv män kånkar Karl XI:s lik till stallets spanska hästar – kungen hade dött en månad tidigare och ännu inte begravts. Bestörta hovdamer ser genom fönstren hur Kärnan, med de tre kronorna, brinner. Efter en kvart brakar den stora klockan och åtta kanoner genom trossbottnarna rakt ner i drottningens vinkällare.

”Nu föll de tre kronorna av från huvudet på det pfalziska huset, för tusan djävlar”, sägs folk ha ropat.

Kanslipresidenten Bengt Oxenstierna ger Axel Wachtmeister order att rädda arkiven i slottets östra delar, som hotas av elden. Wachtmeister slår vilt omkring sig för att snabba på släckningen. Med ett gäng gubbar kommer han in i Riksarkivet. Där står tjänstemännen helt lamslagna. Wachtmeister ger order om att allt ska bäras till Helgeandsholmen, men arkivsekreterare Sven Leijonmarck argumenterar emot. När de äntligen kom igång var de modiga, konstaterar Wachtmeister senare, men tillskriver sig själv äran att en del kunde räddas.

Elden jagar dem. Gnistor och flammor slår över hela Smedjegården och får fäste i de usla fönstren. Man hade länge klagat över att de var så dåliga – de kunde falla ur vid första bästa storm.

Borta vid biblioteket i nordost sliter bibliotekarie Johan Jakob Jaches och hans medarbetare. De har slutat bära ut böckerna och kastar ut allt de ser genom fönstren.

Klockan halv fyra har stora delar av västra, södra och östra flyglarna brunnit ner. Vid den nybyggda norra flygeln kämpar slottsarkitekt Nicodemus Tessin och slottsbyggmästare Hans Buchegger med att blockera en ingång från de brinnande västra delarna. Men röken tvingar dem tillbaka. Klockan fyra brinner nybygget som Tessin hävdat var så brandsäkert. Ironiskt nog hade Tessin fått klartecken till detta bygge den 7 maj sju år tidigare.

Som ett postludium antänds amiralitetets repslagarbana på Skeppsholmen. Där har många fattiga fått mat den senaste tiden. En del säger att den branden skördade dödsoffer, andra hävdar att bara hampa brann upp.

Kungafamiljen splittras, änkedrottningen flyttar in i Bengt Oxenstiernas hus, Karl XI:s kvarlevor förs till Brahes hus – som han hade dragit in till staten – och den unge Karl XII rider till Karlberg.

Dagen efter ryker hela den svenska historien. I norr står murarna kvar. I Riksarkivet hittar man sönderbrända sigill, medan de västra delarna vid Stora borggården klarat sig från elden.

Den 8 maj sammanträder en chockad regering. Nyheten börjar spridas över Sverige och hela Europa med fantasieggande men totalt falska bilder av hur det gått till.

Hysterisk stämning

Stämningen i Stockholm var hysterisk. Den danske ambassadören Bolle Luxdorph var rädd för att lynchas. Nästan alla främlingar misstänktes för mordbrand. Enligt honom anklagades folk för mordbrand på gatorna, de greps och fördes in i arrest. Vakterna vågade inte neka för då blev de själva angripna av uppretade människor.

Mest omdiskuterad var Lars Ekerot, en före detta skeppslöjtnant som fått sparken. Enligt Luxdorph hade han förlorat en process därför att han inte hade pengar att muta domaren. Ekerot blev en manisk, bitter rättshaverist som ägnade sig åt att bombardera omgivningen med undergångsprofetior och besynnerliga anklagelser. Han ansåg att Piper hade mördat kungen och förledde Karl XII. Gud skulle straffa överheten för ”den förbannade högfärd, som föder av sig först orättfärdighet, sedan obarmhärtighet, tjuveri, mord, hor, ja ett gräseligit sodomitiskt hor”.

Det graverande var att han, åtta dagar före branden, lämnat ett brev till doktor Wallin, där han vittnade om en drömsyn av det brinnande slottet.

Ekerot kallades till förhör den 12 maj. Han babblade på om livets orättvisor. Karl XII föreslog halshuggning, medan farmor Hedvig Eleonora tyckte att han var galen. Ekerot var inte skyldig till mordbrand; husrannsakan gav inget och han hade alibi. Den 7 maj hade han behandlat smedjegårdsvaktmästarens smärtande liktornar. Därefter åt de lunch. Ekerot höll sin vanliga litania om livets orättvisor när brandlarmet gick.

Ekerot måste ändå ha trampat på någon öm tå, för han hölls fängslad och dog i fängelse året därpå.

Den danske ambassadören visste inte vad han skulle tro. Av barn och dårar får man ju veta sanningen, konstaterade han.

Brandvakterna fängslade

Den 18 februari 1698 levererade utredningskommissionen en 184 sidor lång rapport. Orsaker som diskuterats var mordbrand, slarv med ljus, rökning eller sotning. Under året hade flera personer gripits, men bara tre var kvar i förvar: brandmästare Sven Lindberg och vakterna Anders Andersson och Mattis Hansson.

Vakterna hade ansvar för att bevaka vinden dygnet runt. De fick inte släppa in någon utom pigorna som torkade tvätt på vinden. De skulle bullra varje timme för att visa att de var på plats och vakna. Vattenkar, sprutor, hinkar och yxor skulle vara redo. Just denna dag var brandsprutan borta på vinden.

Rapporten konstaterade att pigorna Margareta och Kerstin Nilsdöttrar varit på vinden klockan ett och inget märkt. Anders Andersson hävdade att han gått en runda vid samma tid, sett pigorna men inget annat. Mattis Hansson mindes ingenting alls.

Det visade sig att Mattis Hansson varit hos flickorna i köket och tiggt mat. Anders Andersson hade fått order av sin chef att bära ett stycke väv åt dennes hustru. Han kom åter från Ladugårdslandet vid halv två och drack då ölen hos fru Ingeborg. När branden bröt ut var vinden alltså obevakad.

Lindberg använde ofta vakterna som sitt tjänstefolk. ”Vad tusan gör ni på taket, det står kvar er förutan. Hjälp mig, jag har ingen piga”, brukade han ryta och ingen vågade säga emot chefen.

Lindberg erkände att vakterna hämtat mjöl och fisk. Men det blev värre. De hade också beordrats hämta öl hos en bryggare i Katarina och brännvin hos Ingeborg på Hagen. Detta hade brandmästaren sålt till vakterna, trots att det var förbjudet. Försäljning hade ägt rum även den 7 maj.

Skorstenen var sprucken

Som lök på laxen rapporterade slottsmurarmästare Jonas Nilsson Fristedt att brandmästarens skorsten var sprucken, rök sipprade in på vinden. Det hade legat skräp invid den trasiga rökgången och på morgonen den 7 maj hade Lindberg eldat i spisen.

Möjligen hade brandmästarens slarv orsakat branden – han hade definitivt försämrat möjligheten att släcka den. Det fanns annars en stor medvetenhet om brandfaran på slottet. Mindre bränder hade utbrutit senast 1682 och 1685. Vattenverk anlades, vedgården flyttades, brandväggar byggdes och vakter vakade dygnet runt, allt i preventivt syfte.

Räddningsarbetet beskrivs av en del som klumpigt. Räddningsfolk släpptes inte fram, andra var passiva. En grupp soldater tågade bort från kaoset i stället för att hjälpa till. Luxdorph ansåg att det varit ett ynkligt spektakel och att åtminstone den nya norra flygeln borde ha räddats.

Straffen för de tre som hölls ansvariga för brandens katastrofala följder blev hårda. Brandmästaren och Mattis Hansson dömdes till döden, Anders Andersson till fem gatlopp. Karl XII omvandlade dödsdomarna till sju gatlopp och straffarbete på Marstrand i sex år. Sven Lindberg dog av gatloppen.

Men kommissionen uteslöt faktiskt inte att branden var anlagd. Det var skumt att elden startade precis där brandredskapen fanns. Den kontroversiella skorstenen låg lite långt borta från brandhärden.

Den danske ambassadören kunde inte begripa hur elden fått fäste i Kärnan. Elden utbröt där i samma ögonblick som ett mycket lägre torn brakade samman. Hur kunde det sprida sig så långt och uppåt? undrade han. Den ena olyckan efter den andra drabbade nu Sverige, konstaterade ambassadör Luxdorph: ”Gud i sin allsmäktighet kan och vill straffa det onda.”

Det fanns bara en vinnare i denna tragedi. Det var slottsarkitekten Nicodemus Tessin. Karl XI hade givit honom en enastående stark ställning. Kungens död kunde vara ett hot mot hans plan att bygga om hela slottet. I hemlighet hade han ritat en fyrkant och rivit Kärnan, något han inte vågade föreslå offentligt. I stället försökte han dölja tornet genom att bygga in det. Vid norra flygelns ombyggnad hade han argumenterat hårt mot dem som ville bevara Johan III:s slottskyrka. För Tessin var allt som byggt efter 1500 modernt och behövde inte bevaras. 1500-talet var bara värt förakt.

Fem dagar efter branden skrev Tessin sakligt och lakoniskt om branden. Det är inte troligt att han sörjde slottet. Tvärtom låter han ganska nöjd över att ”det gambla rifves bort och alltsammans bygges af nyio”. Några veckor efter branden, 21 juni, var hans ritningar klara. Med Hedvig Eleonoras beskydd behöll eller rentav stärkte han sin ställning. Han höjde löner, ökade disciplinen, förbjöd rökning och bannlyste hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl ur slottskyrkan. I öster ville han ha trädgårdar och en grotta med en sjögud som symboliserade Mälaren.

Finare än Köpenhamns slott

Målet var att slottet skulle vara klart om sex år. Karl XII påpekade noga att det måste vara finare än Köpenhamns slott.

Men sorgerna hade bara börjat. I juni dog 29 soldater när en rivningsmur kollapsade. Karl XII och Tessin gnabbades om statyerna – kungen ogillade beläten av alla slag. Efter Poltava 1709 avstannade bygget helt. Först 1754 kunde kungafamiljen flytta in i slottet, som då fortfarande inte var färdigt. Den stormakt Tessin byggt slottet för var som bekant hopsjunken sedan länge.

John Chrispinsson är journalist vid Sveriges Radio och verksam på samhälls- och vetenskapsredaktionerna.

Tre Kronor kan återuppstå

Nu finns planer på att låta Tre Kronor återuppstå som ett underjordiskt slott. Beslut kan fattas av Stockholms stadshus den 7 maj 1997, 300 år efter den stora slottsbranden. Folkpartiets Jan Björklund har redan övertygat stadens kulturnämnd om idén.

På slottet ler man trött.

– Vi vet inte om det finns något att visa, suckar arkeolog Kerstin Söderlund.

Jan Björklund fick idén när han läste Herman Lindqvist:

– Såvitt jag förstår finns Kärnan kvar, med de åtta kanonerna och tre kronorna som störtade ner i drottningens vinkällare. Tekniken att gräva under ett slott är provad på Louvren. Så problemet är kostnaderna och hur man förenar stadens och statens intressen. Utgrävningarna borde inledas under kulturhuvudstadsåret 1998 och sikta på att skapa ett spännande museum, ett ruinlandskap under slottet.

Kerstin Söderlund bedömer att en utgrävning skulle ta fem år för ett 20-tal arkeologer. Minst fem år behövs för analys av fynden. Hon tvivlar på att man skulle hitta kastalen, den första byggnaden från 1100- eller 1200-tal.

– Vid 1800-talets mitt grävdes en brunn på inre borggården. Urgröpningen var stor, där försvann nog eventuella rester av kastalen. Men om vi hittar något, vad ska vi bevara? Allt ligger lager på lager på lager. Ska en vacker 1400-talstrappa sparas om den hindrar oss att nå 1200-talet?

Källarvalven under slottets norra flygel ska om cirka ett år inrymma det nygamla slottsmuseet. Anki Dahlin, intendent vid Husgerådskammaren, planerar arbetet som bäst.

– Jag tycker att vi redan har ett underjordiskt Tre Kronor-museum, säger hon. Här finns bland annat en bit av 1500-talets borggård och någon meter därunder finns 1200-talets.

I dessa fantasieggande lokaler ska historien om Tre Kronor och Sverige berättas. Det blir kungar och kanonkulor, men också slottet som mötesplats, arbetsplats för såväl makthavare som konstnärer. Ett stycke av den vackra, pampiga västportalen till Tre Kronor vilar redan mot en vägg.

Längst in finns det alla barn (och många vuxna) kommer att älska. Genom den 5,5 meter tjocka väggen når man en lång, smal underjordisk gång, som leder till en liten port vid Strömmen under Norrbro. Åtminstone delar av tunneln kan vara Karl XI:s gång till hovstallet på Helgeandsholmen. Någon gång i framtiden kanske bron återuppstår och förenar Medeltidsmuseet med Slottsmuseet.

Redan den 7 maj i år öppnar en mindre utställning om Tre Kronor i Gustav VI Adolfs våning. I en spegelfylld danssalong från 1860-talet ska man med ljus och dramatik berätta om branden. Tegelstenar förvridna av hettan ska vittna om katastrofen, och bevarade dekorationer om svunnen skönhet. Man skulle också vilja visa sotiga, svedda böcker från Kungliga biblioteket. Men det går inte, eftersom de inte finns. På 1800-talet bands alla skadade böcker om.

Publicerad i Populär Historia 2/1997*