Louise Mountbatten – fin nog att bli drottning?

På förmiddagen den 11 december 1923 var Stockholm smyckat till fest. Blommor, ljus och flaggor lyste upp vinterdunklet, i korsningen Drottninggatan–Kungsgatan hängde en lysande furstekrona mellan husväggarna. Sverige skulle ta emot sin nya kronprinsessa, Louise Mountbatten.

När tåget med Louise och hennes nyblivne make, Gustaf Adolf, gled in på Centralstationen sköts salut från Skeppsholmens batterier. Närmare hundratusen människor mötte upp längs kortegevägen, hurrade och viftade med flaggor. Stockholmarna gladdes åt att kronprinsen, sedan tre år tillbaka änkling med fem barn, hade hittat en ny livskamrat.

Bröllop i St James Palace

Drygt en månad tidigare, den 3 november, hade Louise och Gustaf Adolf gift sig i hovkapellet i St James Palace i London i närvaro av Europas kungligheter. Mottagningen skedde i den runda salongen i Kensington Palace – samma rum där den artonåriga prinsessan Victoria i juni 1837 mottog beskedet att hon nu var drottning av England. Det var en historisk plats, inte minst för Louise. Som barnbarnsbarn till drottningen hade hon minnen av den legendariska regenten, både från London och från Victorias lantegendom Osborne på Isle of Wight.

De nygifta flyttade in på Stockholms slott i samma våning som kronprinsen bott i med tidigare hustrun Margareta. Naturligtvis hade Louise allas ögon på sig. Inte minst pressens. Verkade hon inte väl kylig och distanserad? Ohälsosamt mager? Och hur skulle det gå med alla barnen – Louise var ju inte alls samma moderliga typ som den söta populära Margareta.

Även om Louise inte hade dagligt ansvar för Gustaf Adolf, Sigvard, Ingrid, Bertil och Carl Johan (det hade i och för sig inte kronprinsen heller) så var det naturligtvis viktigt att relationen fungerade. Och det tycks den efterhand också ha gjort, även om konflikter ibland uppstod.

Nya drottningen beskrevs som blyg

Prins Carl Johan beskriver i sina memoarer Louise som i grunden blyg och en aning kantig till sättet. Men den som hade det svårast att ta emot henne var kanske Ingrid, som trots att hon bara var tio år när Margareta dog hade tagit rollen som faderns stöttepelare efter katastrofen.

Louise Mountbatten var 34 år när hon lämnade England för Sverige. Bakom sig hade hon ett dramatiskt liv med erfarenheter som få andra blivande svenska drottningar kan matcha. Även om hon växt upp i en furstlig och privilegierad miljö hade Louise genomlevt ett skede i historien som på några år dragit undan mattan för många av de europeiska kungahusen.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Det hade fått stora konsekvenser för hennes familj och gett henne erfarenheter av vanliga människors, inte minst soldaters, svårigheter och lidanden. Det hade försett henne med ett demokratiskt sinnelag. Däri skilde sig Louise från till exempel sin svärmor, Victoria av Baden, som in i döden var övertygad om kungligheternas gudagivna överhöghet – inte minst den tyska.

Louise Mountbatten föddes i Tyskland

Louise Alexandra Marie Irene av Battenberg föddes den 13 juli 1889 på slottet Heiligenberg utanför Darmstadt i Rhendalen. Hon var andra dotter till prins Ludvig av Battenberg och hans kusin Victoria av Hessen-Darmstadt, dotterdotter till drottning Victoria. Som liten kallades hon för The Shrimp, »räkan«, eftersom hon var så liten och tunn. Sin magra gestalt skulle hon behålla livet igenom, Louise var ofta sjuk och fick i medelåldern problem med hjärtat, vilket hon höll i schack med digitalis. Hon hade tre syskon: storasyster Alice och de bägge yngre bröderna George och Louis.

Fadern tjänstgjorde i brittiska flottan

På grund av faderns yrke tillbringades barndomen på en rad olika adresser. Trots att Ludvig var tysk prins tjänstgjorde han sedan tonåren i den brittiska flottan. Ända sedan han var liten hade han drömt om en karriär som officer i denna ärevördiga institution.

År 1878 blev han brittisk undersåte, kallades Louis och tjänstgjorde under befäl av prins Alfred, en av drottningens söner. Louis skulle göra en anmärkningsvärd karriär i det brittiska imperiets tjänst – fram till hösten 1914, då hans bana tog ett abrupt slut.

Han skulle också, innan han gifte sig med Louises mor, hinna få ett utomäktenskapligt barn med skådespelerskan Lillie Langtry, kallad »Englands vackraste kvinna«.

Europas furstliga familjer levde vid den här tiden ett nomadiskt liv. Dels hade de flera olika residens och sommarslott, dels besökte de varandra flitigt och stannade ofta i veckor eller till och med månader. Lekar, jaktpartier, picknickar och baler avlöste varandra så att risken att tråkas ut minimerades. Och alla var de släkt med varandra: hessarna och preussarna, de romanovska tsarerna i Ryssland, storhertigarna av Baden och hertigarna av Sachsen-Coburg-Gotha ...

Familjen Battenberg på Heligenberg

Familjen Battenbergs fasta punkt blev sextiorumsslottet Heiligenberg. Där tillbringade de somrarna och där utsattes de varje år för den så kallade »ryska invasionen«. Så kallades tsarfamiljens flera veckor långa besök i Tyskland. Två av Louises mostrar, Elisabeth och Alix, hade båda gift in sig i den romanovska släkten. Ella (som Elisabeth kallades) ingick 1884 äktenskap med tsar Alexander II:s son, storfursten Sergej. Tio år senare gifte sig Alix med Alexanders sonson, Nikolaj II.

Drottning Victoria var inte glad åt allianserna, hon misstrodde ryssarna och hade hellre sett dotterdöttrarna bortgifta med tyska prinsar.

Oron var inte obefogad. Det fanns något olycksbådande över det ryska imperiet. Morden och attentaten tycktes avlösa varandra – år 1905 blev moster Ella änka efter att storfursten sprängts i bitar av en bomb.

Medan Louise och hennes syskon lekte med »Nickys« och Alix barn Olga, Tatjana, Maria, Anastasia och Aleksej rustade världen för krig. 1902 fick Louise bevittna hur den grandiosa tyska armén övade i Friedberg. Kulsprutorna knattrade och även om kejsaren sprängde fram till häst i täten för sina trupper stod det klart att kavalleriets dagar var räknade.

Samtidigt som fru och barn fick en visning av tyska stridskrafter befann sig Louis utanför grekiska Argostoli, där han övade med den engelska flottan. I takt med att den nationalistiska temperaturen steg i Europa framstod de furstliga ätterna alltmer som anakronistiska kvarlevor av en svunnen tanklös värld. Fortfarande levde de i föreställningen att nationell lojalitet var mindre viktig för dem än för vanligt folk.

Tackade nej till Portugals tron

År 1909 friade kung Manuel av Portugal till Louise. Anbudet stöddes av Englands monark, som gärna såg en släkting placerad på den portugisiska tronen. Louise tackade nej eftersom hon levde i – den ännu inte accepterade – föreställningen att man skulle gifta sig av kärlek. Dessutom var hon hemligt förlovad med en grekisk prins, Kristoffer, en bror till storasyster Alice make Andreas.

Men där satte ekonomin käppar i hjulet. Kristoffer saknade privat förmögenhet och tvingades leva enbart på inkomster från sin officerstjänst. De räckte knappast för att hålla ett ståndsmässigt hem.

Istället kom Louise att tillbringa alltmer tid med sin mor Victoria i London. Under 1911 började de ägna sig åt välgörenhetsarbete, i princip den enda sysselsättning som var socialt accepterad för överklasskvinnor vid den här tiden. De organiserade vad som kallades för »Happy evenings« för småpojkar i en skola i slummens East End. Men efter några månader stoppades de snöpligen av kommunen, vars representanter inte uppskattade att aristokratins damer bestämde vad »en trevlig kväll« var för de fattiga.

I Ryssland före krigsutbrottet

Louise och Victoria såg att världen höll på att förändras. Men som många andra var de inte snabba nog att förstå vidden av allvaret sommaren 1914. I juli, bara någon vecka före krigsutbrottet, befann de sig i det explosiva Ryssland, inbjudna av tsaren för en tur på Volga ombord hans flodjakt. Tsaren själv var inte med, däremot Louises moster Ella och hovfröken Nona Kerr.

Längs vägen från Nizjnij Novgorod hade de stannat till i byarna och låtit sig hyllas av »folket«. Den djupt religiösa Ella hade besökt de lokala klostren medan Louise och Victoria fördjupade sig i historia och arkeologi.

I staden Perm splittrades sällskapet. Ella reste till Alapevsk för att besöka ett kloster, de andra fortsatte genom Ural till Jekaterinburg. Där togs de emot som ett officiellt furstligt besök, men det fanns något fientligt i luften. Känslan förstärktes när Louis telegraferade och beordrade dem att omgående bege sig till S:t Petersburg.

På vägen från Jekaterinburg passerade de ett hus vid ett torg som Victoria lade särskilt märke till. Det, skulle det visa sig, var just den plats där hennes syster Alix och alla hennes barn mördades av bolsjevikerna knappt tre år senare.

Tåg genom Finland till Stockholm

Med Louise svårt sjuk i halsfluss lyckades de ta sig till S:t Petersburg och Vinterpalatset där Alix mötte dem. Tsaritsan utrustade syster och systerdotter med varma kläder och små påsar med guldmynt som de fäste innanför klänningslivet. Familjejuvelerna lämnade Victoria i förvar hos Alix.

Medan mobilisering pågick runt omkring tog Louise, Victoria och Nona tåget norrut genom Finland. I gränsstaden Torneå lyckades de med hjälp av mutor – 75 pund i rent guld – få myndigheterna att haka på en extravagn till det redan fullsatta tåget söderut. Så hamnade de till slut i tryggheten i Stockholm. Under ett dygn gästade Louise kronprinsparet Gustaf Adolf och Margareta på Drottningholm – en plats som nio år senare skulle bli en fast punkt i hennes liv.

Frivillig på militärsjukhus i Frankrike

Tillbaka i London var Louise fast besluten att göra nytta. Som många andra kvinnor ur övre medelklass och överklass vände hon sig till de kvinnliga frivilligkårer som bildats före och under kriget. Hon fick kontakt med lady Beryl Oliver, chef för en styrka om 23 000 frivilliga sjukvårdsarbetare i Voluntary Aid Detachements, VAD. Av ladyn skickades hon i mars 1915 till ett militärsjukhus i franska Nevers vid floden Loire. Det finansierades av amerikanska pengar och var inrymt i ett lokstall dit de sårade fördes med tåg.

Som många krigssjuksköterskor vittnat om var arbetet oerhört ansträngande, såväl fysiskt som psykiskt: »Ingen kan förstå […] om man inte har sett raderna av döda män liggande på bårar, de flesta svepta men här och där någon som inte är täckt utan har lämnats som han dog. […] Man ser de mest fruktansvärda scener, män med sina käkar bortskjutna, armar och ben stympade och när man går in i rummet blir man förskräckt över lidandet … som är gräsligt. Jag kan knappt tro att jag stod ut med de här synerna.« Så beskrev en annan brittisk frivillig hjälparbetare, Mairi Chisholm, arbetet med de sårade.

Battenberg blir Mountbatten

Efter drygt två år i Nevers förflyttades Louise till ett större krigssjukhus i Palaves nära Montpellier. Där mottog hon, den 6 juni 1917, ett brev från sin far, Louis av Battenberg.

1912 hade han nått den högsta posten i den brittiska flottan: förste sjölord. Utnämningen var omdebatterad, och ju närmare kriget man kom desto högljuddare blev kritiken. Främst gällde den hans nationella trovärdighet.

Att Louis var av tysk börd ansågs väga tyngre än att han tjänat det brittiska imperiet i fyrtio år. Själv hade han eldat på missnöjet genom sina många resor till olika tyska familjetillställningar och genom att tanklöst bjuda in släktingar som representerade andra nationer ombord på sina fartyg. I oktober 1914 hade Louis tvingats begära avsked.

I sitt brev till Louise i Frankrike berättade han att ytterligare förödmjukelser var på väg. På order av kungen, själv ansatt på grund av sin tyske far, måste släkten Battenberg anglisera sitt namn. Skulle de välja Battenhill eller Mountbatten?

För Louise tycks inte namnbytet ha spelat någon större roll. Men för fadern var förändringen ett slag som ökade på hans förnedring. I en prins världsbild ingick varken att han kunde bli avsatt eller tvingas lägga bort såväl titlar som sitt anrika namn.

Kusinerna i tsarfamiljen dödades

I september samma år nåddes Victoria och Louise av den förfärliga sanningen – moster Alix, Nicky och alla kusinerna hade mördats av bolsjeviker i Jekaterinburg. Minnet av torget och den tomma byggnaden kom tillbaka till dem. Snart anlände nästa chock: även moster Ella var död. Efter att ha hållits instängd i en skola hade hon kastats ner i ett gruvschakt och lämnats att dö.

Tiden efter första världskriget blev svår. Så många var borta, släktingar och vänner – flera av dem unga män som dött i kriget. Familjens förmögenhet var decimerad eftersom den varit placerad i gruvföretag i Ryssland. Juvelerna Victoria lämnat i Vinterpalatset fick de förstås inte tillbaka.

Mötte Gustaf Adolf 1923

Mötet med Gustaf Adolf sommaren 1923 blev en vändpunkt. Brittiska tidningar kunde rapportera hur Louise och den svenska kronprinsen gick på kapplöpningar och umgicks på Louises bror Georges gods i Sussex. Sönerna Gustaf Adolf och Sigvard, som var med på resan, fick snabbt besked om att nu skulle de få en styvmor. De yngre hemma i Sverige meddelades, kanske något opsykologiskt, av drottning Victoria.

Louise Mountbattens börd omstridd

I Sverige mottogs nyheten med viss förvåning. Louise Mountbatten, vem var det? Hennes börd blev omgående ett diskussionsämne. Enligt successionsordningen från 1810 kunde en prins inte gifta sig med »enskild mans dotter« utan att riskera sin arvsrätt till riket. Frågan var om Louises far var att räkna som enskild man?

Det blev kung Georg V, kusin till Louises far, som avgjorde saken. Han slog fast att Louise betraktades som medlem av den engelska kungafamiljen.

Den första julen tillbringade kronprinsparet på Drottningholm med svärföräldrarna Gustaf V och Victoria. De gigantiska julgranarna tändes och klapparna till barnen låg som vanligt färdiguppackade på små bord, ett för varje telning. »Vi spelar badminton i balsalen och golf i biljardrummet«, skrev Louise förtjust till sin systerdotter Theodora.

När det ett år senare visade sig att Louise var gravid var glädjen förstås stor. Regelboken för gravida kungligheter letades fram – där stadgades till exempel att »Höga modern«, som Louise kallades i reglementet, inte fick ha en ogift hovfröken i tjänst vid tiden för nedkomsten. I maj 1925 födde Louise en dödfödd flicka. Några fler barn fick hon och Gustaf Adolf inte.

Tog över efter drottning Victoria

År 1930, när drottning Victoria dog, tog Louise över hennes representativa uppgifter. Hon tycks ha uppskattat Gustaf V, »pappa« som hon kallade honom, och hon välkomnade Sibylla in i familjen, när denna gifte sig med Gustaf Adolfs äldste son 1932. Det var Louise som fick ta emot beskedet att arvprinsen, Edmund kallad, omkommit i en flygolycka på Kastrup i januari 1947. Sveriges nuvarande kung, Carl XVI Gustaf, hade mist sin far.

Under beredskapstiden var Louise engagerad i välgörenhetsarbete. Hon var bland annat beskyddare av Kronprinsessans gåvokommitté för neutralitetsvakten, i vars regi stora delar av Sveriges kvinnliga befolkning stickade strumpor, tröjor och halsdukar till soldaterna. Hon engagerade sig också i Sophia-hemmet, som grundats av hennes företrädare, drottning Sofia. I det större politiska händelseförloppet, som upptog mycket av hennes makes tid, tycks hon ha varit mer frånvarande.

1950, när Louise blev drottning, förvånades hon över svenskarnas översvallande hyllningar: »Folk tittar på mig som om jag vore något märkvärdigt. Jag ser väl inte annorlunda ut än vad jag gjorde igår?«

Hennes chosefrihet var välkänd och hon var en osentimental person. Om sin bräckliga hälsa sa hon: »En kunglig person bör vara antingen frisk eller död.«

Louise Mountbatten gick bort den 7 mars 1965, i sviterna av flera blodproppar.

Publicerad i Populär Historia 3/2019