Hemming Gadh – Vasatidens gudfader

Det är en missuppfattning att Sverige i början av 1500-talet på patriotiska grunder bröt sig ur Kalmarunionen med Danmark. Familjen Sture ledde inte en »frihetskamp« som kulminerade med Gustav Vasa.

Det var snarare som tv-serien »Game of Thrones«, där olika familjer kämpade om makten och sympatierna för och emot unionen kunde variera från en dag till en annan. Men bland de ledande fanns ätten Sture vars inflytande började när herremannen Sten Sture år 1471 vann slaget vid Brunkeberg mot en koalition ledd av den danske kungen Kristian I.

Flera medlemmar av Stureätten kom därefter att inneha titeln riksföreståndare och kämpa mot dem som ville återupprätta unionen. En kamp där en viss Hemming Gadh kom att tjäna som skrupelfri rådgivare till tre av dess riksföreståndare.

Hemming Gadh från Hossmo

Första gången kyrkomannen Gadh syns i källorna är också samma år som slaget vid Brunkeberg när »Henningus Gadde de Hosmis« (Hemming Gadh från Hossmo) skrevs in vid universitetet i Rostock för studier i kanonisk rätt. Katolska kyrkan, som Sverige kom att tillhöra i ytterligare hundra år, var en världsomspännande stat i staten med ett eget rättssystem.

När Gadh i mitten av 1470-talet återvände till Sverige började han som kansler hos biskop Henrik Tidemansson i Linköping, och inledde därmed sin klättring mot makten.

Kanonisering var politik

Hemming Gadh framträder i offentligheten för första gången sommaren 1477 vid ett möte i Strängnäs, där svenska herremän och biskopar utredde om den heliga Birgittas dotter Katarina liksom sin mor var ett helgon. Denna fråga var dock inte enbart en religiös angelägenhet – religion var politik. Ett exempel på detta var att landets biskopar satt i det riksråd som i unionskungens frånvaro skulle styra landet eller stödja riksföreståndaren.

Om påven erkände ytterligare ett officiellt helgon i Sverige skulle detta medföra ökad internationell prestige för riksföreståndaren Sten Sture den äldre, något han i så fall kunde använda i kampen mot dem som ville återupprätta unionen.

Gadhs hörsel botades av Katarina

I utredningsarbetet för nya helgonförklaringar ingick att samla vittnesmål om personens förmåga att utföra mirakel. Gadh vittnade därför i egenskap av biskop Tidemanssons kansler om att han två månader tidigare hade besvärats av sömnlöshet och smärtor i sitt vänstra öra. När han också hade förlorat hörseln bad han till Katarina och somnade slutligen.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

I drömmen hade han då sett en vitklädd kvinna som sagt åt honom att resa till den heliga Birgittas kloster i Vadstena och där be vid hennes grav. När han vaknade var han botad.

I Strängnäs måste Gadh ha gjort intryck och det var troligtvis därför som han inställsamt vittnade om helgonet Katarinas påstått heliga krafter. Han sade det riksföreståndaren ville höra och Sten Sture var inte sen att belöna honom. För han hade problem – trots segern vid Brunkeberg var oppositionen mot honom stark. Både inom svenska stormannakretsar och i form av en internationell kampanj, som ovanligt nog drevs av en kvinna.

Drottning Dorotea

Vid Brunkeberg hade Kristian I:s drottning Dorothea gått miste om inkomsterna från landskapen Närke och Värmland, som hon hade fått i morgongåva av sin tidigare man kung Kristofer. Dorothea, som ett samtida vittnesmål beskrev som varken »hövlig eller vänlig«, tänkte därför inte ge upp kampen mot sin makes fiende.

Om Sten Sture inte kunde besegras på slagfältet kunde det ske diplomatiskt. Hon startade därför en kampanj för att få påven att bannlysa riksföreståndaren så att hon kunde få tillbaka sin inkomst och så att hennes man kunde få tillbaka Sverige.

Hemming Gadh till Rom

Riksföreståndaren insåg att detta kunde sluta illa. Danmark hade diplomatiska representanter i Rom och det var betydligt lättare för en etablerad kung än för en upprorsmakare att få stöd av påven. Förvisso hade unionsfienderna tidigare haft representanter i Rom, men det behövdes förstärkning och han utsåg därför Hemming Gadh till sin personliga representant.

Det medeltida Rom kan liknas vid dagens Bryssel eller New York. Här flockades sändebud från hela Europa för att söka påvens stöd för just sin härskares önskemål. För den unge prästen från Linköping måste staden med dess 30 000 invånare och privatpalats ha varit en mäktig syn. Men han hann knappt anlända och inkvarteras i Birgittinerordens högkvarter vid torget Piazza Farnese innan arbetet började.

Kristian I unionskung på pappret

I drottning Dorothea hade Gadh en formidabel motståndare som också knutit till sig en personalstab av biskopar som på plats i Rom var positivt inställda till unionstanken. Men Gadh visade sig kunna bemästra svåra fiender. Han började med att göra sig ett namn bland kretsarna i Vatikanen samtidigt som han höll tät kontakt med riksföreståndaren.

Sten Sture hade temporärt fått ge upp sin post till förmån för danske Kristian I som åter hade installerats som unionskung. Fast bara på pappret. Den egentliga makten innehade riksrådet. Samtidigt hade Gadh blivit så pass välrenommerad i Rom att han effektivt kunde blockera varje försök till bannlysning.

Han drog sig inte heller för att beveka påven Innocentius VIII med sex ståtliga vita hästar vilka utlovades 1490, men som först levererades till dennes efterträdare 1493.

Kammarherre hos Alexander VI

Den nye påven, Alexander VI av ätten Borgia, kom att bli ökänd. Hans familj beskrevs av Niccolò Machiavelli i boken Fursten som urtypen för makthunger och har i vår tid fått tjäna som modell för maffiafamiljen Corleone i Mario Puzos roman Gudfadern.

Påven gjorde Gadh till påvlig kammarherre, och ett brev från 1498 vittnar om hans inflytande. I brevet berättar Gadh om vad som hänt med den tyske köpmannen Otto Brakel som i Rom försökt stämma Sten Sture: »Som han var i största hopp (att) få sin framgång, lät jag gripa honom av vår helige fader påvens makt och satt honom i Castello Angelo många månader.«

Hemming Gadh var en mäktig man som utnyttjade det inflytande som han hade fått som påvlig kammarherre. Det var också en man som hade skaffat skägg, vilket var högsta mode i Vatikanen, och han bar en mantel brämad med hermelin.

Gadh blev biskop i Linköping

Men trots sin nyfunna värdighet var han fortfarande beroende av Sverige för sin försörjning och det var på grund av riksföreståndarens oförmåga att betala underhåll som han år 1500 återvände.

När han anlände till Sverige låg upproret åter i luften och Gadh som nära allierad till riksföreståndaren ville delta på unionsfiendernas sida. Dessutom såg han själv till att skaffa sig en personlig plattform när han året därpå utsågs till biskop i Linköping. Detta efter att riksföreståndaren personligen »övertygat« ett motvilligt domkapitel.

Ett av Gadhs misstag var dock att han glömde bekräfta sin utnämning hos påven, vilket i klarspråk betydde att han inte betalade ut rätt mutor.

Ledde belägringen av Stockholm

Under Sten Stures ledning bestämde sig ett antal rådsherrar för att ogiltigförklara Kalmarunionen och inleda ett uppror mot Kristian I:s son Hans, som efterträtt sin far som unionskung. Gadh fick ansvaret för belägringen av det kungatrogna Stockholm.

Men samtidigt som belägringen inleddes fick han reda på att Linköpings stift formellt hade hamnat under påvlig administration och att han själv hade bannlysts då han inte bekräftat valet. En nyhet som han själv tog lätt på och bortförklarade med att problemet kunde lösas med »en summa guld«.

När Stockholm slutligen kapitulerade 1502 befann sig kung Hans drottning Kristina bland fångarna. Men när Gadh och den återvalde riksföreståndaren Sten Sture i februari 1503 eskorterade den danska drottningen till gränsen i Småland avled riksföreståndaren.

Dolde Sten Stures död

Detta kunde ha varit ett avgörande slag mot unionsfienderna. Men nu visade Gadh prov på en uppfinningsrikedom som skulle ha gjort självaste Machiavelli imponerad.
Han lät hemlighålla dödsfallet och klädde ut en tjänare till riksföreståndaren. Samtidigt spred han ut ryktet att »herr Sten« var sjuk och inte borde tala med människor.

Dödsfallet förblev hemligt tills det att en annan riksrådsledamot, marsken Svante Nilsson, informerats och de båda kommit överens om att denne skulle efterträda riksföreståndaren.

Tack vare uppfinningsrikedom, okonventionella metoder och en förmåga att hantera stress hade Gadh lyckats rädda unionsfienderna.

Belägrade Kalmar

Hans nye herre gav honom uppdraget att leda en ny belägring, denna gång av Kalmar slott. Men det gick inte lika snabbt som i Stockholm och han kom att fungera som belägringschef i två omgångar, och kom att som sådan ge uttryck för sitt sinne för humor.

I brev förklarar han att danskarna skulle försöka göra en utbrytning från slottet, vilket han kallade för ett »romarstycke« som han inte förstod. Därefter lade han till en svordom på italienska för att riktigt betona det komiska i situationen. Samtidigt bannlystes han återigen av den katolska kyrkan, vilket han högaktningsfullt struntade i.

Av allt att döma kunde Gadh vara ganska arrogant. Han hade nog inte heller räknat med att han skulle misslyckas under sitt nästkommande uppdrag, som unionsmotståndarnas sändebud i hansestaden Lübeck. Men det gjorde han, och staden ville inte öppet stödja Svante Nilsson (Sture).

I luven på biskop Brask

När Gadh 1512 återvände till Sverige miste han också inkomsterna från Linköpings stift och bara ett år senare ersattes han som biskop av sin domprost Hans Brask.

Brask var en man som hade ett betydligt bättre sinne för ekonomi och dessutom ogillade han Gadh rent personligen då han i början av sin karriär hade lånat honom pengar som han aldrig fått tillbaka. Men det bekom inte Gadh som tidigt allierade sig med Svante Nilssons son Sten, vilken 1512 efterträtt sin far som riksföreståndare.

Stödde Sten Sture den yngre

Från denna tid finns det också vittnesmål om att Gadh förespråkade okonventionella metoder för att skaffa stöd till den unge Sten Svantesson (känd som Sten Sture den yngre). Riksföreståndaren skulle tala i Vadstena och därefter resa vidare till Uppsala för att framträda vid marknaden Distinget. Samma dag som han skulle tala i Vadstena fick han ett brev av Gadh som önskade honom lycka till:

»Gud ske lov, ni får gott hissande i dag, innan ni far. Ni får inte bättre förrän ni kommer till Distinget.«

Ordet »hissande« betyder »hetsande« och brevet kan således läsas som att han hoppas att Sten Svantesson kan övertyga sin publik. Men det betyder också berusning och kan vara ett underförstått råd att påverka publiken med öl. Hemming Gadh hade som sagt sysslat med politik och bondeuppbåd tidigare.

Gadh och Gustav Vasa gisslan

Slutskedet av Hemming Gadhs liv var därför som äldre statsman och rådgivare åt den yngre generationens unionsfiender. Formellt var han befälhavare på Kastelholms slott på Åland, men han kom att tillbringa mycket tid i Stockholm vid riksföreståndarens hov och det är troligt att han tidigt lärde känna den unge herremannen Gustav Eriksson av Vasaätten (som senare blev kung Gustav Vasa).

Tillsammans kom de att ingå i den gisslan som riksföreståndaren Sten Svantesson 1518 skickade till den nye danske kungen, Kristian II, som då befann sig utanför Stockholm med en belägringsarmé. När kungen hade eliten av unionsfienderna på sitt skepp bestämde han sig för att segla hem till Danmark.

Gick över till Kristian II

Det var under fångenskapen 1518–20 som Hemming Gadh bestämde sig för att byta sida. När en ny armé under ledning av Kristian II på hösten 1520 belägrade Stockholm var Gadh med som propagandaledare åt danskarna och var en av dem som övertygade riksföreståndarens änka Kristina Nilsdotter Gyllenstjärna att ge upp. Detta efter att Sten Sture den yngre hade stupat vid slaget på sjön Åsunden.

Hemming Gadh avrättades

Man kan därför påstå att Gadh var medskyldig till Stockholms blodbad och han avrättades själv ungefär samtidigt som detta ägde rum när han hösten 1520 befann sig på slottet Raseborg i Finland.

Anledningen till att Gadh miste livet trots att han bytt till dansk sida var enkel. Kristian litade helt enkelt inte på den man som hade gjort livet surt för hans farfar, far och honom själv. Dessutom kan man lägga till att kungen säkert trodde att Gadh mycket väl kunde byta sida igen när det passade honom. Det var därför som han var tvungen att dö och det är också enda gången som Gadh verkligen har underskattat en motståndare. Han halshöggs den 16 december 1520.

Ränksmidare av rang

Hemming Gadh förtjänar verkligen epitetet ränksmidare – till skillnad från Hans Brask som senare blev berömd i och med den så kallade »brasklappen« vid Stockholms blodbad.

Gadh tycks trots sitt samröre med danskarna ändå ha gjort ett positivt intryck på Gustav Vasa. Långt senare låter denne sin krönikör Peder Swart berätta att Gustav som ung hade ett nära umgänge med »den höglärde doktor Hemming«.

Att den svenske kungen officiellt berömmer Hemming Gadh visar vilket inflytande han hade haft. Detta är också något som lyser igenom när man närmare granskar Gustav Vasa som regent. Hans retorik, okonventionella metoder och jakt på snöd vinning bär Hemming Gadhs signum. Den senare kan därför med rätta kallas för Vasatidens gudfader.

Publicerad i Populär Historia 5/2016