Sturarnas tid – 50 år som skakade Sverige

Stora delar av 1400-talet och det tidiga 1500-­talet var en orolig tid i svensk historia. Politiska grupperingar kämpade mot varandra. Lojaliteterna skiftade när striden stod mellan unionskung och riksföreståndare och mellan fraktioner av stormannaätter. Två personer spelade så framträdande roller att perioden 1470–1520 fått bära deras namn. Efter Sten Sture den äldre och Sten Sture den yngre talar vi om ”Sturarnas tid”.

Namnet Sture kommer sannolikt från verbet stura som betyder att vara egensinnig, något som passar in på periodens båda huvudpersoner. Men de var alltså inte släkt. Sten Sture den äldre var son till riksrådet Gustav Sture av Sjöbladsätten.

Av släkten Natt och Dag

Sten Sture den yngre härstammade från en gren av släkten Natt och Dag. Skälet till att han använde sig av namnet Sture var att hans farfar Nils Bosson (Natt och Dag) hade gjort det. Denne hade i sin tur tagit namnet från sin morfar, stormannen Sven Sture. Nils Bosson Stures son Svante kallade sig dock endast Svante Nilsson.

Vi vet inte med säkerhet när Sten Sture den äldre såg dagens ljus, men det var sannolikt omkring 1440. Genom sina föräldrar Gustav Anundsson Sture och Birgitta Stensdotter Bielke föddes han rakt in i den politiska eliten.

Han kom i besittning av stora jordegendomar i Småland, Östergötland, Södermanland och Västergötland. 1467 gifte han sig med Ingeborg Åkesdotter Tott och kom därför att skaffa sig släktskapsförbindelser med hennes rika och inflytelserika dansk-svenska ätt.

Karl Knutsson Bonde för döden

I maj 1470 låg Sveriges kung Karl Knutsson Bonde för döden. I sitt testamente lämnade han en stor del av sin förmögenhet vidare till sin son Karl Karlsson. Sonen fick även ärva det förgyllda svärdet och spiran, kungamaktens symboler.

Sverige var ännu inte något arvrike men det stod klart för många att den gamle kungen hade för avsikt att placera sin son på Sveriges tron. I testamentet utsåg kungen Sten Sture, som genom sin mor var släkt med kungen och även gjort sig känd som en god krigare, till talesman för sonen Karl. Herr Sten lovade att efter bästa förmåga bevaka dennes intressen. Det skulle emellertid visa sig att han hade helt andra planer.

Maktkamp med Ivar Axelsson

Efter kungens död följde en kort maktkamp mellan Sten Sture och Ivar Axelsson Tott, en inflytelserik storman som dessutom var gift med Karl Knutssons dotter Magdalena. Ivar Axelsson var en av nio söner till det danska riksrådet Axel Pedersen (Tott) och utgjorde tillsammans med sina bröder en viktig maktfaktor i både Danmark och Sverige vid denna tid.

Eftersom han var gift med den avlidne kungens dotter såg Ivar Axelsson naturligtvis gärna att en stor del av arvet efter kungen hamnade i hustruns händer. Tillsammans med Sten Sture ingick han en överenskommelse där Sten Sture lovade att se till att Karl Karlsson, vars rättigheter han lovat att tillvarata, endast fick en mindre del av arvet.

Han garanterade även att denne aldrig skulle bli kung. I gengäld tillät Ivar Axelsson att Sten Sture styrde över Sverige som riksföreståndare.

Den politiska situationen i Sverige 1470 var allt annat än stabil. Den danske kungen Kristian I gjorde fortfarande anspråk på Sveriges tron och understöddes i dessa krav av landsflyktiga svenska stormän. Inom landet stod olika stormannafraktioner och landsdelar mot varandra. Skulle Kalmarunionen bevaras eller inte?

Handelsblockad av Hansan

Redan vid tiden för Karl Knutssons död i maj 1470 förbereddes ett danskt anfall mot Sverige. Kristian hade även kommit överens med de tyska hansestäderna om en handelsblockad mot Sverige.

På hösten 1471 stod kriget för dörren. I september anlände den danska flottan till Stockholm där den ankrade vid Djurgården. Förhandlingar inleddes samtidigt som Sten Sture reste iväg för att försäkra sig om stöd från folket i de landskap som ogillade Kristian, däribland Dalarna. Detta tvingade den danske kungen till motåtgärder.

Han lät sätta i land krigsfolk från fartygen och upprättade ett befäst läger på Norrmalm. Även Kristian sökte folkligt stöd och fann det bland annat i Uppland. Sten Stures trupper närmade sig Stockholm. Vid framkomsten till huvudstaden ställde han den danske kungen inför ett ultimatum. Om konflikten skulle lösas under fredliga former måste Kristian dra bort sina trupper. Den danske kungen vägrade. Båda sidor gjorde sig redo för strid.

Slaget vid Brunkeberg

Den 10 oktober, just när kyrkklockorna i staden slog 11, tågade Sten Stures trupper mot Brunkebergsåsen. Sammanlagt uppgick de båda sidornas styrkor till mellan tvåtusen och tretusen man. Kristians trupper var väl förskansade bakom korgar fyllda med sand och sten.

Kungen avdelade en styrka för att skydda flottan och en annan gick i ställning vid Klara kloster för att se till att Sten Stures trupper inte skulle kunna få kontakt med de styrkor under Knut Posses ledning som stod inne i staden. De kungliga trupperna lyckades stå emot de första anfallen och angriparna slogs tillbaka. I slagets inledning sårades dock Kristian av en kula som träffade honom i munnen och blödande fick han föras ombord på sitt skepp.

De kungliga trupperna begick sedan ett fatalt misstag. De bestämde sig för att möta angriparna på öppen mark. Då de båda sidornas arméer drabbade samman tvingades Kristians trupper att dra sig tillbaka under svåra förluster och efter en kort strid fick även de enheter som fortfarande befann sig bakom förskansningarna retirera. Sten Stures seger var ett faktum.

Svenskar på båda sidor

Slaget vid Brunkeberg betraktades länge i historieskrivningen som en svensk seger över danskarna. Verkligheten var emellertid mer komplicerad. Striden stod inte i första hand mellan svenskar och danskar utan mellan olika stormannafraktioner och landskapsmenigheter.

På Kristians sida fanns exempelvis släkten Oxenstierna och Upplands bönder medan Sten Sture stöddes av Axelsönerna och Dalarnas bergsmän. Inom forskningen rådde länge uppfattningen att de stridande i slaget styrdes av ekonomiska intressen.

Enligt denna tolkning stöddes Sten Sture av de grupper som var beroende av utrikeshandel med boskap, smör och järn medan Kristian främst hade stöd från självförsörjande godsägare i Mellansverige. Även de jordägare som hade gods och gårdar på båda sidor av riksgränsen var benägna att stödja unionskungen.

I dag anser många forskare att det snarare var tillfälliga sammanslutningar mellan bondeuppbåd och frälsesläkter som drabbade samman. Dessa allianser var inte särskilt stabila. Tvärtom kunde olika grupper när som helst byta sida. Det handlade helt enkelt om att stödja den som för tillfället gjorde det möjligt att flytta fram de egna positionerna.

Det var först sedan Bernt Notke skapat monumentet ”Sankt Göran och draken” i Stockholms storkyrka på 1480-talet som segern kom att få nationella förtecken.

Tyskt styre slängdes ut

Några dagar efter segern vid Brunkeberg lät Sten Sture genomföra en genomgripande förändring av de svenska städernas styrelse. Bestämmelsen att hälften av de styrande skulle vara tyskar upphävdes. Ingen utlänning skulle i fortsättningen få bli borgmästare eller rådman eller inneha någon annan typ av ämbete. Kanske ska denna aktion ses som en hämndåtgärd mot de tyska städer som anslutit sig till Kristians handelsblockad.

Segern vid Brunkeberg stärkte Sten Stures ställning och flera av de frälsemän som tidigare hade stött unionskungen bytte nu sida. Det fanns emellertid en rad maktfaktorer såväl inom som utom landet som riksföreståndaren var tvungen att ta hänsyn till: den danske kungen och hans allierade, den svenska rådsaristokratin, Axelsönerna, samt de borgare, bergsmän och bönder som deltagit på Sten Stures sida i striderna 1471.

I kampen mot rådsaristokratin var Sten Sture inte sen att använda sig av stödet från de senare, som var en maktfaktor att räkna med. Också Axelsönerna spelade en framträdande roll. De kontrollerade bland annat stora områden i den östra rikshalvan liksom Gotland och Stegeborgs slott i Östergötland. Sammantaget behärskade de ett lika stort område som riksföreståndaren.

Kyrka och adel blev fiender

För att stärka sin ställning var Sten Sture intresserad av att förbättra sina ekonomiska och militära resurser. Han lyckades öka sitt godsinnehav, inte sällan genom metoder som var relativt skrupelfria. Han kom därmed också att skaffa sig fiender, inte minst inom kyrkan.

Viktigare än att öka det privata jordinnehavet var dock att se till att fler län stod till hans förfogande. Denna ambition ledde till konflikter med aristokratin. Kampen om länen kom under 1480-talet att leda till en brytning mellan Sten Sture och de tidigare bundsförvanterna Axelsönerna.

Vid ett rådsmöte i Stockholm 1483 försökte Ivar Axelsson att stärka sin egen maktställning genom något som kan liknas vid en kupp. Planen var att Sten Sture skulle ersättas av herr Ivars svärson Arvid Trolle.

Kuppen misslyckades emellertid. Under de följande åren gynnade riksföreståndaren istället framträdande personer ur riksrådet på Axelsönernas bekostnad. Successivt berövades de sina landområden. Ivar Axelsson lämnade slutligen Sverige för att slå sig ner på sina danska gods.

Återupprätta Kalmarunionen

Konflikten mellan riksföreståndaren och Axelsönerna hade även andra orsaker. I början av 1480-talet önskade danskarna återupprätta unionen. Axelsönerna, som ägde gods och gårdar på båda sidor av riksgränsen, hade här ett gemensamt intresse med den danske kungen.

Frågan om unionens återupprättande aktualiserades genom Kristian I:s död 1481. Hans son Hans hade redan 1458 utsetts till tronföljare och han gjorde nu anspråk på Sveriges krona. Förhandlingar inleddes och dessa resulterade i Kalmar recess 1483. Avtalet gav uttryck för rådets intresse av att begränsa kungens makt. Den kom emellertid inte att förverkligas.

Trots de förnyade försöken att upprätta unionen och den inre maktkampen kan Sten Stures ställning i slutet av 1480-talet beskrivas som säker. Det som skulle leda till hans fall i slutet av det följande decenniet hade att göra med utrikespolitiska förvecklingar.

Sten Sture förde en expansiv politik vid Finska viken. Detta orsakade konflikter med den livländska ordensstaten. Samtidigt blev de rysk-svenska relationerna alltmer ansträngda när ryssarna anklagade svenskarna för att ha kränkt de gränser som fastställts i Nöteborgstraktaten 1323. Det svenska rådet tvingade riksföreståndaren att sluta fred med livländska orden 1493. Samtidigt slöt kung Hans förbund med Ryssland.

Ökade spänningar

I denna mycket besvärliga utrikespolitiska situation ökade spänningarna mellan riksföreståndaren och rådet. Sten Sture hade också råkat i konflikt med kyrkan efter att ha lagt beslag på ett omfattande godskomplex i Sörmland som även domkyrkan i Uppsala gjorde anspråk på. Dessutom hade han genom sin prokurator Hemming Gadh fått påvlig tillåtelse att själv tillsätta biskop i Linköping, Strängnäs och Åbo.

1495 tog Sten Sture personligen ledningen i kriget mot Ryssland. De ryska angreppen mot Viborg och Nyslott slogs tillbaka, men stora delar av Karelen, Nyland och Österbotten härjades. Fred slöts 1497. Det fastslogs att denna skulle råda i sex år och att Nöteborgstraktatens bestämmelser skulle gälla.

Sten Sture återvände till Sverige 1496 medan kriget ännu pågick. Oppositionen mot honom hade vuxit sig stark under ärkebiskopen Jakob Ulvssons ledning. Riksföreståndaren uppmanades att lägga ner sitt ämbete. Sten Sture vägrade och strider utbröt.

Stureanhängarna brände ner ärkebiskopens gårdar. Kung Hans blandade sig nu i striden på ärkebiskopens sida. Han begav sig till Sverige och danska trupper marscherade mot Stockholm. Dessa besegrade Sten Stures trupper vid Rotebro 1497 och förhandlingar inleddes.

Hans kung över Sverige

Resultatet blev att Sten Sture tvingades att avgå och att Hans kröntes till Sveriges kung. De medlemmar i riksrådet som velat se Sten Sture avsatt hoppades kunna skjuta fram sina positioner och få del av de län som den nye kungen skulle dela ut i samband med sin kröning.

Dessa förhoppningar kom emellertid på skam. Ett växande missnöje med kungen började jäsa. 1501 sade de svenska stormännen upp tro och lydnad till kung Hans. I stället utsågs Sten Sture åter till riksföreståndare. Steg för steg förlorade danskarna sina besittningar i riket och slutligen var endast Kalmar, Borgholm och Gotland i danska händer.

1503 befann sig Sten Sture tillsammans med Hemming Gadh vid dansk-svenska gränsen dit de eskorterat kung Hans drottning Kristina. Under återresan till huvudstaden dog Sten Sture. I början av 1504 valdes riksrådet Svante Nilsson till ny riksföreståndare.

Hans tid vid makten kom att präglas av motsättningarna till Danmark. Dessutom fanns det hela tiden en inre opposition som önskade ett närmande till den danske kungen. Detta var fortfarande läget då Svante Nilsson avled i januari 1512.

Sten Svantesson blev Sten Sture d y

Han efterträddes av sin nittonårige son Sten Svantesson. Denne lade till Sture till sitt namn och kom därmed att gå till historien som Sten Sture den yngre. Det var emellertid långt ifrån självklart att sonen skulle efterträda fadern som riksföreståndare.

När Svante Nilsson gick ur tiden rådde det starka spänningar mellan honom och den del av rådet som stod under ledning av ärkebiskopen Jakob Ulvsson. Denna fraktion valde lagrådet Erik Trolle till ny riksföreståndare i januari 1512. Sten Sture lyckades emellertid få valet upphävt. Ett nytt val sköts på framtiden. Under tiden skulle makten ligga i rådets händer. Båda sidor förberedde sig för det slutliga avgörandet.

Sten Sture ingick förbund med de fogdar och hövitsmän som han betraktade som pålitliga. Under sina resor genom landet lät han sig bli hyllad som riksföreståndare av landskapsmenigheterna. Hans motståndare svarade med att ingå ett avtal med den danske kungen.

Stärka sin ställning

Efter stormiga förhandlingar och vapenskrammel kunde Sten Sture väljas till riksföreståndare i Stockholm i juli 1512. Valet kunde ske sedan Sten Sture tvingats avge löften som skulle öka såväl rådets som kyrkans makt.

För Sten Sture handlade det nu om att försöka stärka sin maktställning utan att bryta de utfästelser han lämnat då han valdes till riksföreståndare. Han hamnade emellertid i konflikt med rådet. Motsättningarna resulterade i öppen strid mellan riksföreståndaren och ärkebiskopen som fungerade som rådets ledare.

Under hösten 1514 lämnade den åttio­årige Jacob Ulvsson sitt ämbete till förmån för en yngre kraft. Ny ärke­biskop blev Gustav Trolle, son till den Erik Trolle som rådet först valt till riksföreståndare vid Svante Nilssons död.

Påven på Gustav Trolles sida

Den nye ärkebiskopen invigdes i sitt ämbete av påven i Rom under våren 1515. Gustav Trolle lyckades även få påven att utfärda några bullor som skulle stärka ärkebiskopens världsliga makt.

Bland annat bemyndigades Trolle att föra befäl över militära styrkor för att skydda kyrkans egendomar. Han fick också rätt till Stäkets slott i Mälaren och länet med samma namn, samt att lysa bann över dem eller den som ifrågasatte detta. Då riksföreståndaren fick veta vad som beslutats i kurian lät han beslagta de egendomar som låg under Stäket.

Belägring av Stäket

Vid återkomsten från Rom vägrade ärkebiskopen att avlägga trohetsed till riksföreståndaren och han vägrade att infinna sig hos Sten Sture i Stockholm då denne ville förhandla om Stäkets län. Riksföreståndaren blev rasande. Han beskyllde ärkebiskopen för att delta i en sammansvärjning som strävade efter att placera den danske kungen Kristian II, som efterträtt kung Hans 1513, på Sveriges tron.

Hösten 1516 belägrade riksföreståndarens styrkor Stäkets slott. Samtidigt förberedde den danske kungen ett anfall mot Sverige. Förhandlingarna mellan de båda länderna hade brutit samman 1515. Det stod klart för kung Kristian att han aldrig skulle kunna bli svensk kung på fredlig väg.

Seger vid Valla

Sommaren 1517 anlände en dansk flotta under befäl av Joakim Trolle, en bror till ärkebiskopen till Stockholm. Danska soldater sattes i land men slogs tillbaka av Sten Stures trupper vid Valla och därefter seglade flottan hem.

Inför det danska hotet hade rådet uppmanat Sten Sture att förlika sig med ärkebiskopen. Herr Sten var beredd att ingå en överenskommelse med Gustav Trolle under förutsättning att denne lämnade ifrån sig Stäket och lät sig ställas inför rätta. Ärkebiskopen hade tidigare föraktfullt avvisat riksföreståndarens krav men efter det danska nederlaget såg han sig tvingad att försöka nå en överenskommelse med Sten Sture.

Stäket rivs

Parterna samlades till ett möte i Stockholm i november. Sten Sture lade fram sina anklagelser. Mötet förklarade att ärkebiskopen gjort sig skyldig till landsförräderi och därför skulle avsättas och Stäkets slott jämnas med marken. Efter mötet intensifierades belägringen av ärkebiskopens slott som intogs och revs, och den fängslade Gustav Trolle tvingades avsäga sig sitt ämbete.

Sommaren 1518 anlände en ny dansk flotta till Stockholm. Kristian II förde själv befälet och med sig hade han femhundra man. De kungliga trupperna inledde en belägring av huvudstaden men tvingades häva denna sedan de besegrats av Sten Stures trupper vid Brännkyrka.

Den danska flottan seglade hem – men förberedelser för ett nytt fälttåg inleddes omedelbart. Danska trupper gick in i Västergötland där man började bygga upp Älvsborgs fästning, som hade raserats under det ­tidiga 1500-talets strider. Borgholms slott på Öland erövrades. Men belägringen av Kalmar fick avbrytas sedan Sten Stures trupper ingripit.

Dödligt sårad på Åsunden

I september 1519 hade Gustav Trolle lyckats få till stånd en påvlig bulla riktad mot Sten Sture och dennes anhängare. Två danska biskopar, i Lund och Roskilde, använde denna bulla för att bannlysa riksföreståndaren och lysa interdikt över Sverige – vilket innebar gudstjänstförbud i landet. Detta gav Kristian möjlighet att uppträda som den som skulle verkställa kyrkans dom och det gav honom propagandamässiga fördelar.

Vid nyårstid 1520 gick den danske kungens legoknektar in i Västergötland. Hären stod under befäl av Otto Krumpen. På sjön Åsundens is drabbade Sten Stures styrkor samman med den danska hären. Redan i slagets inledning sårades den svenske befälhavaren svårt av en kanonkula. Han fördes mot Stockholm men han nådde aldrig huvudstaden.

Den 3 februari 1520 dog han på Mälarens is. Hans änka, Kristina Gyllenstierna, övertog ledningen i Stockholm. Rådsaristokratin gjorde snart upp med den danske kungen och sedan återstod det endast för honom att besegra Stureanhängarna.

Stockholms blodbad

På våren belägrades Stockholm och under sommaren föll Sturarnas fästen i Västerås och Stegeborg. Kristian II lovade att styra i enlighet med svensk lag. Allmän amnesti för hans politiska motståndare utlovades också. I början av september gav Stockholm upp och öppnade sina portar för den danske kungen.

Snart skulle emellertid den svenska aristokratin bli varse hur mycket den danske kungens löften var värda. Den 4 november kröntes Kristian till svensk kung i Storkyrkan i Stockholm. Sedan ägde ett stort gästabud rum. Olaus Petri skriver: ”Då nu den högtiden ändad var, om onsdagen där näst efter, begyntes ett annat gästabud.”

Över åttio svenska stormän skulle mista livet. Sten Sture den yngres kropp grävdes upp ur jorden vid Svartbrödraklostret där den legat i över ett halvår för att brännas. Vi känner händelsen som Stockholms blodbad, och de brutala avrättningarna blev startskottet på en helt annan period i Sveriges historia.

Publicerad i Populär Historia 2/2011