Medeltida kungar levde farligt

I våra dagar utmärks den politiska processen i Sverige av lugn och harmoni. Vi lever i en väl fungerande parlamentarisk och representativ demokrati. Det är säkert inte världens bästa styrelseskick – om några hundra år kommer det sannolikt att uppfattas som hopplöst föråldrat – men det är utan tvekan det bästa vi har haft hittills. Ett och annat övertramp sker, en och annan politiker får en verbal dolkstöt i ryggen och diverse förräderier äger förvisso rum, men detta är lätta vindpustar jämfört med vad som äger rum i de politiska miljöerna i de flesta länder på jordklotet.

Så här bra har vi inte alltid haft det. De allmänna val som hålls i Sverige, numera vart fjärde år, är en relativt modern företeelse. Under det svenska rikets första dokumenterade århundraden existerade inte ens ett förstadium till dem. Vi hade ingen riksdag, ingen ministär och ingen statsminister. Ändå hade vi ett fungerande politiskt system och ett komplicerat regelverk för maktöverlåtelse till enskilda personer. Men det finns givetvis flera grundläggande skillnader mellan det politiska systemet i kungariket Sverige på medeltiden och det system vi har i dag.

Två enväldiga kungar

Till att börja med är det viktigt att ha de formella elementen klara för sig. Vi vet alla hur vi i dag röstar fram våra ledare. Vi vet också att det endast är sedan 1921 som hela svenska folket har kunnat göra så – tidigare var det ”herrarna” som bestämde. Under några perioder i Europas historia har inte ens dessa haft något att säga till om, utan kungarna själva har enväldigt beslutat om vem som skall styra och ställa och vem som skall efterträda vem. För Sveriges räkning har detta lyckligtvis inte inträffat särskilt ofta – de enda helt enväldiga kungarna i Sverige var Karl XI och Karl XII. De av oss som har grundskolans historieundervisnings klassiska årtal i minnet erinrar oss också att 1544 (riksdagen i Västerås) är ett i sammanhanget viktigt år – då övergick Sverige från att ha varit ett valrike till att bli ett arvrike. Duglighet och förmåga hade inte längre något med saken att göra – om man bara hade rätt föräldrar kunde man ärva hela kungariket.

Men hur var det när Sverige först framträder i historien? Vad sade lagen om våra första kända politikers uppstigande till maktens boningar?

Vid en första blick på de medeltida landskapslagarna finner vi att det varken var frågan om arv eller val. Terminologiskt sett var Sverige under äldre medeltid inte ett val- eller arvrike utan ett ”tagar-rike”. Man tog konung. Enligt Äldre västgötalagen ägde svearna rätt att taga konung, liksom de även ägde rätten att vräka konungen om han av någon anledning visade sig olämplig. Vi ska inte föreställa oss att en samling rika stormannasläkter samlades på tingsplatsen med var sin kandidat, varefter man medelst hot, utpressning och röstfiskande sökte driva igenom den egne kandidatens seger. ”Tagandets” huvudperson var snarare utsedd på förhand – det fanns en given kandidat, som man antingen accepterade (”tog”) eller vägrade acceptera. Om kandidaten inte godkändes fick proceduren göras om – landskapet ifråga kom i praktiken att fungera som självständig stormanna- och bonderepublik till dess man kom överens om att erkänna en rättmätig konung.

Förhandlade med landskapen

Förfarandet var emellertid ganska komplicerat. Inte nog med att den blivande kungen först fick ägna en stor del av sitt liv åt att bygga upp ett gott rykte, en stabil förmögenhet (helst i form av ärvd jord) och en skara beredvilliga krigsmän i sin egen hembygd – han måste dessutom steg för steg förhandla fram erkännande i vart och ett av de svenska landskapen efter att han valts till kung. Exakt hur detta gick till är okänt. Äldre västgötalagen nämner, såsom ovan angetts, att det var svearna som började. Det var de som tog kung, varefter kungen fick rida runt på sin eriksgata och ”dömas” till kung på de olika landskapens ting.

Olyckligtvis vet vi inte vad som avses med ordet ”svear”. Problemet är att etniska termer under medeltiden ofta gled över från en betydelse till en annan, på kontinenten såväl som i Sverige. ”Svearnas land”, på latin Sueonia, hade under vikingatiden troligen syftat på hela det framväxande Sverige. Under 1100- och 1200-talen kom emellertid termen att gradvis inskränkas territoriellt, så att ”svear” blev benämning på en regional underavdelning till den nya termen ”svenskar”. På samma sätt som termen ”götar” sedan länge syftat på folk i Göta land kom termen ”svear” att endast syfta på folk i Svealand. Medvetenheten om denna etniska förskjutning gör det mycket svårt att avgöra exakt vilka som fick taga kung. Äldre västgötalagens text kan tolkas som att folket uppe i Mälardalen hade rätt att bestämma, varefter götarna fick foga sig efter deras val. Denna tolkning stärks av att eriksgatan – den nyblivne kungens ritt till de olika landskapen – inleddes i Mälardalen. Texten kan emellertid också tolkas som att svear, i betydelsen svenskar i allmänhet (i princip var som helt i landet), ägde rätt att taga kung, varefter kungen reste runt till de olika tingen. Att lagtexten specificerar detta med att han reste till just götarnas ting beror – förstås – på att denna lagtext endast riktade sig till västgötarna.

Så småningom, när vi under folkungatiden får allt bättre källor, står det klart att kungatagandet inleddes i Mellansverige, där Mora stenar i Uppland var en ceremoniell samlingspunkt. Detta är för senare medeltida förhållanden tämligen naturligt, eftersom maktens centrum från och med mitten av 1200-talet alltmer gled över från slätterna i Väster- och Östergötland till Mälardalen. Hur förfarandet gått till på 1000-talet – till exempel var eriksgatan då inleddes – lär emellertid förbli okänt.

Kungen var en främling

Redan detta dilemma är nog för att sätta myror i huvudet på en forskare. Om vi återvänder till den nytagne kungen, så hade även denne ett föga avundsvärt dilemma framför sig. En mängd stormän – flera möjligen fientligt inställda och definitivt rejält misstänksamma – måste övertalas att acceptera kungatagandet. Innan så skett var kungen att betrakta som en utländsk främling i landskapet.

Hela proceduren präglades av noggrant specificerade regler. Den nytagne kungen fick inte rida in i landskapet innan detta givit honom dels lejd (det vill säga formell rätt att rida in), dels gisslan. Som exempel kan nämnas, att den västgötske lagmannen skulle utse två gisslomän från södra och två från norra Västergötland. Dessa skulle tillsammans med fyra män sändas att möta kungen vid Junabäcken (vid nuvarande Jönköping) och följa honom på hans ritt till tinget.

När de väl kommit fram till Junabäcken skulle de emellertid först utväxla några ord med östgötarnas gisslomän, som hade åtföljt kungen genom Östergötland. Östgötarna skulle intyga att kungen dittills hade fullgjort sina plikter och inte satt sig över lagen. Först därefter kunde färden mot Västergötlands tingsplats börja.

Forskarna är inte helt på det klara med gisslomännens egentliga funktion. De skulle uppenbarligen kontrollera kungen, avlägga rapport om hans förehavanden och intyga att han var rätt man. Troligen var de även att betrakta som en säkerhet för kungen gentemot landskapet.

Bröt mot reglerna – slogs ihjäl

Det fanns gott om möjligheter för en slarvig kung att göra sig skyldig till fatala övergrepp innan eriksgatan var fullbordad. Den verkliga självmordstaktiken – som endast mycket mäktiga eller mycket dumdristiga kungar använde sig av – var att strunta i gisslobestämmelserna och bara rida in i landskapet som om detta var en naturlig rättighet för kungen. Så sägs en av våra mest kortlivade och mest bortglömda kungar faktiskt ha gjort. Den nytagne konung Ragnvald Knaphövde, en ”båld och hugstor” man, lär (enligt Västgötalagens konungalängd) omkring 1130 ha ridit in i Västergötland utan gisslan. Västgötarna blev rasande och slog ihjäl honom.

De flesta nytagna kungar var naturligtvis alldeles för kloka för att försöka sig på dylika dumheter.

När man väl kommit fram till tinget skulle landskapets lagman läsa upp en kungadömande formel som ett led i en rituell ceremoni, om vilken ytterst lite information har överlevt till våra dagar. Kungen skulle högtidligen, med dyra eder, lova att vara trogen mot folket och hålla landskapets lagar. Han skulle också återge frid åt tre fredlösa. Sedan red han vidare till nästa landskapsgräns för byte av gisslan. När ritten, tingsmötena och allt formelläsande var avklarat, först då – efter månader av umbäranden och procedurer – var den ”tagne” verkligen svensk kung.

Kontinentala idéer

Detta komplicerade sätt att ”taga kung” förändrades när Sverige steg för steg integrerades i det katolska Europa. Kyrkan förde med sig kontinentala idéer om kungens rättigheter och skyldigheter, liksom idéer om hur tillsättningen av kungar skulle gå till. Först i detta sammanhang lägger vi märke till den latinska termen electio, ”val”. Sveriges övergång från ett ”tagarrike” till ett ”valrike” ägde successivt rum under 1200- och 1300-talen, varefter valrikesprincipen förblev dominerande till 1544, då Gustav Vasa gjorde kronan ärftlig.

När Sverige blivit ett valrike övergick tagandet och dömandet av kung till att bli en valprocedur, i vilken stormännen och kyrkan hade bestämda roller. Kungen tvingades inte sällan avge löften och handfästningar innan aristokratin gick med på att hylla honom. Flera av de gamla sedvanorna levde dock vidare långt fram i tiden. Den sista eriksgatan – om man räknar bort de moderna varianterna, som inte har något gemensamt med landskapslagarnas bestämmelser – företogs av Karl IX år 1609.

Så långt lagen och den rent formella utvecklingen. Trots källbristerna vet vi som synes en hel del om hur det gick till efter det att stormännen kommit överens om att göra någon till kung. Vi har tillräckligt med information för att inse hur otroligt mycket som har förändrats sedan medeltiden. På den tiden var Sverige närmast en federation av självstyrande småriken vilkas invånare ibland, med lite god vilja, kunde tänka sig att enas under en gemensam regering.

Föreställ er hur det skulle ha sett ut i dag, om de medeltida principerna ännu gällt! Vår nuvarande kung är i sammanhanget ointressant – den person som i dag närmast motsvarar en medeltida monark är inte statschefen utan regeringschefen (Göran Persson). Med medeltida logik skulle den mäktigaste landsdelen i riket – det vill säga Stockholm med omnejd – ha röstat fram Persson till statsminister. Därefter skulle Persson och hans regering ha rest till länens alla residensstäder för att under invecklade procedurer få de olika landshövdingarna att proklamera regeringen som laglig. Om Persson skulle råka glömma någon ceremoniell detalj, så skulle fältet vara fritt för eventuella maktrivaler att slå ihjäl honom och kungöra länets självständighet!

Mutkultur vid hoven

Vad vi inte känner till lika väl är spelet bakom kulisserna, de intriger och ränker som ledde fram till kungatagandet och kungavalet. Det enda vi kan vara helt säkra på är att man, utifrån vårt perspektiv, spelade ett mycket smutsigt spel. Ingen medeltida politiker skulle ha höjt på ögonbrynen över Watergateskandalen. Det räcker med en hastig blick på den formliga mutkultur som var förhärskande vid de europeiska hoven (och vid den svenska riksdagen!) så sent som på 1700-talet för att inse att begrepp som moral och etik i egenskap av samhällsfenomen är mycket subjektiva, strikt tidsbundna företeelser. I 1990-talets Sverige riskerar kvinnliga politiker att betecknas som skurkar om de slarvar med betalningen för chokladkakor; för några sekler sedan betalades generösa mutor från främmande länders regeringar till svenska rikspolitiker helt öppet. Ett av de svenska 1700-talspartierna, mössorna, inlämnade 1771 en specificerad räkning på över tre miljoner daler kopparmynt till den ryske ministern som ersättning för sina tjänster under valrörelsen och den första månaden av detta års riksdag. Det var fullt möjligt att de svenska politikerna ifråga dessutom förklarade krig mot något grannland för att tillfredsställa den generöse mutgivaren. Ingen uppfattade detta som särskilt uppseendeväckande – hela det politiska Europa var genomkorrumperat. När utländska ambassadörer vid något enstaka tillfälle inte kunde muta till sig information vid det elisabetanska hovet i 1500-talets England uppfattade de detta som skandalöst och farligt, ett tecken på att allt inte stod rätt till vid hovet, att något var sjukt.

Lokala maktbaser viktiga

Vi måste med andra ord vara beredda på att möta politiker med en helt annan värdeskala än den som avspeglas i journalisters hårda bevakning av dagens riksdagsmän och kommunalpolitiker.

Om vi söker oss tillbaka till äldre medeltid, den tid för vilken inte ens landskapslagarna är tillförlitliga vittnen, så framstår de lokala maktbaserna som oerhört betydelsefulla. På 1100-talet utvecklades i synnerhet två starka maktbaser – en i Östergötland och en i Västergötland. Vi brukar kalla de två familjerna de ”sverkerska” och ”erikska” ätterna eftersom namnet Sverker var vanligt i den ena ätten och namnet Erik i den andra. De hade fasta baser i form av jordegendomar och kyrkliga institutioner i var sin ända av Götaland, och inget tyder på att de mer än (i bästa fall) högst tillfälligt lyckades ta över motståndarens maktbas. I allt väsentligt var Sverige under denna tid delat mellan två kungahus, som kämpade för att bli erkända i de övriga landskapen. Under första hälften av 1200-talet förekom bevisligen även en tredje maktbas i Uppland. Lägg därtill att vissa delar av Sverige i praktiken var helt självstyrande – till exempel Gotland – och lösligheten i det så kallade riket blir ännu mer uppenbar. De komplicerade reglerna om gisslan och tingslöften framstår därmed som fullt förståeliga. Många kungar och tronpretendenter fick sätta livet till under de ständiga fejderna.

Det finns emellertid en stor fara i den här typen av maktbasperspektiv. Läsaren kan få för sig att Sverige bestod av regionala block, att stormännen i Västergötland bildade front mot stormännen i Uppland och stormännen i Östergötland. Så var troligen inte fallet, annat än vid mycket speciella tillfällen. Kungahusen hade förvisso sina starkaste fästen i sina hemlandskap, men de nöjde sig inte med detta. Kungarna strävade hela tiden efter att bygga upp nätverk av agenter lite överallt, så att det alltid fanns någon man kunde lita på i varje tillgänglig landsända. De ”partier” och ”fraktioner” som vi kan läsa om i litteratur om medeltiden var alltså inte några strikt regionala grupperingar utan snarare överregionala allianssystem. Ju mer ambitiös och lyckosam en medeltida storman var, desto större geografiskt område sökte han täcka in. Man såg hellre att man hade en mängd jordegendomar utspridda över hela Norden än att man hade allt samlat på ett ställe, trots att det senare skulle ha varit betydligt mer rationellt ur ekonomisk synvinkel. De sverkerska och erikska kungarna sökte med alla medel utnyttja sina alliansnätverk (inte minst kontakterna till andra nordiska kungahus) för att vinna militära fördelar och låta sig ”tagas” till kungar.

Spel på högre nivå

Under andra hälften av 1200-talet och första hälften av 1300-talet var Sverige permanent enat under ett kungahus. Denna ätt, ofta (om än oegentligt) kallad folkungaätten, hade inga rivaler på samma sätt som sverkrarna och erikarna ständigt hade haft. De kunde ägna sin tid åt att slåss inbördes eller mot grannländernas kungar. Detta innebar dock inte att de oskrivna reglerna för maktspelet hade förändrats. Man fortsatte att knyta allianser och bygga politiska nätverk, men man spelade på en högre nivå. Vad vi ser under denna tid är en utveckling som steg för steg förde samman olika landskap i skilda riken till personalunioner. Skånelandskapen lydde tidvis under Sverige; Norge och Sverige var en tid förenade i personalunion. Utvecklingen nådde sin kulmen genom skapandet av Kalmarunionen mellan de tre nordiska rikena år 1397. Förändringen var alltså kvantitativ – större områden, högre insatser – men knappast kvalitativ. Det gällde fortfarande att ha rätt stormän – svenska, danska, tyska, norska; ju fler desto bättre – på sin sida.

Fundamental förändring

Vid denna tid hade dock en utveckling inletts, som skulle komma att omforma det svenska politiska livet på ett fundamentalt sätt. Flera utvecklingslinjer bidrog.

För det första blev det fler intressenter på den politiska scenen. Nordtyska adelsmän och köpmän sökte sig från och med andra hälften av 1300-talet i allt större utsträckning till Norden, inte bara för att handla utan också för att ta makten och suga ut bönderna. Utvecklingen är särskilt tydlig med avseende på Albrekt av Mecklenburgs tid som svensk kung 1363–89. Under 1400-talet strömmade ännu fler adelsmän till. En nordisk aristokrati, som inte var fast knuten till ett enda land, växte upp. Danska ätter, såsom familjen Tott, utsträckte under 1400-talet sitt inflytande långt in i Sverige.

För det andra fick politiken en bredare social dimension än tidigare. Från och med 1430-talet lärde sig den svenska allmogen steg för steg att den kunde vara med och bestämma. Genom att bygga barrikader i skogar och lära sig skjuta med armborst kunde en bondehär besegra en välutrustad riddarstyrka. Bönderna tog aktiv del i inbördesfejderna och krigen – den som ville bli kung var så illa tvungen att även söka värva böndernas stöd (annars skulle hans fiender göra det!).

För det tredje framstår den svenska kyrkans representanter under senmedeltiden som allt starkare. Den kanoniska rätten tillväxte i betydelse; biskopar tog ofta initiativ till uppror och började kontrollera egna borgar. Det främsta exemplet är Almarestäket, uppsalabiskopens borg.

För det fjärde – den tändande gnistan – blev det på 1400-talet närmast huggsexa om regeringsmakten. Efter Engelbrektsupproret på 1430-talet kunde Kalmarunionens kungar endast tidvis behärska Sverige. Initiativet gled över till enskilda svenska aristokrater, såsom den maktlystne ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna), den hårdföre marsken Karl Knutsson (Bonde) och samvetslösa realpolitiker som Sten Sture den äldre. Alla ansåg de sig ha rätt att bli regenter – antingen riksföreståndare eller kungar – och alla var de villiga att ta de politiska konsekvenserna av sina ambitioner.

Resultatet blev återkommande kupper, inbördeskrig och uppror. Sverige kom att präglas av en orolig politisk kultur, kännetecknad av våld och osäkerhet. Höjdpunkten – eller snarare lågvattenmärket – kom med Stockholms blodbad år 1520.

Charm och list

Under den oroliga senmedeltiden kulminerade konstruktionen av nätverk och allianser tvärs genom geografiska områden och sociala skikt. För att bli erkänd som kung eller riksföreståndare räckte det inte med att formellt väljas, tagas och upphöjas. Man måste också med vapenmakt kunna försvara sin titel och med uppbjudande av all den charm och all den list man var mäktig förmå tillkämpa sig ett ointagligt försprång.

Helt säker blev man aldrig. Periodens i särklass skickligaste politiske ringräv, Sten Sture den äldre, hade en ohotad ställning som riksföreståndare efter segern i slaget på Brunkeberg 1471. Han befäste därefter sin position genom decennier av godsansamling och politiskt manövrerande – men trots det lyckades hans maktrivaler (temporärt) störta honom 1497.

Som ett belysande exempel på hur senmedeltidens spel kring kungamaktens övertagande kunde gå till kan vi betrakta en av de första stora svenska statskupperna under epoken, Albrekt av Mecklenburgs maktövertagande år 1363.

Kuppen föranleddes av att de svenska stormännen var förbittrade på kung Magnus Eriksson. De sökte efter en lämplig motkandidat, någon som kunde gynna dem själva och deras ekonomiska intressen. Det var ingen idé att leta i Norge eller Danmark, eftersom Magnus var nära allierad med båda dessa länders kungar. Hertigarna av Mecklenburg i Nordtyskland hade emellertid vissa dynastiska anspråk på Sveriges tron – här fanns en naturlig allierad. Den svenska stormannaoppositionen erbjöd således Sveriges krona till den mecklenburgske hertigen, som tackade ja å sin son Albrekts vägnar. Hertigen väntade för säkerhets skull tills den danske kungen Valdemar Atterdag befann sig på behörigt avstånd. Därefter, i november 1363, avseglade en nordtysk flotta mot Sverige. Kalmars stad och fästning, som kontrollerades av mecklenburgarnas allierade, gav sig omgående. Den 29 november ankrade flottan utanför Stockholm, och redan dagen därpå utfärdade borgmästaren och rådet i staden ett hyllningsbrev till Albrekt. Det första slaget var därmed vunnet – den svenska östersjökustens två starkaste fästen var i upprorsmännens händer – men det räckte inte för att detronisera Magnus.

Så fort som möjligt måste Albrekt genomgå de ceremoniella procedurer som åtföljde varje kungaval. Upprorsmakarna lät därför kalla till kungavalsförsamling vid Mora stenar i februari 1364, det vill säga så kort tid efter invasionen att Magnus och hans son Håkan, som var kung i Norge, inte skulle hinna reagera militärt. Än en gång lyckades kuppen: vid Mora stenar dömdes Magnus och Håkan förlustiga kronan, och Albrekt erkändes som kung av Sverige. För att ytterligare manifestera händelsens betydelse dubbades en mängd personer till riddare. Därefter erövrade mecklenburgarna snabbt stora delar av Sverige, men expansionen bromsades så småningom upp och en längre maktkamp vidtog.

Exemplet illustrerar tydligt hur spelet kring kronan höll på att förändras. Stormännen drog sig inte för att ta saken i egna händer. En dålig kung var en kung som skulle avsättas – alltid fanns det någon grannfurste som kunde tänkas nappa på kroken och uppträda som motkandidat. Varken kungaval, med alla dess ceremonier, eller militära framgångar räckte längre. Man måste visserligen både formellt väljas och ha en armé i ryggen, men framför allt måste man ha tillgång till ett nätverk av allierade stormän. Under 1400-talet tillkom, såsom ovan relaterats, även allmogen.

Om kuppen mot Magnus Eriksson hade ägt rum hundra år senare skulle mecklenburgarna säkert ha börjat med att sprida ut propaganda om den svenske kungens planer på att införa hårda skatter innan de angrep Kalmar och Stockholm. De skulle ha försökt vinna bönderna för den mecklenburgska saken. Den typen av propaganda användes faktiskt av den danske kungen Kristian I under dennes invasion av Sverige senvintern 1464, exakt hundra år efter Albrekts kungaval. Medan Kristians trupper marscherade fram genom Småland på väg mot Mälardalen spreds information till allmogen, vilken gick ut på att Kristians motståndare i Sverige var lögnare. Deras skrämselpropaganda om att Kristian planerade nya skatter var ren och skär lögn, avsedd att vilseleda bönderna och utnyttja dem.

Mer komplicerat samhälle

På så sätt utvecklades spelet om den svenska regeringsmakten på ett radikalt sätt under övergången från medeltiden till tidigmodern tid. Att spelet om kronan förändrades var inte en följd av större uppfinningsrikedom, grövre brutalitet eller färre samvetsbetänkligheter hos kungar och stormän. Förändringarna berodde snarare på att samhället i sig blev mer komplicerat. Fler människor ville vara med och bestämma, och det svenska politiska systemet gav i detta läge ovanligt många intressenter en realistisk möjlighet att göra sin vilja gällande.

Att samhället blev mer komplicerat, att maktresurserna (borgar, soldater etc) blev allt fler, innebar emellertid också en fara. Om någon familj till äventyrs skulle lägga under sig ovanligt många av dessa maktresurser, så skulle denna familj bli oändligt mycket svårare att peta bort än sverkrar, erikar, folkungar och mecklenburgare hade varit. Den tidigmoderna statsmakt som växte fram i Europa från och med mitten av 1400-talet – med kungar som Henrik VII av England, Ferdinand II av Aragonien och Ludvig XI av Frankrike – var av en helt annan kaliber än de medeltida monarkierna hade varit. När Gustav Vasa tillskansade sig makten i Sverige innebar det slutet för det medeltida politiska systemet. Det politiska Sverige fick ett nytt ansikte – med stärkt, ärftlig, kungamakt och en gradvis allt mer betydelsefull riksdag med adel, präster, borgare och bönder.

Publicerad i Populär Historia 3/1998