Har Sveriges kungar varit enväldiga?
Har Sverige haft enväldiga regenter? Vi lät frågan gå vidare till historieprofessor Dick Harrison, som lyfter fram fyra mer eller mindre enväldiga med konstitutionen på sin sida. Och en femte som regerade som despot.
Sveriges enväldiga kungar. Från vänster till höger: Karl XI, Karl XII, Gustav III och Gustav IV Adolf.
Frågan om Sveriges regenter varit enväldiga är faktiskt ganska vanlig, eftersom enväldiga härskare är välkända i många länder, oavsett om man avser kungar som Ludvig XIV i Frankrike eller diktatorer som Adolf Hitler i Tyskland. Har vi haft något liknande i Sverige?
Ja, är det enkla svaret.
Men när historiker i nästa skede försöker reda ut vad som egentligen menas med en enväldig monark kan svaren se mycket olika ut.
Karolinska och gustavianska enväldet
I traditionell svensk historieskrivning brukar det finnas två perioder med enväldiga monarker, det karolinska enväldet (1680–1718, med Karl XI och Karl XII) och det gustavianska enväldet (1772–1809, med Gustav III och Gustav IV Adolf).
Den karolinska kungens maktställning skilde sig dock betydligt från den gustavianska, och det var stor skillnad på Gustav III:s maktposition före och efter den kungliga maktökning som följde på den så kallade förenings- och säkerhetsakten 1789.
Det karolinska enväldet, som genomdrevs som en omedelbar följd av skånska kriget på 1670-talet, då Karl XI stärkt sin position gentemot högadeln och insett behovet av genomgripande administrativa och ekonomiska reformer, var det närmaste Sverige kom ett klassiskt europeiskt envälde med stor kunglig makt över lagstiftning och beskattning.
Gustav Vasas intåg i Stockholm, skildrat av 1800-talskonstnären Johan Gustaf Sandberg.
Det var tack vare denna enväldiga position som Karl XI och hans rådgivare kunde trumfa igenom reduktionen och indelningsverket. Gustav III:s maktposition efter 1772 års statsvälvning var mycket svagare än Karl XI:s varit, och många historiker menar att det är omöjligt att tala om ett egentligt gustavianskt envälde före 1789. Även efter detta år behöll dock riksdagen en del av sin makt på lagstiftningens område, och de folkvalda utövade stort inflytande över statsfinanserna.
Gustav Vasa despot utanför konstitutionen
Faktum är att vi också utanför dessa två perioder har haft kungar som i praktiken agerat synnerligen maktfullkomligt. Paradexemplet på en sådan enväldig despot är Gustav Vasa, som från maktövertagandet på 1520-talet till sin död 1560 utövade större personlig kungamakt än någon svensk härskare har gjort genom tiderna.
Gustav Vasas maktställning bottnade emellertid inte i en konstitutionell grundsats eller i en av riksdagen erkänd kunglig hegemoni, som var fallet 1680, 1772 och 1789, utan i hans (och företrädaren Kristian II:s) hänsynslösa utmanövrering och utrensning av politiska motståndare – nedkämpandet av adels- och bondeuppror, skapandet av en statskyrka och reduktion av kyrkogods, med mera.
Vid en utvärdering av Gustav Vasas maktställning måste man också ha i minnet att Sverige på hans tid i allt väsentligt fortfarande var en senmedeltida monarki utan riksdagsordning, myndigheter och ämbetsverk. Riksstyrelsen var snarast ett familjeföretag, med få konkurrerande maktbaser.
För Karl XI och Gustav III var situationen betydligt mer komplicerad: de tillvann sig sina positioner genom skickligt politiskt och militärt manövrerande, och deras envälden var beroende av att regimerna ifråga inte utsattes för hårda prövningar. Följaktligen blev båda systemen kortlivade: det första gick under i stora nordiska kriget, det andra i finska kriget.
Publicerad i Populär Historia 6/2019
