Gustav II Adolf var svensk kung från 1611 till sin död 1632. Det här porträttet har tillskrivits den flamländske konstnären Jacob Hofnaegel som vistades i Sverige på 1620-talet.

© Livrustkammaren

Gustav II Adolf: Den bildade krigaren

Han är berömd som djärv och skicklig fältherre som offrade sig själv för sitt land vid Lützen 1632. Men hur var krigarkungen som människa? För att fullt ut förstå Gustav II Adolf bör man blicka bortom slagfältens rök och damm och granska hans gedigna bildning och personliga egenskaper.

25 april 2020 av Bo Eriksson

Så här lyder en ofta citerad karakteristik av en svensk kung: »Han var till sin yttre person högväxt och reslig, stort byggd och fyllig samt blev med tiden tämligen fet.« Historikern Clas Theodor Odhners ord om Gustav II Adolf har blivit bevingade. Beskrivningen av krigarkungen finns i Odhners Lärobok i Fäderneslandets historia som utkom 1872 och användes i skolorna långt in på 1900-talet. Den gamle historikerns sammanfattning har länge präglat bilden av kungen.

Gustav II Adolf beskrevs som fet

Att hans kroppshydda växte markant under de 21 år han regerade – han var kung från 1611 till 1632, då han dog vid Lützen – står utom allt tvivel. Det är bara att studera porträtten av honom. Vid Lützen var Gustav Adolf knappt 38 år, han hade en rejäl mage, ett något avlångt ansikte med blont, tunt hår på hjässan. Ett spetsigt ljust skägg gjorde ansiktet än längre. Han var av medellängd. Liksom var fallet med alla andra människor vid denna tid torde en kraftig odör ha stått omkring honom.

Men är det allt som finns att säga om Gustav II Adolf, att han med åren lade på hullet och blev fet? Porträtten och antagandena om kroppslukter säger mycket lite om hur kungen var som person; hans karaktärsdrag, såväl positiva som negativa sidor.

Första kung med två namn

Så, vem var han då, Gustav II Adolf, av äldre tiders historiker benämnd hjältekonungen, i sin samtid benämnd »lejonet från Norden«, i vår tid kanske mest känd som en bakelse?

Gustav Adolf föddes den 9 december 1594. Sitt första namn fick den lille pojken efter farfadern, Gustav Vasa. Sitt andra namn fick han efter morfadern, hertigen Adolf av Holstein-Gottorp. Namnet Gustav Adolf var lite av en nyhet. Det var nu, under 1600-talet, som systemet med två förnamn infördes i Sverige – tidigare hade de kungliga personerna bara ett sådant. Förändringen var uppenbarligen inspirerad av namnskicket på kontinenten, särdeles i Tyskland.

© Livrustkammaren

Gustav II Adolfs tornerrustning. 

Gustav Adolfs två syskon, Maria Elisabeth och Karl Filip, bar alltså även de två förnamn. Det skulle dock dröja till 1700-talet innan tvånamnssystemet slog igenom på allvar. Och arbetade sig nedåt i samhällsklasserna.

Erik Sparre fadder

Det var en orolig och politiskt turbulent tid han föddes i, Gustav Adolf. Som fadder vid dopet stod kanslern Erik Sparre (1550–1600), som tidigare aktivt arbetat mot en stark kungamakt. Föga anade väl den politiskt medvetne kanslern – som alltså ville se en kringskuren kungamakt – att hans fadderbarn skulle komma att bli den kung som igångsatte en statsbildningsprocess i Sverige som i slutändan ledde fram till de enväldiga regenterna Karl X och Karl XI.

Den lille Gustav Adolf fick en gedigen utbildning, som brukligt var när det gällde kungabarn. Tidigt fick han lära sig korrekta, höviska manér: buga och bocka, tala allvarligt och skämtsamt, skratta lagom och undvika affektioner, dansa och så vidare.

Dessutom övades han i de så kallade ridderliga idrotterna: tornerspel, fäktning, ett slags diskuskastning, ridning och andra fysiska övningar med nära anknytning till krigets yrke.

Johan Skytte blev hans lärare

Sin bokliga utbildning fick han av Johan Schroderus (1577–1645), senare adlad Skytte. Den blivande kungens uppfostran var inriktad på etik och moral, särskilt pliktkänslan ansågs viktig.

Men också språk var betydelsefulla färdigheter för en blivande kung. För en regent med stora maktambitioner utomlands skulle språkkunskaperna komma att öppna många dörrar.

Med modern, drottning Kristina av Holstein-Gottorp (1573–1625), talade Gustav Adolf uteslutande tyska. Med sin far, kung Karl IX (1550–1611), talade han svenska. Med andra ord blev han redan som liten tvåspråkig.

Under sin levnad lärde sig Gustav Adolf därutöver holländska, franska, italienska och latin. Han förstod spanska, engelska och den skotska dialekten – många av hans värvade soldater kom ju från Skottland – liksom polska och ryska. Han studerade dessutom grekiska.

Vid en jämförelse med farfadern, Gustav Vasa, som talade tyska hjälpligt, framstår Gustav Adolf som en bildningsgigant.

Retoriskt skicklig

Gustav II Adolf var även insatt i retorik och teoretisk krigskonst. Hans retoriska skicklighet märktes tydligt i samband med det avskedstal till ständerna som han höll i maj 1630, då han lämnade Sverige för att invadera Tyskland.

© Civica galleria d'arte moderna, Milano

Gustav II Adolf håller avskedstal till ständerna 1630 med armen runt sin dotter, blivande drottning Kristina. I verkligheten var hon dock bara tre och ett halvt år när talet hölls. Målning från 1824 av italienaren Pelagio Palagi.

I detta tal vände han sig till de olika ständerna och riktade ett par förmaningens ord till vart och ett av dem. Till adeln förhöll han sig högtravande, till prästerståndet var han förmanande, därefter var han lite nedlåtande till borgerskapet, och kom slutligen med floskler och tomma ord till bönderna.

Plikt att gå i krig

I talet liknade han sig själv vid ett ämbar, en kruka, som bär vatten tills det slutligen spricker: »Så varder och mig på sistone gångandes, att efter som jag nu uti så många occasioner [drabbningar] och farligheter för Sveriges rikes välfärd haver måst utgjuta och låta mitt blod.«

Kungen förutspådde i talet att ett olyckligt öde väntade honom i Tyskland, men menade att det likväl var hans plikt att bege sig dit. Endast genom kriget, menade han, kunde freden uppnås. Och med kriget legitimerat invaderade Sverige därmed Tyskland.

Manifest med samma budskap

I samband med att svensk trupp landsteg i Tyskland 1630 gav Gustav II Adolf ut ett krigsmanifest, vilket publicerades i ett tjugotal utgåvor och fanns på flera språk: tyska, latin, svenska, engelska och franska. Även i denna skrift beskrevs hur Sverige »tvingades« att gå i krig. På grund av kejsarens ondskefulla stöd till en lika ondskefull polsk fiende, var Sverige nödgat att gå i krig, i rent defensivt syfte.

I samma manifest klargjorde kungen att han dessutom ville släcka den brand som nu brann och förgjorde det tyska folket. Inget nämns i texten om protestantismens sak.

För tyska historiker är det en självklarhet att Sveriges ingripande i trettioåriga kriget var en regelrätt invasion. Det är svårt att hitta något bra motargument.

Framställde kriget som rättfärdigt

Men för Gustav II Adolf gällde det att framställa kriget som just rättfärdigt. Ett krig i rent defensivt syfte var rättfärdigt (jus ad bellum), liksom att återerövra rättmätig egendom eller i syfte att bestraffa.

En viktig aspekt på det rättfärdiga kriget var att det var staterna själva som avgjorde, huruvida kriget var detta eller ej. Något internationellt organ som kunde rycka in och avstyra orättfärdiga krig fanns inte – FN är som bekant en modern skapelse.

En äldre generation svenska historiker, som levde under 1800-talet och 1900-talets början, tog dessa ord på allvar. Lejonet från Norden offrade sig för en högre sak – och ämbaret sprack som bekant vid Lützen.

Kungens ungdomskärlek var Ebba Brahe, som han också hade tänkt fria till. 

Klädde ut sig till kung Berik

Kungen tyckte mycket om att visa upp sig och agera i olika roller. I samband med sin kröning 1617 uppträdde han som »kung Berik«. Denne påstås ha varit en forntida kung över goterna som ska ha lagt under sig större delen av Europa.

Att det blev just en forntida gotisk kung som han valde att gestalta under de efterföljande festligheterna var ingen slump. 1600-talet markerar höjdpunkten för den så kallade göticismen – en idékrets som utgick från tanken att svenskarna, göter och svear, härstammade från forntidens goter.

När Gustav II Adolf vid kröningsriksdagens (12 oktober 1617) festligheter och tornerspel red omkring föreställande kung Berik, förkroppsligade han göticismens själva grundidé: att Sverige hade en historia som var extraordinär och fantastisk.

Det är dock lätt att övertolka bilden av Gustav II Adolf som kung Berik. Det var inte så att den svenske kungen under kriget i Tyskland red omkring i föreställningen att han förkroppsligade en forntida kung. Men idéerna kan ändå ha verkat inspirerande på hans självbild. Han kan ha inplacerat Sveriges krig i ett större, mytologiskt sammanhang.

Drevs av passioner

Med Gustav II Adolf förknippas annars karaktärsdrag som hör samman just med krig, som till exempel mod, disciplin, strategiskt tänkande och taktiskt sinne. Och detta med all rätt – i stort sett.

Men han var också en man som drevs av sina passioner, i alla fall som ung. Hans plötsliga och häftigt uppflammande kärlek till Ebba Brahe (1596–1674) var omtalad redan i samtiden. Kärlekslågan svedde inte bara de båda turturduvorna utan skapade också viss skandal vid hovet.

»Kom ihåg«, skriver den nyblivne kungen Gustav II Adolf i ett brev till sin älskade Ebba, »att jag bär sorgen för Eder [är kär i er], och ändock jag från Eder måste skiljas med kroppen, skall dock hjärtat och tankan ständigt hos Eder bliva, och efter det jag befruktar, att jag en tid lång måste Eder åsyn och umgänge mista, så haver jag velat detta blomstret, som tyskarna kalla Vergiest nicht mein [förgätmigej] kalla, Eder tillhanda sända, bedjandes, att I detsamma för dess stora ringhets skull icke allenast ej velen förakta.« 

Brevet skrev kungen troligen i samband med sin avresa till Narva i juli 1615.

© Nordiska museet

Gustav II Adolf och drottning Maria Eleonora porträtterade av Samuel Hoffmann, november 1620.

Till sin blivande brud inkognito

Gustav II Adolfs senare frieri till Ebba Brahe motarbetades dock av omgivningen, som inte tyckte att flickan var ett tillräckligt gott parti för en kung.

Maria Eleonora av Brandenburg (1599–1655) ansågs däremot honom värdig. Gustav Adolf fick alltså tänka om. Han begav sig – inkognito – till Tyskland för att skåda sin blivande brud. Med på resan var bara några få vänner. Även detta skvallrar om ett impulsivt och passionerat drag i den kungliga personligheten.

Att kungen kunde vara impulsiv – ett personlighetsdrag som sannolikt bidrog till hans död på slagfältet vid Lützen – är väl känt. Men samtidigt var han en försiktig man. Bakom de yviga gesterna fanns alltid en kalkylerande och ständigt arbetande hjärna. I rätt sällskap var han älskvärd, glad och medryckande. I till exempel Nürnberg i mars 1632 hörde gäster honom skratta och tala högt i den stora bankettsalen.

Gustav II Adolfs hetsiga humör

Däremot väckte fel sällskap eller motgångar i livet och kriget till liv den märkliga vredesgen som tycks ha nästlat sig in i vasasönernas genuppsättning. Gustav Vasas barnbarn, som ju Gustav II Adolf alltså var, hade lätt för att brusa upp, skälla och gorma. Han kunde vara oresonlig och uppvisa en förvånansvärd långsinthet – det påstås att han aldrig förlät faderns motståndare, vilka begivit sig i landsflykt till Polen.

Och befälhavare som kapitulerade utan hans tillstånd fick Gustav II Adolf att se rött – de ställdes inför krigsrätt och avrättades.

Som politiker var kungen vass. Detta inte bara utåt, mot Sveriges grannar och mot bångstyriga och bördsstolta furstar i Tyskland, utan även internt i landet. Med stor skicklighet lyckades han så gott som alltid få sin vilja igenom, trots att både en Axel Oxenstierna och en Johan Skytte gick emot hans förslag och idéer.

Ständerna liksom riksrådet var en enkel match att övertyga för den retoriskt skolade kungliga politiker och militärt skolade strateg som Gustav II Adolf de facto var. Han visste vilka argument som krävdes för att få riksdagen med sig och för att kuva ett otämjt riksråd. Inte sällan spelade han ut aktörer mot varandra, såväl i riksrådet som i riksdagen.

© Bukowskis

Förhandlingar i Wurtzburg. Gustav II Adolf ger order till officerarna Lillie och Ramsay. Målning av Robert Wilhelm Ekman (1808–73).

Som politiker var han hänsynslös men samtidigt en realist. Stormaktstida maktambitioner och visioner samsades med cynisk realpolitik för att uppnå utstakade mål.

Lättkränkt politiker

Det är dock förvånansvärt hur lättkränkt Gustav II Adolf var i det politiska spelet. Han var känslig rörande allt som hade med heder och ära att göra. Kung Sigismund i Polen (hans kusin) använde – sannolikt avsiktligen – en felaktig titulatur i korrespondensen dem emellan. Den svenske kungen vägrade därför ingå fred med Polen. Det påstås även att han skickade tillbaka ett brev oläst från den tyske kejsaren eftersom titulaturen inte varit korrekt.

Som de flesta kungar, furstar och styrande under religionens tidevarv såg Gustav II Adolf världen i vitt och svart – Gud och Djävulen. Katolikerna var Djävulens anhang. Men denna dualistiska världsbild uteslöt inte ren och skär maktpolitik. Utan att blinka ingick kungen förbund med det katolska Frankrike 1631, en vänskapspakt som gav Sverige pengar att fortsätta deltagandet i trettioåriga kriget.

"Lejonet från Norden"

Alla dessa egenskaper och erfarenheter tog han med sig in i rollen som krigarkungen, lejonet från Norden, när han landsteg i Pommern år 1630 för att strida mot den tyske kejsaren. Även om mycket av trettioåriga kriget handlade om arméers mer eller mindre spontana rörelser fram och tillbaka över en härjad tysk landsbygd går det att se hur kungens beslut också bottnade i ett personligt element.

Den svenske kungen var en väl påläst fältherre. Han hade grundligen studerat och tagit till sig den antika krigskonsten men också samtida teoretiker och deras tankegods. Gustav II Adolfs första och kanske viktigaste lärare i krigets konster var Jakob De la Gardie (1583–1652), som tidigt undervisade honom i nederländsk krigskonst, dåtidens främsta skola i militaria.

Härförare i tre stora slag

Som fältherre utkämpade kungen tre stora fältslag: Wallhof 1626, Breitenfeld 1631 och Lützen 1632. Att kungen själv förde befälet över sina trupper var en ovanlighet i Europa vid denna tid. Samtida furstar hade i regel lämnat över befälsrollen till yrkesmilitärer.

Att Gustav II Adolf i egen hög person ledde sina styrkor i strid väckte respekt. Och på samma vis sporrade det säkerligen de svenska knektarna och ryttarna, och bidrog till en allmän höjning av stridsmoralen i armén. Kanske hade det även en viss disciplinerande verkan.

© Sjöhistoriska museet

Samtida kopparstick som visar hur Gustaf II Adolf landstiger med trupper i Tyskland 1630. Kungen får ett svärd som sträcks ut mot honom från himlen.

Slaget vid Lützen 1632

Vid Lützen sattes kungens alla egenskaper, goda såväl som dåliga, på hårda prov. Den 6 november 1632, i dimma och kyla, och med kanondånet vibrerande i kropp och huvud ställdes Gustav II Adolf nämligen inför ett svårt val. Hans häst rörde sig oroligt. Folk omkring honom var oroliga. Det gick inte bra för svensktruppen. Något måste göras. Någon måste gripa in. Och denne någon var han själv – kungen och överbefälhavaren.

Det som Gustav II Adolf märkte från sin position långt ut på den högra flanken var att de tre brigaderna i mitten – svenska, gula och blåa brigaden – successivt trängdes tillbaka. Han såg och uppfattade hur fiendens kyrassiärer höll på att krossa den svenska brigaden genom ett flankanfall. Det var en attack som samtidigt öppnade en farlig korridor i mitten för motståndarnas elitregemente att forcera. Om denna kil sattes in skulle den svenska slagordningen sprängas.

Gustav II Adolf grep in i striden

Medan Gustav II Adolf febrilt lät hjärnan arbeta och kalkylera för och emot ett ingripande – så som han alltid brukade göra – rasade striderna omkring honom. Det dånade från den öppnade helvetetsporten, och ur dess gap vällde dimma, brandrök och krutrök. Och den spydde ut tusentals kulor och livsfarligt flygande skrot.

Han beslöt sig till slut för att ingripa i striden. Det beslutet skulle visa sig bli ödesdigert.

Den svenske kungens beslut att gripa in i striden har uppfattats och tolkats på olika vis i olika tider. Det har till och med ifrågasatts huruvida kungen verkligen visste något om det som höll på att ske på mitten.

Men flera belägg finns i källorna som visar att Gustav II Adolf aktivt grep in och kommenderade trupper, satte in motåtgärder där det behövdes och så vidare. Och det är något som talar för att han verkligen visste vad han gjorde, trots att han knappast helt kunde överblicka konsekvenserna av sitt handlande.

Kavalleri utan befäl

Tack vare att fienderna tidigare pressat tillbaka Smålands och Östgöta ryttare fanns nu dessa rikssvenska ryttartrupper tillgängliga för kungen, som här såg en möjlighet att sätta in en kraftig motåtgärd. 

Till det kom även att det svenska kavalleriet på den högra flanken stod utan ett högre befäl – överste Fredrik Stenbock (Smålands ryttare) hade sårats svårt under striderna med Piccolomini och var oförmögen att leda sina skvadroner. Situationen för Östgöta ryttare var inte bättre. Major Lennart Nilsson Bååt hade stupat.

© Nationalmuseum

Kungens beslut att själv ge sig in i striderna vid Lützen blev ödesdigert. Här Carl Wahlboms (1810–58) fantasifulla målning av hur kungens kropp hittas.

Gjorde vad som förväntades

Läget var därför inte det allra bästa när kungen fattade sitt beslut. För bredvid honom fanns skvadroner bestående av utmattade ryttare, nedblodade, vilsna och uppskrämda män. Striderna på den högra flanken hade varit hårda och förlustbringande.

Det ligger nära till hands att tolka Gustav II Adolfs insats i det här läget som ett utslag av hjältemod, men en sådan term är missvisande och värdeladdad, den hör mer hemma i 1800-talets nationalromantiska skola och i den heroiserande lärdomsborgen än i en nutida kritisk och analyserande universitetsvärld.

Kungen gjorde nämligen precis vad som förväntades av honom, vare sig mer eller mindre. Om det sedan ska uppfattas som heroiskt eller som dumdristigt, är upp till var och en att själv bedöma.

Gustav II Adolf var, liksom alla andra människor som levde på 1600-talet, en produkt av sin fostran och det samhälle i vilket han levde och verkade. Han var dessutom – som sagt – en skapelse av en kunglig uppfostran. Det var självklart att en överbefälhavare skulle kunna ta egna initiativ och leda trupperna i strid, annars var inte befälet värt namnet.

Vid Breitenfeld 1631 hade han visat prov på initiativkraft och goda ledaregenskaper. Detta ville han upprepa vid Lützen.

Kungen satte sin lit till Gud

Kungen satte således sin lit till Gud, fattade sitt beslut, höjde värjan i luften, manade på sina ryttare med ett krigsrop och red iväg. I spetsen för det svenska kavalleriet passerade han än en gång landsvägen och dikena, fortfarande fulla av döda och lemlästade kroppar, människor och hästar om vartannat. Det fanns en smal passage över landsvägen som de kunde använda.

Och det var här som Gustav II Adolf gjorde ett misstag, ett fel som kostade honom livet: han väntade inte in alla ryttare. Istället gick kungen till anfall med Smålands ryttare – innan Östgöta ryttare hunnit passera landsvägen och ställt sig i stridsordning.

Två timmar senare hittade man kungens döda kropp, naken, skjuten, huggen och sårad, iklädd tre blodiga skjortor och några nedsmutsade linnestrumpor. 

Publicerad i Populär Historia 11/2019

Kanske är du intresserad av...

Läs också