Gustav II Adolf i helfigur

För första gången sedan 1932 kommer nu en biografi på svenska över Sveriges kanske mäktigaste kung genom tider­na, Gustav II Adolf. Han kallades ”Lejonet från Norden” av protestantiska furstar på kontinenten, tyska föräldrar skrämde sina barn med honom och efter sin för tidiga död vid Lützen 1632 utrustades han med en hjältegloria så solid att den inte skulle ifrågasättas på flera hundra år.

Det är Sverker Oredsson, professor i historia vid Lunds universitet, som tagit sig an uppgiften att teckna en heltäckande bild av denne mytomspunne regent. Det har tagit honom tre år – med mycket forskning gjord i förväg. Oredsson har tidigare skrivit om synen på Gustav Adolf och om kungens bevekelsegrunder för att in­gripa i det stora tyska kriget som nära nog ödelade Europa 1618–48.

– Kungen var besatt av tanken att ge Sverige makt och ära, och lyckades alltid hitta anledningar till krig, säger Sverker Oredsson. När han gav sig in i trettioåriga kriget använde han ”hotet från papisterna” som argument, medan han för de enskilda tyska staterna talade om att kämpa för deras frihet och oberoende.

När Sverige sedan slöt avtal med Frankrike, som ju var katolskt, gick det inte an att spela på religionssträngen. Då propagerade Gustav Adolf istället för att göra gemensam sak mot den mäktige tyskromerske kejsaren.

Kolerisk och långsint

Även om det är svårt att tala om furs­tar som privatpersoner vid den här tiden, när i princip hela regenternas liv utspelade sig på den offentliga scenen, kan man konstatera att Gustav II Adolf i sitt temperament var lik såväl sin far, Karl IX, som sin farfar, Gustav Vasa. Han var begåvad och vältalig, men också kolerisk och ytterligt långsint.

Som fältherre var han – det brukar ofta påpekas – en nydanare, som insåg vikten av lättrörlighet i fält. Själv hade han lärt sig av prins Moritz av Oranien, men också vidareutvecklat kunskaperna och låtit dem gå vidare till cheferna inom den egna armén. Att han dessutom höll sina soldater i herrans tukt och förmaning var nog så stil­bildande, påpekar Sverker Oredsson.

– Gudstjänsterna i fält kunde vara enormt långa. Den stränga manstukten användes senare av till exempel den engelske lordprotektorn Oliver Cromwell.

Gustav II Adolfs rykte som krigare grundlades redan tidigt i hans karriär. Men egentligen vann han bara två stora slag, det i Wallhof 1626 och det i Breitenfeld 1631. Ett år senare var han död, 38 år gammal.

Viktigare var kanske hans uppbyggande av den svenska mili­tärstaten, där moderniseringen och upp­rustningen av landet hade ett övergripande syfte: att föra krig. Här lämnade Gustav Adolf ett annat arv efter sig, som togs om hand av bland andra hans yngre släkting, Fred­rik Vilhelm av Brandenburg. Det var ”den store kurfursten” och hans efterkommande som byggde upp stormakten Preussen.

Publicerad i Populär Historia 4/2007