Livrustkammaren – Gustav II Adolfs klädkammare

Den 8 december 1632 nådde budet om Gustav II Adolfs död fram till Stockholm, drygt en månad efter den dimhöljda sammandrabbning som skulle gå till historien som ”slaget vid Lützen”. Då hade det redan i en veckas tid gått rykten om en svensk seger över Wallensteins tyska trupper och den förhoppningsfulla stämningen förbyttes raskt i förtvivlan och missmod. Enligt protokollet tillbringade herrarna i rådskammaren dagen med gråt och veklagan.

Detaljerna kring kungens död stod så småningom klara. Hans häst Streiff – som några år senare skulle komma att bli ett av Sveriges första museiföremål – hade ryttarlös och med blodig sadel fångats upp av en pojke på den svenska sidan. När Gustav Adolfs kropp påträffades var den naken så när som på ett par skjortor och strumpor – också de blivande museiföremål. Kungens älghudskyller (en kort rock som kunde bäras som kroppspansar) var försvunnet, likaså hans halskedja, ring och sporrar. Dessa föremål hade, skulle det senare visa sig, införlivats som troféer i den kejserliga konstkammaren i Wien.

Hingsten Streiff var skadad, och dog (eller avlivades) under den många månader långa färden tillbaka till Sverige. Skinnet konserverades och fick, liksom sadel, träns och värja, åtfölja kungens balsamerade lik. I Stockholm tillverkades en trästomme som kläddes med skinnet varefter Streiff placerades i den kungliga rustkammaren.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Det var nu, i slutet av 1630-talet eller början av 1640-talet, som rustkammaren, tidigare ett förråd för kungens och arméns material, började sin gradvisa förvandling till museum och minneskammare över kritiska ögonblick i den svenska historien. Trots att de mest beundrade inventarierna i praktiken lika gärna skulle kunna representera nederlag – som Streiff symboliserar Gustav Adolfs död eller Karl XII:s blodiga handskar stormaktsväldets fall – har kungarnas minnen en lång tradition som samlande symboler för svensk nationalkänsla.

Redan som barn skickades den blivande Karl XI till rustkammaren för att betrakta hästen Streiff och Gustav Adolfs sargade kläder och begrunda krigarkungens öde. Här fanns en tradition att bygga vidare på, ett arv att förvalta. Kanske bar han till sin kolt den lilla värja som han fått i present av exdrottning Kristina, och som på ett symboliskt vis utstakade hans framtid som fältherre och härskare. I dag finns även värjan i Livrustkammarens samlingar.

Den döda stridshästen och de fläckiga kläderna påminde om vad Gustav Adolf offrat för nationen och sina undersåtar. Hans liv var visserligen oåterkalleligt, men den anda i vilken han verkat behövde för den skull inte vara död. På samma sätt kunde den nationella ära som gått förlorad vid Karl XII:s död faktiskt återupprättas. Vad som krävdes var en enig nation, med en gemensam syn på det förflutna. Här hade Livrustkammaren en viktig roll att spela.

I sitt hälsningstal vid museets 300-årsjubileum 1928 sade dåvarande föreståndaren, friherre Rudolf Cederström: ”Ingen [...] behöver stanna i minsta tvivelsmål om vad svenska folket i gemen i alla åldrar, inom alla stånd skattar högst bland Livrustkammarens skatter. De stora skaror, som samlas kring Gustaf Adolfs Lützenminnen och Karl XII:s dödsdräkt tala ett tydligt språk. Det är de svenska historiska minnena, som segra i denna tysta folkomröstning.” Gustav Adolf skulle säkert ha gillat Cederströms tal. Uppenbarligen var det sådana reaktioner han eftersträvade när han, efter att vid två tillfällen ha blivit sårad under fälttågen i Preussen 1627, befallde att hans blodiga dräkter skulle tas om hand och bevaras ”till en evig åminnelse”.

Tidpunkten har kunnat preciseras genom en handling i Riksarkivet som innehåller ”Register på H K M:tz Kläder”, som överlämnades att förvaras i rustkammaren ”den 18 Martij Åhr 1628”. Den dagen räknades hädanefter som Livrustkammarens födelsedag, och det var i denna kungliga befallnings efterföljd som Streiff konserverades och ställdes ut.

Under det polska fälttåget hade kungen varit nära döden. Vid en överskeppning över floden Weichsel, där Gustav Adolf själv höll i rodret, träffades han av en muskötkula i nedre delen av buken. Enligt Per Brahe d y:s beskrivning trodde Gustav Adolf själv att han skulle dö. Han släppte, enligt Brahe, omedelbart rodret, ”befallde sig Gud och sade sig inte mer vilja hava med världen att göra”.

Den andra gången, då kungen red i frontlinjen vid Dirschau, fick han en kula i höger skulderblad, nära halsen. Kulan gick inte att avlägsna och skulle för de återstående åren av hans liv göra hans högerarm mindre duglig.

Det finns flera tänkbara – och parallella – förklaringar till kungens handlande och senare tiders historieskrivare har betraktat hans intresse för bevarandet av slagfältsrelikerna på olika sätt. I förlängningen kan man se hela Livrustkammaren, som blev Sveriges första museum och i dag har över 100 000 besökare per år, som ett verk av en 33-årig furstes vilja att skapa ett monument över sig själv. Denna slutsats gör det intressant att titta närmare på hans bevekelsegrunder.

I1800-talets historieskrivning har Gustav II Adolf framför allt framstått som en modig stridskämpe med ett enkelt sinnelag, en känslosam och godhjärtad landsfader med den protestantiska världens frihet som högsta mål. Under andra hälften av 1900-talet reviderades denna förenklade bild kraftigt och Gustav Adolf framstod snarare som en smart realpolitiker och retorisk begåvning. Hans skapelse var den svenska militärstaten, och sedermera stormakten, med allt vad det innebar av strategitänkande, diktatorisk regi och vältalig förmåga att få folket att ställa upp på de ofta omänskliga uppoffringar som följde i krigets spår.

I ljuset av senare tiders forskning kring nationalstaters framväxt och legitimering framstår Gustav Adolf som en ledare som medvetet utnyttjade historisk rekvisita för att skapa nationell identitet. Det var under hans regeringstid som ett egentligt riksarkiv organiserades och det första steget togs mot ett nationellt ämbetsverk, Riksantikvarieämbetet, som genom studier av gravstenar och runinskrifter skulle samla kunskap om vad man såg som den svenska nationens ursprung.

Vid en berömd tornering under Gustav Adolfs kröningsfestligheter 1617 uppträdde kungen utklädd till goterkonungen Berik. Visst var Gustav Adolf, sonson till Gustav Vasa, en varmt troende lutheran, men också, som så många andra vid den här tiden, påverkade av göticismens idévärld. Enligt denna hade de forna goterna, Noas ättlingar, haft sitt urhem i Sverige varifrån de under kung Berik ungefär 800 år efter syndafloden gav sig ut på krigståg för att utmana fosterlandets fiender. Snart hade de makten över hela östersjöregionen och tågade vidare söderut, för att ta itu med romarna.

Naturligtvis måste detta ha haft betydelse för Gustav Adolf när han i Beriks efterföljd befäste sin makt i östersjöområdet bara för att direkt ge sig in i den konflikt med ”det heliga romerska riket av tysk nation” som senare skulle komma att benämnas trettioåriga kriget.

Sverige befann sig i krigstillstånd under i princip hela Gustav Adolfs regeringstid. Krig var vardag – men krig kunde samtidigt vara rättfärdiga eller orättfärdiga. Det var här retoriken kom in i bilden. För att övertyga omvärlden och de egna undersåtarna om krigets rättfärdighet – och att umbäranden och uppoffringar därmed var nödvändiga – krävdes både fallenhet och utbildning. Gustav II Adolf var väl medveten om eloquentias, vältalighetens, betydelse när det gällde att påverka och leda människor i önskad riktning och han hade fått en för furstar sedvanlig utbildning i ämnet. Också retoriken gick att betrakta som ett slagfält, en ordens skådeplats och ett strategiskt system, där både goterkungen Berik och de blodiga kläderna i rustkammaren var användbara.

Det går alltså utmärkt att betrakta beslutet att bevara Preussen-klädnaderna som ett led i denna PR-verksamhet, både för krigets rättfärdighet i Guds namn och som försök till maktlegitimering. Under hela sitt liv kämpade Gustav Adolf med den motsträviga släkten i Polen, med att motivera att det var han, och inte kusinen Sigismund, som hade rätt till den svenska kronan. Han levde med en ständig oro för Sigismunds återkomst och led av att betraktas som en uppkomling och orättmätig arvtagare. Genom att peka på sina egna uppoffringar, och genom den aktiva handlingen att initiera ett monument över sig själv – ett initiativ som skulle tas på än större allvar av hans arvtagare – handlade han aktivt för att skriva in sig själv i historien.

I sitt tal till ständerna före avseglandet till Tyskland 1630, där kungen nämner det blod han ”för Sveriges rikes wälferd hafwe most vtgiuta”, understryker Gustav Adolf den gudomliga rättvisa som visats honom då han överlevde skotten i Preussen. Han är ”genom Gudz nådige beschydd till lifwet inthet skadd”, vilket han tolkar som att han har Guds välsignelse för sin uppgift.

Men han var mäkta stolt över sina krigsskador. Muskötkulan i axeln lär han vid ett tillfälle ha låtit den danske kungen känna på; ärkerivalen Kristian IV som i brev från Gustav Adolf hälsades som ”Stormechtige högbårne Förste, älskelige käre Frende, Broder, Nåbor och synnerligen gode Wen”. Kristian blev inspirerad och såg senare själv till att hans egen blodiga jacka blev omhändertagen när han sårats på slagfältet.

Det är uppenbart att Gustav II Adolf genom beslutet att skänka Preussen-klädnaderna initierade det som i dag gör Livrustkammarens samlingar helt unika, även i ett internationellt perspektiv. 1600-talet var samlandets och musealiseringens tidsålder, när konstkammare och kuriosakabinett upprättades bland furstehusen och man kunde göra sig känd genom ett märkvärdigt konstskåp eller en katalogiserad samling av vapen eller rustningar.

Ofta kom dessa konstkammare att sammansmälta med förvaringslokaler för kungligt krigsmateriel och ridutrustning och så småningom förvandlas till museer. Givetvis måste Livrustkammaren ses som en del av denna tradition, men det speciella med rustkammaren i Stockholm är just dess egenartade blandning av verkliga exklusiviteter – som ädelstensprydda kröningssadlar, tornerutrustningar i spunnen guldtråd och smycken – och historieskapande föremål från laddade ögonblick i den svenska historien.

Redan under sin livstid var Gustav II Adolf en mytomspunnen person. Vid sin död befann han sig i en maktposition som ingen annan svensk statsman haft före honom. I det brev som Axel Oxenstierna skrev hem till Sverige några dagar efter kungens död – och som delgav rådet de första detaljerade underrättelserna – föreslår rikskanslern att kungen i framtiden bör kallas ”den vise och store konung Gustav”, något som rådet uppenbarligen höll med om. Tillnamnet den store, magnus, nämndes i ett riksdagsbeslut i februari 1633, och vann även utländskt erkännande (utom i Ryssland). Bilden av honom som krigshjälte och nordiskt lejon som gett såväl kejsare som påve darr i knäna befästes inte minst genom utställandet av hans döda häst och blodbestänkta kläder.

I efterhand kan man ju säga att han med råge uppfyllde sitt mål att skriva in sig i världshistorien. Den förhatlige kusin Sigismund dog samma år som han själv, och Gustav Adolfs dotter Kristina blev svensk drottning. (Att hon senare skulle konvertera till katolicismen och avsäga sig tronen var för honom säkert otänkbart). Han hade lagt grunden för Sveriges stormaktsställning och i den rådande götiska tidsandan var det naturligt att hylla honom som en värdig efterföljare till den fornstore kung Berik. Gustav Adolf var, ur den nationella maktens perspektiv, ett monument värt att vårda och bygga vidare på.

Kläderna efter 1600- och 1700-talets regenter kom även fortsättningsvis att bevaras för eftervärlden. Förutom Lützenminnena är det nog Karl XII:s karolinska uniform från Fredrikshald som rönt störst uppmärksamhet. Den ställdes ut nästan direkt efter hans död och bär fortfarande spår av den norska lera där han stupade.

Gustav III skapade redan under sin livstid, inspirerad av sin idol Gustav Adolf, ett monument av dräkter över sig själv, en klädkavalkad som kom att avslutas med maskeradkostymen från den ödesdigra balen 1792. Det vanliga var annars att de kungliga kläderna införlivades med klädkammaren först efter regentens död. Här finns uniformen från slaget vid Svensksund, och den specialkomponerade ”Klädning nyttjad vid Revolutionen” som Gustav bar vid statskuppen den 19 augusti 1772. Enligt Lena Rangström, som skrivit om Gustav III:s dräktsamling, skulle kungen vid revolutionen 1772 på morgonen ha sagt: ”Skulle jag omkomma, så lämna min blodiga skjorta till min bror, prins Karl”.

Det var för övrigt först under Gustav III:s tid som det blev aktuellt att införliva också kläder som burits av de kvinnliga medlemmarna av kungahuset i Livrustkammarens samlingar.

Publicerad i Populär Historia 5/2003

Fakta: Gustav II Adolfs blodiga skjortor

Som skydd mot kylan bar Gustav II Adolf, då han begav sig ut i strid på Lützenslätten, tre lager av linneskjortor närmast kroppen. När han hittades död och plundrad var dessa tre skjortor det enda han hade på sig, förutom strumporna.

Skjortorna, trasiga av kulhål och värjstick, togs om hand och förvarades tills vidare av drottning Maria Eleonoras livgedingsguvernör, friherre Carl Soop.

Först i början av 1800-talet kom skjortorna, via Kungliga klädkammaren och Husgerådskammaren till Livrustkammaren. Knappt hundra år senare kom de att ingå i de utställda föremålen.

De tre skjortornas resa från kungens döda kropp till den inglasade monter innanför vilken de nu i avskild upphöjdhet kan betraktas berättar inte bara om textilkonservatorns delikata uppgift att vårda och bevara ett historiskt arv för evigheten utan också hur man »producerar historia», det vill säga hur man vecklar ut, sorterar och tråcklar samman en nationalklenod ur en solkig bunt av sammanklibbade linnetrasor.

Det var först i slutet av 1800-talet som det vi i dag kallar konservering utvecklades. Tidigare hade textilierna behandlats på samma sätt som de brukats, det vill säga tvättats, lagats och inte sällan återanvänts. Men nu insåg man att fanor och troféer skulle falla sönder eller ätas upp av skadeinsekter om inte åtgärder vidtogs.

Gustav Adolfs tre skjortor betraktades långt in på 1800-talet som ett enda plagg. Under 1600- och 1700-talen beskrivs de som mycket blodiga och sönderskurna i flera stycken. Möjligen var det på Maria Eleonoras direkta befallning som de sparades.

Under 1800-talet omnämns skjortorna som »Åtskillige compresser». Först 1878 kommer de i kontakt med något som liknar konservering, då A J Amnéus pusslade ihop vad han beskriver som en samling »groft och oregel-mässigt sönderskurna» linnebitar till tre separata skjortor. Fortfarande gjorde dock deras defekta tillstånd och de många in-torkade vecken att det var komplicerat att få en riktig bild av dem.

Ett annat svårt, och för Livrustkammaren återkommande, problem var de många souvenirjägare som före inglasningens tid slet eller klippte loss bitar av bemärkta kungliga kläder och klenoder. Områden kring kulhål har varit särskilt populära. Ända in på 1800-talet umgicks besökarna med föremålen på ett sätt som vore otänkbart i dag.

I sin dagbok berättar Märta Helena Reenstierna – »Årstafrun» – om ett besök i rustkammaren kring sekelskiftet 1800 där hon »besågo många rara saker och hade jag på mig Kung Carl d:XII:s blodiga handske». En upplevelse som hon beskriver som kuriös och som påminner om hur museikulturen förändrats under de två sekel som gått. I dag betraktar sig Livrustkammaren som en vetenskaplig institution, och den publika beröringen förväntas ligga på ett känslomässigt snarare än fysiskt plan.

1943 tråcklades Gustav Adolfs skjortor samman provisoriskt, 1964 togs tillfälliga förstärkningar bort från skjortorna och de rengjordes med pensel och destillerat vatten. I dag ligger de utställda i Livrustkammarens första rum.

Enligt Eva-Sofie Ernstell, chef för museets forskningsenhet, hoppas man inom en snar framtid kunna göra DNA-analyser på samtliga Gustav II Adolfs blodfläckar – det gäller både skjortorna och andra plagg – för att helt enkelt bekräfta att de är hans. Pilotstudier har gjorts som visar att det går att få fram analyser på denna typ av fläckar utan att skada föremålet.

Fakta: »Vården av samlingarna» av Johanna Nilsson och Rebecka Enhörning i 375 år med Livrustkammaren.

Publicerad i Populär Historia 5/2003