Ulrika Eleonora tvingades ge upp makten

När Karl XII i början av 1700-talet befann sig på fälttåg på kontinenten var det hans systrar och farmor som angav tonen vid det vanligtvis så militärt präglade svenska hovet. Det var således de två prinsessorna Ulrika Eleonora och Hedvig Sofia samt deras farmor, riksänkedrottningen Hedvig Eleonora, hon som hade varit en samlande gestalt i den pfalziska dynastin under ett halvt sekel.

En fråga som tidigt hade blivit aktuell var vem som skulle ta över tronen om det hände den ogifte kungen i fält något. De två systrarna var väl medvetna om vad som stod på spel – den svenska kungakronan.

Prinsessorna hade arvsrätt till tronen

Det var prinsessornas far som hade skapat ett extra skyddsnät till sin familj genom att även ge sina döttrar arvsrätt till tronen. Om ingen manlig ättling fanns kunde en kvinnlig sådan träda i hans ställe. Och det kunde behövas. Karl XI och hans hustru, Ulrika Eleonora den äldre, hade fått fem söner och två döttrar, men enbart de två prinsessorna och kronprinsen Karl överlevde till vuxen ålder. Då Karl XII vägrade att ens diskutera frågan om sitt giftermål förblev tronföljden en öppen fråga. Farorna var samtidigt många på slagfälten.

Hedvig Sofia stod närmast kungen

Detta visste Hedvig Sofia av egen erfarenhet. Hon var nybliven änka efter Fredrik IV av Holstein-Gottorp, som år 1702 stupade under ett fältslag i sin svågers tjänst. Paret hade sonen Karl Fredrik tillsammans och Hedvig Sofia hade nu huvudansvaret för honom och ledde från Stockholm förmyndarregeringen i hans tyska hertigdöme. Men hon bevakade också sina och sonens intressen i den svenska tronföljden.

Hedvig Sofia var den av systrarna som stod brodern Karl närmast, de hade vuxit upp tillsammans och det skilde bara ett år mellan dem i ålder. Hedvig Sofia och hennes son var även farmors favoriter. Ulrika Eleonora som var i yngre tonåren vid samma tid var fortfarande ogift.

Bara ogift prinsessa kunde ta över

Hon uppfattades som blyg, tystlåten och tillbakadragen och hamnade ofrånkomligen i skuggan av sin vackrare och mer karismatiska syster. Hon var emellertid inte beredd att ge upp i första taget. Systrarnas arvsrätt var samtidigt villkorad, bland annat skulle prinsessan vara ogift vid trontillträdet och ständerna få godkänna vem hon gifte sig med. Diskussionerna om prinsessornas eventuella giftermål handlade således lika mycket om den svenska tronföljden. De två systrarna var genom sin arvsrätt och sina familjeband attraktiva partier och det lockade många friare under de följande åren.

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Som ung änka fick Hedvig Sofia olika erbjudanden. Det var flera som stod »efter det agnet« som en samtida hovman konstaterade. Hon var dock tveksam till att gifta om sig just för att det skulle »stänga henne ifrån cronan«. Hedvig Sofia såg det snarare som ett sätt att få iväg henne från det svenska riket – och tronen – och gjorde tydligt att de som förde ämnet på tal inte ville henne och sonen väl.

Hedvig Sofia valde istället att avvakta händelseutvecklingen. Den allmänna uppfattningen var att hon skulle passa på att gripa makten om det hände kungen något. Hon hade också stöd bland de ledande högadliga familjerna.

Ulrika Eleonora uppvaktades

Ulrika Eleonora var bara tio år gammal när den danska kungafamiljen först föreslog ett äktenskap mellan henne och en dansk prins. Kurfursten av Hannover, den blivande Georg II av England, uppvaktade därefter både henne och storasystern, och även den preussiske kronprinsen Fredrik Vilhelm (I) hörde sig för om giftermål.

Men det var ytterst Karl XII som bestämde vem systern skulle gifta sig med och de mäktigare friarna försvann en efter en ur bilden. Ulrika Eleonora, som var djupt präglad av föreställningen om att brodern var enväldig kung av Guds nåde, skulle inte heller komma på tanken att gifta sig mot hans vilja. Hon var medveten om vad som förväntades av henne som prinsessa, »att man mer råder dem efter statens fördel, än det, som kan lända dem själva till någen särdeles förmån och nöje, och att de, för sådana politiska avseender, ofta bliva olyckelige«.

Maktspelet mellan systrarna

När Ulrika Eleonora började bli några år äldre kan vi ana hennes frustration över att de mäktigare furstarna hade fått nej. Hon nöjde sig inte med att vara en spelbricka som någon annan placerade ut på en strategisk plats. Eftersom prinsessan satte sin arvsrätt till tronen på spel ville hon åtminstone att en blivande man hade något reellt att tillföra i det äktenskapliga boet. Det visade sig när en mindre betydande tysk furste hörde sig för, och även vann farmors och systerns gillande.

Ulrika Eleonora avfärdade det som »intriger av systern« och att hon mycket väl förstod varför denna ställde sig bakom partiet. Hedvig Sofia unnade henne inte »bättre än hon själv haft«. Hon förklarade att hon inte var »giftsjuk« och hoppades att hennes bror hade så mycket omsorg om henne att hon inte bara »vräkes bort«.

Det blev inte något giftermål denna gång heller. Hennes förtrogna oroade sig samtidigt för att Ulrika Eleonora vid kungens död mot sin vilja skulle vara tvungen att nöja sig med ett ännu sämre parti i den kamp om tronen som onekligen skulle följa. »Det är bedrövligt att tänka på […] den flickan är mer värd, än någon tror.«

Bättrade på sin utbildning

Ulrika Eleonora såg också till att ta upp sina studier igen. Det var hennes mor som hade haft huvudansvaret för döttrarnas utbildning och anställt en tysk informator åt dem, men de största resurserna hade satsats på broderns undervisning. De två systrarna fick en uppfostran som präglades framförallt av de kristna dygderna, men de fick även lära sig språk, tyska, franska och italienska samt estetiska ämnen. De skulle vara ärbara och dygdiga prinsessor, som kunde föra sig vid ett hov. Däremot var det sämre ställt med de ämnen som en monark borde vara insatt i för att kunna styra ett rike enligt det samtida fursteidealet.

Vid hovet menade man att Ulrika Eleonora »hade uppfostrats utan några kunskaper i statsärenden«. Det var förmodligen det som hon nu ville åtgärda när hon bad om hjälp med att repetera vissa ämnen.

I december 1708 ändrades spelplanen drastiskt då hennes storasyster och främsta konkurrent om tronen avled i smittkopporna. När Ulrika Eleonora inte längre överskuggades av Hedvig Sofia var det lättare för henne att skapa sig en mer framträdande roll. Hon var nu 20 år medan systersonen Karl Fredrik av Holstein-Gottorp bara var åtta år gammal.

Friaren Fredrik av Hessen-Kassel

Två år senare blev hon kontaktad av den friare som skulle bli hennes man. Arvprins Fredrik av Hessen-Kassel hade den ställning, och de erfarenheter som hon efterfrågade. Denne hoppades å sin sida att kunna närma sig den svenska kungakronan genom att gifta sig med den svenska prinsessan. Han hade sett till att ta reda på så mycket som möjligt om Ulrika Eleonora som person och såg också till att vinna hennes närmaste uppvaktning för sin sak.

Uppenbarligen lade Fredrik sina ord väl, för något år senare skrev prinsessan ett brev till sin bror där hon talade sig varm för att gifta sig med arvprinsen av Hessen-Kassel. Hans stora fördelar var att han själv skulle bli regerande lantgreve efter sin far, och hans militära meriter från de europeiska slagfälten. Särskilt mycket uppskattade hon att Fredrik levt i ett ärbart och dygdigt äktenskap med sin första hustru. Hon fick även sin farmor att skriva några positiva rader om giftermålet.

Ulrika Eleonora anade inte att hennes blivande man skulle visa sig från en helt annan sida inom några få år.

Giftermålet blir av

Karl XII lämnade till slut över avgörandet i frågan om systerns giftermål till sin farmors och systers »eget behag«. Kungens villkor var dock att paret skulle uppfostra sina eventuella barn i den lutherska läran. Innan hon slutgiltigt bestämde sig lät Ulrika Eleonora göra en utredning av hur giftermålet skulle påverka hennes arvsrätt och hon frågade flera personer om råd. Deras uppfattning var, åtminstone bland anhängarna, att hon borde gifta sig med arvprinsen för både sitt eget och för det svenska rikets bästa.

Fredrik var förvisso reformert, men det var en fråga som borde kunna lösas, tänkte Ulrika Eleonora. Hon blev till och med uppmanad att skynda sig med tanke på att det när som helst kunde hända hennes bror något.

I januari 1715 anlände arvprinsen till Stockholm. Det var första gången som Ulrika Eleonora träffade sin blivande man. Hon blev genast förälskad i den tolv år äldre och världsvane Fredrik, som genom sitt vinnande sätt även gjorde ett gott intryck på det svenska hovet. Parets trolovning tillkännagavs på prinsessans 27-årsdag, och de gifte sig i mars samma år.

Ulrika Eleonora i maktens centrum

Ulrika Eleonora hade under de svåra krigsåren – under stora nordiska kriget – blivit en allt mer respekterad och inflytelserik person vid det svenska hovet. Hon hade länge vädjat till sin bror om att komma tillbaka till Sverige och att sluta fred. Det var frågor hon fortsatte att driva när hon trädde in i rådet år 1713.

Ju längre den enväldige kungen dröjde på kontinenten desto svårare hade riket blivit att styra. Ulrika Eleonora blev därför tillfrågad om att delta i regeringsarbetet för att ge större legitimitet åt besluten. För detta fick hon också sin brors godkännande. Karl XII ville att systern skulle övervaka rådets arbete. »Vi båda, som äro ett ej kunna hava annat än en vilja, men med Senaten är hel annan beskaffenhet«, som han uttryckte saken.

Det blev en svår balansgång för Ulrika Eleonora att manövrera mellan rådets åsikter och broderns befallningar, men hon lyckades ganska väl. Prinsessan vägrade att vara en galjonsfigur som bara undertecknade fattade beslut, utan hon ville själv sätta sig in i ärendena. Hon uppträdde »med mera myndighet än man väntat«. Genom sitt agerande vann hon även ständernas förtroende och dessa föreslog att prinsessan skulle utses till regent i kungens frånvaro. Men till det sade hon nej. Även om hon hade kunnat tänka sig en mer självständig roll ville hon inte utmana sin bror.

Systersonen Karl Fredrik främste rival

Fredrik av Hessen vann i samband med giftermålet även sin svågers – alltså Karl XII:s – uppskattning och blev av honom utsedd till generalissimus, vilket innebar att han blev kungens närmaste militäre rådgivare. Tillsammans fick Ulrika Eleonora och Fredrik en starkare position gentemot systersonen, Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, som av flera ansågs vek, bortklemad och för dåligt insatt i svenska förhållanden.

Dessutom avled riksänkedrottningen Hedvig Eleonora under hösten 1715. Hon hade fortsatt att arbeta för Karl Fredriks intressen även efter hans mors död. Karl Fredrik verkar dock haft en god relation till sin morbror. På samtida porträtt kan vi se hur han var mån om att framhålla sin släktskap med kungen – han ser ut som en yngre kopia av honom. Men Karl XII undvek fortfarande att göra några uttalanden om vem han såg som sin efterträdare.

Utropade sig till drottning

Kring Ulrika Eleonora och Karl Fredrik bildades två grupper, den hessiska respektive den holsteinska, och förhållandet dem emellan blev alltmer spänt. Båda sidor förberedde sig för att ta över makten. Våren 1718 fick hon ett memorandum av sin man med instruktioner om hur hon skulle agera i Stockholm i händelse av kungens död. När så Karl XII den 30 november samma år miste livet i norska Fredrikshald var det Fredrik som på plats tog initiativet och försäkrade sig om officerarnas stöd.

Ulrika Eleonora lät så snart hon fick dödsbudet utropa sig till regerande drottning med hänvisning till sin arvsrätt. Hon stötte dock på motstånd bland dem som ville få ett slut på det karolinska enväldet. Hennes arvsrätt underkändes, bland annat med motiveringen att hon redan var gift. Men med hänvisning till Ulrika Eleonoras många goda egenskaper, och de tjänster hon gjort riket, erbjöd man sig att välja henne till monark.

Slutet på karolinska enväldet

För att bli vald tvingades hon gå med på att kraftigt begränsa sin makt. Hennes trontillträde innebar också en övergång från det karolinska enväldet till frihetstiden i Sverige. Drottningen kunde i retoriken använda sig av traditionellt kvinnliga egenskaper för att skapa legitimitet och distansera sig från det krig som inneburit så stora prövningar för det svenska riket. Hon framställdes som en mild och fredsälskande drottning, och som en efterlängtad kontrast till den enväldige krigarkungen.

Ulrika Eleonora blev prisad för den ömhet och moderliga kärlek som hon visat riket. Som »landsens mor« hade hon tagit ett utarmat land i sitt beskydd, och alltid funnits till hands för sina undersåtar. I hyllningarna hittar vi samtidigt uppmaningar om att Ulrika Eleonora borde efterlikna sin egen mor som drottning, det vill säga att vara mild och god men inte maktlysten. Det var ett sätt att påminna henne om att hon som regerande drottning hade mindre handlingsutrymme än vad hennes enväldige far och bror haft. Men det var en roll som Ulrika Eleonora inte kände sig bekväm med.

Även om det var relativt många kvinnor som av dynastiska skäl styrde i Europa vid denna tid fanns det en stor ambivalens kring kvinnliga regenter. Rollen som monark var tydligt manligt kodad. Föreställningarna om att kvinnor inte var lika kloka, kompetenta, starka, uthålliga som en man och därför inte borde regera var utbredda.

Ville ha Fredrik som medregent

En fråga som diskuterades speciellt mycket i förhållande till kvinnliga monarker var hur sådana skulle förhålla sig till sin make. Å ena sidan skulle hon som regerande drottning vara överordnad honom, å andra sidan skulle hon som hustru vara underordnad sin man. En prinsgemål antogs följaktligen få en starkare ställning än vad en drottninggemål hade i samma situation.

Ulrika Eleonora och Fredrik hade sedan de gifte sig arbetat för en framtid som regentpar där tanken var att hon först skulle ta över tronen efter sin bror och därefter dela den med sin man. I sina brev till Fredrik berättade hon hur hon ville kalla honom för sin »kung och härskare«, han som redan härskade över hennes hjärta.

Det dröjde inte heller länge förrän Ulrika Eleonora offentligt presenterade sin önskan om att göra Fredrik till medregent. Hennes förslag om samregering innebar att Fredrik skulle regera i bådas namn, och att Ulrika Eleonora hade rätt att träda in som regent i hans ställe. Hon ville regera på samma vis som »kung Vilhelm av England och hans drottning«.

Den engelska drottningen ifråga var Maria II (1662–94), som var en av två systrar som styrde efter varandra i England tiden kring sekelskiftet 1700. Båda var gifta men löste frågan om vilken ställning deras män skulle ha på helt olika sätt. Maria II hade bildat en samregering med sin man, Vilhelm III där han innehade kungamakten och hon trädde in som regent. Hennes syster, Anna Stuart, behöll däremot den politiska makten själv medan hennes man, Georg av Danmark, förblev prinsgemål. Anna visade istället sin omsorg som hustru genom att ge sin man ett generöst apanage och hedrande ämbeten.

Kritik mot Ulrika Eleonora

I Sverige motiverade Ulrika Eleonora sitt förslag med att det var för rikets bästa som hon ville ha makens hjälp. Regeringsärendena skulle kunna drivas med mer kraft om han ingick i en samregering, menade hon. I sina argument anspelade hon på traditionella föreställningar om manlig styrka och handlingskraft.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. Drottningen uppfattades bekräfta de farhågor som funnits med en kvinnlig monark. Hennes duglighet att regera riket blev ifrågasatt, och hon fick kritik för att inte kunna hålla isär sina roller som monark och hustru. Ulrika Eleonoras påstådda svaghet och alltför stora kärlek till sin man jämfördes med och ställdes mot hur man menade att Anna Stuart besatt förmågan att skilja på sina respektive roller.

Abdikerade efter ett år

När Ulrika Eleonora ett år senare åter tog upp frågan om en samregering blev måttet rågat och hon abdikerade i februari 1720 till förmån för maken Fredrik. Den allmänna uppfattningen var att det var bättre att göra honom till kung än att han styrde i kulisserna. Drottningen lyckades dock få igenom en bestämmelse om att hon hade rätt att träda in som regent i makens ställe, vilket hon också gjorde ett par gånger under hans regering.

Där man bara ett år tidigare hade hälsat Ulrika Eleonora som en välkommen symbol för fred och mildhet, framhöll man nu istället att Sverige behövde en kung som kunde kriga. Drottningen hyllades för att hon för rikets bästa avsade sig kungamakten. Det var ju också så en god hustru och drottning förväntades uppträda, vid sidan av och underställd sin make och kung.

Ulrika Eleonoras abdikation beskrevs som ett »kärleksprov« och »trohetspant«, och det var också något hon själv framhöll i officiella sammanhang. Hon var formad av tanken på att hon som hustru skulle vara underordnad sin man och hade även sökt Fredriks stöd i regeringsarbetet.

Men det var med blandade känslor hon trädde tillbaka. Hennes tanke hade inte varit att släppa ifrån sig makten utan att dela den med sin man. I samtiden spekulerade man i att det berodde på att hon var rädd för att Fredrik, när han väl fick makten, skulle skjuta henne åt sidan till förmån för sina älskarinnor.

Ulrika Eleonora förblev barnlös

När Ulrika Eleonora tillträdde som regerande drottning hade den kvinnliga arvsrätten tagits bort på nytt. Men denna skulle ändå inte ha hjälpt henne att trygga den pfalziska dynastin på den svenska tronen. Till hennes stora sorg fick hon och Fredrik inga barn.

Fredrik fick däremot flera barn med sin officiella älskarinna, Hedvig Taube, som han hade ett längre förhållande med. Ulrika Eleonora fick samtidens sympatier och prästerskapets stöd. Utåt försökte hon hålla god min men bakom fasaden av den trofasta hustrun led hon djupt av förödmjukelsen.

Det var inte det här hon förväntade sig när hon lämnade ifrån sig kronan. Hennes kärleksprov och trohetspant återgäldades illa av Fredrik.

Publicerad i Populär Historia 4/2019