Erik av Pommern (cirka 1382–1459) var kung över Sverige, Danmark och Norge i olika omgångar, och unionskung från 1397.

© Nationalmuseum

Erik av Pommern – kungen som blev sjörövare

Han blev kung över hela Norden och försökte skapa en stormakt runt Östersjön. Men hans storslagna drömmar förverkligades aldrig. År 1439 störtades Erik av Pommern från tronen och blev i stället sjörövare på Gotland.

12 september 2020 av Magnus Västerbro

Sommaren 1424 var triumfens ögonblick inne för kung Erik. Vid 42 års ålder stod han på höjden av sin makt. I mer än tio år hade han stridit med den sydliga provinsen Holstein om kontrollen över Slesvig, danska Sønderjylland. Kampen hade inte gått att avgöra med militära medel och därför hade man skickat tvistefrågan vidare till den tyske kungen, för att låta honom döma. Nu kom äntligen det besked Erik av Pommern så länge hoppats på.

Beskedet från kung Sigismund gick helt Eriks väg. Erik förklarades vara Slesvigs rättmätige regent. I domen hette det att området genast borde upptas i den nordiska unionen. Kung Erik befann sig själv vid Sigismunds hov då domen föll – och han mötte beskedet med jubel.

I samtida källor beskrivs han som en vacker man, ovanligt högväxt och bredaxlad. Han hade lång hals, bildskönt ansikte och guldgult hår. En krönikör påstår att han var så stilig att alla kvinnor vid det tyska hovet drogs till honom »med älskogs trängtan«.

Även på andra sätt imponerade Erik på sin omgivning. Han var atletisk och ridderlig, snabbtänkt och vältalig. Han kunde både tala och skriva latin obehindrat. Samtidigt hade Erik också vissa svagheter. Han hade ett häftigt humör och fattade många gånger beslut i vredesmod. En gång ska Erik ha skällt ut förhandlare från den tyska Hansan i »ordalag som inte bör återges«, enligt ett vittne. En annan gång ska han ha befallt ett påvligt sändebud att äta upp det brev som denne just hade överlämnat.

Vallfärdade till Jerusalem

Men i triumfens ögonblick spelade detta ingen roll. För att fira den tyske kungens besked gav han sig av på vallfärd till Jerusalem. På vägen besökte Erik Venedig, som var en av Medelhavets viktigaste städer. Där togs han emot med pompa och ståt och hyllades i en gondolfärd genom staden under ledning av Venedigs regent, dogen.

Erik var ju kung av Norden, härskare över tre riken, en man av stor internationell betydelse. I Venedig ordnade han på egen hand stora fester, som flödade »av vin, konfekt, socker, fisk och alla slags vilt«.

Samtidigt klädde han sig även i rollen som trogen pilgrim. »Som god katolik späkte och ödmjukade han sig av stark övertygelse. Han äter då icke kött och sover utan säng och bär en botdräkt på sin bara kropp.«

Det tyska köpmansförbundet Hansan motarbetade Erik av Pommerns kontroll av Östersjön. Här ett sjöslag vid Stralsund 1428. 

© Mary Evans/Ritzau Scanpix

När han till sist nådde fram till Jerusalem dubbades kung Erik till riddare av den Heliga gravens orden. Man skulle mycket väl kunna betrakta detta ögonblick som höjdpunkten i hans liv. Därefter skulle allt komma att gå emot honom.

Kung över hela Norden

26 år tidigare hade han krönts till kung över Nordens tre kungadömen – Danmark, Sverige och Norge. Även Finland och Island ingick i Kalmarunionen. I praktiken styrde dock hans fostermor, drottning Margareta, men när hon dog år 1412 blev kungamakten på allvar hans.

Erik hette från början Bogislav och var son till hertig Vratislav VII av Pommern-Stolp och hans hustru Maria av Mecklenburg, drottning Margaretas systerdotter. Eftersom Margareta inte hade några egna söner hade hon utsett Erik till sin efterträdare.

Som nordisk kung hade Erik drivit en ambitiös politik för att skapa ett imperium runt Östersjön. Han ville få till stånd ett effektivare styre av sitt vidsträckta rike och överbrygga de gamla motsättningarna mellan danskar, svenskar och norrmän. Dessutom hade han på allvar tagit upp kampen med de främsta rivalerna, särskilt de tyska städerna som var förenade i handelsförbundet Hansan.

Eriks politik hade också nått vissa framgångar. Gotland hade till exempel blivit en del av unionen. Genom sitt äktenskap med prinsessan Filippa av England hade han också skapat en betydelsefull allians med öriket i väster.

Krig mot Holstein och Hansan 

När Erik återvände från Jerusalem 1426 hopade sig problemen. Furstendömet Holstein tänkte inte alls finna sig i den tyska kungens dom utan hävdade envist sin rätt till Slesvig. Krig bröt därför ut igen och Holstein fick övertaget i striderna. Samtidigt gick Hansan till angrepp mot den nordiska unionen.

Till att börja med vann Erik flera stora segrar, som visade att Hansan inte alls var oövervinnerlig. Inte minst vann han ett stort sjöslag utanför Köpenhamn, den 11 juli 1427. Det var för övrigt den första kända striden i Norden där fartygskanoner spelade en viktig roll.

Erik av Pommern kröntes till unionskung i Kalmar år 1397. Till vänster står hans fostermor drottning Margareta.

© Dansk skolemuseum

Strax efteråt kunde Erik dessutom lägga beslag på 36 stora hanseatiska handelsfartyg, fullastade med värdefullt salt. Men i det långa loppet var dessa båda krig förödande. Framför allt eftersom krigsviljan var begränsad både i Norge och i Sverige. Varför skulle man skicka soldater till krig som mest tycktes vara danska angelägenheter?

Till saken hörde också att adeln i dessa länder var missnöjd med Margaretas och Eriks försök att skapa en stark centralmakt. Man ville inte släppa makten till de danska och tyska fogdar som tillsattes från Köpenhamn. Även i Danmark var adeln skeptisk till den allt starkare kungamakten.

Avsattes och blev sjörövare

Krigen förde också med sig ekonomiska svårigheter, som bland annat drabbade järnbruken i svenska Bergslagen. Där växte ett starkt missnöje fram. I Sverige ledde protesterna till Engelbrektsupproret år 1434, och i Norge gjorde allmogen uppror två år senare. Under tiden hade Eriks hustru Filippa dött och lämnat kungen barnlös. Erik försökte förgäves lansera sin kusin Bogislav IX av Pommern som arvinge till den nordiska tronen. 

På kort tid vände sig adeln emot honom i land efter land, och under åren 1439–40 avsattes han som kung. Erik sökte då sin tillflykt till Gotland, där han låtit bygga den starka fästningen Visborg. Med ön som bas ägnade han sig åt att kapa och plundra Hansans fartyg – den forne storkungen hade med andra ord blivit sjörövare.

Samtidigt fortsatte han att intrigera för att ta sig tillbaka till tronen, men inga av hans planer gick i lås. Till sist, år 1449, tvingades han överlämna Gotland till Sverige och istället flytta tillbaka till Pommern. Där regerade han till sin död tio år senare.

Ambitiös unionskung

I äldre historieskildringar fick Erik ofta spela rollen som skurk. Säkert var det därför han kallades »Erik av Pommern«, liksom för att betona att han var en utböling. Numera har hans roll omvärderats en aning. Klart är att Erik som unionskung var ambitiös, modig och energisk. Samtidigt kan man inte komma ifrån att han tycktes ha varit en ganska misslyckad strateg, som i grunden missbedömde den politiska -situation han befann sig i.

Kanske var Kalmarunionen dömd att misslyckas, men kung Erik bidrog onekligen till att skynda på dess undergång.

Publicerad i Populär Historia 4/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också