Magnus Eriksson – den mobbade monarken

Våren 1365 rådde krigstillstånd i det svenska riket. Efter nästan 45 år på tronen hade Magnus Eriksson blivit avsatt, och tillsammans med sin son Håkan Magnusson, den norske kungen, försökte han nu återta makten.

Med sin här drog far och son genom landet, men när de nådde Östensbro utanför Enköping stötte de på hårt motstånd från trupper som istället stödde Albrekt av Mecklenburg, den nye svenske kungen.

Slaget vid Gataskogen

Vid Gataskogen en bit därifrån, på gränsen mellan Uppland och Västmanland, utkämpades i mars 1365 ett slag där många soldater fick sätta livet till och ännu fler sårades. I sin krönika Chronica regni Gothorum (»Goternas rikes historia«) beskrev Ericus Olai hundra år senare händelsen som ett fruktansvärt blodbad: »Svenskar anfaller svenskar. En bror skonar inte sin bror. En son nedgör och slaktar sin far.«

Segern gick till Albrekts anhängare. Håkan, som skadats svårt i striderna, undkom fiendestyrkorna med en hårsmån, men hans far var inte lika lyckosam. Magnus Eriksson tillfångatogs och fördes till Stockholms slott där han slogs i bojor och spärrades in.

Stämplad som sodomit

Under de sex år han satt fängslad skapade hans fiender en bild av honom som samvetslös vällusting. När Magnus till sist släpptes fri var han för lång tid framöver stämplad som sodomit – en man som haft samlag med andra män – och det påstods till och med att han och hans hustru, Blanka av Namur, mördat en av sina söner för att kunna behålla en högt älskad gunstling hos sig.

Nyköpings gästabud

Magnus Eriksson valdes till svensk kung sommaren 1319 sedan hans farbror Birger Magnusson tvingats i landsflykt. Tronskiftet hade föregåtts av långvariga politiska strider som nådde sin kulmen när Birger strax före jul 1317 lät fängsla sina bröder, hertigarna Erik och Valdemar, vid Nyköpings gästabud.

Reaktionerna blev våldsamma. Medan hertigarna frös och svalt i tornet på Nyköpingshus samlade deras anhängare sina styrkor, och när slottet till sist intogs och det visade sig att Erik och Valdemar redan var döda spred sig upproret även till andra delar av riket. Birger förklarades avsatt, och till ny svensk kung utsågs Magnus, hertig Eriks treårige son.

Kung över Europas största rike

Då Magnus uppsteg på den svenska tronen hade han just efterträtt sin morfar Håkon Magnusson som norsk kung, och de båda nordiska rikena blev på så vis förenade i en personalunion. Tillsammans sträckte de sig över ett stort område: från den svenska östgränsen i Karelen vid Finska viken till de norska skattländerna Island, Grönland, Färöarna, Shetlandsöarna och Orkneyöarna i väster. Magnus välde var det till ytan största i Europa och skulle snart växa ytterligare.

Skåne lydde vid den här tiden under den danske kungen, och det dröjde inte länge efter att Magnus förklarats myndig hösten 1331 förrän skåningarna gjorde uppror och bad om den svenske monarkens beskydd. När de sommaren 1332 valde honom till kung gick han med på att lösa in deras landskap för hela 34 000 mark silver.

Gift med Blanka av Namur

Som nittonåring gifte sig Magnus med Blanka av Namur, och i äktenskapet föddes troligen fem barn: två söner och tre döttrar. Åtminstone två av döttrarna dog i späd ålder, men med sina båda söner hade kungaparet försett den svenska valmonarkin med två tänkbara kandidater och säkrat tronföljden i den norska arvmonarkin.

Tidigt fanns det tankar på att dela upp det nordiska väldet mellan pojkarna. Erik, den äldre sonen, valdes i fyraårsåldern till svensk tronföljare. Hans lillebror Håkan hade då redan blivit hyllad som norsk kung. Den svensk-norska personalunionen var därmed upplöst, även om Magnus fortsatte att regera det norska riket i sin sons namn i ytterligare ett decennium.

Heliga Birgitta gick mot kungen

Uppdelningen var inte okontroversiell, och en som kritiserade beslutet att låta den yngre sonen ärva det norska riket var Birgitta Birgersdotter, i dag mer känd som heliga Birgitta. Hon var änka efter en uppländsk lagman och fungerade under några år som rådgivare åt drottning Blanka. Birgitta hade redan som barn upplevt att himmelska väsen uppenbarade sig för henne, och med åren blev hennes syner alltmer politiska.

I en uppenbarelse, daterad till 1340-talet, ska Gud ha framträtt och förklarat att kungen genast måste ändra sitt beslut så att den äldre sonen fick arvriket Norge. Om så inte skedde skulle landet ta skada och folket drabbas av bekymmer. Osämja skulle spridas bland människorna, och de båda sönernas levnadsdagar skulle förbittras.

Birgitta om kungaparets sexliv

Birgitta hade också synpunkter på Magnus och Blankas äktenskap. Hon misstänkte nämligen att kungen hade begär som drottningen inte kunde tillfredsställa. I en annan av hennes uppenbarelser från 1340-talet hade Magnus och Blanka beslutat sig för att leva i avhållsamhet efter att drottningen hade fött de två sönerna. Birgitta trodde sig veta att detta berodde på »en ny och häftig hetta« hos Magnus som tog sig uttryck i »en förnuftslös älskog«.

Makarna borde genast återuppta det äktenskapliga samlivet, menade Birgitta, för om de fortsatte att leva åtskilda kunde det uppstå rykten och förtal. Kritiken var tydlig och vass, men Birgitta underströk samtidigt att det fanns möjlighet för kungaparet att bättra sig.

Magnus Eriksson blev "olydnadens son"

Även om Birgitta ogillade delar av Magnus politik stod hon till en början på god fot med honom, och han och hans hustru stödde hennes planer på att grunda en klosterorden. Men sedan Magnus misslyckats i ett korståg mot Novgorod åren runt 1350 vändes Birgittas förhoppningar på hans regentskap i bitter besvikelse.

Hennes uppenbarelser blev aggressivare och flera av dem innefattade en hård argumentation mot makarna. I de nedtecknade visionerna utpekades kungen som »olydnadens son«, styrd av djävulska råd, och drottningen liknades vid »en avgnagd äppelkärna«, ful och besk.

Medeltida maktkamper

Senmedeltiden var en orolig tid. Runtom i Europa pågick dragkamper mellan kungar och stormän om den politiska makten, och inte sällan resulterade motsättningarna i våldsamma revolter och plötsliga tronskiften. En återkommande konfliktfråga under 1300- och 1400-talen rörde hovgunstlingar: att kungen favoriserade vissa män framför andra och inte rådfrågade någon annan än dessa om hur han skulle regera sitt kungadöme.

I den senmedeltida monarkin förutsattes kungen ta råd av rikets främsta män när han fattade sina beslut, och i de fall då han inte beaktade deras synpunkter eller då han handlade mot deras intressen höjdes ofta röster som sa att kungen låtit sig påverkas av onda råd. Det var en kritik som också drabbade Magnus Eriksson.

Bengt Algotsson kungens förtrogne

Under 1350-talet fick en riddare vid namn Bengt Algotsson allt större inflytande över Magnus. Han tillhörde en av rikets mäktigaste släkter och gjorde på några år en makalös politisk karriär. Troligen 1353 utnämndes han till hertig av Halland och Finland, och Bengt Algotsson är därmed den ende svensk hittills som förärats en hertigtitel utan att vara nära släkt med landets monark.

Birgitta Birgersdotter liknade gunstlingen vid en »slug smickrare« som kungen ville slå sig lös med, och vartefter åren gick blev hon alltmer frispråkig om männens relation. Hon menade att kungen älskade sin rådgivare mer än någon annan och att han dessutom begått vissa synder i hemlighet som han inte vågade erkänna öppet.

Sverige delas mellan far och son

Erik Magnusson, den svenske tronföljaren, såg med oro hur Bengt Algotssons makt växte, och hösten 1356 reste han vapen mot sin far för att få bort hertigen från hovet. Med hjälp av en grupp stormän lyckades Erik få Magnus att avträda delar av riket till honom och fördriva gunstlingen från landet.

Far och son styrde därefter varsina områden till sommaren 1359 då Erik och hans höggravida hustru, Beatrix av Brandenburg, plötsligt dog, möjligen i en av senmedeltidens många pestvågor.

Magnus var inte sen att utropa sig till kung över sin sons landsdelar, men det dröjde inte länge förrän nya oroligheter blossade upp i riket. Hotet kom nu från fienden i sydväst.

Valdemar Atterdag erövrar Skåne

Sommaren 1360 angreps Sverige av den danske kungen Valdemar Atterdags styrkor, och efter några månaders strider stod det klart att Skånelandskapen hade gått förlorade till danskarna.

På nytt jäste missnöjet mot Magnus regim, inte minst hos Birgitta Birgersdotter och en grupp stormän som sympatiserade med hennes åsikter.

Från sin nya hemstad Rom följde Birgitta med stort intresse den politiska utvecklingen i det svenska riket, och som många andra upprördes hon över förlusten av Skånelandskapen. Hon kunde inte heller smälta att Magnus hade visat Bengt Algotsson så stort förtroende.

Birgitta vill ha bort Magnus Eriksson

Hösten 1360 eller våren 1361 formulerade så Birgitta tanken att tiden var kommen för ett svenskt tronskifte. I ett upprorsmanifest konstaterade hon att Magnus vägrat att lyda Gud och respektera påven, att han rövat riket på land och gods och att han förrått skåningarna när han inte klarade av att beskydda dem mot den danske kungen.

Och vad värre var: det ryktades om att han hade haft samlag med män. Sannolikt förhöll det sig också så, menade Birgitta, för kungen älskade män mer än något annat. Allt det här gjorde att han måste avsättas från tronen.

Sodomi nog för att avsätta kungen

Den sexuella anklagelsen var central i Birgittas argumentation. Den anspelade på en sodomitisk tankefigur som med framgång hade använts i Europa sedan 1200-talets slut för att misskreditera politiska motståndare. Misstankarna om att Magnus hade haft samlag med män var på sätt och vis tillräckliga för att motivera hans avsättning.

Det sexuellt avvikande fångade nämligen även andra skevheter i Magnus regentskap: hans olydnad, hans röveri, hans förräderi och inte minst att han låtit sig regeras av en undersåte.

Sodomitiska kungar sågs ofta som förvekligade män som stod under andras inflytande. När en kung gav efter för sin åtrå till en annan man förlorade han sin manlighet, sin myndighet och sitt mod – med andra ord det som krävdes för att vara en god monark.

Albrekt den yngre blir svensk kung

Med tiden bar Birgittas politiska agitation frukt. Hennes uppmaningar till revolt följdes slutligen av ett väpnat uppror mot Magnus. Dessförinnan hade han tvingats dela makten med Håkan Magnusson, sin yngre son som regerade det norska riket.

När de sedan slöt fred med Valdemar Atterdag hösten 1362, och Håkan gifte sig med den danska kungadottern Margareta våren 1363 ansåg en grupp svenska stormän att måttet var rågat. De vände sig till hertig Albrekt den äldre av Mecklenburg, Magnus svåger, och kom överens med honom om att göra hans son Albrekt den yngre till svensk kung.

Magnus Eriksson i lång fångenskap

Efter att mecklenburgska trupper erövrat flera svenska städer förklarades Magnus och Håkan avsatta i februari 1364. Tronstriderna fortsatte dock ytterligare ett år, och först i det ovan nämnda slaget vid Gataskogen i mars 1365 blev far och son slutgiltigt besegrade.

Och för Magnus följde alltså en lång fångenskap. Det dröjde till sommaren 1371 innan han släpptes fri och kunde återförenas med Håkan. Sina sista levnadsår tillbringade den avsatte kungen i Norge där han förefaller ha samregerat med sin son till dess han omkom i december 1374 under en seglats på Bømlafjorden utanför Bergen.

Libellus de Magno Erici rege

Under fångenskapen sattes en kort krönika samman som vidareutvecklade Birgitta Birgersdotters tankar om Magnus Erikssons avvikande sexualitet. I Libellus de Magno Erici rege (»En smädeskrift om kung Magnus Eriksson«) beskrevs kungens »sexuella handlingar mot naturen« som en vändpunkt i hans regentskap.

När Magnus inte längre ville ha samlag med sin hustru ska hon, enligt skriften, ha vänt sig till några rådsherrar som förgäves försökte tala honom tillrätta. Kungen sade sig hellre vilja dö än att återgå till det som tidigare varit, och när han efter en tid besegrades av djävulsk åtrå och började ägna sig åt sexuella handlingar som ansågs strida mot naturens principer stod det klart att det politiska systemet var i fara.

Gunstlingar och giftmord

Enligt krönikan upphöjdes många av dem som deltog i utsvävningarna till höga ämbeten och gavs vackra titlar. Mest gynnad var en ung riddare som både kungen och drottningen älskade över allt annat. Han fick flera stora förläningar, och till sist överlämnade Magnus och Blanka även regeringsmakten till honom.

Det tog visserligen inte lång tid, berättade Libellus de Magno Erici rege, förrän riddaren blev fördriven ur det svenska riket av kungaparets äldste son, men drottningen gjorde allt för att makarnas gunstling skulle kunna återvända.

När hon inte lyckades samla en armé som kunde strida för honom, lät hon – med sin mans goda minne – giftmörda sonen som under tiden hade tagit makten i delar av riket.

Efter sonens död blev excesserna vid hovet ännu värre, kunde krönikan berätta. Då folket sjönk allt djupare ned i fattigdom och förnedring grep till slut kungens svåger och systerson in. Med hjälp av en grupp stormän kunde de avsätta Magnus från tronen, och när han tillsammans med sin yngre son försökte återta den förlorade kronan såg de ingen annan råd än att fängsla honom.

Sexanklagelserna centrala

Krönikan gav en synnerligen vinklad bild av Magnus regeringstid, och flera av anklagelserna som riktades mot kungen och drottningen saknade förmodligen helt grund. Men skriften väcker ändå intressanta frågor: varför lade den så stor vikt vid det sexuella i sin skildring av Magnus tid vid makten? Hur kom det sig att kungens begär och njutningar var så betydelsefulla i sammanhanget?

Andra europeiska exempel visar att sodomin under 1300- och 1400-talen var ständigt närvarande i det politiska systemet som en skavande oro över att närheten mellan kung och gunstling skulle bli sexuell och då forma en relation som på sikt kunde rasera samhällets makthierarkier.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

I en tid när många monarkier centraliserades – när statsförvaltningen byråkratiserades och representativa församlingar fick en fastare form – framstod gunstlingsvälden som alltmer problematiska.

Sodomin blev då en tankefigur som hjälpte till att sätta ord på den olust rikets stormän kände över att det med smicker, smekningar och eller rentav sexuell samvaro i det tysta fortfarande gick att påverka kungens politiska beslut. Anklagelser om liderliga känslor och sexuella handlingar mellan kungen och gunstlingen riktade med andra ord uppmärksamheten mot ett slags perversioner i det politiska systemet.

Har fläckat Magnus Erikssons rykte

Som historisk person har Magnus Eriksson aldrig riktigt hämtat sig från samtidens sodomianklagelser, även om flera historiker under de senaste femhundra åren starkt ifrågasatt sanningshalten i Birgitta Birgersdotters och andras påståenden. Det mesta tyder på att det rörde sig om elaka rykten och ont förtal.

Men rykten kan vara seglivade och när de en gång har uppstått är de inte alltid så lätta att avliva. Det finns det många historiska exempel på, och dit måste nog också sodomianklagelserna mot Magnus räknas.

Publicerad i Populär Historia 6/2018