Nyköpings gästabud december 1317. Kung Birger Magnusson fängslar sina bröder Erik och Valdemar.

1317 lät kung Birger Magnusson fängsla sina bröder Erik och Valdemar. 

Nyköpings gästabud

I december år 1317 nådde maktkampen mellan Magnus Ladulås söner sin kulmen. Händelserna på slottet i Nyköping ger en isande bild av det medeltida samhällets skoningslöshet.

16 juni 2018 av Bengt Liljegren

Den 18 december 1290 dog Magnus Ladulås efter femton år som svensk kung. Formellt var Sverige ett valkungadöme men med maktmedel hade Magnus redan 1284 sett till att hans äldste son, den då blott fyraårige Birger, valts till tronföljare.

Efter Magnus död tog en förmyndarregering över styret eftersom makten inte gärna kunde ges till en tioåring. Rikets inflytelserikaste man blev Sveriges militäre befälhavare, marsken Torgils Knutsson. 

Under dennes tolv år vid makten växte adelns inflytande på bekostnad av rikets övriga maktgrupperingar, kyrkan och kungen, och perioden präglades av fred och politiskt lugn i Sverige.

Birger Magnusson kröns till kung

Hösten 1302 trolovades Birgers två år yngre bror, Erik, med den ettåriga Ingeborg, dotter till Norges kung Håkon V Magnusson (kallad Håkon Hålägg). Förbindelsen var ett sätt för Torgils att stärka banden mellan Sverige och Norge, vilket inte oväntat ledde till försämrade relationer med Danmark.

1302 var också året då Birger Magnusson kröntes till kung. Han var nu 22 år och det var hög tid för Torgils att lämna över styret. Att maktskiftet inte skett tidigare hade politiska orsaker. 

De fiender inom kyrkan som Torgils skaffat sig utgjorde ett överhängande problem: risken var stor att kyrkans män skulle göra gemensam sak med den unge kungen mot förmyndarna – precis som de hade gjort på Magnus Ladulås tid.

Torgils Knutsson hoppades på bröderna

Detta ville Torgils självklart förhindra. Ett sätt var att förhala Birgers maktövertagande tills hans yngre bröder blivit myndiga och då vinna över dem på sin sida.

I samband med kröningsfesten ingicks också äktenskap mellan den yngste brodern Magnusson, Valdemar, och Torgils Knutssons dotter Kristina. Marsken trodde därmed att han säkrat stödet från de yngre bröderna i den händelse att kungen skulle ta kyrkans parti och gå emot honom och hans meningsfränder.

Kalkstensmålning av Birger Magnusson i Ringsted kyrka i Danmark, där Birger ligger begravd.

Förmyndarna trädde nu tillbaka, åtminstone formellt. Torgils Knutsson och hans stormannafraktion fortsatte dock att ha betydande makt över rikets styrelse, på många områden till och med större än kung Birger.

Hertigarna Erik och Valdemar

De yngre bröderna stod i ett slags vasallställning till Birger. Redan som barn hade de fått hertigtitlar och nu tillträdde de sina hertigdömen, vilket bland annat gav dem rätt att föra befäl över sina respektive territoriers krigsfolk. 

Erik erhöll Södermanland och en del av Uppland. Valdemar blev hertig av Finland. I större frågor, till exempel utrikespolitik, var de underställda kungen, men bröderna – med Erik som drivande kraft – var inte nöjda med gå i broderns ledband.

Efter en dispyt med Birger tog de sig till dagens Bohuslän, då norskt territorium. Därifrån genomfördes räder in i Västergötland. Bland annat brändes den viktiga hamnstaden Lödöse vid Göta älv. Som svar på detta konfiskerades hertigarnas egendomar och hertig Eriks huvudborg, Nyköpingshus i Södermanland, intogs.

Ville få bort Torgils Knutsson

Erik och Valdemar lade nu om sin strategi. Den 15 februari 1305 vände de sig med spelad ånger till kung Birger och bad om förlåtelse. Mot löften om att hädanefter alltid bistå sin kunglige bror mot dennes fiender fick de tillbaka sina indragna hertigdömen.

Den intelligente och skrupelfrie Erik gjorde tillsammans med Valdemar sitt bästa för att övertyga Birger om att han måste göra sig av med Torgils. För att de skulle kunna rå på sin mäktige bror måste nämligen den kungatrogne marsken bort.

Det fanns dock ett bekymmer som först måste lösas: Valdemar var gift med Torgils dotter, vilket knappast var lämpligt när bröderna nu var i färd med att röja marsken ur vägen. 

Genom sina goda kyrkliga kontakter lyckades hertigarna hitta ett godtagbart skäl för skilsmässa: Torgils hade stått fadder åt Valdemar, vilket enligt kanonisk rätt innebar att det förelåg äktenskapshinder. Äktenskapets upplösning var snart ett faktum.

Torgils Knutsson dömdes till döden

I december 1305 begav sig de tre bröderna med en stor skara riddare och väpnare till Torgils Knutssons gård Lena i Västergötland. Den överrumplade marsken togs till fånga, sattes på en häst med fötterna ihopbundna under dess buk och fördes till Stockholm. Där ställdes han inför rätta, anklagad för majestätsförbrytelse, och dömdes till döden genom halshuggning.

Bilderna på bröderna Valdemar och Erik är hämtade från hertigarnas respektive sigill.

Birgers svek mot sin forna rådgivare skulle inom kort slå tillbaka mot honom. Med marsken och hans parti ur vägen var det fritt fram för Erik och Valdemar. Hertigarna vände sig nu mot sin bror, kungen.

Håtunaleken 1306

Brödrafejdens första drabbning skedde vid Mickelsmäss 1306. Kung Birger och drottning Märta befann sig med hovet på sin gård Håtuna i närheten av Sigtuna då de den 29 september fick oväntat besök. 

In på gårdsplanen red plötsligt hertigarna med väpnat följe. Den intet ont anande kungen, som just var på väg att sätta sig till bords, bad dem att göra honom och drottningen sällskap.

I skydd av mörkret satte sedan Erik och Valdemar sin plan i verket. Med vapen i hand stormade deras män in i rummen där kungen, drottningen och ärkebiskopen Nils Kettilsson låg och sov. Birger och hans livvakter överrumplades. Tillsammans med drottning Märta, ärkebiskopen och sex riddare och sexton väpnare blev han tillfångatagen. 

Kungen fördes först till Stockholm och därifrån till Nyköpingshus, där han spärrades in. Statskuppen – som tidigt fick det sarkastiska namnet Håtunaleken – innebar inte att kungen formellt var avsatt, men i realiteten var det Erik, med Valdemar i ledband, som styrde Sverige. Eller rättare sagt försökte styra.

Erik Menved till Birgers hjälp

Inbördeskrig hotade. Stormän stod mot stormän. Kyrkans ställning var i allvarlig fara genom hertigarnas maktövertagande.

Birgers svåger, den danske kungen Erik Menved, skyndade snart till sin släktings undsättning. Hertigarnas styrkor bet emellertid tillbaka med framgång. Dessutom hade hertig Erik snart lockat över Håkon Hålägg på sin sida i striderna mot danskarna.

Under tiden inledde Erik förhandlingar med den fängslade Birger. Slutligen 1308, efter två års torftig vistelse på Nyköpingshus, slapp kungen ut mot en större summa pengar. Erik dikterade villkoren: kung Birger tvingades hädanefter att foga sig efter hertigarnas vilja. Visserligen fick han tillbaka en del av sina jordegendomar, men vilka, det bestämde bröderna.

Kort efter frisläppandet eskalerade de nordiska fientligheterna. Pakten mellan kung Håkon och hertigarna bröts. Erik vägrade nämligen att överlämna Varberg och norra Halland till norrmannen, vilket denne krävde för att gifta bort sin dotter Ingeborg. 

Karta över Sveriges uppdelning efter freden i Helsingborg 1310.

Freden i Helsingborg innebar att kung Birger fick hålla till godo med de östra delarna av landet med Gotland och Viborg medan Erik erhöll de västsvenska landsändarna samt Kalmar län. Valdemar fick Uppland, Finland (förutom Viborg) och Öland. 

© Lönegård & co

Alla mot Erik och Valdemar

Med ens bildades nya allianser och Erik och Valdemar fann sig stående ensamma mot samtliga nordiska kungar. Militärt klämdes hertigarna mellan två sköldar. 

Håkons trupper föll in i Västergötland, medan den danske kungen och Birger attackerade söderifrån, från Småland. Inom kort hotade danskarna Nyköpingshus, vilket fick Erik att dra sig tillbaka till Kalmar slott. Med en ny styrka företog Erik därefter en framgångsrik marsch från Kalmar, bakom ryggen på danskarna och in i Västergötland.

Freden i Helsingborg

Hertigens krigslycka och Birgers misslyckade försök att få med sig de svenska stormännen mot sina upproriska bröder bidrog till att parterna valde att inleda fredsförhandlingar. Med freden i Helsingborg 1310 upphörde striderna, dock bara tillfälligt.

Riket splittrades. Birger fick hålla till godo med den minsta delen: de östra delarna av Sverige samt Gotland och Viborgs län. Valdemar erhöll Uppland, Finland och Öland, medan Erik lade beslag på de västsvenska landskapen och Kalmar län. Vidare bestämdes att de olika riksdelarna skulle ärvas. Riket Sverige var därmed i realiteten ett minne blott.

Erik bildade feodal stat 

Tillsammans med sina tidigare förvärv i Norge och Danmark bildade Eriks områden i västra Sverige, med centrum kring Göta älvs mynning, en rent feodal stat – i svensk historia unik i sitt slag.

När nu Erik konsoliderat sitt västskandinaviska välde tog han sig an nästa mål: den norska kronan. Ett steg närmare drömmen kom han 1312, då han i Oslo till slut sammanvigdes med den norska kungadottern Ingeborg – nu elva år gammal. Fyra år senare föddes Eriks och Ingeborgs son Magnus, som blev närmaste arvinge till Norges kung Håkon.

Ett bedrägligt lugn lägrade sig över det splittrade riket. Flera år passerade utan öppna strider mellan bröderna. Birger hade dock inte gett upp tanken på att ta tillbaka de delar av riket som han fått avstå till sina yngre bröder. 

Bröderna till Birger för att dricka jul

1317 bestämde sig den vingklippte kungen för att bjuda sina bröder att dricka jul med honom. Märkligt nog tackade Erik och Valdemar ja, om än Erik till en början var avvisande. Han lät sig dock övertalas av Valdemar, som nyligen träffat Birger och då till sin glädje konstaterat att storebrodern inte hyste något agg mot dem längre.

Nyköpingshus dit Birger bjöd sina bröder julen 1317 var ursprungligen en borg från 1100-talet.

© Sjöberg bild

När hertigarna på sin väg till kungen stannade till i Svärta, en mil nordost om Nyköping, avråddes de av en ung riddare att resa vidare: kung Birger hade svek i sinnet. Bröderna tog dock inte hotet på allvar. De hade ju sin manstarka livvakt med sig, en samling fullt utrustade riddare och väpnare.

Erikskrönikan beskriver förloppet

När följet den 10 december 1317 anlände till Nyköpingshus gick Birger sina bröder till mötes, tryckte deras händer och hälsade dem varmt välkomna. En storslagen måltid var uppdukad i riddarsalen – »mjöd och vin där icke tröt«, heter det i Erikskrönikan. Stämningen vid bordet var uppsluppen och under kvällens lopp blev Erik och Valdemar övertygade om att Birger var beredd att stryka ett streck över det gamla.

Hertigarnas följe inkvarterades i staden – för att de skulle få det bekvämare, påstod värden. Timmen var sen när Erik och Valdemar, utan livvakter, mätta och belåtna – och antagligen också tämligen runda under fötterna – gick till sängs i en sovkammare på slottet.

Slog till när bröderna sov

Några timmar senare slog Birgers män till. Försedda med facklor och beväpnade till tänderna begav de sig till kammaren där de båda bröderna sov. Männen vräkte upp dörren och rusade in med dragna svärd. Erik och Valdemar blev bokstavligen tagna på sängen, nakna som de låg under sina fällar. Valdemar fick dock snabbt på sig en kjortel och hoppade upp.

Han tänkte inte ge sig frivilligt. Mot sig hade han emellertid fler än tio man, och en riddare vid namn Konrad Ysar brottade snabbt ner honom och satte sig grensle över honom. Valdemar ska då, enligt Erikskrönikan, ha ropat till Erik: »Broder, hjälp nu mig!« Erik var emellertid mer realistisk: »Låt vara som det är! Vår strid duger icke nu här.«

"Minns ni något av Håtunaleken?"

Samtidigt uppenbarade sig Birger i rummet, rasande och med stirrande blick. Hans replik har blivit klassisk: »Minns ni något av Håtunaleken? Jag minns den mycket väl! Denna är ej bättre än den!« Elva års väntan till ända. Hämndens stund var kommen.

Birger gav därefter order om att bröderna skulle bindas och föras till slottets torn, där han lät fira ner dem i fängelsehålan – i samma torn där han själv suttit fången 1306–08.

Fängelset i Nyköpingshus är i dag en del av ett museum. Där finns också den nyckel som hittades utanför borgen i början av 1900-talet. Om det var den som kung Birger slängde när han lämnade borgen finns det inget belägg för.

© Mikael Gustafsson/IBL

Fick namnet Nyköpings gästabud

I gryningen lät kungen också ta till fånga hertigarnas män som låg och sov ruset av sig inne i staden. Den lömska planen hade gått i lås och Birger påstås nu skadeglatt ha slagit samman sina händer, farit runt som en dåre, skrattat och vrålat: »Nu har jag Sverige i min hand!«

Efter Nyköpings gästabud, som händelsen snart kom att kallas, gällde det för Birger att ta tillfället i akt och krossa all opposition en gång för alla. Men genom sitt agerande hade kungen skaffat sig mäktiga fiender både inom den svenska och den norska aristokratin. 

Dessa hade snart samlat ihop stora väpnade skaror som pressade tillbaka Birgers styrkor. Efter en tids strider kontrollerade kungen endast befästningarna Nyköpingshus i Södermanland och Stegeborg i Östergötland.

Birger flydde till Visby

Läget blev snabbt så allvarligt för Birger att han såg sig nödsakad att lämna Nyköpingshus. Innan han for lär han emellertid ha tagit nyckeln till fängelsehålan och kastat den i Nyköpingsån. Eriks och Valdemars öde var därmed beseglat. Därefter begav sig kungen och drottningen till Stegeborgs slott. Inom kort tvingades Birger fly till Visby.

De inspärrade hertigarna led svårt i sin fångenskap. Fastkedjade vid stenmuren med halsjärn och med händerna i bojor fick de sitta i sin egen träck. Efter ett tag lät man dem också svälta, av allt att döma på Birgers
uttryckliga order – levande skulle de inte slippa därifrån. 

Bröderna var i alla fall i livet den 18 januari 1318. Då upprättade de nämligen ett gemensamt testamente i vilket de skänkte stora summor till olika kyrkliga inrättningar. Troligen avled de kort därefter, men först den 27 juni nåddes deras hustrur av dödsbudet.

Nyköpingshus kapitulerade

Då hade också brödernas anhängare börjat belägra slottet och i augusti 1318 tvingades försvararna på Nyköpingshus att kapitulera. Fängelsetornet öppnades – hur man lyckades med det utan nyckel avslöjar inte Erikskrönikan – och hertigarnas utmärglade kvarlevor bars ut.

Det sades att Erik hade dött efter nio dagar utan mat och dryck, och Valdemar efter elva. Kort därpå följde Stegeborgs kapitulation. Birgers artonårige son, junker Magnus, som lett försvaret av borgen togs tillfånga. Och när sedan även hertigarnas anhängare ryckte in i Skåne var Birgers saga all. Den danske kungen, som stått på hans sida, tvingades lägga ner vapnen.

Magnus Eriksson, son till hertig Erik och Ingeborg Håkansdotter, valdes till svensk kung i juli 1319.

I de efterföljande förhandlingarna – som hölls utan Birgers medverkan – beslöts att kungen och hans familj skulle förvisas ur riket. Vedergällningen blev blodig. Tillfångatagna kungliga rådgivare och sympatisörer rådbråkades, halshöggs och steglades.

Birger i landsflykt hos Erik Menved

Ännu var emellertid Birger i livet. Han och drottning Märta hade gått i landsflykt och befann sig nu i Danmark hos Erik Menved. För hertigarnas anhängare var det därför bråttom att säkra kronan åt någon som kunde
försvara deras intressen. Eller ännu hellre: någon som de kunde styra.

Valet föll på hertig Eriks minderårige son, Magnus. Han hade nyligen ärvt den norska kronan efter sin morfar Håkon, och nu bestämde de svenska stormännen och de kyrkliga dignitärerna att han också skulle väljas till kung av Sverige. Det var viktigt att markera att Sverige var ett valrike, inte ett arvrike som Magnus Ladulås och Birger Magnusson velat göra det till.

Enligt gammal hävd skulle kungavalet ske vid Mora sten, en mil sydöst om Uppsala, något som dock inte hade skett när Birger fått sin son erkänd som tronföljare 1304. Då hade ceremonin ägt rum i Fagradal i Småland.

Magnus Eriksson vald till kung

Den 8 juli 1319 församlades rikets andliga och världsliga stormän på Mora äng. Från varje härad hade också utsetts fyra bönder – ett faktum som gör detta möte till Sveriges första ständerförsamling. 

Stormannen Mats Kettilmundsson bar fram den treårige Magnus Eriksson, som med allmänt bifall utsågs till Sveriges nye regent. Delningen av Sverige var hejdad och riksenheten räddad.

Magnus Birgersson halshöggs

Året efter kungavalet lät de styrande halshugga tronarvingen Magnus Birgersson på Helgeandsholmen i Stockholm. Detta trots att han lovats att få behålla livet – och trots att han många år tidigare blivit lagligt vald till att efterträda Birger. 

Uppenbart var detta ett justitiemord. Magnus var inte delaktig i vare sig sina farbröders död eller sin faders statskupp. För förmyndarna var avrättningen emellertid en politisk nödvändighet. Det var helt enkelt för riskabelt att låta en eventuell tronpretendent leva.

Den landsflyktige före detta kung Birger av Sverige dog 1321 – förmodligen en naturlig död. Han begravdes i Ringsted på Själland. Därmed hade den våldsamma historien om Magnus Ladulås söner nått sitt slut.

Den kungasläkt som gått till historien som Folkungaätten kom att regera nordiska riken i ytterligare 66 år, ständigt inblandad i våldsamma maktkamper, dock knappast någon så dramatisk som den mellan Birger och hans bröder.

Publicerad i Populär Historia 12/2017

Kanske är du intresserad av...

Läs också