Kung Birgers hämnd

Strax före jul år 1290 insåg Magnus Ladulås att hans dagar var räknade. Dödssjuk låg den femtioårige fursten till sängs i kungaborgen på Visingsö i Vättern och våndades. Inte bara det medicinska läget var ytterst kritiskt. Framtiden för kungens släkt, den som kommit att kallas Folkungaätten, stod på spel. Hela riket var i gungning.

Sverige var under medeltiden ett valkungadöme, inte ett arvrike. Med detta följde två problem. Dels fanns risk för att inbördeskrig skulle bryta ut i kampen om nästa kung, dels ville den sittande kungen naturligtvis för framtiden säkra kronan åt sin ätt. Det fanns emellertid möjligheter att kringgå ett formellt riktigt kungaval.

Redan sex år tidigare hade kung Magnus med maktmedel sett till att hans äldste son, den blott fyraårige Birger, valts till tronföljare. Därmed trodde Magnus att problemen med successionen var ur världen. Vad han inte hade räknat med var att Birgers bröder skulle sätta käppar i hjulet för sin storebror och dra in riket i stridigheter.

På sin dödsbädd lade Magnus sista handen vid arrangemangen kring vad som skulle följa på hans frånfälle – det kunde ju inte bli tal om att ge den reella makten till en tioåring. En förmyndarregering måste utses. Därför lät han kalla till sig rikets marsk, Sveriges militäre befälhavare, västgöten Torgils Knutsson. Denne riddare och ledare för en mäktig stormannafraktion fick i uppdrag att styra landet fram till dess att Birger själv kunde ta över regerandet. Till sin hjälp skulle han ha ett antal riksråd, erfarna lagmän från rikets landskap.

Kung Magnus dog den 18 december 1290. Kroppen fördes till Stockholm där begravningen ägde rum i Gråmunkekapellet på Kidaskär (nuvarande Riddarholmen).

Med stor auktoritet styrde Torgils Knutsson sedan landet i tolv år. Adelns inflytande växte på bekostnad av rikets övriga maktgrupperingar, kyrkan och kungen. Marskens egna redan stora jordegendomar utökades. Torgils ledde även korståg i öster och erövrade Karelen, där han anlade gränsfästet Viborg som ett led i en strävan att kunna kontrollera den lönsamma handeln med Ryssland. Marsken och förmyndarna gjorde sig vidare till ovänner med kyrkan genom att dra in dess privilegier, som skattefrihet och befrielse från rusttjänst, något som med tiden skulle slå tillbaka mot Torgils.

Förmyndartiden var annars en period av fred och politiskt lugn i Sverige. Däremot rådde ett mycket spänt förhållande mellan Danmark och Norge, detta sedan några danska stormän dräpt den danske kungen Erik Klipping och därefter flytt till Norge där de fått skydd. Konflikten mellan de nordiska grannländerna skulle i en snar framtid inbegripa även bröderna Magnusson: Birger, Erik och Valdemar.

Hösten 1302 trolovades Birgers två år yngre bror, Erik, med den ettåriga (!) Ingeborg, dotter till Norges kung Håkan Magnusson. Äktenskapet var ett sätt för Torgils att stärka banden mellan Sverige och Norge, vilket inte oväntat ledde till försämrade relationer med Danmark.

1302 var också året då Birger Magnusson kröntes till kung. Han var nu 22 år och det var hög tid för Torgils att lämna över styret. Att maktskiftet inte skett tidigare hade politiska orsaker. De fiender inom kyrkan som Torgils skaffat sig utgjorde ett överhängande problem: risken var stor att kyrkans män skulle göra gemensam sak med den unge kungen mot förmyndarna – precis som de hade gjort på Magnus Ladulås tid. Detta ville Torgils självklart förhindra. Ett sätt var att förhala Birgers maktövertagande tills hans yngre bröder blivit myndiga och då vinna över dem på sin sida.

Birgers kröning skedde den 2 december i Söderköping – Stockholm var ännu inte ett självklart centrum i riket. Det blev en rejäl fest med ”mycken glädje” och ”god kost”, förtäljer Erikskrönikan, vår huvudsakliga källa till fejderna vid denna tid (se separat artikel om krönikan på sidan 34).

I samband med kröningsfesten ingicks också äktenskap mellan den yngste brodern Magnusson, Valdemar, och Torgils Knutssons dotter. Marsken trodde därmed att han säkrat stödet från de yngre bröderna i den händelse att kungen skulle ta kyrkans parti och gå emot honom och hans meningsfränder.

Förmyndarna trädde nu tillbaka, åtminstone formellt. Torgils Knutsson och hans stormannafraktion fortsatte dock att ha betydande makt över rikets styrelse, på många områden till och med större än kung Birger.

De yngre bröderna stod i ett slags vasallställning till Birger. Redan som barn hade de fått hertigtitlar (titeln hertig hade på 1260-talet införts av Birger Jarl och ersatt jarltiteln) och nu tillträdde de sina hertigdömen, vilket bland annat gav dem rätt att föra befäl över sina respektive territoriers krigsfolk. I större frågor, till exempel utrikespolitik, var de däremot underställda kungen. Erik erhöll Södermanland och en del av Uppland. Valdemar blev hertig av Finland.

Men det blev inte som Torgils tänkt sig. Först bannlystes han av kyrkan för att han dragit in prästerskapets förmåner. Konflikten mellan det världsliga och andliga frälset intensifierades. Och kungens makthungriga bröder, Erik och Valdemar, gjorde alls inte gemensam sak med marsken och hans parti, utan vände sig istället till den kyrkliga oppositionen. Bröderna – med Erik som drivande kraft – var helt enkelt inte nöjda med att spela andrafiolen, eller rättare sagt tredje, efter marsken och kungen.

Torgils var dock inte den som stillatigande stod och såg på när hans maktposition hotades. Nästa gång Erik och Valdemar gästade hans borg Aranäs vid Vänern (i våra dagar känd från Jan Guillous romaner om korsriddaren Arn) avkrävde han dem löften, antagligen under hot, om att varken lämna riket utan kungens tillåtelse eller att på något vis skada honom eller hans trogna rådgivare, det vill säga Torgils själv.

Kort därefter kallade även Birger till sig sina bröder och förmanade dem att hålla sig väl med Torgils och varnade dem för att ha samröre med den kyrkliga oppositionen.

Detta blev droppen för Erik och Valdemar; de tänkte inte finna sig i att bli behandlade som vem som helst – de var ju faktiskt hertigar och söner till den store kung Magnus!

Tillsammans med sina anhängare, ett antal stormän, tog bröderna sin tillflykt till Norge. Hos den norske kungen – Eriks svärfar – fick de ett varmt mottagande. Här kunde de känna sig säkra.

Från det norska rikets sydligaste utpost, staden Kungahälla (i nuvarande Bohuslän, väster om Kungälv), som Erik fick i förläning av norske kungen, gjorde bröderna och deras riddare sedan räder in i Västergötland där de plundrade, härjade och dräpte. Bland annat brändes den viktiga hamnstaden Lödöse vid Göta älv.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Torgils Knutsson och kung Birger konfiskerade genast de rebelliska hertigarnas och stormännens egendomar. De inledde även en belägring av hertig Eriks huvudborg, Nyköpingshus i Södermanland, som inom kort intogs.

Erik och Valdemar lade nu om sin strategi. Den 15 februari 1305 vände de sig med spelad ånger till kung Birger och bad om förlåtelse. Han lät sig bevekas. Mot löften om att hädanefter alltid bistå sin kunglige bror mot dennes fiender fick de tillbaka sina indragna hertigdömen. Strax därpå tilltvingade sig Erik det danska grevskapet norra Halland med den nyanlagda fästningen Varberg som ersättning för att han understött den upproriske greve Jakob i dennes kamp mot danske kungen Erik Menved. Hertig Erik slöt dock snart fred med den danske fursten. Nu hade den maktlystne Erik skaffat sig en mycket stark position.

Med län i såväl Sverige som Norge och Danmark var han en av de absolut mest inflytelserika männen i Norden. Tillfreds var han emellertid inte. För att helt behärska området kring Göta älvs mynning krävdes också kontroll av delar av Västergötland.

Till Torgils Knutssons stora besvikelse försonades kung Birger vid denna tid med kyrkan och skattefriheten för det andliga frälset återinfördes. En konfrontation mellan marsken å ena sidan och bröderna Magnusson å andra sidan var därmed under uppsegling.

Den intelligente och skrupelfrie Erik gjorde – som vanligt i samarbete med brodern Valdemar – sitt bästa för att övertyga Birger om att han måste göra sig av med Torgils. För att kunna rå på sin mäktige bror måste nämligen den kungatrogne marsken bort. Viktigt stöd fick de i det här läget av ärkebiskop Nils Kettilsson, som i Torgils såg sin och kyrkans värsta fiende.

Det fanns dock ett bekymmer som först måste lösas: hertig Valdemar var gift med Torgils dotter, vilket knappast var lämpligt när bröderna nu var i färd med att röja marsken ur vägen. Genom sina goda kyrkliga kontakter lyckades hertigarna med hjälp av juridiskt förfarna prelater hitta ett godtagbart skäl för skilsmässa: Torgils hade stått fadder åt Valdemar, vilket innebar att det förelåg äktenskapshinder. Äktenskapets upplösning var snart ett faktum.

Under tiden hade Torgils Knutsson blivit varnad av sina vänner. Han ville dock inte tro att kung Birger skulle svika honom efter allt han gjort för riket: ”Han är min broder, jag är hans man. […] Jag önskar att jag hade så tjänat Gud så som jag har tjänat honom, då vore mig bättre lön att vänta.”

Torgils hade emellertid överskattat Birgers lojalitet. I december 1305 begav sig de tre bröderna med en stor skara riddare och väpnare till Torgils Knutssons gård Lena i Västergötland. Den överrumplade marsken togs till fånga, sattes på en häst med fötterna ihopbundna under dess buk och fördes den långa vägen upp genom Tiveden till Stockholm.

Marskens förhoppningar om att Birger skulle ta sitt förnuft till fånga kom på skam. Torgils ställdes inför rätta, anklagad för majestätsförbrytelse, och dömdes till döden genom halshuggning.

Domen verkställdes i januari 1306. Kroppen begravdes i ovigd jord vid avrättningsplatsen på Södermalm men flyttades några månader senare till franciskanernas kapell på Kidaskär.

Birgers svek mot sin forna rådgivare skulle inom kort slå tillbaka mot honom. Med marsken och hans parti ur vägen var det fritt fram för Erik och Valdemar. Hertigarna vände sig nu mot sin bror, kungen.

Brödrafejdens första drabbning skedde vid Mickelsmäss 1306.

Kung Birger och drottning Märta befann sig med hovet på sin gård Håtuna i närheten av Sigtuna då de den 29 september fick oväntat besök. In på gårdsplanen red plötsligt hertigarna med väpnat följe. Den intet ont anande kungen, som just var på väg att sätta sig till bords, bad dem att göra honom och drottningen sällskap. På Håtuna befann sig även ärkebiskop Nils Kettilsson, en av kungens förtrogna, samt kungens livvakt, ett tjugotal riddare och väpnare.

Efter att ha ätit och druckit gott drog sig alla tillbaka för natten. Hertigarnas män blev anvisade sovplats i ett närliggande hus. I skydd av mörkret satte Erik och Valdemar sin plan i verket. Med vapen i hand stormade deras män in i rummen där kungen, drottningen och ärkebiskopen låg och sov. Kung Birger och hans livvakter överrumplades. Tillsammans med drottning Märta, ärkebiskopen samt sex riddare och sexton väpnare blev han tillfångatagen.

Kungens son, den sexårige Magnus, som Birger i ett försök att befästa arvriket och Folkungaättens ställning två år tidigare låtit välja till tronarvinge, lyckades emellertid undkomma. En småländsk väpnare vid namn Arvid tog den lille gossen på sin rygg och flydde till Danmark. Där fanns nämligen pojkens morbror, kung Erik Menved, och där kunde han finna trygghet på behörigt avstånd från sina svekfulla farbröder.

Birger fördes först till Stockholm och därifrån till Eriks borg Nyköpingshus där han spärrades in.

Statskuppen – som tidigt fick det sarkastiska namnet Håtunaleken – innebar inte att kungen formellt var avsatt, men i realiteten var det Erik, med Valdemar i ledband, som styrde Sverige. Eller rättare sagt försökte styra.

Inbördeskrig hotade. Stormän stod mot stormän. Kyrkans ställning var i allvarlig fara genom hertigarnas maktövertagande. Balansen hade rubbats.

Också utomlands ansåg många att hertig Erik hade blivit allt för stark – ekonomiskt såväl som militärt. Därtill hade han tagit makten på ett orättfärdigt sätt, en vald kung borde inte få avsättas med sådana medel. Den danske kungen Erik Menved hade som nämnts ytterligare en anledning till indignation: hans syster Märta var gift med kung Birger. Snart skyndade han till sin släktings undsättning.

Hertigarnas styrkor bet emellertid tillbaka med framgång. Dessutom hade hertig Erik snart lockat över den norske kungen Håkon på sin sida i striderna mot danskarna. Valdemar sände han ner till Lübeck för att värva manskap.

Under tiden inledde Erik förhandlingar med den fängslade Birger. Slutligen 1308, efter två års torftig vistelse på Nyköpingshus, slapp han ut mot en större summa pengar. Erik dikterade villkoren: kung Birger tvingades hädanefter att foga sig efter hertigarnas vilja; visserligen fick han tillbaka en del av sina jordegendomar, men vilka, det bestämde bröderna.

Kort efter frisläppandet eskalerade de nordiska fientligheterna. Pakten mellan kung Håkon och hertigarna bröts – Erik vägrade nämligen att överlämna Varberg och norra Halland till norrmannen som denne krävde för att gifta bort sin dotter Ingeborg. Med ens bildades nya allianser och Erik och Valdemar fann sig stående ensamma mot samtliga nordiska kungar.

Militärt klämdes hertigarna mellan två sköldar. Kung Håkons trupper föll in i Västergötland, medan den danske kungen och Birger attackerade söderifrån, från Småland. Inom kort hotade danskarna Nyköpingshus, vilket fick Erik att dra sig tillbaka till Kalmar slott. I vanlig ordning drabbades landets civilbefolkning hårdast av inbördeskriget. Förutom att bönderna och stadsborna hemsöktes av krigshärar som stal deras mat och satte fyr på deras hus, tvingades de också betala krigsmaskineriet. Härarna bestod nämligen mestadels av värvade krigare som skulle ha sold, något som allmogen fick känna av i form av extra skattepålagor.

Med en ny styrka företog Erik därefter en framgångsrik marsch från Kalmar, bakom ryggen på danskarna och in i Västergötland.

En följd av hertigens krigslycka var att både den danske och den norske kungen var redo när Erik föreslog att man skulle inleda fredsförhandlingar. Dessutom var de nordiska grannarna missnöjda med Birgers insats; han hade inte bidragit i tillräckligt hög grad då han inte lyckats få med sig de svenska stormännen mot sina upproriska bröder.

Med freden i Helsingborg 1310 upphörde striderna, dock bara tillfälligt.

Riket splittrades. Kung Birger fick hålla till godo med den minsta delen: de östra delarna av Sverige samt Gotland och Viborgs län. Hertig Valdemar erhöll Uppland, Finland och Öland, medan Erik lade beslag på de västsvenska landskapen och Kalmar län. Vidare bestämdes att de olika riksdelarna skulle ärvas. Fanns inga ättlingar till exempelvis Erik skulle hans bror ta över. Delningen i Helsingborg skulle äga giltighet så länge det fanns ättlingar till någon av bröderna.

Riket Sverige var därmed i realiteten ett minne blott.

Tillsammans med sina tidigare förvärv i Norge och Danmark bildade Eriks områden i västra Sverige, med centrum kring Göta älvs mynning, en rent feodal stat – i svensk historia unik i sitt slag. (Möjligen kan man också se Eriks statsbildning som en föregångare till Kalmarunionen.)

När nu Erik konsoliderat sitt västskandinaviska välde tog han sig an nästa mål: den norska kronan. Ett steg närmare drömmen kom han 1312, då han i Oslo till slut sammanvigdes med den norska kungadottern Ingeborg – nu elva år gammal.

Ett bedrägligt lugn lägrade sig över det splittrade riket. Flera år passerade utan öppna strider mellan bröderna. År 1316 välsignades båda hertigarna med söner. Framför allt Eriks ställning stärktes av detta: genom äktenskapet med Ingeborg var hans nyfödde son Magnus närmaste arvinge till Norges kung Håkon.

Tredelningen av Sverige föreföll bli bestående.

Men det fanns samtidigt krafter som ogillade splittringen och som verkade i enande riktning, nämligen kyrkan och stora delar av den svenska aristokratin. Samt inte minst kung Birger själv. Han satt på Nyköpingshus, Eriks gamla slott och rikets förmodligen starkaste fäste, tillsammans med sina rådgivare och smidde planer. Storebrodern hade inte gett upp tanken på att ta tillbaka de delar av riket som han fått avstå till sina yngre bröder. När han dessutom nåddes av underrättelser från Danmark som talade om ett förestående uppror mot honom och den danske kungen – som enligt ryktet var understött av hertig Erik – var beslutet inte svårt att fatta. Och han hade förvisso inte glömt den förnedrande natten på Håtuna gård 1306.

Den vingklippte kungen bestämde sig för att bjuda sina bröder att dricka jul med honom.

Märkligt nog tackade Erik och Valdemar ja, om än Erik till en början var avvisande. Han lät sig dock övertalas av Valdemar som nyligen träffat Birger och då till sin glädje konstaterat att storebrodern inte hyste något agg mot dem längre. Föga anade de väl vad Birger hade i beredskap.

Varningar saknades dock inte. När hertigarna på sin väg till kungen stannade till i Svärta, en mil nordost om Nyköping, avråddes de av en ung riddare att resa vidare: konung Birger hade svek i sinnet. Bröderna tog dock inte hotet på allvar. De hade ju sin manstarka livvakt med sig, en samling fullt utrustade riddare och väpnare – vad kunde väl Birger göra mot dem?

När följet den 10 december 1317 anlände till Nyköpingshus gick Birger sina bröder till mötes, tryckte deras händer och hälsade dem varmt välkomna. En storslagen måltid var uppdukad i riddarsalen – ”mjöd och vin där icke tröt”, heter det i Erikskrönikan. Alla lät sig väl smaka. Stämningen vid bordet var uppsluppen och under kvällens lopp blev Erik och Valdemar övertygade om att Birger var beredd att stryka ett streck över det gamla.

Hertigarnas följe inkvarterades i staden – för att de skulle få det bekvämare, påstod värden.

Timmen var sen när Erik och Valdemar, utan livvakter, mätta och belåtna – och antagligen också tämligen runda under fötterna – gick till sängs i en sovkammare på slottet.

Några timmar senare slog Birgers män till. Försedda med facklor och beväpnade till tänderna begav de sig till kammaren där nu de båda bröderna sov. Männen vräkte upp dörren och rusade in med dragna svärd. Erik och Valdemar blev bokstavligen tagna på sängen, nakna som de låg under sina fällar. Valdemar fick dock snabbt på sig en kjortel och hoppade upp.

Han tänkte inte ge sig frivilligt. Mot sig hade han emellertid mer än tio man, och en riddare vid namn Konrad Ysar brottade snabbt ner honom och satte sig grensle över honom. Valdemar skall då, enligt Erikskrönikan, ha ropat till Erik: ”Broder, hjälp nu mig!” Erik var emellertid mer realistisk: ”Låt vara som det är! Vår strid duger icke nu här.”

Samtidigt uppenbarade sig Birger i rummet, rasande och med stirrande blick. Hans replik har blivit klassisk: ”Minns ni något av Håtunaleken? Jag minns den mycket väl! Denna är ej bättre än den!”

Hämndens stund var kommen. Elva års väntan till ända.

Birger gav därefter order om att bröderna skulle bindas och föras till slottets torn, där han lät fira ner dem i fängelsehålan – i samma torn där han själv suttit fången 1306–08.

I gryningen lät kungen också ta till fånga hertigarnas män som låg och sov ruset av sig inne i staden. Den lömska planen hade gått i lås och Birger påstås nu skadeglatt ha slagit samman sina händer, farit runt som en dåre, skrattat och vrålat: ”Nu har jag Sverige i min hand!”

Efter Nyköpings gästabud, som händelsen snart kom att kallas, gällde det för Birger att ta tillfället i akt och krossa all opposition en gång för alla. I Danmark värvade hans son Magnus krigsfolk som inom kort förflyttades till Sverige.

Det starka stödet för hertigarna kom som en överraskning för Birger. Genom statskuppen hade kungen skaffat sig mäktiga fiender både inom den svenska och den norska aristokratin. Dessa hade snart samlat ihop stora väpnade skaror, av såväl adelsmän som bönder, som pressade tillbaka Birgers styrkor. Efter en tids strider kontrollerade kungen endast befästningarna Nyköpingshus i Södermanland och Stegeborg i Östergötland.

Läget blev snabbt så allvarligt för Birger att han såg sig nödsakad att lämna Nyköpingshus. Innan han for lär han emellertid ha tagit nyckeln till fängelsehålan och kastat den i Nyköpingsån. Eriks och Valdemars öde var därmed beseglat. Därefter begav sig han och drottningen till Stegeborgs slott. Inom kort tvingades han att lämna fastlandet och flydde till Visby.

De inspärrade hertigarna led svårt i sin fångenskap. Fastkedjade vid stenmuren med halsjärn och med händerna i bojor fick de sitta i sin egen träck. Efter ett tag lät man dem också svälta; av allt att döma på Birgers uttryckliga order – levande skulle de inte slippa därifrån. Bröderna var i alla fall i livet den 18 januari 1318, då upprättade de nämligen ett gemensamt testamente i vilket de skänkte stora summor till olika kyrkliga inrättningar. Troligen avled de kort därefter, men först den 27 juni nåddes deras hustrur av dödsbudet.

Då hade också brödernas anhängare börjat belägra slottet och i augusti 1318 tvingades försvararna på Nyköpingshus att kapitulera. Fängelsetornet öppnades – hur man lyckades med det utan nyckel avslöjar inte Erikskrönikan – och hertigarnas utmärglade kvarlevor bars ut.

Det sades att Erik hade dött efter nio dagar utan mat och dryck, och Valdemar efter elva. Kort därpå följde Stegeborgs kapitulation. Birgers 18-årige son, junker Magnus, som lett försvaret av borgen togs tillfånga. Och när sedan även hertigarnas anhängare ryckte in i Skåne var Birgers saga all. Den danske kungen, som stått på hans sida, tvingades lägga ner vapnen.

I de efterföljande förhandlingarna – som hölls utan Birgers medverkan – beslöts att kungen och hans familj skulle förvisas ur riket. Vedergällningen blev blodig. Tillfångatagna kungliga rådgivare och sympatisörer rådbråkades, halshöggs och steglades.

Ännu var emellertid Birger i livet. Han och drottning Märta hade gått i landsflykt och befann sig nu i Danmark hos Erik Menved. För hertigarnas anhängare var det därför bråttom att säkra kronan åt någon som kunde försvara deras intressen. Eller ännu hellre: någon som de kunde styra.

Valet föll på hertig Eriks unge son, Magnus. Han hade nyligen ärvt den norska kronan efter sin morfar Håkon, och nu bestämde de svenska stormännen och de kyrkliga dignitärerna att han också skulle väljas till kung av Sverige. Det var viktigt att markera att Sverige var ett valrike, inte ett arvrike som Magnus Ladulås och hans son Birger velat göra det till.

Enligt gammal hävd skulle kungavalet ske vid Mora stenar, en mil sydöst om Uppsala, något som dock inte hade skett när Birger fått sin son erkänd som tronföljare 1304; då hade ceremonin ägt rum i Fagradal i Småland.

Den 8 juli 1319 församlades rikets andliga och världsliga stormän på Mora äng. Från varje härad hade också utsetts fyra bönder – ett faktum som gör detta möte till Sveriges första ständerförsamling. Stormannen Mats Kettilmundsson bar fram den treårige Magnus Eriksson som med allmänt bifall utsågs till Sveriges nye regent.

Delningen av Sverige var hejdad och riksenheten räddad.

Året efter kungavalet lät de styrande halshugga tronarvingen Magnus Birgersson på Helgeandsholmen i Stockholm. Detta trots att han lovats att få behålla livet – och trots att han många år tidigare blivit lagligt vald till att efterträda Birger.

Uppenbart var detta ett justitiemord. Magnus var inte delaktig i vare sig sina farbröders död eller sin faders statskupp. För förmyndarna var avrättningen emellertid en politisk nödvändighet. Det var helt enkelt för riskabelt att låta en eventuell tronpretendent leva.

Den landsflyktige före detta kung Birger av Sverige dog 1321 – förmodligen en naturlig död. Han begravdes i Ringsted på Själland. Därmed hade den våldsamma historien om Magnus Ladulås söner nått sitt slut.

Den kungasläkt som gått till historien som Folkungaätten kom att regera nordiska riken i ytterligare 66 år, ständigt inblandad i våldsamma maktkamper, dock knappast någon så dramatisk som den mellan Birger och hans bröder.

Fakta: Erikskrönikan – en hyllning på vers

Den huvudsakliga källan till historien om bröderna Magnusson är Erikskrönikan. Den präntades troligen ned på 1320-talet, det vill säga i nära anslutning till händelserna den beskriver. På stundtals torftigt rimmad knittelvers skildras det storpolitiska skeendet i svensk historia mellan 1229 och 1319.

Erikskrönikan är svensk medeltidslitteraturs mest framstående och kända verk, inte minst på grund av det dramatiska innehållet. Som historisk källa får man emellertid närma sig den med stor försiktighet; verket är starkt partiskt till fördel för hertig Erik som framställs som en idealgestalt med ridderskapets alla dygder.

Antagligen har krönikan tillkommit för att rättfärdiga valet av hans son Magnus till kung. Mycket av innehållet bekräftas emellertid av andra samtida utländska och svenska urkunder.

Erikskrönikan kan betraktas som en sorts hyllning till ridderskapet och den riddarkultur som under denna tidsperiod på allvar fått fotfäste i Sverige. Vem författaren var har historikerna fortfarande inte kunnat fastslå; han eller de tycks dock ha stått hertigarna och deras anhängare nära.