Drottning Josefina hjälpte fattiga kvinnor och barn

”Vilken som har den äran att se prinsessan på nära håll kan icke låta bli att skänka henne oinskränkt vördnad och tillgivenhet. Jag får förmod­ligen aldrig se något moraliskt fullkomligare.”

Så skrev statsfrun Ulla Lagerbielke till sin make om Sveriges nya kronprinsessa Josefina, när hon anlänt till Sverige i juni 1823. Hon var inte ensam i sin beundran. ”Den oskuld och ljuvhet, som nästan bara tillhöra barndomen, utmärka henne och göra henne förtjusande”, skrev den brittiske ministern Benjamin Bloomfield om kronprinsessan.

Josefina imponerade också med sina språkkunskaper. Redan vid ankomsten till Sverige kunde hon en del svenska och efter ett halvår i landet uttryckte hon sig ledigt på språket. Engelska talade hon flytande liksom – förstås – modersmålen franska och tyska, och hon behärskade även italienska.

Joséphine av Leuchtenberg

Joséphine av Leuchtenberg, född 1807, gifte sig vid sexton års ålder med kronprins Oscar, Karl XIV Johans ende son. Hon var dotter till Italiens före detta vicekung Eugène de Beauharnais och Augusta Amalia av Bayern. Joséphines far var son till kejsarinnan Joséphine av Frankrike i henne första äktenskap med Alexandre de Beauharnais, och hade adopterats av kejsar Napoleon. Josefinas mor kom från den ansedda ätten Wittelsbach, en av Europas äldsta furstesläkter.

Genom giftermålet mellan Josefina och den svenske prinsen, knöt ätten Bernadotte viktiga band med ett ansett furstehus och stärkte relationen med Napoleon. Förbindelsen med dennes familj var redan etablerad genom att Karl Johans svägerska Julie var gift med Napoleons bror Joseph.

Josefina behöll sin katolska tro

Josefina, som kronprinsessan kallades i Sverige, utmärkte sig för sina konstnärliga och filantropiska intressen och för sitt engagemang för katolicismen. I en tid när de flesta såg med stor misstänksamhet på katoliker, strävade hon efter att öka respekten för den katolska tron.

Alla svenska medborgare tillhörde vid denna tid den lutherska statskyrkan, och de som ville konvertera till katolicismen fick lämna landet. Utländska katoliker hade dock tillåtits invandra 1781 och både Karl Johans maka Désirée och Oscars hustru Josefina behöll sin katolska tro i Sverige.

Tillsammans med sin biktfader Lorenz Studach tog Josefina initiativet till den första katolska kyrkan i Sverige sedan reformationen, S:ta Eugeniakyrkan i Stockholm, som invigdes 1837. I Kristiania (Oslo) invigdes S:t Olavs katolska kyrka 1856 och i Göteborg S:t Josephskyrkan 1865. Kronprinsparets barn uppfostrades dock i den lutherska läran – enligt svensk grundlag ska regenten tillhöra den evangelisk-lutherska kyrkan.

Oscar och Josefina fick fem barn

Josefina och Oscar tycks ha blivit förälskade när de möttes, trots att äktenskapet också var ett politiskt önskemål från Karl Johans sida. Under fem år, 1826–31, födde Josefina fem barn: Karl, Gustaf, Oscar, Eugénie och August. Vid tjugofyra års ålder var hon alltså redan fembarnsmor!

Oscar hade strax efter giftermålet upptagit sina förbindelser med andra kvinnor, och bedrog i tio år sin hustru med den kända skådespelerskan Emilie Högqvist. ”Kvinnan bör lida i tysthet”, skrev Josefina uppgivet i sin dagbok. Hon fick ta sin tillflykt till tålamodet och religionen, och skulle nog vinna till slut, trodde hon. Män tog så lätt på vissa saker, noterade hon sorgset.

Både Josefina och Oscar intresserade sig mycket för barnen och hela familjen musicerade gärna tillsammans. Man sjöng arior, duetter och kvartetter ur operor och oratorier, spelade olika stycken på piano och gick ofta på Operan. Oscar komponerade också, liksom senare Gustaf och Eugénie. Josefina skrev sångtexter och dikter.

Oscar I kung 1844

Josefina och Oscar delade ett starkt engagemang för socialt arbete. Båda brann för en förbättrad folkundervisning, fattigvård och fångvård. När Oscar blivit kung 1844 närmade sig makarna åter varandra privat, och det berättas att Oscar gärna drog sig tillbaka med sin hustru för samtal också i politiska frågor. Lagen om lika arvsrätt för män och kvinnor 1845, och om förbättrad fattigvård 1847 låg både Josefina och Oscar bakom.

Josefina skapade och understödde många inrättningar med samma syfte: bättre villkor för fattiga kvinnor och barn. Sällskapet för öm och sedlig modersvård, Sällskapet de fattigas vänner, Välgörande fruntimmerssällskapet och Sällskapet till arbetsamhetens uppmuntran delade målsättningen att skaffa arbete, mat och kläder åt utsatta kvinnor och deras barn.

Att hjälpa till med utbildning och arbete låg bakom instiftandet av Kronprinsessan Josefinas slöjdskola för fattiga flickor. Sällskapet till dugligt och troget tjänstefolks belönande in­rättades av Josefina för detta ändamål, och Sällskapet för inhemsk silkesmask­odling instiftades med målet att ge arbete åt nödställda kvinnor och fort­sätta den tidigare drottningens Lovisa Ulrika försök med denna nya näringsgren i Sverige. Det visade sig emellertid att klimatet var för kallt, och verksamheten fick läggas ner efter ett antal år.

Josefina dog 1876

Två dagar i veckan tog Josefina dessutom emot hjälpsökande i audiens på slottet, och hennes attityd mot dem beskrivs av ögonvittnen som empatisk och aldrig nedlåtande. ”Ingen gick ohjälpt därifrån.” På eftermiddagarna besökte Josefina nödlidande och sjuka och tog ofta med sig sina barn. Hon ville väcka deras medkänsla och intresse för samhällets vanlottade.

Josefina stod troget vid Oscars sida in i det sista, då han avled efter flera års sjukdom 1859. Som änka fortsatte hon sin filantropiska och religiösa verksam­het. Hon dog 1876, 69 år gammal, och hennes sista ord på dödsbädden var: ”Vad jag är lycklig!” Hon sågs av alla som en varm och älskvärd människa, begåvad, stark och med stor empati för de svaga i samhället.