Oscar I – reformprinsen

På Fredric Westins målning ”Bernadotteska familjetavlan” från 1837 ses den då 38-årige kronprins Oscar på sin fars, Karl XIV Johan, högra sida. Det omedelbara intrycket man får av Oscar är den stilige högre officeren, en kokett dandy med ett liv fjärran från den vanlige medborgarens.

Men gör man ett försök att titta bakom guldtofsar, sidenband och ordenskraschaner möter man också en liberalt orienterad person med ett genuint intresse för en rad sociala frågor. Samma år som familjeporträttet kom till gjorde Oscar en resa till kurorten Bad Ems i nordvästra Tyskland.

De nya impulser han fick under vistelsen här förstärkte hans redan påbörjade åsiktsutveckling i än mer liberal riktning, vilket i sin tur ledde till en politisk motsättning med den allt mer konservative fadern.

Oscar blev "Framtiden"

Kanske går det att ana något av denna begynnande konfrontation i tavlan? Oscars blick utstrålar sonlig vördnad för fadern – men också distans. Snart skulle kronprinsen komma att symbolisera en ny tid för reformvännerna. Allt oftare kallade den liberala pressen Oscar för ”Framtiden” eller ”Den som ska göra’t”.

Avstyrde kungens högmålsprocesser

Redan i början av 1820-talet fanns tendenser hos Oscar att knyta an till liberala idéer och efter liberalismens genombrott i Västeuropa, i kölvattnet på den franska julirevolutionen 1830, förstärktes dessa.

Ett tecken på denna personliga utveckling var kronprinsens ansträngningar att avstyra de högmålsprocesser Karl XIV Johan dragit igång mot förment gustavianskt orienterade medlemmar av officerskåren.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Oscars tidiga, låt vara hemliga, medlemskap i nykterhetsföreningen i Stockholm samt hans och kronprinsessan Josefinas insatser på välgörenhetens område var ytterligare steg på den liberala vägen.

Kronprinsens medkännande och humana uppträdande under den koleraepidemi som 1834 grasserade i Stockholm – och skrämde bort nästan varenda riksdagsman från staden – stärkte också hans popularitet bland vanligt folk.

Liberale kronprinsen tog över

Under Karl XIV Johans halvårslånga vistelse i Norge 1838–39 gick Oscar in som regent och tog tillfället i akt att mer öppet än tidigare vittna om sin politiska färg. När den konservative kungen var borta dansade den liberale kronprinsen på bordet. Därmed stärkte han också sin ställning i det reformsinnade lägret.

En viktig liberal kanal till kronprinsen blev den engelskorienterade affärsmannen Carl Fredrik Liljevalch, en eldsjäl som engagerade sig i det mesta – från den kommersiella utvecklingen av Göta kanal till nöden och fattigdomen i norrlandslänen.

Genom Liljevalchs försorg öppnades en förbindelse med Aftonbladets grundare Lars Johan Hierta. Tidningsmannen uppmanades att lyfta fram kronprinsen i opinionsbildningen. Hiertas svar till Oscar via Liljevalch utformades som en vädjan att agera för de liberala värdena inför den kommande riksdagen.

Snillekommittén

Till de sociala frågor som låg kronprinsen varmt om hjärtat hörde bland annat folkundervisningen och fångvården. Som vicekung i Norge från februari till oktober 1824 utvecklade han ett allt starkare intresse för områdena och det kunde i hög grad tillskrivas honom att 1825 års stora uppfostringskommission fick en sådan sammansättning att den kom att kallas ”snillekommittén”.

På Oscar liksom på andra åhörare hade ärkebiskop Johan Olof Wallins anförande vid invigningen av Uppsala katedralskolas nya byggnad hösten 1837 gjort ett mycket starkt intryck. Wallin riktade i sitt tal en förödande kritik mot det ståndsbetonade skolsystemet och propagerade för en ny folkskola.

Det var således en väl förberedd kronprins som mötte Lars Johan Hiertas uppmaning att förstärka den liberala profilen.

Propagerade för folkskolor

I början av 1839 skred han till verket. Den 29 januari föreslog Oscar i regeringen att konsistorierna skulle sända in uppgifter om skolförhållandena inom varje församling och den 15 februari innehöll Post- och Inrikes Tidningar en med signaturen ”- r” undertecknad artikel med rubriken ”Om folkskolor”.

Initierat och välformulerat propagerade artikelförfattaren, kronprinsen, för att regeringen skulle ta sig an skolfrågan. Vid denna tid saknade över hälften av Sveriges församlingar skolor.

Oscar underströk i artikeln betydelsen av att stödja folkundervisningen och att detta dessutom var varje medborgares plikt.

”Folkundervisningen bör vara en nationalangelägenhet, ej en ståndsfråga. Bildningen bör förbliva religiös, men därjämte antaga en mera nationell karaktär och anda. Med uttrycket religiös menas icke blott en nödtorftig in- och utanläsning i katekesen, utan uppväckande av människans högre anlag”, skrev kronprinsen.

Till storms mot katekesundervisningen

Härefter gjorde han ett utfall mot katekesundervisningen, vars ”nytta” i moraliskt hänseende kunde utläsas ur justitiestatsministerns brottmålstabeller, menade han, ”däri man finner att bland det olyckligtvis stigande antalet av brottslingar högst få saknat vad man i betygsväg kallar kristendomskunskap”. Det räckte således inte att lämna folkskoleundervisningen helt och hållet åt föräldrarna, under kontroll av prästerskapet.

Skolstyrelse i varje pastorat

Oscar ansåg att den folkbildning som meddelades var alldeles otillräcklig och att de få folkskolor som fanns saknade systematik. En sådan kunde bara komma till stånd om regering och riksdag gemensamt visade god vilja.

Kronprinsen fann det angeläget att i sin artikel också bemöta fördomen ”att det vore vådligt för den allmänna ordningen att befordra upplysningen bland de lägre klasserna”. Om så var fallet, menade Oscar, varför valde man att anställa den person som kunde läsa och skriva och dessutom hade bästa betyget i kristendomskunskap?

Han hänvisade också till utländska erfarenheter och nämnde Amerika som ett land där upplysning av massorna uppfattades som en garanti för de rika att behålla sina ägodelar.

Slutklämmen i artikeln är ett förslag till handlingsplan med en kostnadskalkyl för reformen. I varje pastorat skulle det finnas en folkvald skolstyrelse som själv utsåg ordförande, ”vilken ej nödvändigtvis behövde vara pastorn”, och antog lärare eller lärarinnor.

I pastorat som bestod av en enda församling skulle det finnas en skola och i större pastorat ett flertal. Inom varje län skulle en överstyrelse för folkundervisningen tillsättas med landshövding och biskop som självskrivna medlemmar samt tre ledamöter som valdes av länets alla skolstyrelser.

Fler insändare

Den liberalism som utmärkte Oscars artikel och kronprinsens praktiska förhållningssätt till skolfrågan väckte stort intresse och möttes av många berömmande kommentarer i pressen. Nu undanröjdes också all tveksamhet om var på den politiska skalan kronprinsen hörde hemma.

Den 22 mars återkom Oscar – denna gång anonymt – med ytterligare en liberalt färgad artikel i Post- och Inrikes Tidningar. Rubriken var ”Några ord om municipalstyrelser, i anledning af norska lagen om förmanskaper, och med tillämpning på Sverige”.

Bland dem som uppmärksammade artikeln fanns Esaias Tegnér som harangerade författaren men samtidigt tvekade inför möjligheterna att genomföra idén: ”Han misstager sig om nationens anda, som är och förblir den uslaste av alla möjliga.”

Allmän folkskola infördes 1842

Kronprinsens initiativ på skolområdet fick snart konkreta följder. En kunglig proposition författad av statssekreteraren Christopher Isac Heurlin, kyrkoman och sedermera ecklesiastikminister, låg efter långbänk i regeringen färdig under hösten 1839.

Resultatet blev en kompromiss där Oscar efter Heurlins hot om avgång fick ge sig på en punkt: att ordföranden i skolrådet borde tillsättas genom val. Den konservative kyrkomannen försvarade benhårt traditionen att prästen skulle vara självskriven ordförande.

Kronprins Oscar hade jämnat vägen och under riksdagen 1840–41 fattades beslut om allmän folkskola. Enligt 1842 års folkskolestadga skulle det i varje församling upprättas en skola med godkänd lärare.

Trög start för folkskolan

Ute i landet togs folkskolan dock emot utan större entusiasm. Bondebefolkningen, till vilken folkskolan främst riktade sig, var inte övertygad om att den behövdes och i de mer välbärgade bondefamiljerna fortsatte man hemundervisningen långt efter 1842.

I dessa kretsar uppfattades dessutom folkskolan mer som ett uttryck för fattigvård än utbildning. Även företrädare för kyrkan och läroverken mötte införandet av skolsystemet med stor tveksamhet. Folkskolan fick på många sätt därför en trög start och 1847 var inte ens hälften av de skolpliktiga barnen inskrivna.

Misär i fängelserna

Också inom det kriminalpolitiska området befann sig kronprinsen och den liberala oppositionen på samma linje. Oscars intresse för dessa frågor härrörde, som tidigare sagts, från den period under 1824 då han fungerade som vicekung i Norge där den bedrövliga situationen i fängelserna väckt hans indignation.

Kort efter hemkomsten till Stockholm fick Oscar också möjlighet att börja driva kriminalfrågorna politiskt, som ordförande i ett sällskap som vid sidan om styrelserna för arbetsinrättningar och fängelser ansvarade för fångvården i landet. Förhållandena i Sveriges fängelser var inte mycket bättre än den misär han bevittnat i Norge.

Crusenstolpska kravallerna

Eländet innanför murarna återspeglade situationen utanför. Det fanns ett direkt samband mellan den bristfälliga kriminalvården och fattigvårdsfrågan. På grund av bland annat en stor befolkningsökning hade den nya proletära klassen backstugusittare uppstått.

Vid dålig tillgång på arbete och under perioder av missväxt kom denna kategori landsbygdsbor att både anstränga fattigvården till det yttersta och generera tiggare och landstrykare.

Ett våldsamt uttryck för denna utveckling ägde rum i juni 1838 i Stockholm där flera människor dödades under sammanstötningar mellan militär och allmänhet – Crusenstolpska kravallerna.

Brännvinet flödade i fängelserna

Armodet i vissa samhällsgrupper var bottenlöst och brottsligheten därefter. Statistiken talar sitt tydliga språk. Vid slutet av år 1835 var en svensk på sjuhundra frihetsberövad. Under lång tid hade enskilda experter riktat häftig kritik mot de skandalösa förhållandena inom fängelserna där brännvinet flödade.

En av kritikerna var själv ordförande i styrelsen för landets fängelser, Carl Axel Löwenhielm. Han vände sig framför allt emot de så kallade gemensamhetsfängelserna som underbyggde dålig moral hos fångarna. Löwenhielm förordade istället fängelser med celler och till denna uppfattning anslöt sig också författaren Erik Gustaf Geijer.

I mars 1839 tog Geijer upp fängelsefrågan till diskussion i sitt Litteraturblad. Här brännmärkte han ett antal företeelser inom den samtida svenska fångvården, däribland den obestämda strafftiden. En i allra högsta grad intresserad läsare av artiklarna var kronprins Oscar, tidigare elev till Geijer i Uppsala.

"Om straff och straffanstalter"

Den 30 april 1840 lämnade Oscar över ett manuskript ”om fång- och korrektionsväsendet” till Geijer för genomläsning. Det var handskriften till kronprinsens senare under året anonymt utgivna bok Om straff och straffanstalter där han driver uppfattningen att det primära syftet med brottslingars straff inte ska vara bestraffning utan återanpassning till samhället.

Oscar pekar också på behovet av att frilägga sociala skäl till brottsligheten. Utarbetandet av boken skedde i nära samverkan med Clas Livijn, generaldirektör i Fängelsestyrelsen.

I det ofta citerade förordet sätter Oscar in kriminalvården i ett bredare perspektiv och skriver:

”Man har insett att samhällets plikt icke består ensamt uti att straffa de begångna brotten utan ock att sorgfälligt uppleta deras orsaker och, så vitt i mänsklig förmåga står, att undanröja dem. Man fann, att då brottslighet och moralisk förnedring vanligen uppväxa i råhetens och fattigdomens spår, den allmänna säkerheten i främsta rummet borde sökas i en mera utsträckt religiös och intellektuell bildning samt i upplyst omsorg att för arbetsföra behövande bereda utvägar till arbete och förmånlig sysselsättning.”

Påverkade fångvården internationellt

Den sakkunnighet och humanistiska inriktning som boken ger uttryck för möttes av aktning från ledamöterna i riksdagens utskott. Oppositionen i landet hyllade författaren och intrycket på opinionen utomlands blev om möjligt ännu starkare.

Inom loppet av ett par år hade boken översatts till engelska, franska, tyska, holländska, italienska och norska. I Holland bidrog Om straff och straffanstalter till att reformera fängelserna och i den franska fångvårdsdebatten fick skriften också stor betydelse.

Genom sina insatser för reformverken inom bland annat folkbildningen och kriminalvården gav Oscar utan tvekan ett bidrag till långsiktiga och betydande förändringar av det svenska samhället.

Publicerad i Populär Historia 3/1999