Änkan som blev Napoleons passion

Det var 1796, för precis 200 år sedan, som den nyblivna änkan Josephine de Beauharnais gifte sig med den man som snart skulle lägga hela Europa under sina f

25 maj 2001 av Lars Bondeson

Det var 1796, för precis 200 år sedan, som den nyblivna änkan Josephine de Beauharnais gifte sig med den man som snart skulle lägga hela Europa under sina fötter. Deras kärlekssaga är bland de märkligaste i världen. Han – kortvuxen mager general utan några finare manér. Hon – världsvan, glamorös, varmhjärtad.

”Hon var den mest förtrollande, den mest fantastiska varelse jag någonsin mött. Jag älskade henne över allt på jorden”, skrev Napoleon senare.

En vacker junidag år 1763 föddes hon på den lilla tropiska rom- och sockerön Martinique utanför Centralamerika. Föräldrarna ägde en sockerplantage med 150 slavar och ett imponerande raffinaderi. Den lilla dotterns ankomst till världen väckte ingen större glädje hos fadern. ”Tvärt emot alla våra önskningar, har Gud valt att ge oss en dotter”, suckade han uppgivet vid förlossningen.

Vid fem veckors ålder döptes barnet och gavs namnet Marie-Joséphe-Rose. Trettiotvå år senare skulle Napoleon ändra det till Josephine.

Tonårshustru och änka

Livet på Martinique var sorglöst och inte särskilt krävande. Medan Napoleon redan som tioåring studerade matematik och plöjde igenom samtliga verk av Rousseau, började den sex år äldre Josephine blomma ut till en ung kvinna. Hennes skolgång hade bara omfattat fyra år. Under den tiden hade hon lärt sig att läsa, skriva, brodera, dansa och sjunga lite. Det var allt. Kunskap värderades inte särskilt högt på Martinique. Charm och artighet ansågs viktigare.

Vid bara sexton års ålder blev hon bortgift. Äktenskapet med den nittonårige adelsmannen Alexandre de Beauharnais, son till öns guvernör, ansågs som ett lysande parti. Paret slog sig ned i Paris och framtiden tycktes ljus. Men brudgummen föredrog snart livet i officersbarackerna framför lugna hemmakvällar. Under de följande femton åren skulle Josephine komma att tillbringa färre än femton månader med sin make; och inte ens den korta tiden var de särskilt lyckliga.

Alexandre visade sig vara en självupptagen sprätt. Elegant, ganska snygg och dansant ansågs han som en attraktiv person av sin samtid.

Josephine blev dock snart en börda för honom. Det var hennes skrala allmänbildning som kunde orsaka pinsamma situationer i societeten. Alexandre behandlade henne som ett djur som måste dresseras. Hon fick ta lektioner i historia och geografi, öva högläsning av poesi, memorera delar av de mest kända franska skådespelen och praktisera brevskrivande – allt för att få henne accepterad i salongerna.

Men inte ens Josephines alla ansträngningar räckte för att göra maken nöjd. Redan någon månad före sitt bröllop hade han fått barn med en kvinna vid garnisonen som var hans älskarinna. Även Josephine blev med barn. År 1781 föddes sonen Eugene (som skulle bli svärfar till Oskar I av Sverige) och två år senare dottern Hortense. Men barnen fick sällan se sin far.

Så utbröt revolutionen. Alexandre valde att vara lojal mot den nya regimen. Hans politiska hållning gjorde att han steg i graderna. Han utsågs till general och fick befälet över Rhenarmén, men anklagades snart för att vara ”folkets fiende” på grund av feghet och bristande handlingskraft. Under skräckväldet halshöggs han som så många andra och även Josephine kastades i fängelse. Men genom Robespierres fall räddades hennes liv.

Så stod hon plötsligt där, änka vid 31 års ålder med två små barn och inga tillgångar. Allt paret ägde hade konfiskerats av staten. Det var nu hon fick nytta av sin charm och sin förmåga att skapa sociala kontakter. Och det var nu hon mötte sitt öde i form av Napoleon.

Gjorde inte intryck

En oktoberdag år 1795 träffade hon den omtalade revolutionsgeneralen Bonaparte. Kortvuxen, mager, illa klädd och med stark korsikansk brytning gjorde han inget större intryck på den mondäna damen. Men hon kunde inte undgå att notera hans intensiva blickar. ”Han är lustig, Bonaparte”, var hennes omdöme om den ivrige beundraren. ”Jag älskar honom kanske inte”, skrev hon till en vän och tillade: ”Men jag ogillar honom inte heller. Jag beundrar hans mod och hans intelligens, men känner mig lite rädd för den kontroll han tycks vilja utöva på allt och alla och för den våldsamma passion han säger sig ha för mig.”

Napoleon var lika intensiv i kärlek som i krig. Han överöste Josephine med brev och blommor. Han fullständigt dyrkade henne och den 8 mars 1796 undertecknade de båda äktenskapskontraktet. Ingen i den bonapartska familjen kände till bröllopet. Josephine, som var trettiotvå år, påstod att hon var tjugoåtta. Napoleon, tjugosex, uppgav samma ålder som sin brud.

I Josephine hade Napoleon valt en kvinna som skulle bli en känslomässig utmaning för honom. Hon hade inte varit särskilt angelägen att gifta sig, men hade låtit övertala sig. På bröllopsnatten insisterade hon på att ha sin knähund med i sängen. Snart insåg han att denna osäkra, beroende, sköra, impulsiva kvinna behöll en känsla av totalt oberoende av honom. Kanske det var vad han behövde för att släppa lös alla motstridiga känslor inom sig. Hur som helst var utmaningen överväldigande och förvandlade hans redan passionerade kärlek till en tärande ängslan.

Dagliga brev

Smekmånaden varade bara trettiosex timmar, sedan drog brudgummen med armén till Italien. Men han skrev dagligen. ”Inte en dag passerar utan att jag älskar dig. Inte en natt förgår utan att jag håller dig i mina armar ... Män tråkar ut mig. Jag borde hata dem. De håller mig borta från mitt hjärta ... Du är ett monster – varför skriver du inte? Du älskar väl ingen annan än mig?”

Hustrun levde sitt eget liv i Paris. Hon roade sig och skaffade snart en ung älskare bland officerarna. Livet blev en mardröm för den förälskade Bonaparte då rykten om hustruns otrohet började cirkulera.

I oktober 1799 tog det hela en dramatisk vändning. Napoleon, just hemkommen från Egypten, låste in sig på sitt rum och vägrade träffa Josephine som gråtande stod utanför dörren. När också styvbarnen tog till tårarna, orkade han inte längre. Familjen återförenades och makarna försonades. Men förhållandet blev aldrig mer som förut. Napoleons starka känslor hade svalnat. Passionen hade ersatts av kamratskap.

Barnlösheten besvärande

Kanske hade Josephine genom sin till en början likgiltiga inställning skadat Bonapartes idealistiska syn på kärleken. Nu blev istället makten hans älskarinna. Snart lät han utropa sig till kejsare och i denna nya roll blev nödvändigheten av en tronarvinge uppenbar. Men äktenskapet med Josephine var barnlöst. Kunde hon inte längre få några barn? Hon skickades på brunnskurer till Plombiers, där vattnet påstods göra kvinnor fruktsamma. Ingenting hjälpte. Napoleon började även tvivla på sin egen förmåga. Kanske var det han som var steril?

För att få svar på den frågan presenterade kejsarens syster och svåger honom för en artonårig brunett, Eleonore Dénuelle de la Plaigne. Man försåg henne med en passande våning och lovade en anställning vid hovet om hon accepterade att Napoleon fick försöka göra henne gravid. Hon gick med på förslaget. Till kejsarens lycka blev hon verkligen med barn. Hon fick en son som fick namnet Leon, hämtat ur både moderns och faderns namn. Men var det helt säkert Napoleons barn? Kejsarens polischef kunde rapportera att Eleonore även haft Napoleons svåger, den notoriske kvinnojägaren Murat, som älskare.

Men Napoleon skulle få ännu en chans. På nyårsdagen 1807 bytte den trettiosjuårige kejsaren hästar vid det lilla samhället Bronie i Polen. En vacker ung dam kom fram till vagnen och hälsade honom som sitt fosterlands befriare. Hennes namn var Marie Walewska. Hon var nitton år och grevinna, gift med en man på omkring sjuttio. Napoleons påverkan på kvinnor hade vid det här laget ingenting med hans fysiska eller mentala charm att göra. Blotta närvaron av kejsaren som erövrat större delen av Europa var nog för att hänföra dem.

Men Marie var ingen lätt erövring. För första gången sedan han mött Josephine var Napoleon åter kär. Marie ägde många kvaliteter som han tyckte om hos kvinnor. Hon var mjuk, sårbar, söt och naiv. Trots att hon försökte kämpa emot blev hon snart hans älskarinna. Och efter en tid blev även hon gravid.

Skilsmässan

I detta ögonblick fattade Napoleon beslutet att skilja sig. Breven till Josephine blev genast svalare, kortare, mer intetsägande. Ändå gruvade han sig inför avgörandet.

Den sista akten i dramat skulle utspelas på kvällen den 15 december 1809 i Tuileriernas ljusstrålande salonger. Skilsmässohandlingen lästes upp inför senaten. Napoleon hade flitigt studerat sitt rollhäfte – förklaringen att han av politiska skäl nödgades skilja sig från sin hustru. Josephine hade det svårare. Hon stammade fram sina repliker. Mot slutet började hon snyfta, så att en ”stand in” fick rycka till hennes undsättning. Josephine garanterades ett furstligt honorar och flyttade tillbaka till det lilla slottet Malmaison. Efter bara ett par dagar kunde Napoleon inte hålla sig längre. Han reste till henne. I hällande regn sågs de vandra hand i hand i slottsparken.

Även sedan Napoleon säkrat tronföljden genom att gifta sig och få en son med den unga Marie-Louise av Habsburg behöll han kontakten med exhustrun. Men nu började olyckorna hopa sig. Det katastrofala fälttåget mot Ryssland följdes av allierade framryckningar. I april 1814 tvingades Napoleon abdikera. Lilleputtön Elba blev hans nya kejsardöme. När han utkämpade den sista striden vid Waterloo var Josephine död.

Under en åktur med tsar Alexander hade hon blivit förkyld. Vid middagstid måndagen den 29 maj 1814 avled hon stilla i armarna på sin son. Hon var femtio år gammal.

Hennes barn var så förkrossade att de inte orkade närvara vid begravningen. De meddelade inte heller Napoleon på Elba, som fick vetskap om Josephines död av en händelse då hans kammartjänare lämnade fram ett tidningsurklipp. Nyheten gjorde honom djupt bedrövad och han stängde in sig på sitt rum. Efter slaget vid Waterloo besökte han kammaren där Josephine dött. Han slog sig ned vid hennes säng och kom ut ur rummet med tårar i ögonen.

Några år senare, under fångenskapen på Sankta Helena, blev han rörd när han talade om hennes tillgivenhet och självuppoffring. Och även när han, i ett ögonblick av mörkaste uppgivenhet, grubblade över hennes fel, sa han: ”Jag älskade henne verkligen ... Hon hade något, jag vet inte vad, som attraherade mig. Hon var en äkta kvinna.”

Lars Bondeson är kyrkoherde i Stavnäs i Värmland. Han har publicerat en rad historiska böcker och artiklar och är sedan ungdomen speciellt intresserad av Napoleon.

Publicerad i Populär Historia 4/1996

Kanske är du intresserad av...

Läs också