Napoleon – kejsarens nya kläder
Napoleons kröning till kejsare.
Vilken roman mitt liv ändå har varit!”, utbrast Napoleon i sin fångenskap på ön Sankt Helena.
Han var slagen, förnedrad och slut, men fann tröst i att han av hela sin tillvaro gjort ett stycke fiktion som skulle motstå tiden.
”Bonaparte är inget annat än en skådespelare”, sade många av hans samtida. Kanske inte så att han hörde, men han visste själv om det. Napoleon hyste beundran för all slags kreativitet. När han idoliserade Caesar och Alexander den store var det mindre för deras bedrifter, mer för deras storslagenhet. Han var känd för att under audienser eller konferenser lätt tappa tålamodet, bli uttråkad, dölja en gäspning – eller inte dölja den. Starka känslor, yviga gester, ständiga överraskningar var vad han krävde. Så kom också hans liv att bestå av så många tvära kurvor, oförutsägbara förlopp.
Historiker har ibland funnit det anmärkningsvärt att en ”enkel korsikan” med sådan naturlighet skulle komma att – inte bara klä ut sig till – utan bli kejsare. För Napoleon, däremot, var det mest naturliga av allt att bli det han klädde ut sig till. Därför uttrycker hans dagen-efter-anmärkning, när kröningen i december 1804 var över, en besvikelse över detta. Han hade själv haft roligt på scenen, men han hade inte tillfullo nått publiken:
”Titta på Alexander! När han erövrat Asien och hyllats av folket som Jupiters son, trodde hela Orienten på det … och jag, om jag i dag skulle kungöra att jag vore Guds son … skulle varenda fiskargumma spotta efter mig.”
Grafologer har visat på Napoleons under olika perioder helt väsensskilda namnteckningar, vilka tagits som bevis för att hans personlighet var jämförbar med en aktörs kapacitet att krypa in och ut ur skilda roller. Mer övertygande är kanske det arbete han lägger ner på att forma sina fraser. Han förefaller alltid måna om det slagfärdiga, det eleganta eller det roande, vare sig han befinner sig på slagfältet eller i sängkammaren, i den litterära salongen eller i möte med diplomater och statsöverhuvud. Ensam om kvällen skriver han i ett kärleksbrev: ”Jag kommer att gå till historien som den man som älskade Joséphine.”
Napoleon var en artiste manqué, vilket brukar beteckna en frustrerad artist, men han var aldrig så frustrerad, eftersom han alltid fick utlopp för sin artistiska ådra. Publiken fanns alltid där. Om han ville leka med sin hustru att hon var en simpel slavinna, som den första natt de tillbragte i Tuilerierna (”kom, min lilla kreolska, och ligg i dina herrars säng”) så kunde han lita på att Joséphine, inte känd för sin diskretion, följande morgon berättade det för sina väninnor.
Och när den för sin skönhet berömda drottningen av Sachsen i spotska ordalag hade utmanat Napoleon med att han skulle få stryk i hennes land, berättade han det för sina generaler: ”Mina herrar! En vacker kvinna önskar se batalj! Så låt oss vara galanta, och dra mot Sachsen.”
Inte sällan använder han teaterspråk. England karakteriserar han som ”oväsen utanför scenen”.
Han kunde regissera. Ingen dålig talang att ha för en envåldshärskare. Många av hans beslut när det gällde att tillsätta höga poster var politiskt dåraktiga – enbart det faktum att 240 av hans högsta generaler var släkt med den ene eller andre i gruppen tycks ha bäddat för intriger. Men mycket av hans personval påminner om rollbesättning. Varför stod han annars ut med en utrikesminister som mutkolven Talleyrand, en avsatt biskop som han hade kallat ”merde en bas sede” – skit i silkesstrumpor – om inte för att Talleyrand på så många sätt var perfekt som hovnarr; slugögd, halt, skarptungad och begåvad.
En annan trolös kappvändare i kejsarens omedelbara närhet var dödsfienden Jean Baptiste Bernadotte. Trots att de inte kunde säga två ord utan att råka i luven på varandra, hindrade inte Napoleon honom från att bli kung av Sverige. Kejsaren brukade säga att han åtminstone vid tre olika tillfällen hade varit frestad att skjuta Bernadotte, men låtit honom överleva för Desirées skull. (Han hade haft ett förhållande med henne i ungdomen, och 1795 skrivit romanen Clissold et Eugéine om deras kärlekssaga.) ”Jag frestades av äran – att se en av mina marskalkar upphöjd till kung, en av mina älskarinnor som drottning, och min gudson som kronprins.”
Så älskade Napoleon att plocka med folk, som om de vore schackpjäser. Älskade också att para ihop folk, vare sig de ville eller inte.
Det värsta exemplet var när han kommenderade bröllop mellan sin hopplöse bror Louis, nyss gjord till kung av Holland, och sin styvdotter Hortense, som avskydde Louis.
I maj 1804 hade det förslag lagts fram i senaten som innebar en ny konstitution, vilken tillät att Napoleon skulle bli kejsare med rätt att utnämna sin egen efterträdare. Några dagar senare ratificerades förslaget. Många före detta anhängare eller beundrare reagerade starkt. Den romantiske Lord Byron blev ledsen; den arge Beethoven blev argare och rev sönder den dedikation av symfonin Eroica som han tillägnat Napoleon; den spirituella Madame de Staël beklagade steget till kejsartronen, som hon ansåg vara ett kliv ner.
Kejsarens bröder Joseph och Louis utnämndes i samband med den förestående kröningen till prinsar av imperiet, och deras fruar till prinsessor. Detta utlöste hysteriska utbrott från Napoleons minst sagt vidlyftiga systrar; Caroline och Pauline skrek och svimmade. Så de fick bli prinsessor, de också. Mamma Letizia ville också ha en fin titel, och Napoleon, som började bli riktigt trött på hela spektaklet, begåvade henne med tilltalet Madame Mère de Sa Majesté l’Empereur, vilket gjorde henne rasande. Hon hotade att inte komma till kröningen, vilket hon inte heller gjorde. Stor opera buffa, alltså, långt före premiären.
Hela sitt liv hade Napoleon hämtat sina förebilder ur historien. Vid kröningen var det dags för Karl den store, som juldagen år 800 hade krönts av påven i Rom. Följaktligen måste nu påven bjudas in till Paris.
Så klockan 9 på morgonen den 2 december 1804 tågar den Helige Fadern ut från sin gästsvit i Tuilerierna för att förena sig med en enorm kortege med mycket religiöst innehåll som sätter sig i rörelse i riktning mot Notre-Dame. Han får vänta länge i den kalla kyrkan, för kejsarparet är inte redo än.
Den klassiska scenen från förberedelserna är när Napoleon i full mundering, purpurmantel och lagerkrans i hår, drar sin äldste bror Joseph framför spegeln och säger ”Tänk om pappa kunde se oss nu”.
Färdigt för entré alltså, men om Napoleon saknade någon talang som teatermänniska, så var det som kostymör. Han hade nu svept sig i en omöjlig ensemble av purpurröd sammetsrock broderad med gyllene bin, det hela toppat av en slokhatt med strutsplymer. Temat var bin; det kejserliga emblemet skulle innehålla bin, och Joséphine, med vilken kejsaren de senaste veckorna hade haft våldsamma gräl, var också bi-broderad på en vit satinklänning, och överströdd med diamanter.
Hon var ganska fin; han såg ut som ruter kung, sa ett ögonvittne.
Ceremonin var rörande. Kejsaren själv tog kronan från altaret och placerade den på sitt huvud och sedan krönte han Joséphine, som började gråta. Gesten med självkröningen var länge planerad, diskuterad och repeterad. Och accepterad av påven. Kröningen av Joséphine tycks däremot inte alls ha kommit upp under förberedelserna – kanske var det därför hon föll i gråt; hon hade velat bli krönt av påven.
Vivat Imperator In Aeternum sjöngs, och sedan uppstod lite tumult, för de sura prinsessorna Caroline och Pauline vägrade ta upp kejsarinnans släp, så som scenografen bestämt och han fick väsa hemska hotelser ur ena mungipan för att inte familjegräl skulle utbryta framför altaret.
Påven – som kommit hela vägen från Rom för föga mer än att frysa några timmar i Notre-Dame och sedan smörja in kejsarens huvud, armar och händer med olja – drog sig tillbaka innan den heliga eden svors. Den var lång och högtidlig och ingen vet hur många som lyssnade. Men när det hela var över, var Napoleon euforisk: ”Vilken succéföreställning!”
