Napoleon i exil

Det var över nu. Soldaterna var döda, byarna brän­da. De himlastormande planerna på ett, genom tvång och underkastelse, enat Europa – för folkens bästa, naturligtvis! – hade slutligen fått överges. In i det sista hade han velat kämpa ”för Frankrikes heder”; ”fransmän kan inte finna sig i att ta order av kosacker!” – men det var den ryske tsaren Alexander som äntligen, denna kalla vår 1814, hade talat klarspråk med Napoleon. Det blir ingen fredsförhandling, det finns inget kvar att förhandla om. Det är över.

11 augusti 2007 av Ulla Britta Ramklint

De främmande soldaterna hade tågat in i Paris. Kejsarens före detta utrikesminister, Charles Maurice de Talleyrand, en man som av sin arbetsgivare karakteriserats som ”skit i silkesstrumpor”, hade varit där och välkomnat dem: preussare, ryssar och österrikare; spanjorer, holländare, engelsmän och svenskar. De hade slagit läger på Champs Elysées och promenerat omkring på Paris gator som om de ägde dem – vilket de ju också gjorde. I Napoleons vokabulär var de alla ”kosacker”.

Men Talleyrand hade applåderat och välkomnat deras stats­överhuvud, delegaterna som snart skulle samlas till Wienkon­­gressen. Talleyrand, som styrt senaten så att den avsatt kejsaren, som lyckats få bourbonerna tillbaka på Frankrikes tron.

Talleyrand, som snart skulle hyra mördare, vars uppgift var att en gång för alla undanröja Bonaparte.

Napoleon hade en gång öst gods, titlar och guld över honom, men nu blåste andra vindar.

Först på agendan för den allierade domstolen i Paris stod ärendet att fastställa familjen Bonapartes framtida öden. Det var en grannlaga uppgift; medlemmarna var många, och opålitliga var och en på sitt sätt. Nu gällde det att inte förolämpa någon, att inte sätta någon på bar backe – men att inte heller ge någon en chans till att skaffa sig makt. Alla hade på sitt sätt detroniserats. Deras frihet måste beskäras, men inte så att det märktes.

För Napoleons del kunde det i stort sett göra detsamma var de hamnade. Få ting i den värld som hade kollapsat omkring honom hade förorsakat honom mer bitterhet än hans storhetsgalna familj.

Att han själv hamnade på Elba berodde på den ryske tsaren, som var den vänligast inställde av de samlade potentaterna. De övriga – liksom den allestädes närvarande Talleyrand – hade insett att ett Europa som ännu hyste Bonaparte aldrig kunde sova lugnt. Ändå röstade man med tsaren, som det minst onda av två alternativ; det andra skulle kunna bli att Napoleons son, ”Kungen av Rom”, när han uppnått mo­gen ålder kunde bli Frankrikes regent.

Medan förhandlingarna pågick vistades Napoleon på slottet Fontainebleau, där han delgavs besluten och till slut tvingades underteckna sin abdikation. Djupt olycklig, som han natur­ligt var, började han också visa tecken på en oroande sinnesförvirring. Alltid en pratmakare hängav han sig nu åt osammanhängande och ibland obegripliga tirader om segrar och triumfer, oförrätter och förräderier i en salig röra. Mitt i natten den 13 april kallade han till sig sin mest lojale minister för att be honom leverera avskedsbrevet till kejsarinnan, Marie-Louise. Han hade redan svalt den giftampull som han alltid burit i en kedja runt halsen.

Men ampullen hade alltför länge hängt om hans hals, giftet hade torkat och gav ingen annan effekt än en natt full av illamående och dödsångest. Den 16 april var Napoleon återställd nog att skriva kärleks- och avskedsbrev nummer två, till första hustrun Joséphine. Elva dagar senare gick han ombord på det brittiska krigsfartyg som skulle föra honom till Elba. Joséphine var då redan död. Han skulle komma att läsa om det i en tidning när han var framme.

Elba. En tjugo gånger trettio kilometer stor ö utanför Toscanas kust, bebodd sedan femtusen år tillbaka för sina naturrikedomars skull – ett tusental bergarter finns här. En del menar att den avsatte kejsaren redan under resan dit gjorde upp planer – eller kanske bara drömde om – att utveckla gruvdriften och göra sitt nya rike till Europas största exportör av järn och mineraler. Omöjligt är det inte, med tanke på Napoleons alltid rastlösa energi och hans välkända förmåga att snabbt studsa tillbaka ur vågdalar. Det hade nog dessutom tilltalat hans sinne för humor att se sig själv som världens störste handelsresande i sten.

I varje fall vet vi att han under resan ritade Elbas nya flagga, ett tecken på att han hade en positiv attityd. Tre veckor efter självmordsförsöket.

Portoferraio – ”järnets hamn” – var och är den största staden på ön och den skulle nu bli Napoleons huvudstad. Där fanns inget hus som ens avlägset liknade ett palats, men han kunde vara modest i sina anspråk, och valde ett ställe med god utsikt över viken, vilket tjänstgjort som lite av varje, bland annat väderkvarn. I Mulini, som betyder just kvarnarna, blev centrum för hans hov och administration. Senare skulle hans syster Pauline, förmöget gift, förena sig med honom på ön och köpa ett bättre hus, Villa San Martino, några kilometer inåt land, och ge honom det i present, som sommarpalats.

Snart insåg Napoleon att han var pank. Alla hans storslagna pla­ner för det nya riket – bättre gruvdrift, vinproduktion och bevattningssystem, ett nytt sjukhus – och en teater! – skulle vara omöjliga att realisera eftersom den nye franske kungen, Ludvig XVIII, vägrade betala det apanage som domen i Paris hade statuerat.

Och om man inga pengar har, kan man inte mycket göra. Vid Bonapartes hov på Elba spelades det mycket kort. Kejsaren var känd för att fuska – men så fick han väl fuska då.

Maria Walewska kom på besök, med sin och Napoleons son. Men visiten blev ett fiasko. Napoleon var kylig, och Maria reste hem efter ett par dagar.

När vintern närmade sig kunde Napoleons spioner rapportera att Marie-Louise tagit sig en älskare, den enögde greven Albrecht Adam von Neipperg, placerad i hennes väg som livvakt av den manipulative österrikiske utrikesministern Metternich. Så distraherade man avsatta kejsarinnor, så att de inte av pur sysslolöshet skulle få för sig att planera något nytt kejsardöme.

Och Talleyrand, för sin del, övervägde nu att kidnappa Napo­leon och placera honom utanför Europa – eller kanske döda honom. Inte heller det var förvånande, menade det tilltänkta offret, och anförtrodde den sympatiske brittiske översten Neil Campbell, tillsatt för att både bevaka och beskydda honom, att han fruktade deportering eller fängelse mer än att dö.

Andra nyheter kom från Frankrike och berättade om det växande missnöjet med Ludvig XVIII och hans regering. Folk var rastlösa. Många ville ha sin kejsare tillbaka…

Den 16 februari 1815 lämnade överste Campbell ön för ett av sina fastlandsbesök – om det nu gällde besök hos hans läkare eller hans älskarinna. Men den här gången var Napoleon noga förberedd. Efter tio dagar avseglade han själv mot Frankrike. Sju fartyg, 1 026 soldater och officerare, kanoner, hästar, vapen och ammunition.

Vid ankomsten till Cannes den 1 mars presenterade sig flottil­jens överbefälhavare: ”Jag är Elbas statsöver­huvud.” Men Elbas flagga, den han själv designat, hade då redan halats på hans skepp och ersatts med trikoloren.

Napoleon ansåg tidpunkten vara perfekt, men det var för tidigt. Han borde ha väntat tills hans fiender hade pratat färdigt i Wien. Redan i dagbräckningen den 11 mars nåddes Wienkongressen av nyheten om kejsarens flykt. Före middagstid förklarade den honom krig, och ett par dagar senare gjorde den honom laglös. Detta uppfattades av många som frihet att döda.

Napoleons och hans lilla armés tåg mot Paris var en rysare, inte minst på grund av den forne kejsarens ovana att avge löften. Han hade lovat att nå Paris före sonens, kungen av Rom, födelsedag; och dessutom att göra det utan att avfyra ett enda skott. Så när man strax utanför Grenoble mötte en utsänd mili­tär kontingent, valde Napoleon att ge order till sin musikdetalj att spela Marseljäsen. Ensam, till häst, närmade han sig därpå den mötande enhetens befälhavare.

Inom skotthåll steg han av, knäppte upp sin grå rock, exponerade sin vita väst. ”Döda Er kejsare, om det är det ni önskar.” Och så en liten – nåja, ganska stor – typisk lögn: ”Fyrtiofem regeringsmedlemmar i Paris har kallat mig tillbaka. Och de har stöd av Europas tre främsta stormakter.”

Soldaternas svar kom omedelbart: ”Vive l’Empereur!”

Han har själv betygsatt sin föreställning: ”före Grenoble var jag en äventyrare; vid Grenoble var jag en regerande furste.”

Klockan nio på kvällen den 20 mars, hans älskade sons födelsedag, går Napoleon in i Paris. Folkmassor väntar honom, jublande, och när de når Tuilerierna blir han buren uppför trapporna. Kungen har just gett sig av.

I hundra dagar ska han ännu vara – åtminstone känna sig som – ”en regerande furste”. Därefter väntar Waterloo.

Ulla Britta Ramklint är författare.

Tillhör Italien sedan 1860

När grekerna först kom till Elba imponerades de av mängden av smedjor och kallade ön Aethalia, som betyder gnistor. Lite senare kom romarna, och det var med svärd av järn från Elba som de skapade ett imperium.

Under medeltiden behärskades Elba i tur och ordning av langobarder, normander och araber, samt av städerna Pisa, Genua och Milano. Från 1596 tillhörde ön Spanien, 1735 tillföll den bourbonerna i Neapel och 1802 erövrades den av Frankrike.

1815 införlivades ön med storhertigdömet Toscana och uppgick 1860 i det enade Italien.

I dag är Elba, som hyser ett tusental bergarter, ett paradis för smyckekonstnärer och köpsugna turister. Butik vid butik i städerna gnistrar i solen med mineralfyllda skyltfönster. Ön har ungefär 28 000 fasta invånare.

Till Elba kommer man med färja från fastlandshamnen Piombino, som betyder bly, till Portoferraio, som betyder hamn för järn.

En kongress i Wien

Inför hotet av en gemensam fara blir skogens djur mindre rädda för varandra. Så hände också i den europeiska vildmarken, när Napoleon i tur och ordning hade hotat att utplåna nationerna; hade besegrats och infångats; hade flytt från Elba och återigen blivit en faktor att frukta. Men när Wienkongressen tog sin början hösten 1814 ville man bara komma överens som goda grannar och samarbeta. Vilken önskesituation för ett toppmöte!

Tyvärr tycktes kongressen emellertid ha iscensatts av någon som missförstått det hela och fått för sig att man skulle regissera en operett. Följaktligen krävdes inte bara att chefsdelegaterna fanns på plats, utan här krävdes hovfolk och kvinnor, färger och musik, skrammel och spektakel. Kring statsmännen grupperade sig 215 personer som ansåg sig vara huvudmän för olika smärre furstehus, ett halvdussin ärkehertigar, tre storhertiginnor, två tronföljare och en drottning. Alla av rang medförde egna hushåll, läkare etcetera. Utöver makor, alternativt »värdinnor» (i något fall bäggedera), fanns här syskon, barn och hästar i tusental.

Lockade av det här penningstarka folket flockades till Wien diverse affärsmän av skiftande moral: skojare, tjuvar och lycksökare, artister och festfixare. Kongressen hade en glupande aptit på allt, från jaktpartier till nyskrivna Beethoven-symfonier.

Den 1 oktober 1814 hölls öppningskonserten, Händels Samson, i Spanska ridskolan, som några dagar senare blev lokal för den glittrande premiärbalen, och en vecka senare för maskerad.

Tre av kongressens absoluta nyckelfigurer, tsar Alexander I, Österrikes statskansler furst Metternich, och Frankrikes representant Talleyrand, råkade också vara Europas kanske mest beryktade kvinnokarlar. Vilket inte ville säga att hertigen av Wellington hamnade i vrån. Iförd scharlakansröd fältmarskalksuniform och Europas finaste ordnar förde han till bordet som sin värdinna den italienska sopranen Giuseppa Grassini, Napoleons avlagda. Men det var länge sedan, och nu var hon över femtio och i armarna på den man som utsläckt Napoleons ljus.

Vilket gyckelspel det hela var. I ett land som bara några år tidigare tvingats till statsbankrutt, i ett Wien där salarna badade i ljus och glitter, medan gatubilden dominerades av soppkök, tiggeri och demonstrationer, återställdes Europa – så gott det lät sig göra – till sitt ursprungliga skick.

Publicerad i Populär Historia 5/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också