Knud Rasmussen – kungen av Thule
Det är ingen överdrift att påstå att ingen enskild person har haft sådan betydelse för de dansk-grönländska relationerna som Knud Rasmussen. För flera generationer danskar var han kort och gott Knud, och grönländarna kände honom som Kununguaq – ”Lille Knud”. Trots att åren runnit undan sedan han dog 1933, är han fortfarande en kollektiv egendom som vårdas ömt på bägge sidor om det stora havet. Men vad är det egentligen man vårdar?
För ett par generationer danskar har hundslädar, eskimåer och säljakt direkt eller indirekt blivit en del av den egna erfarenheten. Och Knud Rasmussens betydelse går i detta sammanhang inte att överdriva.
Han föddes 1879 i den västgrönländska lilla staden Jakobshavn med utsikt över Diskobukten. Föräldrarna var danskar och fadern arbetade som missionspräst i statskyrkan. Mormodern var grönländska vilket bidrog till att det rasmussenska hemmet på Grönland var tvåspråkigt; lille Knud lär sig grönländska lika bra som danska och dessutom att köra hundsläde på västgrönländskt vis.
Tolv år gammal far Knud Rasmussen till Danmark för att genomgå ordentlig skolutbildning. Av skolkamraterna uppfattas han med sitt korpsvarta hår och pigga ögon som en exotisk varelse – och behandlas i början som en sådan. Men med åren kommer hans sällsamma utstrålning att bli en av hans värdefullaste egenskaper. Den ger honom vänner snart sagt överallt, inte minst bland beundrande kvinnor.
Trots att Knud Rasmussen bara kunde räkna sig som grönländare via mormodern, utnyttjade han alltid detta förhållande maximalt. Han kände sig lika hemma bland båda sina folk. Dubbelheten i hans personlighet är också anslående: forskare och isbjörnsjägare, eskimåernas försvarare men främste exploatör, Knud och Kununguaq – prästsonen som alltid ville leva som eskimå, men som aldrig slutade tänka som en dansk.
Berättelsen om Knud Rasmussen är samtidigt historien om Danmarks förhållande till Grönland, något som också anger perspektivet. Rasmussen har kommit att personifiera den danska kolonisationen av Grönland så som danskarna helst vill uppfatta den själva: paternalistisk, men innerst inne god. Någon antikolonialist var Knud Rasmussen sannerligen inte, men han drog sig inte för att kritisera vad han uppfattade som felaktigt. Som person var Knud Rasmussen unik, men han ingick i en tradition med rötter i den tidigaste danska koloniseringen i början av 1700-talet. Redan då fanns en uttrycklig vilja att förstå, försvara och lägga tillrätta. Och som en röd tråd löper tanken att Danmark och Grönland, på ett förvisso asymmetriskt sätt, ingår i en genom historien sammanflätad helhet.
Under studieåren kom Knud Rasmussen i kontakt med köpenhamnsjournalisten och dramatikern Ludvig Mylius-Erichsen. Intresset för nordism hade sammanfört de bägge på en resa till Island och Färöarna. De kom överens om att försöka organisera en expedition till Grönland, men inte en sedvanlig sådan, utan med inriktning på kultur. I stället för botanister, geologer, kartografer, tänkte sig Rasmussen och Mylius-Erichsen författare, konstnärer och skribenter. Projektets utgångspunkt var de berättelser som Rasmussens mormor berättat om ett mytiskt folk längst i norr, ovanför Melvillebukten.
Det folk hon hört talas om var polareskimåerna, eller inughuit som de kallar sig själva. Kontakten mellan dem och övriga folk på Grönland hade varit bruten i hundratals år, men Mylius-Erichsen och Rasmussen närde tanken att återuppta den. Om det också fanns tankar på att försöka dra in nordvästra Grönland i det danska riket redan vid denna tidpunkt är osäkert, längre fram skulle det dock bli en angelägen fråga för Rasmussen.
Grönland var emellertid ett stängt land för omvärlden, i synnerhet för journalister och konstnärer. Kolonialbestyret och cheferna för danska handelsmonopolet, KGH, styrde självsvåldigt över vilka som fick komma in; ett förhållande som rådde långt fram i modern tid. För naturvetenskapliga forskare och handelsfolk var det inga problem, men en person som Mylius-Erichsen kunde inte räkna med godkännande.
Trots bistånd från kändisar som polaroraklet Nansen sade KGH nej då man antog att Mylius-Erichsens modernism och kända kritik mot rådande förhållanden skulle leda till problem. Kolonialstyret ville inte att grönländarna skulle komma på några tokiga idéer. De fruktade också att Mylius-Erichsens analyserande reportage för hemmapubliken skulle leda till besvärande debatt.
Trots segt motstånd lyckades ändå Mylius-Erichsen, Rasmussen och målaren Harald Moltke få tillstånd att 1902 ge sig iväg på ”Den danske litterære Grønlands-Ekspedition”. Aldrig tidigare hade en sådan resa organiserats; aldrig tidigare hade kultur ansetts som något en polarexpedition kunde, eller ens borde, syssla med.
Den litterära grönlandsexpeditionen bör uppfattas både som ett fundament i framväxten av det moderna Grönland, och som en avgörande händelse för det danska folkets uppfattning om sin roll gentemot den arktiska jätteön. I historieskrivningen heter det ofta att Grönland runt sekelskiftet var en dansk koloni. Det är fel. Sanningen är att Danmark hade ett antal kolonier på Grönland, men långt ifrån någon totalkontroll. Grönland som politisk och kulturell enhet är en modern konstruktion, en konstruktion som Rasmussen aktivt deltog i att skapa.
Vad Mylius-Erichsen, Rasmussen och Moltke åstadkom under sina långa och minst sagt äventyrliga slädturer, var att etablera en kontakt mellan folket på Västgrönland och polareskimåerna längst i norr. Genom insamlingar av grönländska sagor och myter stärktes idén om en enhetlig grönländsk kultur vilket spelade en avgörande roll både för världssamfundets syn på Grönland och grönländarnas egen självuppfattning.
Knud Rasmussen blev passionerat förtjust i polareskimåerna och hans möte med dem skulle bli livsavgörande för bägge parter. Området som kallades Kap York var visserligen känt av engelska och skotska valfångare, amerikanska nordpolsäventyrare och svenska polarforskare, men var ändå i politisk mening ett ingenmansland.
Sommaren 1910 återkom Knud Rasmussen till polareskimåerna tillsammans med vännen Peter Freuchen. De uppförde en handelsstation vid boplatsen Uummannaq och Rasmussen gav stationen namnet Cape York Station Thule. Efter det kom hela området att kallas för Thule, och de etnografiska expeditioner som kom att göra Rasmussen känd över världen kallades för Thuleexpeditioner då de ofta utgick, eller åtminstone finansierades med medel från handelsstationen.
Stationen växte under de första åren i rask takt då världsmarknadspriset på päls var högt. En hednamission kunde drivas på platsen tack vare det överskott som handelsstationen genererade, något som alltså innebar att polareskimåerna betalade för sitt eget kristnande. Rasmussen införskaffade fartyg för stationens räkning, först skutan Kap York senare Søkongen. Allt detta skedde under Rasmussens och Freuchens ledning, danska staten och övriga Grönland hade inte mycket med saken att göra. För att värna bytesdjur och annat infördes, på Rasmussens initiativ ett regelverk, Thuleloven, som rådde ända fram till 1963. Det är inte att förvånas över att Rasmussen emellanåt kallades ”kongen af Thule”.
I den suggestiva öppningen i boken Norr om människor (översatt från danska, originalet heter Grønland langs Polhavet) ger Rasmussen uttryck för sin beundran av polareskimåerna: ”Norr om alla andra människor på vår jord bo polareskimåerna, som med sina geniala och enkla fångstmetoder skapat om sitt land till en av de få oaser i världen, där det verkligen lever lyckliga människor”. Men den bild av folket som Rasmussen förmedlade, var väsentligen den han själv föredrog. Han delade deras passion att resa, att möta nya människor samt deras sexualmoral som inte var lika rigid som den Rasmussen kände från Danmark.
Men Rasmussens inställning var samtidigt, liksom hela den danska kolonisationen, bedräglig. I sin iver att skydda inughuit, fråntog han dem på sikt ansvaret för sin egen välgång. Och angakoqerna, de shamaner som spelade en så viktig roll i det traditionella samhället, underminerades av missionsverksamheten.
Knud Rasmussen reste för att skriva och skrev för att resa. Rollen som forskare kombinerades med handelsmannens, där den senare utgjorde förutsättningen för äventyret och samtidigt fungerade som moralisk frisedel i försvaret av bortavaron från familjen. En stor del av sitt liv tillbringade han i fält, livet var som bäst då; när hundsläden gled fram över skarsnön, när jaktlyckan var god och när han bjöds in till någon angakoq som var villig att låta honom nedteckna urgamla myter och sånger.
Värdet av Rasmussens forskning kan diskuteras. De stora synteserna låg inte för honom; likt åtskilliga av dåtidens stora individualistiska forskningsresenärer var intresset främst deskriptivt. Han var en samlare. Uppteckningarna av eskimåiska myter, sånger och sägner har dock betytt oerhört mycket för omvärldens uppfattning av den norröna kulturen och för de arktiska folken själva.
Ett genomgående problem i Knud Rasmussens material är svårigheten att skilja honom själv från de han beskriver. Någon neutralt betraktande antropolog i modern mening var han inte, men å andra sidan är det osäkert om en sådan nått Rasmussens resultat.
Med sin bakgrund i den grönländska kulturen, sin förföriska charm och barnkärhet – en gåva lika självklar för somliga som svår att härma för andra – blev han inte endast vän med alla de inuiter han mötte, han lyckades också avlocka dem såväl dolda namn och magiska ord som deras högt prisade skyddsamuletter.
Man skulle kunna uppfatta Knud Rasmussens projekt som ett livslångt arbete med att försöka förstå och nedteckna eskimåernas intellektuella kultur. Insamling av föremål stod egentligen inte i centrum. Även om hans inriktning var relativt oteoretisk, åtminstone jämfört med dagens antropologer, går som en röd tråd genom hans verk strävandet att finna en ursprunglig eskimåreligion, samt, vilket jag personligen tror var nog så viktigt, viljan att söka förstå äktheten i den traditionella eskimåreligionen. När protestantiska liberalteologer som svensken Nathan Söderblom framförde idéer om det heliga som ursprunget till all religion, passade det Rasmussens syften perfekt. Poängen var förstås att om tankar kring det heliga var religionens urkälla kunde eskimåreligionen förstås och tolkas i samma termer som kristendomen. Skillnaden mellan dem skulle, åtminstone i en viktig mening, försvinna.
Knud Rasmussen var extremt aktiv vid sidan om sina fleråriga thuleexpeditioner. Han skrev mängder med böcker och artiklar som genom djuplodande etnografiska iakttagelser och inte minst tack vare den poetiska stilen bidrog till hans berömmelse. Man skulle nog kunna säga att han lyckades med det mesta han företog sig utom möjligen att leva ett ordnat och harmoniskt familjeliv. Han brann med en intensiv låga och hans liv blev också kort.
”Har du aldrig oplevet det? Dette, att man aner, at man er paa Vej til det Store?” skriver Rasmussen i boken Foran Dagens øje. Vad han syftade på för egen del var tanken på en slädresa från Grönland via Kanada och Alaska till östra Sibirien. Projektet gick ut på att fara genom nordvästpassagen och besöka alla levande eskimåfolk i Arktis. En sådan resa hade aldrig genomförts, men Rasmussen hade länge drömt om att få bli den som gjorde det. På våren 1921 var det dags.
Femte thuleexpeditionen fick den heta och genomfördes mellan 1921 och 1924. Även om Rasmussens insatser stått i centrum för alla skildringar av denna episka färd, rörde det sig i verkligheten inte om en, utan flera separata forskningsinsatser där även etnograferna Therkel Mathiassen, Peter Freuchen och Kaj Birket-Smith deltog. Den tveklöst mest kända delen var dock ”Den lange slæderejse” som Rasmussen tillsammans med polareskimåkvinnan Arnarlúnguaq och den unge pojken Qâvigarssuaq Miteq lyckades med. Det var den första nordvästpassageresan med hundsläde som genomförts i ett svep och Arnarlúnguaq blev den första kvinnan som överhuvudtaget rest genom den sägenomspunna nordvästpassagen. Syftet var emellertid inte att slå rekord, utan att samla in berättelser och sånger samt undersöka om det var möjligt för Rasmussen och hans två vänner att tala med de olika folken från Grönland till Berings sund.
Själva hundsläderesan startade i mars 1923 från lägret på Danske ø i det inre av Hudsonsundet. Från och med nu var de tre resenärerna utelämnade åt sin egen förmåga att jaga och skapa kontakter med de spridda eskimåfolk som levde ute på de karga tundrorna. Resan blev framgångsrik. Rasmussen träffade folk och gjorde etnografiska insamlingar som i dag är absolut unika. Besöket i Sibirien, dåvarande Sovjetunionen, blev visserligen rumphugget på grund av byråkratiska problem, men skildringarna av hur Rasmussen, Arnarlúnguaq och Miteq lyckades samtala på sitt eget språk med folk ända borta vid Berings sund, kom att få stort symbolvärde och stärka känslan av en gemenskap bland Arktis inuiter.
Knud Rasmussen sökte sig framför allt till angakoqerna, shamanerna, för att om möjligt ta del av deras gamla och vid tiden för Rasmussens besök, snabbt försvinnande kunskap. Angakoqerna utförde vad som i mångas ögon var otroligt när de trollband publiken med sina hänförande berättelser och extatiska trumdanser. På ett liknande sätt skulle också Knud Rasmussen trollbinda sitt folk med sina berättelser.
I den gamla eskimåkulturen som Rasmussen främst var intresserad av fanns ingen djupgående skillnad mellan djur och människa. Liksom vi hade djuren själar som kunde bli andar redo att inta sin boning varhelst det passade dem. Och liksom vi kunde djuren förvandla sig och bli något helt annat. Man skulle kunna säga att människorna och djuren ingick i en kosmologisk enhet.
Bytesdjuren lät sig infångas bara om de var på gott humör, om harpunspetsarna var vackert ornamenterade och om de legat i skinnpåsar med tilltalande geometriska applikationer. Att klura ut djurens humör och skiftande viljor var angakoqernas uppgift. Och de gav sig ut på långa resor under haven och genom luften för att lösa uppgiften. Ofta användes hjälpandar vilka besatt djurens utmärkande egenskaper: isbjörnens list, jaktfalkens skarpsynthet, vesslans kvickhet eller fjällugglans stoiska lugn.
Ett avtryck av denna världsbild antyds i materiella objekt dit den andliga dimensionens idéer överförts. Små eleganta figurer gjorda av valrossbetar, det nordliga elfenbenet, föreställande djurandar, ansikten och människodjur, understryker att i Arktis var konst och magi aspekter av samma sak. Som ett slags mentala ortoceratiter, tankefossiler, är den gamla kulturen ännu närvarande. Men riktigt vad den försöker artikulera är gåtfullt.
Den bakomliggande filosofin är höljd i dunkel, men tycks uttrycka idén att det svåra inte blir enklare genom komplicerade framställningar. Det är en filosofi för rörliga, för de som reser lätt och vill få plats med det viktigaste i ryggsäcken eller på släden. Och eskimåerna var ett resande folk; på ett par generationer hade de koloniserat halva den arktiska världen. En värld som nu Knud Rasmussen for igenom med hundsläde just som den höll på att försvinna in i glömskan. Rasmussen och hans vänner hade rest genom ett av världens mest praktfulla vildmarker, men som sammanfattning av den långa slädresan skriver han i sin berömda reseskildring Fra Grønland till Stillehavet: ”Naturen er stor. Menneskene er større”.
Efter den femte thuleexpeditionen hade Knud Rasmussen svårt att finna någon ny stor uppgift. Ekonomin i handelsstationen knakade i fogarna och så gjorde även äktenskapet. Men han engagerade sig ändå i nya resor, nu till Östgrönland.
Sjätte och sjunde thuleexpeditionen fick dock en annan karaktär än de tidigare. Dessa expeditioner var politiskt motiverade och syftade till att mota bort norrmännen från området. Men först efter skiljedom i Haag för drygt sextio år sedan erkändes Danmarks rätt över Östgrönland och några år senare uppgick också thuledistriktet i det danska kungariket. Knud Rasmussens betydelse för denna utveckling är odiskutabel.
Torgny Nordin är vetenskapsjournalist och författare.
Internet: ”Eskimoiske skatte” heter Nationalmuseum i Köpenhamns första virtuella utställning, där besökaren via internet får tillgång till museets hela samling av cirka 10 000 föremål från Grönland, Nordkanada och Alaska. Många är insamlade av Knud Rasmussen.
Utställningen, som finns på adressen www.natmus.dk/skatkamre behandlar de danska forskningsexpeditionerna till Grönland, både i text bild och med hjälp av kartor.
