Gäst hos hunnernas kung Attila
Guds gissel kallades han av de kristna, hunnernas kung Attila, som på 400-talet e Kr gjorde livet surt för ”den civiliserade världen”, det vill säga det Romarrike som våra historieböcker har lärt oss att identifiera som vårt kulturella hemland. Attila var sin samtids skräck, som skändade och rövade och skövlade. Han krävde enorma mutor för att hålla sig ens något så när lugn, han bröt överenskommelser enligt eget gottfinnande och han vägrade att hålla sig inom Pannoniens (ungefär nuvarande Ungerns) gränser, trots att man gett honom detta land just för att mätta hans landhunger.
När han äntligen tycktes få stryk vid de Katalauniska fälten år 451 drog både samtiden och de efterföljande århundradenas historieskrivare en lättnadens suck, för här blev det slut på alla hans ohemula maktanspråk. Han fick dra sig tillbaka och slicka sina sår och han dog, trevligt nog, ett par år senare.
Slaget mot hunnerna vid de Katalauniska fälten i Frankrike har betecknats som det västromerska rikets sista stora maktmanifestation, en kraftmätning med kaos ur vilken kristendomen och den västerländska civilisationen utgick som de stora segrarna.
Samtida ögonvittne
Mer än så brukar vi kanske inte veta om Attila och vi skall inte heller här ta upp hans egen sidas syn på honom och hans insatser. Istället är det intressant att med hjälp av en representant för hans motståndarsida, ett samtida romerskt ögonvittne, försöka konkretisera hans person och hans omgivning så gott det går, dra fram honom en smula ur de historiska dimmorna.
Vårt ögonvittne heter Priscus och han var en av deltagarna i den beskickning, som den östromerske kejsaren Theodosius d y år 448 sände till Attila för fredsförhandlingar. Det här var tre år före slaget vid de Katalauniska fälten och hunnerkonungen stod på höjden av sin makt; han hade återigen stört den bräckliga fred som några år nödtorftigt hade rått mellan det östromerska riket och hunnerna. Han hade gjort det på ungefär samma sätt som tidigare och under hotfullt vapenskrammel försökt tilltvinga sig guld. Denna gång gjorde han dessutom anspråk på enorma landområden och hotade med direkt krig om inte romarna omedelbart återlämnade alla de hunniska krigsfångar de under tidigare sammandrabbningar hade tagit och dessutom utlämnade eventuella fanflyktingar. Inför dessa hotelser hade romarna sett sig tvungna att villfara hans önskemål om underhandlingar.
Hyrda mördare följde med
Eskorterade av några av Attilas främsta män och under ledning av den ansedde romerske ambassadören Maximinus gav sig sig därför en expedition iväg på den strapatsrika färden från Konstantinopel till Attilas hov i Pannonien. Med sig hade de sjutton hunniska fångar, men även ett meddelande från kejsaren att fler inte fanns att uppbringa. De hade också med sig – och detta säger en del om tidens diplomati – några komplottmakare, romare såväl som hunner, som av hovet i Konstantinopel mutats till att försöka mörda Attila, men det var planer som var så farliga och så hemliga att inte ens de huvudsakliga deltagarna i expeditionen hade invigts i dem. De förverkligades inte heller och Priscus säger i sin berättelse att han själv fick höra talas om dem först efter sin återkomst till Konstantinopel.
Maximinus och hans män var som den tidens sändebud brukade rikligt utrustade med gåvor. Sådana var helt nödvändiga, inte bara för att blidka den mäktige fiendehövdingen utan också därför att gåvor kunde komma att behövas under en lång och farofylld färd, som betalningsmedel för kost och logi i de främmande byar där man skulle rasta under resan, och vid behov som mutor.
Dessa gåvor visade sig också ganska snart komma väl till pass. Vid Serdica (nuvarande Sofia) där man slagit läger, tretton dagsresor från Konstantinopel, uppstod plötsligt ett allvarligt gräl mellan följets hunniska och romerska deltagare, då den romerske tolken Bigilas hade tagit sig före att kalla sin kejsare Theodosius för gud men Attila bara för människa. Hunnerna var här redo att ta till kniven men blidkades av Maximinus påpassliga presenter, som bestod av dyrbara sidenkläder och gnistrande indiska ädelstenar.
Färden fortsatte utan blodsutgjutelse. Man passerade flera krigshärjade städer. Vid den romerska staden Naissus (nuvarande Nisch) var spåren av fiendehärjningarna färska: lik flöt upp överallt längs flodstränderna och de kristna härbärgena var fulla av sårade och sjuka. Över Donau forslades man av lokala färjkarlar i enkla urholkade stockar och så småningom kom sällskapet fram till Attilas läger i Pannonien.
Förolämpande tältplats
Här begick de okunniga romarna ett iögonenfallande etikettsbrott då de ville slå upp sina tält på en, som de själva tyckte, för ändamålet lämplig kulle. Sådant gick inte för sig. Eftersom Attilas eget tält stod på låg mark var det en förolämpning att som hans gäster förhäva sig med att placera sig själva på en högre nivå än han. Och nu fick romarna en första inblick i de svårigheter det innebar att ha att göra med den beryktade hunnerkonungen. Trots att beskickningen hade sökt upp Attila på hans egen uttryckliga begäran visade det sig vara ytterst svårt att komma till tals med honom. Attila ville helt enkelt inte ta emot romarna. Han var missnöjd över det ringa antal krigsfångar de hade med sig och i ett vredesutbrott hotade han till och med att låta avrätta tolken Bigilas. Romarna begrep ingenting, men Attila lugnade sig när han fick ta emot de rikliga skänker som ambassadören Maximinus hade med sig från kejsaren i Konstantinopel.
Nu fick de romerska sändebuden nådig tillåtelse att följa med Attila och hans män till hans högkvarter. Sällskapet red iväg, men det tog tid innan man nådde sitt mål. Attila gjorde nämligen under färden en liten avstickare till en by längs vägen för att enligt hunnisk sed passa på att införliva ytterligare en brud med sitt redan välförsedda harem. Under tiden fick romarna ge sig till tåls. Gästfria barbarer i trakten bjöd dem på hirsgröt och mjöd, en bespisning som föreföll de vid vete och vin vana romarna att tyda på en ganska torftig levnadsstandard. Inte heller var de kultiverade romarna särskilt intagna av en annan hunnisk sed; när de i en av de byar de passerade bjöds på vackra kvinnor till natten tackade de visserligen mycket artigt, men avböjde bestämt.
Jättelikt palats i trä
Efter sju dagars väntan återsåg de äntligen Attila. Han var nu klar med sitt bröllopsfirande och färdig att återvända till sina förpliktelser. Tillsammans red de alla vidare och kom så verkligen fram till Attilas högkvarter, den hunniska huvudstaden.
Hunnernas huvudstad föreföll nog romarna skäligen enkel. Den var visserligen stor, men till sin karaktär var den inte mycket mer än en by. Attilas palats uppvisade däremot en stor prakt. Uppfört av stockar, men med en yttre väggpanel av fint hyvlade bräder, som var så väl anpassade till varandra att man inte kunde se minsta skarv mellan dem, överträffade det alla andra hus i sin omgivning.
Det var utrustat med jättelika matsalar och magnifika portiker och omgavs av en ofantlig gård kring vilken det löpte en tornförsedd palissad, också den byggd av stockar. Runt omkring Attilas palats låg andra ståtliga trähus och i dem bodde Attilas närmaste män med sina familjer. Ett präktigt badhus av sten föll romarna i ögonen. De fick veta att det uppförts av förslavade krigsfångar och man upplyste dem om att allt byggnadsmaterial i staden mödosamt hade måst forslas till platsen mycket långväga ifrån. Det fanns varken byggnadssten eller timmer att tillgå på den kala pannoniska stäppen (det som i dag kallas den ungerska pustan).
Men Attilas hemkomst firades av hans undersåtar med festlig glans. När han red in i staden kantades hans väg av långa rader sjungande unga flickor, som trippade framför honom i procession; över sina huvuden höll de baldakiner av skinande vita linnedukar som fladdrade i vinddraget. Framför det hus som tillhörde Attilas närmaste man, Onegesius, gjorde processionen halt. Onegesius hustru hälsade hunnerkonungen välkommen. En hord av tjänare bjöd fram vin och räckte honom silverfat fulla med sötsaker, som han mumsade i sig, ännu sittande på hästryggen. Sedan drog sig Attila tillbaka till sitt palats. Arbetet väntade. Sändebud från andra barbarhövdingar ville träffa honom, liksom nådsökande och tvistande som skockats framför palatset för att få sin sak prövad inför sin herre. Allt som skedde noterades med nyfiket intresse av Priscus och de övriga romarna i sällskapet.
I väntan på officiell audiens hade Priscus gott om tid att smälta sina intryck. Det hunniska folk han iakttog under sina rundvandringar i staden fann han osedvanligt fult. Han höll det inte för uteslutet att detta faktum rentav kunde vara en förklaring till deras krigsframgångar: de såg nämligen så rysliga ut att blotta åsynen av dem måtte skrämma deras fiender på flykten! Deras ögon var små och stickande och där ansiktet borde sitta hade de en formlös klump, översållad med de mest vanställande ärr – spår efter den behandling de utsattes för som barn, då man i härdande syfte skar upp skåror i deras kinder.
Tunt skägg, platt näsa
Attila – menar Priscus – var själv en värdig representant för detta mongoliska folk: kort, med brett bröst, ett massivt huvud och minimala ögon. Hans skägg var tunt och gråsprängt, hans näsa platt och hans hy svartmuskig. Priscus tyckte inte heller att hans person var särskilt sympatisk; hela hans varelse andades högmod, han rörde sig med en överlägset struttande gång, blängde hit och dit och var kolerisk och nyckfull.
Men Attila tog hand om sina gäster. En dag inbjöd han den romerska delegationen till gästabud i palatset. De infann sig på utsatt tid vid nionde timmen (klockan tre på dagen) och togs redan vid dörren emot av munskänkar, som serverade dem drycker för att de enligt hunnisk sed skulle kunna samla sig och be en bön innan de kom in och satte sig. Därefter intog de sina platser på stolar som fanns uppställda längs väggarna i palatsets stora festsal. I salens mitt tronade Attila själv på en soffa.
Attila åt bara kött
Festen började med att Attila skålade med var och en av de närvarande, i rangordning. De som hedrades först var hans mest betrodda män bland hunnerna och först så småningom kom turen till de gästande romarna. Alla, både Attila och hans gäster, hade egna munskänkar som slog i av vinet.
På vindrickningen följde så den egentliga middagen. För gästerna bar man nu fram allehanda rätter upplagda på luxuösa silverfat, och drycker som bjöds ur bägare av silver eller guld. Attila själv åt ingenting annat än kött och hans tallrikar och bägare var av trä. Det tillhörde hans politik att framstå som enkel och flärdfri i sina vanor och detta återspeglades även i hans dräkt, som var ren och proper men till skillnad från de övriga hunnernas utan dyrbara utsmyckningar.
Så förflöt dagen under ätande och drickande. Vid kvällningen tändes facklor och det blev dags för underhållning. Först trädde två hunniska barder fram och sjöng några egenhändigt komponerade visor till sin store hövdings lov. De prisade hans segrar och hans tapperhet i fält och gjorde detta så eftertryckligt att en del av de närvarande hunnerna rörda brast i gråt. Härefter följde programpunkterna slag i slag: en narr roade församlingen med nonsensramsor som fick hunnerna bland Attilas gäster att brista ut i en munterhet som bara tilltog då senare en vanskapt, puckelryggig neger kom in och läspade fram obegripliga meningar på en blandning av gotiska, hunniska och latin. Attila själv var den ende bland hunnerna som inte tycktes finna något nöje i den stackars krymplingen, men alla de övriga formligen vred sig av skratt. När deras munterhet övergick i alltför oartikulerat fylleskrål fick våra romerska vänner nog. De tackade artigt för sig och bröt upp från festen.
Ytterligare en fest hos Attila hann romarna delta i, men inte heller nu kom man till tals med honom om det som dock varit deras egentliga ärende: fredsunderhandlingarna. Attila höll dem hela tiden på halster och de såg sig till slut tvungna att anträda sin återresa, en hel hop dyrbara gåvor fattigare, men med oförrättat ärende.
Tuffare politik väntade
Hemfärden till Konstantinopel blev inte precis någon söndagsskoleutflykt. Vid ett rastställe på vägen fick de se hunniska soldater verkställa bestraffningen av en landsförrädare som spionerat för romarnas räkning. Mannen spetsades på en påle. Följande dag bevittnade de en annan bestraffning. Den gällde två slavar som dödat sina hunniska herrar. Dessa korsfästes bägge och deras huvuden spetsades på två hornförsedda bjälkar.
Först en senare expedition som östromarna sände till Attila lyckades med det som Maximinus och Priscus delegation hade misslyckats med. Nya och större penninggåvor fick då återigen Attila att momentant hålla sig lugn. En tuffare hunnerpolitik vidtog emellertid från Östroms sida då den svage kejsar Theodosius d y efterträddes av en kraftfullare regent. Det var då Attila fann för gott att istället söka sin lycka på annat håll genom att marschera mot Västrom. Det var också då han fick stryka på foten vid det berömda slaget vid de Katalauniska fälten 451.
Två år efter detta slag dog Attila. Men den store hunnerkonungen, som så länge hade gastkramat den civiliserade världen, stupade inte precis på ärans fält. Han omkom istället helt snöpligt av fylleri och överansträngning när han, redan en äldre man, med sedvanlig hunnisk energi ägnade sig åt ytterligare en bröllopsnatts firande.
Birgitta Kurtén Lindberg är författare och kulturjournalist och medverkar regelbundet i Populär Historia. I nummer 4/95 skrev hon om 1400-talsmunken Savonarola.
Ledare för ett fruktat folk
Hunnerna var ett centralasiatiskt nomadfolk vars första kända härjningar tycks ha drabbat det kinesiska riket – det var mot hunnerna den kinesiska muren började uppföras på 200-talet f Kr. Ett tag tycks hunnerna ha varit bosatta på stäpperna norr om Kaspiska havet och från slutet av 300-talet e Kr tränger de så fram mot Europa, där de underkuvar bl a östgoterna.
Minnet av hunnernas förbund med östgoterna finns bevarat i det stora tyska hjälteeposet Nibelungenlied, där Attila kallas Etzel och faktiskt framställs som en nobel man, i god vänskap med den ädle östgotiske kungen Teoderik den store, eposets Didrik av Bern. Attila (Atle) har till och med listat sig in i den nordiska Eddan med ganska snälla förtecken, liksom han gjort det i ungersk tradition. I dagens Ungern är Attila ett älskat pojknamn, sannolikt därför att den store hunnerhövdingen här setts som en frihetskämpe mot en imperialistisk övermakt.
Men detta är “barbarfolkens” syn på saken. De gamla romarna, som ständigt hotades av just sådana folk, avskydde naturligtvis Attila. Det legendariska slaget vid de Katalauniska fälten år 451 då romarna och deras bundsförvanter slog den hunniska hären, betraktas i västeuropeisk historieskrivning som en av de stora så kallade kulturdrabbningarna. När Attila ett par år efter slaget dog upplöstes hans rike. Det hunniska folket smälte samman med folken i Ungern och Sydryssland och försvann som nation.
