I en ursinnig skrift råder Savonarola Italiens biktfäder att inte ge absolution åt botgörare som läser fåfängliga kärlekshistorier, som ägnar sig alltför mycket åt musik och världsliga sånger och som om helgdagarna lyssnar till gatumusikanter istället för att gå i mässan.

Nej, ovanstående rader handlar inte om den florentinske helvetespredikanten Girolamo Savonarola (1452–98) utan om hans farfar, Michele Savonarola, lärd hovläkare i Ferrara och redan han en gisslare av sin samtids omoral. Liksom sin mer berömde sonson var denne läkare Savonarola en sträng och orädd man vars piska inte vek ens för samhällets toppar, den ven t o m över hovet i Ferrara, hans arbetsgivare.

Arv alltså. Men också miljö, ty farfar Michele, familjens storhet, påverkade starkt sin sonsons uppfostran, vars yttersta syfte var en ny Michele. Till den ändan sattes den unge Girolamo av sin far – som var köpman – i medicinsk utbildning. Tanken på klosterliv var honom vid denna tid ännu främmande.

Ynglingen ägnade sig med stort allvar åt sina studier, läste Aristoteles och Thomas av Aquino, men spelade däremellan helt romantiskt luta och diktade sonetter i Petrarcas efterföljd. De två senare hanteringarna skulle han längre fram i livet betrakta som en tillfällig sinnesförvirring, de var nämligen följden av en högst världslig förälskelse och denna hade slutat illa: Girolamo fick korgen under förödmjukande omständigheter. Den tillbedda var inte bara likgiltig, hon avspisade honom med öppet hån.

Ett ja istället för ett nej på detta ungdomsfrieri hade sannolikt gett Florens en annorlunda historia, ty det är med denna smälek som Girolamo Savonarolas livslånga och förbittrade hat till världen tog sin början. Han sökte tröst för sin förödmjukelse i Bibeln och han tycks med särskilt stor begärlighet ha slukat Gamla testamentets profetberättelser. Den unge blivande profeten bekantade sig här, kan man säga, intensivt med sina idoler och beslöt efterhand att också han avsäga sig all världslig karriär.

Och tidigt på morgonen den 24 april 1475 smög sig så den 23-årige medicinestudenten oförmärkt ut ur sitt barndomshem i Ferrara, efterlämnande ett avskedsbrev till sina föräldrar där han meddelade sitt beslut att gå i kloster. På hans skrivpulpet hittades en nyskriven dikt med det träffande namnet ”Om föraktet för världen”.

Modern grät några år...

Kort härefter skrev Savonarola in sig som novis vid dominikanerklostret i Bologna. Om moderns förtvivlan sade han senare: ”Hon grät några år. Jag lät henne gråta. Jag visste att hon förr eller senare ändå skulle komma att inse att jag gjorde rätt.”

Dominikanerbröderna, sedan gammalt den mest lärdomsinriktade bland tiggarordnarna, tog väl hand om den studiebegåvade novisen. Efter ett år avlade han sitt klosterlöfte, efter fyra ansågs han mogen för vidareutbildning utanför bolognaklostrets murar och sändes till en av Italiens mest ansedda teologiska fakulteter – vid universitetet i Ferrara. Vid det laget hade han än mer fjärmats från sin familj och det var utan all saknad han efter två års studier i sin gamla hemstad lät sig sändas till Florens, den stad som han själv snart skulle komma att se som sin mission och sitt öde.

Florens styrdes av borgare

Florens – Toscanas och renässansens pärla – var en legendomsusad stad. Styrd av borgare och inte av furstar ansågs den, inte minst av många av florentinarna själva, som frihetens stamort på jorden, ett centrum för all bildning och kultur. Smyckad med krämarnas pengar var den beströdd med kyrkor och altaren och, inte minst viktigt för en allvarsman som Savonarola: det var Dantes stad.

Med sitt inträde i San Marco-klostret i Florens 1482 kan Savonarola sägas ha inträtt åtminstone indirekt i de politiska skeendena i staden, ty detta kloster, en gång Cosimo de’ Medicis skötebarn och fortfarande beroende av medicipengar, krävde hörsamhet mot stadens store, en hörsamhet som den nu 30-årige munken i längden inte var beredd att ge.

De första fem år han tillbragte i staden förflöt dock i all stillsamhet, en lärlingstid, där han ännu inte tycks ha gjort något större intryck på sin omgivning; han klagar själv över sin talanglöshet som predikant och överväger t o m att ge upp alla försök att påverka sin omgivning.

Men hans brist på framgång hindrade inte att han iakttog, och vad han såg fyllde honom uppenbarligen med förfäran. Långtifrån att vara någon frihetens ort var Florens en stad av slavar, med fattiga som svälte och rika som vältrade sig i skamlös lyx. Lorenzo de’ Medici omgav sig med ett hov av smickrare som lydde hans minsta vink; han styrde enväldigt och under det demokratiska skalet rådde ett rent tyranni med mediceernas vilja som allmakt. Det var medicikretsens män som beklädde stadens alla högsta ämbeten och de tålde ingen opposition. Lorenzo själv hade t o m kunnat försnilla statskassan utan påföljd!

Mediceernas grepp hade hårdnat

Savonarolas misstro var inte utan berättigande. Efter sammansvärjningen år 1478 då familjen Pazzi med påvlig hjälp anställt det blodbad i Florens domkyrka där Lorenzo visserligen lyckats undkomma men hans bror Giuliano mördats, hade familjen Medicis grepp om staden hårdnat. Kuppförsöket hade varit ett försök från en rivaliserande bankirklans sida att göra slut på mediceernas absoluta dominans över finansvärld och politik; det hade misslyckats, men Lorenzo de’ Medici var efter detta naturligt nog inte beredd att ta några onödiga risker. Han omgav sig med en beväpnad livvakt som inte tålde något nonsens och pressen ökade på ”parlamentet” – en folkförsamling vars föga imponerande påverkningsmöjligheter inskränkte sig till ett ja eller nej till signorians färdiga förslag. Skjutklara soldater såg till att parlamentets svar alltid utföll ”korrekt”.

Den stränge munken från Ferrara var nog inte den ende som kände sig oppositionell. Med stigande förbittring hade florentinarna fått finna sig i en alltmer försämrad position. Stadens textilhantering hade lidit svårt under en tilltagande konkurrens från dess forna råvaruleverantörers sida. England och Flandern var på väg upp, Florens på tillbakagång, lönerna gick ned och hunger hotade. I det läget hade Lorenzo de’ Medicis ”lån” ur den statliga hemgiftsfonden väckt mycket ont blod, ty med denna sociala fond tömd miste fattiga flickor sin chans till giftermål och löpte risk att hamna oförsörjda på gatan.

Men det för Savonarola från början mest upprörande i Florens var stadens sedliga vandel. Den asketiske munken förfärades över vad han såg i Dantes stad: flärd och bjäfs bland stadens rika, lyx och överflöd, otukt och ogudaktighet, en bekymmerslös och rentav lössläppt kult av hedniska gudar och gudinnor.

Hans upprördhet gjorde honom efterhand allt mer övertygande när han i sina predikningar med glödande stämma började frammana helvetets fasor över sina åhörare om de inte omedelbart gjorde bättring! Om inte Florens upphörde med sitt otuktiga leverne skulle hon hemsökas av Guds vrede: en ny Kyros skulle likt den store perserkonungen en gång komma farande och krossa staden och där skulle vara gråt och tandagnisslan.

Samma refräng upprepades sedan med ökande intensitet. Åhörarskarorna växte lavinartat; skrämsel och hänförelse grep allt fler av Florens invånare och väckelsen blev till slut en ren epidemi. Den drabbade alla samhällslager – folket, de intellektuella, konstnärerna – med lika stark emotionell kraft.

Många av medicikretsens främsta män lade totalt om sina liv och blev aktiva piagnoni, gråtare, som Savonarola-anhängarna kom att kallas: den kände filosofen Pico della Mirandola, diktaren Poliziano, nyplatonikern Marsilio Ficino. Målaren Botticelli – dittills mest intresserad av vin, kvinnor och sång – övergav den världsligare delen av sitt måleri och använde hädanefter sin pensel enbart i religionens tjänst. Den unge Michelangelo blev präglad för livet. Ännu på sin ålders höst kunde han höra ferraramunkens skrämmande stämma dundra i sina öron.

Spådomen slog in

Uppmuntrad av sina framgångar började nu Savonarola från sin predikstol rikta allt hetsigare ord också mot ”tyrannen”. Lorenzo de’ Medici var besatt av sitt ”högmod”, av ”vällust och habegär” – han var t o m ”värre än djävulen”. Och Savonarolas profetanspråk stegrades: det var Gud som talade genom honom när han spådde att Lorenzo skulle drabbas av Guds svärd och dö inom ett år om han inte lade om kurs!

Det var på denna punkt Savonarolas rykte som gudomligt inspirerad siare också fick sin genomslagskraft. Lorenzo de’ Medici dog nämligen på utsatt dag, endast 43 år gammal och med en triumferande Savonarola vid sin dödsbädd.

Kring detta lugubra möte spann man snart en legend. Ansatt av samvetskval för sina många försyndelser skall den döende Magnifico ha tillkallat sin vedersakare, den ”sannaste munk jag känt”, bett att få bikta sig, men ställts inför tre villkor, där det tredje, ”att återge republiken dess forna frihet”, förefallit honom ouppfylleligt. Han skall därför ha dött utan att ha beviljats någon absolution.

Marken var alltså väl beredd när plötsligt ytterligare en av Savonarolas profetior föreföll att gå i uppfyllelse. Kyros, Guds svärd, riktat mot de obotfärdiga florentinarna, stod verkligen en dag för dörren i form av den franske kungen Karl VIII och hans invasionsstyrka. Florens hotades av blod och död.

Från sin predikstol i en smockfull domkyrka dundrade nu Savonarola ut Guds vrede: syndafloden var här, sade han, och bara de rättfärdiga kunde hoppas på arkens räddning! Han påminde också om att just detta var vad han varnat för – så varför hade folket inte lyssnat till Guds röst!

Vid det här laget fanns det ingen i Florens som inte trodde att Savonarola hela tiden varit en Guds utsände. Fasan grep omkring sig. Pico della Mirandola har efteråt berättat hur håren reste sig på hans huvud vid predikantens ord, hur han började skaka som i frossa. Han insjuknade mycket riktigt och dog sedan kort därpå, för övrigt exakt samma dag som fransmännen tågade in i staden.

I de underhandlingar med fransmännen som föregick deras intåg hade Piero de’ Medici, Lorenzos son och efterträdare, gjort en slät figur. Han ansågs ha sålt staden till fienden och missnöjet med mediciregimen kulminerade. Det blev upplopp på Florens gator, medicipalatset plundrades av rasande folkhopar och Piero de’ Medici fick fly för sitt liv.

Det var nu Savonarolas stund var kommen. Utsänd ett flertal gånger av signorian hade han faktiskt lyckats pacificera den franske kungen, det fruktade blodbadet uteblev och gudsmannen fick äran. Från 1494 tog så Savonarola över Florens styre, efter sextio år av Medici-regemente. Ett fyraårigt gudsvälde vidtog.

Det nya Jerusalem

Det började lovande. Från sin predikstol predikade Savonarola mildhet och försoning mellan stadens olika partier. Florens skulle bli det nya Jerusalem på jorden och dess myndigheter skulle verka för god moral och en kristlig vandel. Det skulle vara slut på allt tyranni; folket skulle återfå sin frihet. Av naturen var alla människor lika. De hade också, sade han, delat allt med varandra i den lyckliga forntid som nu skulle återupprättas. De fattiga var de rikas ansvar. Detta gällde även kyrkan, som borde smälta ned sina gyllene nattvardskalkar och för pengarna ge mat åt de nödlidande. Det var Kristus som hädanefter skulle regera över Florens!

Som vanligt är med visionärer hade dock Savonarola ingen detaljerad plan för den praktiska verkligheten; hans visioner var svepande och det blev i stor utsträckning mer erfarna partigängare som skötte de löpande ärendena i staden. Den ”frihet” han utlovat var heller inte någon frihet i modern mening. För Savonarola bestod friheten helt enkelt i en befrielse från tyranni, dvs konkret: från mediceernas välde.

Den nya konstitution som snart antogs gick därför inte särskilt långt. Savonarola var en konservativ revolutionär och lika lite som mediceerna hade han och de framstående män ur staden han samarbetade med, gli ottimi, någon större förståelse för den okunniga massans behov. Dock genomdrev han att hantverkarna blev bättre representerade i stadens politiska organ än tidigare, eftersom han ansåg detta vara en förutsättning för denna trots allt viktiga grupps lojalitet.

Demokratin blev alltså något vidgad, men det Stora råd som med modell från Venedig nu skapades och där det hette att hela folket var representerat, såg nog inte till mycket av ett sådant ”folk” eftersom dess representanter skulle väljas ur en mycket präktig borgarklass med lång vana att styra. Rådet blev snarast ett halvhereditärt organ där själva tanken var en sorts oligarki. De visa skulle styra, men de skulle vara många nog att försvåra bestickning eller annan otillbörlig kontroll utifrån.

Och redan under Savonarolas första tid vid makten tycks hans predikningar ha ändrat ton. Den första mildheten övergick i aktiv dådvilja. Han inskränkte sig nu inte till att tala om Florens som ett kommande himmelskt Jerusalem, han talade om ett framtida Rom och om ett nytt romerskt imperium: Florens skulle bli rikt och dess invånare mäktiga i rent världsligt hänseende. Men förutsättningen för detta var medborgarnas otadliga vandel. Här skärpte Savonarola snabbt tonen.

De styrande hotades med både stympning och annan grym tortyr om de överträdde sina befogenheter, den som gjorde minsta försök att återinföra enväldet skulle omedelbart komma att hackas i bitar!

Pojkligor övervakade folket

Mycket obehagligt var också profetens sätt att anlita barn som sedesväktare. Savonarolas pojkligor genomkorsade gator och torg för att övervaka att de av honom instiftade överflödsförordningarna följdes. Kvinnor som var för flärdfullt klädda tillrättavisades, förhånades och fråntogs sina smycken; spelare berövades sina speldon, kort och annat som räknades som misshagligt. Och Savonarolas pojkgäng följde honom blint. De deltog flitigt i hans mässor på söndagarna men agerade däremellan polis, angav föräldrar och släktingar för olaga lyxinnehav, spionerade, tog till våld.

Det var dessa pojkspolingar som var eldsjälarna i det ”brännande av fåfängligheter” som två gånger hann påbjudas under denna gudsregim, då borgarnas hus tömdes på värdesaker som sedan släpades iväg till Piazza della Signoria för att högtidligt slängas på bål – en 15 våningar hög pyramid, i förväg iordningställd för att kunna sluka konfiskationsgodset: speglar, puderdosor, schackspel, kort, lutor, harpor, klaver, jakthorn, böcker av Petrarca och Boccaccio, tavlor och skulpturer med, naturligtvis, anstötligt nakna gestalter av tidens främsta konstnärer.

Oskattbara värden gick här upp i rök, allt till ackompanjemang av hymner och psalmsång, fromma processioner och nattvardsgång.

Och dessa momentana åtgärder var långtifrån nog. Som så många andra moralister ville Savonarola censurera sitt folks läsvanor. Det mesta av den klassiska litteraturen sattes på index, skolungdomen skulle inte få förföras av lättsinniga kärleksdiktare som Ovidius eller Catullus, och också den betydligt nyktrare poeten Horatius fick stryka på foten. Endast Homeros, Vergilius och Cicero passerade nålsögat, men då med stränga föreskrifter till alla lärare. För så fort en hednisk gud eller gudinna dök upp i texten borde läraren hejda sig i läsningen och förklara för sina elever att det rörde sig om sagor, inte verklighet.

Savonarola var inte ensam

Savonarolas sedlighetsnit var naturligtvis uppriktig, hans medkänsla med de fattiga likaså. Om han levt i våra dagar hade han sannolikt varit en brinnande kommunist, hans utfall mot ockrare och utsugare är inte svåra att översätta i modernt antikapitalistiska termer. Det är i detta ljus hans hat mot mediceerna skall ses.

Han var heller inte ensam i sin sociala reformiver. Det fanns andra munkar än Savonarola som var upprörda över bankirernas framfart, som höll flammande tal mot ”de rika” och som pläderade för de fattigas sak. Dessvärre blev det, precis som med flammande idealister i våra dagar (och munkarna var, skall man komma ihåg, sin tids intellektuella) ofta en mycket svartvit förkunnelse.

Det var inte bara medicibankirerna som gicks åt. Den etablerade stammen bankirer var fortfarande judar, en grupp som i det ideologiska kriget mot ”ockrare” många gånger var lättare att särskilja än deras relativt nytillkomna inhemska kolleger. Munkarnas ”antikapitalism” ledde därför gång efter annan till svåra judeförföljelser. Så samlade t ex augustinermunken Bernhard från Feltre några år före Savonarolas maktövertagande i just Florens omkring sig pojkligor som kastade sten på judar, plundrade deras hus och tillsammans med upphetsade folkhopar försökte fördriva dem från staden. Först ett resolut myndighetsingripande kunde sätta stopp för saken; den nitiske munken blev istället själv bortkörd.

Savonarola var alltså inte ensam om att utnyttja barn för sina syften.

Entusiasmen svalnade

Det gick efterhand som det brukar gå när världsfrämmande idealister får handfast makt. Florentinarnas entusiasm svalnade. Florens ekonomiska problem kvarstod, ja de rentav förvärrades under savonarolaregimen. I ett försök att stävja det missnöje som riktats mot hans föregångare hade savonarolakretsen upphävt den konsumtionsskatt som – lika för alla – mest hade drabbat de sämst ställda i samhället. Men den skatt på fast egendom som sattes i dess ställe och vars syfte var att istället lägga bördan på de rika, förslog inte långt och den nya regimen fann sig snart tvingad att hitta på andra sätt att få in pengar till staten.

Lösningen blev inte bra. För att undvika det impopulära ordet skatt tvingade man nu befolkningen att ge ”lån” till staten, vilket drabbade handel och kommers, orsakade arbetslöshet och skapade en ny fattigdom.

Sommaren 1497 rådde rent kaos i staden: matbrist, pest och hunger. En komplott för att återföra Lorenzo de’ Medicis son Piero till makten uppdagades och följdes av godtyckliga dödsdomar. Folket började vända sig från sin reformator.

Därtill kom den kritik Savonarola under hela sin verksamhet hade riktat mot kyrkan. Han hade från sin predikstol ständigt påtalat olika kyrkliga missförhållanden och han hade krävt kyrkans snara förnyelse. Att påven länge haft ögonen på den bångstyrige munken i San Marco behöver vi inte betvivla, men när det slutliga slaget kom hade initiativet sannolikt tagits på annat håll. Savonarola hade förbittrade fiender och inte minst i rivaliserande munkkretsar.

Förevändningen för påvens bannlysning var trivial: Savonarola hade som prior för San Marco-klostret vägrat ansluta sin församling till en nybildad toscansk-romersk kongregation. Bannlysningen innebar munkavle på Savonarola, som förbjöds att vidare predika.

När han till slut trotsade detta förbud tog han medvetet en stor risk. Rädslan för påvens hämnd tog fram det latenta missnöjet mot hans regim, folk började avfalla. Signorian stod dock ännu på hans sida; i ett sista kompromissförsök inför påvens krav på hans utlämnande vägrade de, men tillhöll samtidigt Savonarola att sluta trotsa det påvliga förbudet. Savonarola höll då en avskedspredikan, men fortsatte att hålla mässor och lät sina kolleger predika i sitt ställe.

Spänningen steg i staden. Befolkningen delade sig i två sinsemellan fientliga halvor: för och emot Savonarola. Anklagelser och motanklagelser haglade mellan de två lägren när ett ljushuvud, en franciskanermunk, plötsligt kom på lösningen: en gudsdom skulle avgöra alltsammans! Franciskanermunken och en vän till honom anmälde sig frivilligt att ställa upp på motståndarsidan, två av Savonarolas munkkolleger ställde upp för honom. Gudsdomen skulle ske genom eldprov och den sida som gick oskadd genom lågorna skulle vinna.

Det man ville testa var bl a sanningshalten i Savonarolas påståenden att Gud ville reformera kyrkan och att påvens bannlysning av Savonarola var ogiltig.

Mobben bröt sig in i klostret

Eldprovet kom aldrig till stånd. Brasan brann redan på Rådhusplatsen (Piazza della Signoria), en förväntansfull folkhop var församlad – men ingenting hände. De fyra tävlarna hade kommit på andra tankar. De dök aldrig upp. Den besvikna folkmassan satte sig då i rörelse mot San Marco-klostret, allmänt tumult utbröt, en av stadens styresmän, en nitisk savonarolaanhängare, slogs ihjäl tillsammans med sin hustru. Delar av mobben lyckades bryta sig in i klostret där man fann Savonarola försjunken i bön uppe i klosterkyrkans kor. Några av bröderna grep tillhyggen och försvarade honom mot inkräktarna när en vaktstyrka anlände från signorian med order om hans arrestering. Tillsammans med två andra bröder (bl a en av dem som skulle ha ställt upp i eldprovet) fördes han till rådhustornet för att invänta sitt förhör. Ingen ställde längre upp till hans försvar.

Förhören utfördes med all den grymhet människan alltid varit mäktig. Efter två ”rättegångar” var benen i Savonarolas vänstra arm helt krossade och han förmåddes underteckna en ”bekännelse” där han medgav att Gud aldrig hade talat till honom och att alla hans profetior hade varit falska.

Tortyren fortsatte vid ett tredje tillfälle, nu i närvaro av kyrkliga dignitärer från Rom. Här medgav han ytterligare fel han gjort, men ändrade sig och överraskade plötsligt sina plågoandar genom att i brinnande smärta sjunka ned på knä och ropa: ”Om jag måste lida skall det vara för sanningen; det jag har sagt har jag fått från Gud. Gud, detta är det straff du ger mig för att jag förnekat dig. Jag har förnekat Dig, jag har förnekat Dig, jag har förnekat Dig av skräck för tortyren!”

Hängdes och brändes

Domstolen förblev oberörd. De tre munkarna dömdes samfällt för kätteri och för att ha predikat nya läror. Sedan överfördes de enligt tidens sed till den världsliga domstolen. Den 23 maj 1498 hängdes de för att därefter brännas ute på Rådhusplatsen, på just det ställe där de sex veckor dessförinnan genom det misslyckade eldprovet hade beseglat sina dödsdomar. Deras aska slängdes i floden Arno.

Och mediceerna kunde småningom återvända till Florens, till sorg för en del, till glädje för andra.

Birgitta Kurtén Lindberg är kulturjournalist. Hon skrev om Rikard Lejonhjärta i Populär Historia nummer 1/95.

**Publicerad i Populär Historia 3/1995