Haile Selassie – den siste kejsaren

Enligt traditionen var Haile Selassie ättling till drottningen av Saba och judarnas kung Salomo. Han var den siste kejsaren i en lång rad härskare i Etiopien, som länge lyckats motstå de europeiska kolonial­makternas erövringsförsök.

Haile Selassie hade kommit till världen 1892 som Tafari Makonnen i den etiopiska Harar-provinsen, där hans far var guvernör. När den lille gossen var fyra år besegrade hans fars kusin, kejsar Menelik II, italienarna i det berömda slaget vid Aduwa 1896.

Trots nederlaget lyckades Italien tillkämpa sig kustområdet mot Röda havet, som under namnet Eritrea (”röd” på latin) förblev italienskt fram till 1941. Etiopien (som av omvärlden oftare kallats Abessinien), Liberia och Sydafrika var under lång tid de enda självständiga staterna på hela den afrikanska kontinenten.

Meneliks efterträdare

När Menelik dog blev det strid om den etiopiska tronföljden. Kejsarens dotterson, Iyasu, som i egenskap av man hade närmast till tronen, var en äventyrlig person. Han umgicks med Etiopiens muslimer och lekte med tanken att han själv kanske härstammade från profeten Muhammed. Sådant kätteri sågs inte med blida ögon av Etiopiens koptiska kyrka. I Etiopien har denna variant av kristendomen varit härskarnas religion ända sedan 400-talet.

Iyasu avsattes 1916 och förde därefter ett kringflackande liv till sin död 1936; kanske blev han mördad.

Ras Tafari Makonnen regent

Efter avsättningen blev Iyasus mor, Menelik II:s dotter Zewditu, kejsarinna. Men samtidigt utsågs den unge ädlingen Ras Tafari Makonnen till regent (ras är en militär titel som motsvarar general).

MER LÄSNING I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Från 1916 och framåt var det i själva verket Ras Tafari som bestämde i Addis Abeba, den huvudstad som kejsar Menelik II börjat bygga på högslätten innan han 1896 drog i fält för att besegra italienarna.

Ras Tafari ville modernisera sitt land efter europeisk förebild. 1924 gjorde den då 32-årige regenten en lång europeisk resa för att studera det kristna västerlandets institutioner. Han besökte skolor, sjukhus, fabriker och inte minst kyrkor. Han inbjöds även till Sverige av ärkebiskop Nathan Söderblom.

Adopterade 40 armeniska barn

Samma år accepterades Etiopien som medlem av det nybildade Nationernas förbund, som då framförallt var en europeisk sammanslutning. Villkoret för medlemskap var att Etiopien avstod från slavhandel.

När Ras Tafari besökte det brittiskkontrollerade Jerusalem beslöt han att adoptera fyrtio föräldralösa armeniska barn, offer för 1900-talets tidiga etniska rensning i Turkiet. Efter ankomsten till Addis Abeba bildade de föräldralösa armenierna en kejserlig orkester, Imperial brass band. Ledaren, Kevork Nalbandian, komponerade också Etiopiens nya nationalsång, ”Marsch Teferi”.

Haile Selassie – "treenighetens makt"

År 1928 utnämndes Ras Tafari av kejsarinnan Zewditu till negus, kung, och när hon två år senare dog blev han kejsare av Etiopien under namnet Haile Selassie, som betyder ”treenighetens makt”. En rad europeiska statschefer och ambassadörer inbjöds till kröningen, bland dem den brittiske författaren Evelyn Waugh.

Waugh skrev senare en munter bok om ett oregerligt östafrikanskt land som författaren valde att kalla Ishmailia, men som snarare kalkerades på det västafrikanska Liberia än på Etiopien. Press-stop heter boken på svenska.

Mussolini angrep Etiopien

1935 ville Italiens fascistiske diktator Benito Mussolini ta revansch för nederlaget 1896 och erövra hela Etiopien. Mot försvarslösa etiopiska trupper satte Italien in senapsgas. I Sverige blev upprördheten stor när italienskt flyg bombade svenska Röda korsets tältsjukhus. Haile Selassie gick själv i fält mot italienarna, men inför övermakten beslöt han lämna landet.

Den 2 maj 1936 reste den kejserliga familjen med tåg från Addis Abeba till den franska hamnstaden Djibouti vid Röda havets mynning. Därifrån åkte de vidare till Jerusalem och hamnade så småningom i landsflykt i kurorten Bath i England. Italiens kung Viktor Emmanuel III utropades till ny kejsare av Etiopien.

Inför Nationernas förbund i Genève, FN:s föregångare, vädjade Etiopiens kejsare till västvärlden om hjälp för sitt ockuperade land. Etiopien/Abessinien var ju självt medlem av NF. Sanktioner hade inletts mot den italienske angriparen, men då dessa inte stoppade oljeleveranser till Italien blev de kraftlösa.

Mussolini kunde också obehindrat skicka ockupationstrupper till Etiopien, eftersom Frankrike och Storbritannien avstod från att spärra Suezkanalen – som de ägde och kontrollerade – för italienska fartyg.

NF upphävde sanktionerna mot Italien

När Haile Selassie inledde sitt tal – fast han talade perfekt franska höll han det på sitt modersmål amhariska – började italienska journalister på NF:s läktare i Genève föra oljud med visselpipor de tilldelats av den italienske utrikesministern, greve Ciano, Mussolinis svärson.

Kejsaren väntade tålmodigt tills de visslat färdigt. Hans värdiga uppträdande ingav respekt, och han blev amerikanska Time Magazines ”Man of the year”. Men det gjorde inget intryck på Nationernas Förbund. De kraftlösa sanktionerna mot Italien upphävdes.

I januari 1941 gick kejsaren med en liten styrka – själv red han på kamel – från Sudan in i Etiopien och anslöt sig till brittiska och sydafrikanska trupper som kämpade mot Italien i Östafrika. Den 5 maj 1941, nästan på dagen fem år efter sin flykt undan italienarna, återvände Haile Se­lassie till sin huvudstad, det just befriade Addis Abeba.

Svenskar i Etiopiens tjänst

När andra världskriget slutgiltigt var över bjöd Haile Selassie in europeiska och amerikanska experter för att bygga upp Etiopiens krigsmakt och förvaltning. Redan på 1930-talet hade svenska officerare, under ledning av kapten Viking Tamm, startat en kadettskola med unga rekryter ur den etiopiska överklassen.

Kadetterna hann knappt bli färdigutbildade innan de kastades in i kriget mot Italien. En svensk som också ställt upp redan på 1930-talet var greve Carl Gustaf von Rosen, som anmälde sig som frivillig ambulansflygare åt Röda korset.

Uppror i Eritrea slogs ner brutalt

Som störtad kejsare och försvarare av sin ockuperade nation, hade Haile Selassie rönt stor sympati i omvärlden. Men mot sina egna undersåtar var han inte nådig. Upprorsförsök slogs ned brutalt, särskilt i den nordliga provinsen Eritrea. Området hade under andra världskriget befriats från Italiens koloniala ockupation, men av Haile Selassie införlivats med Etiopien.

I december 1960, när Haile Selassie var på statsbesök i Brasilien, gjorde hans kejserliga garde en kupp och utropade kronprins Asfa Wossen till ny regent. Men kejsaren fick svensk hjälp. Under två dagar bombades det upproriska gardets kaserner av Etiopiens flygvapen – under svensk ledning. Flera tusen människor tros ha dödats innan revolten kollapsade. Överlevande kuppdeltagare avrättades efter summariska rättegångar.

De etiopiska kuppmakarna hade fått stöd från studenterna vid Addis Abebas universitet. Sedan dess har Etiopiens studenter befunnit sig i ständigt uppror mot statsmakten. Men kejsaren, som kämpat ned kuppförsöket, vann nytt internationellt stöd, tydligast 1963 när den afrikanska enhetsorganisationen OAU bildades och fick sitt högkvarter i Addis Abeba.

Svältkatastrof i Wolloprovinsen

1973–74 inträffade den första av en rad svåra etiopiska svältkatastrofer. I det längsta hemlighölls svälten, men när den avslöjades genom BBC:s reporter Jonathan Dimbleby i TV-programmet ”The Unknown Famine”, skakades världsopinionen desto mer.

Från den hungerdrabbade Wolloprovinsen visade det sig att spannmål transporterats bort. Kejsaren anklagades för att bokstavligen ha försökt svälta ut sina undersåtar i den upprorsbenägna provinsen.

Dergen tog över makten

Haile Selassies prestige sjönk i och med svältkatastrofen. Något år tidigare hade han firat sin 80-årsdag mycket pompöst och slösaktigt. Nu isolerades han mer och mer. Under 1974 övertogs det etiopiska styret av en militärregim, kallad dergen, vilket uttyds ”kommittén”.

Den 28 augusti 1975 meddelades officiellt att ”den förre monarken” dött efter en prostataoperation. Haile Selassies egen läkare, professor Asrat Woldeyes, vägrade acceptera denna officiella version.

Blev kejsaren mördad? Ett obekräftat rykte säger att den nye militärdiktatorn Mengistu Hailemariam personligen kvävde den gamle mannen med en kudde. Mengistu lät också skjuta Selassies lejon, lika ålderstigna som kejsaren själv.

När militärregeringen två årtionden senare störtades, återfanns Haile Selassies stoft begravt under en toalett vid det kejserliga palatset.

Publicerad i Populär Historia 9/2010

LÄS I MILITÄR HISTORIA: Eritreas långa befrielsekrig 1961–91

Fakta: Rastafariernas Messias

Inför sin kröning 1930 blev Etiopiens kejsare Haile Selassie nationalhjälte i Västindien. På Jamaica, som då fortfarande var brittisk koloni, uppstod en religiös och politisk rörelse som tog namn efter Ras Tafari, som kejsaren tidigare hetat.

Rastafarierna – med långa dreadlocks, och ofta rökande marijuana – uppfattade Selassie som sin Messias långt borta i Afrika, urhemmet för alla svarta. Den Jamaica­födde svarte ledaren Marcus Garvey, som fick många anhängare i USA med sin Back to Africa-rörelse, hade förutspått att »a mighty king» skulle uppenbara sig, och när nyheten spreds att den etiopiske kronprinsen Ras Tafari Makonnen blivit kejsare, tog rörelsen fart på allvar.

Senare blev Garvey besviken över att Haile Selassie inte kämpat hårdare mot Mussolinis trupper, utan nesligen flytt undan Italiens invasion. Han hade låtit sig besegras av Europas »vita vargar», skrev Garvey i tidningen Black Man i London. Men Garveys hårda omdöme tycks inte ha avskräckt rastafarierna, som fortsatte att dyrka sin etiopiske kejsare.

1966, när Jamaica till sist blivit självständigt, kom Haile Selassie på statsbesök. Inför anblicken av tiotusentals väntande människor vågade han inte lämna planet förrän en välkänd rastaledare, Mortimer Planno, kom ombord och lugnade »Konungarnas konung», som Selassie kallades.

Försiktigt inskärpte Haile Selassie, när han talade till Jamaicas rastafarier, att de inte borde emigrera till Etiopien förrän de befriat Jamaicas eget folk. Men till dem som ändå ville flytta »hem» till Afrika, donerade kejsaren ett litet jordstycke vid Shashamane, 25 mil söder om Addis Abeba. Där bor än i dag utflyttade rastafarier från Jamaica.

Publicerad i Populär Historia 9/2010